Etikett: fosterhem

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

Jojjo

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Känslan idag~

Födelsedag= ångest~

Jojjo

Jag har alltid haft problem med min födelsedag, sitter i från min uppväxt i fosterhem.

Jag var aldrig värd att firas och det var min fostermamma väldigt tydlig med att tala om för mig! Och det äckliga minnet ligger kvar i mig och kommer alltid upp till ytan den 1 juli, varje jävla år! Det är som ett spöke som alltid ska komma fram just idag. Jag försöker dock att vara glad & att le. Men inuti gör det så fruktansvärt ont och tårarna bränner i ögonen. Men jag vill inte visa mina barn det.

Stora S och tre små troll som väckte mig med blommor, en giffel med ett ljus i och sång, mina fina ungar som vill att jag ska bli firad. N ringde tillsammans med mamma och Leon och sjöng. Så gulligt! Men ändå är det så svårt att verkligen njuta och känna glädje och tacksamhet till de som är runt mig idag. Jag är så himla traumatiserad från de 11 jävla åren i fosterfamilj, att jag inte kan släppa den negativa spiralen som dom planterade i mitt huvud! Fan vad jag verkligen hatar den där människan. Hon borde aldrig varit godkänd för att ens skaffa egna barn och ännu mindre fått ta sig an mig och min bror. Jävla kossa!

Dagen har hittills handlat om att städa! Putsa, damma, skrubba, skura och tvätta. Jag vet varför, för att dels slippa känna, och för att få bort all smuts.. Men smutsen är delvis inuti mig, men jag gör bara mitt yttersta för att förtränga, göra rent, och få dagen att gå. Jag har svårt att sitta still. Måste röra mig hela tiden. Just nu är längsta stunden jag suttit ner, enbart för att jag bloggar..

Ebba & Sigge är hostiga som fan. Så det är ju mindre kul det med.

Vädret har faktiskt tilltalat mig idag, men nu verkar det klarna upp. Mitt sinne vill ha regn och mörker, gärna blixtrar och åska med.

Jaja, nu ska jag aktivera mig igen, hämta ut paket o gå till apoteket.

Tack för Gratulationer! Det värmer och betyder mycket, även om jag låter som att jag avskyr denna dag. Men, kanske, om cirka 10 år, har jag kommit ut den här onda spiralen och lärt mig uppskatta min födelsedag!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

A~

Jojjo

Jag har fått mitt FÖRSTA A i en inlämningsuppgift!

Jag blev så satans lycklig att tårarna rann samtidigt som jag skrattade av lycka! Det blev så mycket känslor på en och samma gång att jag bara fastnade i ful-gråt..

Jag har kämpat med den här uppgiften! Kämpar, letat fakta, gjort egna förklaringar och lagt det i sammanhang för att göra texten mer ”övergripande” eller förståelig som jag vill kalla det. Och att få ett A blev den absolut bästa utdelningen och det mest stärkande betyg jag kunnat få! Jag svävar 10 cm ovanför golvet och känner mig så sjukt stark som människa.

Har påbörjat den sista inlämningen, ska vara inne senast 14/2 så jag har gott om tid att gå tillbaka och fila på texten för att göra mitt absolut bästa även denna gång.

Det känns som att jag äntligen hittat flytet i mitt sätt att skriva. Att jag äntligen förstått hur jag ska formulera mina texter. Haft det lite jobbigt med det och gärna gett upp och känt ”äsch det får bli som det blir typ”…

Jag är mallig! Jag är stolt! Jag är så otroligt glad att jag valde att utbilda mig, skaffa mig en yrkesutbildning och faktiskt få en titel i arbetslivet!

*Jag som kommer från ingenstans, där vuxna människor spottandes i mitt ansikte, som redan som litet barn, talat om för mig att min framtid redan är utstakad. Mina bästa kompisars familjer fick höra att de inte skulle låta sina barn umgås med mig, en knarkarunge, ska man inte umgås med.. Jag skulle minsann gå i min familjs fotspår. Jag skulle veta min plats, sitta fint, vila ned min blick, alltid vara tacksam även om min sårade 9 åriga själ blev utan uppmärksamhet.. Jag skulle hålla mig i bakgrunden i min fosterfamilj, jag var trots allt inte en riktig medlem av dom. Jag var där på nåder. Jag fick tidigt veta att mitt värde var lika med noll. Det är vad jag är uppväxt med. *

Men, jag har vänt allt som jag fått höra och kan med stolthet stå rak i ryggen och se dom i ögonen, utan att behöva vika undan med blicken. Jag vet mitt sanna värde. Jag vet att jag är älskad och omtyckt. Jag vet att jag har lika många fel och brister som andra, men jag måste ändå tillåta mig själv att låta mig älskas.

