~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Känslan idag~

Födelsedag= ångest~

Jag har alltid haft problem med min födelsedag, sitter i från min uppväxt i fosterhem.

Jag var aldrig värd att firas och det var min fostermamma väldigt tydlig med att tala om för mig! Och det äckliga minnet ligger kvar i mig och kommer alltid upp till ytan den 1 juli, varje jävla år! Det är som ett spöke som alltid ska komma fram just idag. Jag försöker dock att vara glad & att le. Men inuti gör det så fruktansvärt ont och tårarna bränner i ögonen. Men jag vill inte visa mina barn det.

Stora S och tre små troll som väckte mig med blommor, en giffel med ett ljus i och sång, mina fina ungar som vill att jag ska bli firad. N ringde tillsammans med mamma och Leon och sjöng. Så gulligt! Men ändå är det så svårt att verkligen njuta och känna glädje och tacksamhet till de som är runt mig idag. Jag är så himla traumatiserad från de 11 jävla åren i fosterfamilj, att jag inte kan släppa den negativa spiralen som dom planterade i mitt huvud! Fan vad jag verkligen hatar den där människan. Hon borde aldrig varit godkänd för att ens skaffa egna barn och ännu mindre fått ta sig an mig och min bror. Jävla kossa!

Dagen har hittills handlat om att städa! Putsa, damma, skrubba, skura och tvätta. Jag vet varför, för att dels slippa känna, och för att få bort all smuts.. Men smutsen är delvis inuti mig, men jag gör bara mitt yttersta för att förtränga, göra rent, och få dagen att gå. Jag har svårt att sitta still. Måste röra mig hela tiden. Just nu är längsta stunden jag suttit ner, enbart för att jag bloggar..

Ebba & Sigge är hostiga som fan. Så det är ju mindre kul det med.

Vädret har faktiskt tilltalat mig idag, men nu verkar det klarna upp. Mitt sinne vill ha regn och mörker, gärna blixtrar och åska med.

Jaja, nu ska jag aktivera mig igen, hämta ut paket o gå till apoteket.

Tack för Gratulationer! Det värmer och betyder mycket, även om jag låter som att jag avskyr denna dag. Men, kanske, om cirka 10 år, har jag kommit ut den här onda spiralen och lärt mig uppskatta min födelsedag!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

A~

Jag har fått mitt FÖRSTA A i en inlämningsuppgift!

Jag blev så satans lycklig att tårarna rann samtidigt som jag skrattade av lycka! Det blev så mycket känslor på en och samma gång att jag bara fastnade i ful-gråt..

Jag har kämpat med den här uppgiften! Kämpar, letat fakta, gjort egna förklaringar och lagt det i sammanhang för att göra texten mer ”övergripande” eller förståelig som jag vill kalla det. Och att få ett A blev den absolut bästa utdelningen och det mest stärkande betyg jag kunnat få! Jag svävar 10 cm ovanför golvet och känner mig så sjukt stark som människa.

Har påbörjat den sista inlämningen, ska vara inne senast 14/2 så jag har gott om tid att gå tillbaka och fila på texten för att göra mitt absolut bästa även denna gång.

Det känns som att jag äntligen hittat flytet i mitt sätt att skriva. Att jag äntligen förstått hur jag ska formulera mina texter. Haft det lite jobbigt med det och gärna gett upp och känt ”äsch det får bli som det blir typ”

Jag är mallig! Jag är stolt! Jag är så otroligt glad att jag valde att utbilda mig, skaffa mig en yrkesutbildning och faktiskt få en titel i arbetslivet!

*Jag som kommer från ingenstans, där vuxna människor spottandes i mitt ansikte, som redan som litet barn, talat om för mig att min framtid redan är utstakad. Mina bästa kompisars familjer fick höra att de inte skulle låta sina barn umgås med mig, en knarkarunge, ska man inte umgås med.. Jag skulle minsann gå i min familjs fotspår. Jag skulle veta min plats, sitta fint, vila ned min blick, alltid vara tacksam även om min sårade 9 åriga själ blev utan uppmärksamhet.. Jag skulle hålla mig i bakgrunden i min fosterfamilj, jag var trots allt inte en riktig medlem av dom. Jag var där på nåder. Jag fick tidigt veta att mitt värde var lika med noll. Det är vad jag är uppväxt med. *

Men, jag har vänt allt som jag fått höra och kan med stolthet stå rak i ryggen och se dom i ögonen, utan att behöva vika undan med blicken. Jag vet mitt sanna värde. Jag vet att jag är älskad och omtyckt. Jag vet att jag har lika många fel och brister som andra, men jag måste ändå tillåta mig själv att låta mig älskas.

