~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Varför~

26 december 2021~

Denna jul är avklarad. Har ändå nöjda barn och självaste julafton var som den ska vara.. Avslappnad, massor av god mat, kramar och glittrande barnaögon, kussefiner som lekte och hade kul ihop.. Precis som det ska vara.

På förmiddagen den 24/12 kom barnens pappa hit. Vi åt frukost ihop, öppnade klappar, fixade oss, kollade Kalle Anka och sedan över till barnens Farmor.. (skulle skrivit ”svärmor”, men tror inte det är så poppis, då jag ej lever ihop med hennes son) Väl på plats var den absolut största fröjden att få träffa min älskade o underbara Guddotter Ellie!! Hon var den första som mötte mig i hallen. Vi kramades och jag sa att jag saknat henne så mycket, och den här söta lilla tös svarar- Jag har saknat dig med!!

Mitt hjärta höll ihop, men för en sekund trodde jag att jag skulle börja gråta. Min fina lilla guddotter, min bonus-tjej!! Det är med en enorm sorg jag inser att relationen till henne blir lidande av att jag tog beslut om separation med hennes morbror. Hon är så viktig för mig!

Julafton gick bra. Blev en del skratt och mycket värme i kropp o själ.

Men, finns alltid ett men, så finns alltid den där osmarta människan, som förstör allting. Min ena dotter fick inte krama din Farmor när hon skulle gå hem. Pga Corona. Men att sitta i samma rum i 5-7 timmar, andas samma luft, ta på samma bestick när man tar mat, det går bra, men en kram är inte okej.. Mitt barn blev jävligt ledsen och besviken. Hon fick Farmors handflata upptryckt i sitt ansikte när hon kramade sin Faster. Så Farmor hade redan då bestämt att min dotter inte fick en kram.. Jag tycker det är sorgligt och ledsamt. En sådan sak kan förstöra allting.

Ibland har jag känt mig bort knuffad från den enda familj jag har, men jobbat desto mer på en bättre relation till mina barns pappa. För om vi två fungerar så har jag trott att allting ska fungera. Och vi fungerar jätte bra. Vi pratar, vi kan skratta, vi strävar både gemensamt mot att våra barn ska må bra och få känna trygghet. Egentligen är ju det det enda som räknas. Men, ytterligare ett men, jag har varit delaktig i den här familjen i 21 år. Jag kommer ALLTID HA ETT band till deras familj, iom att jag är mamma till barnen. Jag är ingift.. Jag har fört deras gener vidare genom fem barn. Jag har fått äran att bli gudmor.. Alltså borde både jag och mina barn räknas som familj… Eller??

Ställer en fråga nu, till er som läser, svara gärna;

Är familj något man föds i? Kan man skapa sin Egna familj? Måste blod vara inblandat för att kalla sig familj? Är det så hemskt att separera? Kan en familj bestå av separerade ”parter”?

Vad anser Du är familj?????

Nu är klicken sååååå mycket igen. Jag ska försöka bläddra o läsa några sidor i boken, men först måste jag kissa och vill strypa min katt då hon är i ett löp igen och går o gormar o ylar efter en man!

Well Well well, aint gonna happen!!!!

Julafton 2021
Hos Maud/Farmor/ Svärmor
I mitten, mitt gudbarn!!
Mitt vackra barn, som blev dissad av sin egen Farmor.

Så, nu väntar ett Nyår. 2022 är på ingång.

Det här nya året ska bli min vändpunkt. Jag har redan bestämt det. Jag ska kämpa mig tillbaka, jag ska hitta min träning igen, jag ska bli hel, utanpå o inuti, jag ska aldrig mer ta skit från någon, stå upp för det JAG tror på, hitta och hylla mitt egna värde, och ta till mig att ”familj” kanske är skörare än vad jag trott.. Kanske kan man inte bygga sin egen familj? Måste man verkligen födas in i en familj? Om det är så, är jag enormt rik, då jag fött upp fem personer som är min familj, nu och alltid.

Med önskan och kärlek till Er alla, om ett fantastiskt Nytt år en riktigt GOD FORTSÄTTNING, och massa god mat o dryck och fina människor vid er sida;

Gott Nytt År 💋

~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Tankar och känslor~

Många vet hur jag växt upp.. Många vet att jag känner väldigt starkt för barn och ungdomar som lever med utanförskap, både i familjen och i det sociala sammanhanget. Jag är mån om att alla barn och ungdomar ska bli sedda och hörda, bli behandlade med samma respekt som vuxna kräver.

Därför kommer det här inlägget handla mycket om just sådant.

