Etikett: hypotyreos

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Virkat~

Onsdag~

Jojjo

Igår var ett bra samtal med psykologen. Även fast han satt o gäspa under halva samtalet, haha. Undrar om han bara var trött eller om han blev trött av min röst, eller kanske uttråkad?! Vem vet, han kanske sovit dåligt.

Min psykolog är en kopia av en ung Stig Helmer.. Han är så lik honom, tillomed glasögonen är lika. Igor var första gången då jag själv drev på samtalet, tyckte jag själv, och för mig är det ett tecken på att jag börjar lite på honom. Jag har så många gånger gått på samtal hos någon som helt plötsligt slutat, avbrutit samtalen med att ”mina 10 samtal är slut”, eller bytt arbetsplats mm. Detta har gjort mig väldigt osäker och rädd för att berätta om saker som är enormt tyngande för mig, för ofta har jag i slutänden suttit med öppna sår som ingen hjälper mig att läka. Men jag har tro på Stig Helmer.. Han kanske är den som kommer hjälpa mig att hjälpa mig. Ni som förstår, ni fattar!

Gick ut på fejjan när jag vaknade, såg att en grannpojke fyller 18 idag, och då slog det mig, min äldsta son fyller 18 nästa månad!! 18!! Hur sjutton är det möjligt? Han blir myndig! Han får ta körkort, rösta i val, han får gå på krogen!! Finns det någon gång som man som förälder inser att sina barn blir vuxna? Uscha!

Häromdagen ringer min äldsta dotter, kul och via FaceTime, och säger

-”Hej mamma! Ville bara berätta att jag är i Danmark!!”

Är väldigt ta skam för att mitt ”vuxna” barn tar sig tiden att ringa o berätta vart hon är, otroligt tacksam för det, men blev lite förvånad! Men så kul för henne o hennes bihang, att dom får uppleva så många olika ställen tillsammans. En dag senare ringer hon igen, på FaceTime, och säger-

”Hej mor, ville bara meddela att jag är i Tyskland”

Här blev jag lite stum ett tag. Trodde hon skoja. Men nä, hon o bihanget tog tåget från Danmark över till Tyskland o gick där o strosa på gatorna och shoppade lite. Fatta va modiga och roliga dom är, så impulsiva och så jäkla mycket minnen de skapar, både tillsammans och för sig själva. Jag är imponerad. Hon filmade lite runt, och arkitekturen på husen såg lockande ut. Jag vill oxå åka till Tyskland!

Mina tre små troll, ja, ena barnets lag ska anordna cup, vilket är för att dra in pengar till Gotia, så jäkla kul. Har självklart anmält mig att hjälpa till. Letar efter cheerleading klass för dottern, eller dansklass, hon måste få en aktivitet. Min lilla pojke, som alltid är min bebis trots att han är längre än sin 11 årige bror, han bara är än så länge. Han är duktig i skolan. Han har många vänner. Allt rullar på.

N har börjat med hemresor varannan vecka, och i helgen är en sån helg. Han ska till landet med sin pappa och hans tjej, småsyskon mm, och hugga/såga ner träd. Hoppas dom får kul!

Nä, nu ska jag nog ta fram min virkning med filten till lilla S, för de andra två har jag gjort filtar till. Men M’s filt har jag en kant kvar på så den ligger gömd hemma. Så passar på att börja med sista filten så jag kan göra den långsamt till hans födelsedag. Haha, ja i Oktober!

Ha det bäst!

Jojo

~Bara jag~

Svårt att hitta gnistan i att skriva~

Jojjo

Känns otroligt svårt ibland att ens öppna bloggen. Det gör mig ledsen, jag älskar att skriva. Älskar att sätta ord på tankar och känslor. Men haft svårt sista tiden att komma igång med skrivandet.

Nytt i mitt liv, i år börjar jag något som heter ”Dynamisk Terapi”. Så inte Psykoterapi, utan en annan behandlingsform. Har träffat min psykolog vid 3 tillfällen, som en ”lära-känna-fas” & imorgon har jag en träff med honom igen. Känns skönt, jag har länge bett om samtalsterapi via Psykiatrin och det har tagit ett tag att få min vilja igenom. Men nu är jag öppen för den här behandlingen. Jag känner mig redo att göra mitt yttersta för att bryta den tystnadskulturen jag växte upp i. Då menar jag mina 11 år i fosterhem. Där jag blev uppfostrad till att vara tyst, osynlig och värdelös. Nu vill jag berätta. Jag vill prata. Även om det är så svårt. Min kropp har som ett inbyggt skydd, så fort jag vill säga något, för mig viktigt, eller berätta, eller bara be om hjälp, då känns det som att jag typ stryps. Det bara slår lock i halsen och orden kommer inte ut. Det här vill jag ändra på. Kanske är det med hjälp av den här behandlingen som jag hittar modet och styrkan att ändra detta beteende.