Tack för titten! Glöm inte bort att vara ödmjuk, men kom ihåg ditt sanna värde! Det är bara Du som kan låta det sänkas.. Stå upp för Dig själv!

Puss Hanna 💙

~Bara jag~

Hipp hopp~

 Till mig själv idaaaag!!!

Nu har jag funnits i 35 år! Jag har haft ett ganska fullspäckat liv med både positiva och negativa erfarenheter. Mitt liv har varit tufft. Det tog lång tid att hitta vem jag är, hur jag vill leva. Att stå upp för mig själv har jag alltid gjort, och det är en egenskap jag är mycket stolt över!

Jag har tillsammans med R tillverkat de 4a mest tokiga, sköna, galna och fantastiska barn som finns. Vet många som inte trodde att jag skulle sköta mig o få familj, tror även många dömde ut mig förhand. Jag har motbevisat dom! Jag har hittat min plats på jorden! 

Jag har satt mig själv i situationer som är livsfarliga, (innan familjelivet, i mina tonår) jag har skadat andra & mig själv, jag har levt som om varje dag vore den sista, på både gott o ont, jag har gråtit, kämpat och slagits. Jag har inte låtit någon trampa eller prata illa om min familj, för dom går jag genom eld & vatten. Jag har tillåtit mig själv att våga älska! Att faktiskt lite på en annan människa.. Och jag har vunnit allt på det..

Idag är min 35 års dag, och den möter jag med åldersnoja, fasa, ångest & lite liite jävlaranamma!


~En snabbis~, ~Känslan idag~

Utflykt~

Varit någonstans idag som jag inte alls trodde jag skulle återvända till så lättvindigt. Kanske är det psykiatrin som gör att jag ändå vågar och måste ta mig dit.. Även om det inte kommit igång ännu, så känns det som att jag så jävla gärna vill förändras och våga ta tag i vissa fasor & faktiskt börja leva livet som Johanna! På riktigt! 

Jag och hela familjen åkte till Nynäshamn. Tanken var Dollarstore och sen hem. Men när vi åkte förbi Lidatorp, togjag mod till att vi skulle svänga av och låta barnen få se var jag är uppväxt. Eller var jag bidde i 11 år. Klumpen i magen var stor när vi först passerade Johannes hus och jag sen såg Camillas hus.. Sen där jag bodde.. Det ser väldigt annorlunda ut, men känslan av obehag finns där ändå.. Det vart bara förbi, vända och sen lämna området.. Jag är nog inte fullt redo ännu.. Kommer jag någonsin att bli? Vill jag? Vissa saker borde bara få dö ut i minnet och aldrig väckas till liv igen. Noel, söta naiva Noel, frågade varför jag inte bodde kvar i huset.. Vad skulle jag svara? Vill jag låta dom veta sanningen? Inte nu… Det gjorde ont! Det gör fortfarande så jävla ont att se huset.. Somnade som en stock bara någon timme efter vi kom hem. Tar på psyket att återuppleva gamla minnen..

På kvällen åkte vi förbi mammas jobb. Sara, Noel och Max lekte av sig i friidrottshallen! Ebba var med en stund o träna hon med! 😉

   
    
 Sara o Noel sprang två hela varv runt löparbanan, Max lite drygt ett halvt, det är bra jobbat för en så liten kille. Jag tränade lite mage,axlar och rygg. Ska åka dit å träna när mamma jobbar kväll tänkte jag. Få igång kroppen lite. 

Usch, känner mig helt färdig efter idag! Virkade klar Ebbas andra höstmössa idag:)

   
 Vilken skillnad det blir! Första bilden är med blixt, men ingen av bomilderna visar hur den egentligen ser ut! Den är lila, men riktigt mörk lila, sen är det stark turkos, och väldigt klar orange! 

Puss på er