” När jag ser dig, dina stora ögon som är så vackra, men där inne finns en osäkerhet och en otrygghet som jag önskar jag kunde trolla bort. Jag önskar din blick var lika knivskarp som din personlighet och att du blir behandlad så som du förtjänar. Ofta, speciellt sista månaderna, har jag sett hur många vuxna i din omgivning behandlar dig illa. Även de vuxna som ska vara ditt bollplank, som ska älska dig utan gränser och vara intresserad av hur Du mår och lyssna på sig när du pratar. Även dessa vänder sig ryggen. ”Du är ju jobbig… Du kräver liiiiite mer än det ”normala”.. Du blir varken hörd eller sedd… Ingen kramar dig eller ringer dig.. Och jag blir vansinnig ända in i benmärgen.

Alla är så olika. Alla har olika förutsättningar att lyckas med olika saker. Vissa glider genom livet utan minsta motgång eller problem. Vissa är bara väldigt bortskämda och naiva och gråter för att de inte har rätt kläder eller får det de pekar på, och Ja, det är ju deras främsta motgång.. Vissa väljer fel väg, slår sig tillbaka, men får inte den uppbackning av sin familj eller andra som de faktiskt förtjänar. Och här ger många upp. Varför kämpa om ingen ser och stöttar dig?

Men inte Du.. Du fortsätter. Du ger dig inte. Och jag ser dig. Jag hör dig. Jag älskar dig, jag vill dig det bästa. Jag kramar dig. Jag skäller och blir arg såklart, men det är ett av mina sätt att ge sig vägledning i livet. Jag är en vuxen. Och oavsett vilket är band jag har till dig så är det mitt ansvar att finnas vid din sida. När en/flera andra vuxna bara ”gottar” sig i det som varit kring dig, men inte är villiga att ta kontakt, erbjuda dig en plats, frågar efter dig, blir jag ledsen. Och jag vet exakt vad du känner.

Jag har varit osynlig. Jag blev inte sedd alls. Och de som skulle vara min trygghet lös med sin frånvaro. Därför tillåter inte jag att det ska bli samma för dig. Jag kommer aldrig vika en centimeter från din sida. Oavsett vad du gör. Jag hör även det du inte säger, jag känner det du inte visar & jag vet hur liten och oviktig du känner dig.

När man inte ens har sin familj att gå till, vem har man då?? Tänk på den..

Jag vet inte om ni som läser min blogg har sett att det finns en kolumn där det står ”Meny”. Om ni klickar på den, finns det en webbplats sida som heter ”Jag kallades Den Där”. Och där har jag skrivit en historia om ett livsöde. Jag kanske kommer ångra att jag nu delar med mig av den sidan, jag har inte velat göra det innan. Men känner nu att det kanske är dags att våga visa verkligheten i den historien. Allt är fritt att tolka i betraktarens öga. Men ALLT som står där ägs av En Divas Blogg och stannar där. Läs, men kopiera INTE och DELA inte!

Men lite där går hand i hand med hur jag ser på dagens vuxna som ska stötta och finnas för dagens barn och ungdomar. Att det inte ändrats på 40 jävla år är skrämmande.

Jag har alltid haft en stark känsla och ett band för att ens familj ska vara ens säkerhet. Oavsett relation så ska man veta att är det något kliver Familjen fram. Och då ska man inte behöva ha familjemiddagar varje söndag, prata i telefon dagligen osv, utan när det gäller är Familjen alltid där!

Och så väljer jag att leva. Jag väljer att alltid finnas för Familjen och närmsta vännerna. Skulle min bästa barndomskompis ringa, som jag inte träffat nu på 6-7 år, men som jag ändå har ett band till, och behöva mig då ställer jag upp direkt. Skulle svägerskans barn ringa så finns jag där. Skulle min ex-man behöva mig så finns jag här. Jag finns alltid. Mina brorsbarn: finns här.. Oavsett hur tät kontakt vi har. Har man en plats i mitt hjärta då stannar man där för alltid, tills du bevisat motsatsen och förtjänar att slängas ut. Men då gör jag valet att kapa vårat band, men är man älskad av mig så ställer jag alltid upp på bästa sätt.

Varför gör inte flera det? Varför finns inte flera för andras ungdomar? Det är så viktigt att alla hjälps åt. Och idag är kärlek så himla osynligt. Men ändå så viktigt!

Nu har jag fått skriva av mig. Har grubblat och drömt om detta hela natten och behövde då skriva av mig alla tankar och känslor.

Nu kan jag andas igen..

~Bara jag~, ~Helt Galet~

Så jävla ARG!!!~

Alkohol är ETT gift!! Det tar bort varenda mänsklig cell och fungerande hjärnverksamhet hos människor och lämnar kvar ett skal som tar DUMMA beslut och skadar andra!! Jag vet då jag själv varit det Dumma skalet!!