Min äldsta son ska börja komma hem nu varannan helg. Så himla kul. Samtidigt tycker jag synd om honom. Han fyller snart 18 år, varit borta från hemmet i 14 månader. Nu ska han dela hemmet med sina småsyskon igen, han som bott där inga andra barn funnits. Kan tänka mig att det kommer att ta hårt på honom, med alla ljud, syskonens kompisar som kommer. Ja, det kommer nog kännas rörigt för honom. Samtidigt är jag lycklig över att få hem mitt stora vackra barn. Han är så vuxen nu. Han är så smart, ödmjuk, lugn och trygg, har drömmar och planer för de närmsta åren. Det är en väldig förändring hos honom.

Livet rullar på, lite väl fort dock. Tycker veckorna bara springer iväg. När jag väl har mina barn så känns det som att jag bara hinner komma hem och sen ska jag flytta igen och det är pappa-vecka. Det går så väldigt fort.

Jag känner att det här året ska jag ta varje dag, varje vecka som den kommer. Jag ska inte planera för mycket, inte sätta upp mål och definitivt inte ”försöka förutspå” att 2025 ska bli förändringens år. Jag glömmer aldrig när jag la ut det för några år sedan. Det året, och de följande, var så åt helvete jobbiga.

Jag hoppas att det här året kan vara lite lugnare. Att terapin ger utdelning samt att jag hittar styrkan att förändra mig. Att jag blir mer förlåtande, främst mot mig själv. Jag önskar att jag vågar öppna mig och släppa in andra i mitt liv. Men jag har inga krav. Känner någonstans att det kan inte bli värre än de sista 4-5 åren.

Nu hoppas jag att få ett positivt besked, klockan är 11:00.

Puss

~Bara jag~

Redan fredag~

Jojjo

Tiden går för fort just nu. Barnens ”Höstlov” heter numer ”Läslov” och det börjar på måndag. På Sigges födelsedag! Tänk att min yngsta redan fyller 7 år! Tandlös är han oxå, båda övre framtänderna är tappade, så gulligt!

Idag har de ”Halloween-mys” på barnens skolor, så de fick vara lite sminkade om de ville. Sigge & Ebba ville såklart! Men Maxi är för ”stor”, haha..

Ha förstående med att jag är amatör 🤭 Men Ebba blev nöjd!
Sigge fick spindelnät han med..

Just nu är jag ”valp vakt”.. Mamma är hos veterinären med Pepzi då hon fått knölar i bobisarna. Biopsi är redan tagen. Så idag ska hon röntgas. Hoppas det inte är det värsta, och är det de så hoppas jag hon får vara frisk ett bra tag till.

Michonne & Charlie håller på här o ska imponera med alla sina leksaker, allt ska fram och visas upp.

Lille Charlie

Michonne är grym på att uppfostra honom. Så fort han leker med något då går hon dit o kollar honom, eller hon kanske bara är ute efter att sno leksaken, vad vet jag?? 🤔

Igår var det möte för N på Soc. Jag bröt ihop och satt & grät. Maktlösheten och känslan av att ingen hör och ser, knäckte mig. Fick veta nya händelser som jag inte haft en aning om, så är sjukt besviken gentemot hans gymnasium som inte alls haft en kontakt med mig, trots att jag hört av mig dit både via mejl och sms och via appen. En bra kontakt och dialog är avgörande för ett gott samarbete, där har hans skola helt fallerat. Besviken och ledsen.

Ja, jag kan känna mycket. Jag kan verka hård och väldigt rak i mina tankar och uttryck, men även jag bryter ihop och trasas sönder ibland. Jag försöker att alltid se saker o ting ur det ”ärligaste” och sannaste perspektivet, för har jag fel så är det en glad överraskning. Men att tro och tänka positivt är något som jag blivit bränd av alldeles för många gånger, så att se & tänka det värsta är enklare. Låter säkert knasigt för många, och jag är positiv i tankarna om vissa saker såklart. Jag är inte totalt ”mörk” inombords.

Nytt möte nästa vecka igen. Får se vad för hjälp, stöd och vad det långsiktiga målet är. Även vad det kortsiktiga målet är. Vad som ska kunna ändras och bli ”bättre”..? Det är så mycket jag tänker och undrar över, att mitt minne börjar nästan att svikta. Jag har svårt att minnas dagar, vad som hänt, det är så jäkla rörigt och så mycket, så intensivt allting, och min hjärna känns överfull.

Jag har helt glömt att lämna blodprover för min sköldkörtel. Då tar jag medicin varje morgon o ser att mängden i burkarna minskar och nytt prov måste tas innan förnyelse. Nu står jag utan Levaxin och idag måste jag ta provet. Så kommer bli en tuff tid nu utan medicin. Har redan känningar av Hypotyreos’n och det är allt annat än skönt.

Nu kom mamma hem o jag kan åka till vc o lämna prover.

