Etikett: rädd

~Bara jag~

~Sommaren~

Jojjo

Nu kommer den tiden på året då jag borde bada med barnen, äta glass, sitta ute på ljumma sommarkvällar och njuta av min lilla familj.

För mig känns det inte så. Jag har inte råd att köpa glass. Jag har inte modet att bada själv med tre barn som inte är helt 100 på att simma. Jag har inte orken att sitta ute på kvällar.

Hela sommaren känns mer som ett kommande kaos. Sonen ska sommarjobba och då kommer jag känna stress över att han ska komma upp till jobb och komma hem efter jobb. En kortare resa är planerad, men det finns en liten ond klump i magen då jag inte är så glad i närmiljön. Den är kantad av dåliga minnen, sorg, hat och smärta. Men jag ska göra mitt bästa för barnens skull.

Jag har äntligen började få förtroende för Stig Helmer, och har pratat om saker jag aldrig nämnt förut. Om saker som smärtar mig mycket.

Jag kämpar för att göra rätt men blir nertryckt av andra som tycker att jag gör fel. Det gör mig ledsen att ingen kan stötta mig och se hur mycket jag går sönder av allt jag gör. Att någon då säger elaka kommentarer som är nedvärderande mot min karaktär, det trasar sönder mig. Jag försöker, försöker och försöker. Och det lilla jag lyckas med går i tusen bitar när jag blir klankad på. Det är så svårt att känna sig stolt och stark när det kan gå sönder på en microsekund.

Idag är sista dagen med Zoey. Har varit trevligt med hennes sällskap, men ska bli väldigt skönt att hon får återgå till sin familj.

Jag ska hem till barnen i eftermiddag. Men först lite annat.

Dessutom var Stig Helmer sjuk idag så samtalet blev avbokat..

Ha en fin dag!!

maskrosbarn, ~Dagligt~, ~Familjen~

~Här pressar vi alla gränser~

Jojjo

Nu har mellansonen blivit dunder sjuk. Han kom hem från skolan tidigare igår efter att jag pratat med hans lärare. Han var väldigt hängig & låg..

Jag tänkte först att det kan bero på vår privata situation, att han mår extra dåligt pga det.

Men han kom hem, drack lite must och gick o la sig. Sen sov han hela dagen. Vid 14:45 kände jag på honom och ungen kokar av feber. Så där riktigt snuskigt varm. I med Alvedon och ställer in vatten och mera julmust.

Åker o hämtar de 2 andra trollen. När vi kommer hem sover M igen. Låter honom vara. Vid 20 kommer han upp, fortfarande kokhet och pekar på halsen, väser fram att han inte kan svälja.. I med Alvedon och ger honom Zyx.

Nu på morgonen fortfarande så hög feber & kollar i halsen helt rodnat och rött och ser lite prickar. Nu väntas återkoppling från vårdcentralen här och hoppas de snabbt kan ordna så han får ta halsprov och sen kan få penicillin. Stackars lilla barn.

Är det inte det ena så är det det andra..

~Idag händer en annan stor sak, som är avgörande för närmaste tiden. Men kan inte nämna det ~

Idag är oxå en speciell dag för min bonussyskonbarn! Jag har ingen syster via blod, men en syster via kärlek, och hennes förstfödda fyller 20 år idag!! Det är stort! Den lilla vackra tjej som hade så bråttom till världen och ut ur sin mammas varma mage, kom till världen 10 veckor tidigare än hon skulle, och idag är hon en lång och vacker kvinna med hjärta så stort av ödmjukhet, ögon som glittrar och en styrka som kommer ta henne långt! Grattis älskade Lull på din födelsedag! Må den bli mysig och lugn och lagom, så som du vill ha det!

Grattis systeryster på ditt 20 år som Mamma!!

Nu ska jag välja i mig kaffe innan vc ringer, och alla andra myndigheter som kommer att ringa hela denna dag. Blir nog en hel del samtal att klara av.

En sak kan jag säga, det är aldrig rofyllt och stabilt när man har många barn. Det händer alltid minst 1 sak VARJE dag, men oftare 3-4 saker VARJE dag! På Gott & Ont…

Hej hej 👋🏼

~Bara jag~, ~En snabbis~

Mindre kul möte idag~

Jojjo

Ett möte som kan vara väldigt avgörande för framtiden. Både kortsiktigt & långsiktigt. Omtumlande psykiskt är det iaf. Omtumlande emotionellt.

Det känns som att det kommer hända saker i raskare takt nu. Jag hoppas så mycket att allt är som det ska över Jul & Nyår, och att det nya året kan kommer med större förändringar, det som måste hända menar jag, men inte under högtiden.

För jag tror att nästa år, vid den här tiden, ser det annorlunda ut. Och jag vill inte att högtider ska förknippas med minnen av sorg och frustration & oro. Speciellt inte såna här familjehögtider. Då ska banden återknytas, värme och kärlek, nya fina minnen skapas med hjälp av skratt och glada barn.

När jag kommer härifrån måste jag handla & sen hem o städa. Saras N hjälpte mig att byta tv i v-rum igår och det blev ett lite mindre kaos då. Nu måste jag städa av tv-bänken och få lite snyggt. Det bästa med att byta tv var att få bort dammet mellan väggen och tv. Fy satan så äckligt det var! Det är nackdelen med att ha en vägghängd ”dumburk” det blir alldeles för sällan städat i det utrymmet. Men nu har jag ju chansen att få riktigt fräsch, lagom till att det är dags att börja fixa fint för advent!