Den här gången gick hon bara för jävla långt! Och De två ihop, NEEEEEJ, inte alls bra kombo! Två människor som knappt sagt bu eller bä till varandra på 21 år, har nu inom loppet haft ”två” seriösa samtal!! Förra gången kom R hem och dumpade mig efter att han och M haft ett så bra och fint samtal! Under hela Samtalet det tog att dela på en platta öl!! Wow!

Nu skulle han ”låna 3 öl” och fastnade där sen kl 19.00. När jag ringer M och frågar vad de gör säger HON att de diskuterar mitt äktenskap. HON vill att vi ska lösa det här… H O N !!!!!!!!!! Ursäkta mig??? Vem fan är Du att ta en diskussion med den jag är gift med om vårt förhållande NÄR NI BÅDA DRICKER ALKOHOL och grunden till många problem är just den här JÄVLA alkoholen!!!!! Hur fan kan hon gå bakom min rygg och ta ett samtal med honom, ett samtal jag knappt själv haft tiden att ta???? Hon tycker att Hon ska vara barnvakt så vi kan prata!!! Öhh.. Tack men Nej Tack!

Snälla söta M, du har precis gjort allt så mycket enklare. Du har berättat för honom vad jag sagt till dig i FÖRTROENDE, och nu ”vet han hur det ligger till”.. Så Tack så jävla mycket för att Du Vill Laga Mitt Äktenskap! Verkligen! Tack!!

Att dessa två, så förbaskat olika människor ALLTID lyckas hitta varandra och bli sååå ”nära” varandra, de förstår varandra till 100% & uppskattar varandra och tar och löser sina diskussioner bäst med kompisen ALKOHOL!

Jag tycker att ni TRE kan flytta till en koja i skogen och fan flytta ihop och sitta där och dricka er fulla, lösa alla verklighetens problem, lösa världssvälten, lösa grunderna och hitta botemedlet för cancer, i er jävla koja i skogen, så kan allmänheten gå till er om goda råd och betala med några Öl eller lite sprit.. Ännu bättre, R kan lösa problemen med sin hustru i sin koja, M kan lösa alla hennes dotters problem genom att berätta allt som hon gav dig i förtroende.. Så nu är lyckan gjord! Ordningen återställd!

Till M- Bella, du har precis knäckt det sista i mig där jag litade på dig! Jag trodde MIN mamma fanns för MIG! Att JAG ska kunna prata med dig om allt. Även om jag känner mig osäker i min relation, osäker på om vi ska fortsätta ihop som ett par eller bli särbos, och jag väljer att berätta för dig, då jag inte har så många att prata med, så väljer du helt kallt att berätta allt för den jag är gift med? Hur tänker du???? Och jag vet att du inte vill att jag & R separerar, men är det verkligen DU som ska tycka och tänka i den frågan? Är det inte upp till mig vilket val jag gör att Du ska acceptera och finnas bakom mig i det här.

Du har förstört precis allt! Du har förnedrat mig, sänkt mig, räknat bort vad jag känner och tycker för din egna egoistiska vinning.

Men är han så viktig för dig for du mer än gärna ta hem honom till dig. Ni kan supa skallen i bitar ihop och lösa världsproblemen.

Jag trodde du var med mig. På min sida. Nu vill jag aldrig mer prata med dig. Kommer inte yppa ett ord om mina känslor för dig.

Hoppas ditt övertramp var värt det! Hoppas ölen smakade godare när ni fick varsin ”suparkompis”.. Ni passar varandra som handen i handsken.

~Bara jag~

Problem~

Jag har oxå problem! Jag har inte sovit 1 hel natt på 14 år! Jag känner mig jävligt ensam ibland, men aldrig någon som frågar hur jag egentligen mår (förutom du Kåka)… Är set meningen att jag ska ställa upp, finnas där i vått o torrt, utan att aldrig begära någonting tillbaka? 

Det sänker mitt värde som människa! Det sänker kraftigt hur jag ser på mig själv. Är jag naiv när jag tror att jag har ett värde för någon annan? När jag tror att vi alltid kommer finnas för varandra? Om ”du” inte finns för mig alls, tror du då att du kan bolla känslor/idéer med mig? Eller är det bara dina åsikter och känslor som räknas? Hur mycket kan man egentligen skylla på andra för att man inte har tid att prata med sin bästa vän??? 

Jag känner mig fruktansvärd överkörd och ledsen just nu.. Hur mycket ska jag tåla? Är jag inte lite viktig för någon? 

Väldigt mycket själv-ömkan i den här bloggen men just nu är jag trött, arg, ledsen och känner att jag uppenbarligen har ett komplex för någonting eftersom jag ”hävdar” mig på min blogg…

Hej!!!!!