Ha en fin helg!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

~Bara jag~

Orken är som bortblåst~

Jojjo

Det märks att jag under några veckor hållit mig väldigt distanserad. Inte varit ute alls mer än när jag var hundvakt. Igår blev jag bjuden på lunch av min bästis, och passade då på att handla lite mat hem så jag slipper gå till mitt lokala Ica som är svindyrt. Äldsta ongen var med oxå.

Vi började med S-holmen, Normal & Glitter. Sen lunch. Efter det DS. Sedan till B-äng Hemköp och släppte bästisen vid T-bana. Handlade hem för ca 2-3 dagar med middagsmat.

Börjat samla på mig bra, enkla och billiga recept. Så igår gjorde jag en Potatis & Purjolökssoppa redd med grädde och mixad slät. Pannkisar oxå såklart. Märks dock att barnen, främst 2 yngsta trollen, inte är så vana vid soppa som middag. Tror det är ca 10 år sen jag stod ute på x’ets landställe och kokade potatis & broccolisoppa till min familj, hans mamma, hans syster med man och barn. Jag minns den soppan som jäkligt god iaf!

Det finns väldigt många bra recept på soppa. Jag gillar att nästan alla kan ju mixas släta, så lurar man ”barns ögon” med innehåll. Det behövs inte mycket eller dyra råvaror och med ett gott bröd eller lite pannkakor så är det en riktigt bra och billig måltid. Fick 3 matlådor till övers att frysa in. Har ett recept på Morotssoppa med ingefära & chiliflakes jag ska testa nästa gång. Eller kanske den en vän i min Vårmammor grupp bjöd på vid en träff, det var morot, apelsin, sambal olek! Så jäkla god! Kanske lite för ”vuxen” för barnen, men värd att försöka lära dom att äta!

Idag ska jag göra morots & halloumi biffar med tzatziki o ris. Jag älskar morotsbiffar, och med halloumi i kan det bara inte bli fel. Har allt hemma, och det går inte åt så mycket av allt som man kan tro.

Idag var jag o fyllde på A på B-moTT. Besöket i måndags fick jag meddelande om att det var avbokat va 1 timme innan min tid, och idag sa Sköterskan att hon måste råkat avboka av misstag. För hon var där o jobbade. Jaja, så kan det gå!

Efter påfyllning så gick jag o S in på Hemköp och Asian Shop o kollade. Sen gick hon till jobb o jag åkte hem. Tog mina sista krafter och in i duschen. Så skönt när det är avklarat, men sista tiden har att orka duscha varit ett jätte hinder att överkomma. Jag har kunnat dra på att tvätta håret i 7-8 dagar. Fejkat med torr schampo och höga tofsar. Jag har aldrig varit en sån som kliver in i duschen och bara tvättar kroppen, utan jag tvättar allt på en gång, så om jag går 7-8 dagar igen hårtvätt, ja jag tror ni fattar vad jag menar 🤷🏻‍♀️

Nu ligger jag här, ren o fräsch, fönat hår, insmord kropp & ansikte, och orken bara försvann helt. Är så trött att jag skulle lätt kunna sova i tre timmar. Hjärnan är helt full av intryck och håller på att gå i strejk.

Jag har gått upp i vikt igen. Mår på riktigt illa av mig själv. Jag som gick från 96 kilo till 75 kg på ca 1 års tid, har nu ökat till 84 igen. Så jäkla jobbigt. Min sköldkörtel har varit så jäkla pressad och nu är det inte en stadig medicinering pga det sk utvärderas om några veckor med nya blodprover. Mitt psykiska mående påverkar såklart. Mitt val att isolera mig och inte orka röra mig. Men jag måste göra något. Jag mår knappast bättre av att vikten ökat. Jag som kämpade så jävla hårt med att träna o gå ner, så räcker det med typ 2-4 månader utan samma hårda träning så går jag upp snabbt som fan. Den här förbannade SKÖLDKÖRTELN!! Hatar dig Hypotyreos!!

På B-MoTT, finns det något som heter B-stormning, det är 4 dagar i veckan. Hoppas att jag ska våga & orka, vilja gå på några av det tillfällena. Det är bla fyspass, yoga, gympa, pulshöjande, styrka. Men jag avskyr att träna med andra. Det är bara sån jag är. Jag vill vara i en egen bubbla, kunna göra vad jag vill i mitt tempo. Något jag är så jäkla motiverad till är att börja simma igen och utöka till vattengympa. Det skulle jag kunna göra minst 2 ggr i veckan ojämna veckor och 1 gång i veckan jämna veckor. Bara för att känna att jag iaf försöker och börjar stoppa viktökningen. Och simma är så skönt. Men alla träningsformer är ju såklart svindyra! Förutom promenader & utegym. Men jag är inte motiverad för just de två typerna av träning. Inte ännu. Behöver först få stopp på vikten och känna mig fin.

Imorgon är det psykoterapi. Hoppas sova bra inatt så jag är utvilad.

Nu ska jag låta hjärnan och kroppen vila en stund. Känns som att det behövs.

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Jojjo

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~

På väg hem~

Jojjo

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!