Tack för titten! Glöm inte bort att vara ödmjuk, men kom ihåg ditt sanna värde! Det är bara Du som kan låta det sänkas.. Stå upp för Dig själv!

Puss Hanna 💙

~Bara jag~

Hipp hopp~

Jojjo

… Till mig själv idaaaag!!!

Nu har jag funnits i 35 år! Jag har haft ett ganska fullspäckat liv med både positiva och negativa erfarenheter. Mitt liv har varit tufft. Det tog lång tid att hitta vem jag är, hur jag vill leva. Att stå upp för mig själv har jag alltid gjort, och det är en egenskap jag är mycket stolt över!

Jag har tillsammans med R tillverkat de 4a mest tokiga, sköna, galna och fantastiska barn som finns. Vet många som inte trodde att jag skulle sköta mig o få familj, tror även många dömde ut mig förhand. Jag har motbevisat dom! Jag har hittat min plats på jorden! 

Jag har satt mig själv i situationer som är livsfarliga, (innan familjelivet, i mina tonår) jag har skadat andra & mig själv, jag har levt som om varje dag vore den sista, på både gott o ont, jag har gråtit, kämpat och slagits. Jag har inte låtit någon trampa eller prata illa om min familj, för dom går jag genom eld & vatten. Jag har tillåtit mig själv att våga älska! Att faktiskt lite på en annan människa.. Och jag har vunnit allt på det..

Idag är min 35 års dag, och den möter jag med åldersnoja, fasa, ångest & lite liite jävlaranamma!


~En snabbis~, ~Känslan idag~

Utflykt~

Jojjo

Varit någonstans idag som jag inte alls trodde jag skulle återvända till så lättvindigt. Kanske är det psykiatrin som gör att jag ändå vågar och måste ta mig dit.. Även om det inte kommit igång ännu, så känns det som att jag så jävla gärna vill förändras och våga ta tag i vissa fasor & faktiskt börja leva livet som Johanna! På riktigt! 

Jag och hela familjen åkte till Nynäshamn. Tanken var Dollarstore och sen hem. Men när vi åkte förbi Lidatorp, togjag mod till att vi skulle svänga av och låta barnen få se var jag är uppväxt. Eller var jag bidde i 11 år. Klumpen i magen var stor när vi först passerade Johannes hus och jag sen såg Camillas hus.. Sen där jag bodde.. Det ser väldigt annorlunda ut, men känslan av obehag finns där ändå.. Det vart bara förbi, vända och sen lämna området.. Jag är nog inte fullt redo ännu.. Kommer jag någonsin att bli? Vill jag? Vissa saker borde bara få dö ut i minnet och aldrig väckas till liv igen. Noel, söta naiva Noel, frågade varför jag inte bodde kvar i huset.. Vad skulle jag svara? Vill jag låta dom veta sanningen? Inte nu… Det gjorde ont! Det gör fortfarande så jävla ont att se huset.. Somnade som en stock bara någon timme efter vi kom hem. Tar på psyket att återuppleva gamla minnen..

På kvällen åkte vi förbi mammas jobb. Sara, Noel och Max lekte av sig i friidrottshallen! Ebba var med en stund o träna hon med! 😉

   
    
 Sara o Noel sprang två hela varv runt löparbanan, Max lite drygt ett halvt, det är bra jobbat för en så liten kille. Jag tränade lite mage,axlar och rygg. Ska åka dit å träna när mamma jobbar kväll tänkte jag. Få igång kroppen lite. 

Usch, känner mig helt färdig efter idag! Virkade klar Ebbas andra höstmössa idag:)

   
 Vilken skillnad det blir! Första bilden är med blixt, men ingen av bomilderna visar hur den egentligen ser ut! Den är lila, men riktigt mörk lila, sen är det stark turkos, och väldigt klar orange! 

Puss på er