Orden tog slut nu. Har alldeles för mycket oro och tankar som snurrar så mitt hjärnkontor håller på att gå i kras.

Ska Du ut o köra bil idag? VARNING: Det är riktigt jävla halt på vägarna!!! ÄVEN MED DUBBDÄCK!!!

Hej hopp

~Bara jag~

När jag drunknar av minnen~

Jojjo

11 år av vansinne. 11 år i förnedring. 11 år där jag inte hade ett namn..

De åren har såklart skapat djupa sår och hårda ärr i mig. Min tid i fosterhem, det är de minnen jag har från min barndom. Har vissa glimtar såklart, men de är enbart av mina vänner/grannar jag hade. Inga ljusa minnen från min ”familj”.. Där är det dunkla och mörka minnen, helt utan kärlek. Varje dag fick jag veta vart jag kom ifrån, att jag minsann inte var värd något, trots att den här så kallade FAMILJEN fick massor med pengar av Socialtjänsten för att de skulle ta hand om mig. Pengar som skulle gå till aktiviteter, resor: allt för att ge det här ”stackars barnet” fina minnen & en ”bättre” uppväxt.

På ren svenska, det här var under 1984-1996, jag hade hellre, om jag fått välja, bott kvar hos min mamma. Den omänskliga kontakten och den smärtan, den psykiska & fysiska misshandeln jag genomgått under de 11 åren, tror jag hade varit kraftigt halverad om jag fick stanna hos mamma.

Det här är ju ett par år sedan, mitt hopp ligger i att även socialtjänsten utvecklats och gör noggrannare kontroller och VIKTIGAST av allt, lyssnar till barnet/ungdomen!!

Jag är så upprörd & orolig just nu. Tänk om mitt egna kött & blod ska genomgå liknande process?? Det är min skräck.. Min absoluta mardröm. Det finns en annan inblick i ”olika hem” idag, men vissa hamnar ”mellan raderna”?!? Tänk om mitt barn är en av de få??

Jag mår så vidrigt dåligt. Dels känner jag att jag misslyckats.. Jag menar då att när jag var liten blev jag placerad i fosterhem pga min mammas missbruk. Jag missbrukar inte. Däremot har jag misslyckats med uppfostran, regler och att få mitt barn att lära sig göra rätt o kloka val. Jag har helt misslyckats. Jag borde sökt efter honom dygnet runt när han ej svarat i telefon. Borde krupit på alla 4a i buskar o jag borde övervakat mer. Jag kunde göra mer.

Jag önskar att jag kunde o hade möjligheten & packa ihop o flytta. Lååååååångt från Stockholm. Långt ut i skogen. Långt från en tåg station. Men den möjligheten har inte jag. Jag har inte råd. Jag kan få jobb var som helst som undersköterska, men jag måste hitta ett boende långt härifrån, jag måste bryta många kontakter för att min son ska kunna börja om. Alla hans syskon måste börja om. Men den möjligheten finns inte. Annars hade jag, utan minsta tvekan, gjort det.

Det här är så hemskt. Jag är inte ensam om att genomlida det här.

Till alla er Gäng/Kriminella, ni som rekryterar, som ber era rekryterade fortsätta rekrytera, kan Ni snälla bara ge FAN I MITT/VÅRA BARN?? Dom som ni nu dödar ar barn som ni själva rekryterat!

Låt oss behålla våra barn. Låt bli våra barn. Sköt er skit på egen hand utan att blanda in någons son eller dotter.

Hade ni inte funnits, hade min son varit min, och inte er.

/Joso

~Bara jag~

När inget hjälper~

Jojjo

Hur kommer man ur den onda cirkeln som vi lever i, som bara återkommer om & om igen.. Jag levde ett tag i tron om att jag lyckades bryta den onda cirkeln samt bryta mönstret av destruktivitet och fel umgänge, men inser att det var bara ett ”blindspår”!

Nu står vi här igen. Trampar runt i redan sargade spår och det blir inte bättre. Beteenden och umgängen har inte alls brutits, de har bara varit väldigt bra kamouflerade.

Jag som mamma, jag orkar inte mer. Jag kämpar, jag stör, jag ifrågasätter, ställer ändå rimliga krav. Jag har försökt med belöning, med straff. Inget fungerar. Det är nog redan försent. Jag har skrikit efter hjälp. Till alla olika instanser och myndigheter.

Nu först ska först insatsen göras: Intensiv Familjebehandling. -IGEN-

Jag tycker det är otroligt patetiskt att ha det som insats. Det är bara Jag som vill gå den behandlingen för att hjälpa mitt barn. Men när de andra två parterna är ganska ointresserade av denna typ av behandling, så undrar jag vad det ska leda till?? Jag behöver inte behandling. Den som behandlingen riktad till är inte alls intresserad. Ska vi slösa resurser, pengar & tid för något som inte kommer leda till någonting?

Jag kommer ge hela min själ för att stötta mitt barn, jag gör allt som krävs och mer än så, men jag tycker att det hela bara handlar om att ”skjuta upp det uppenbara”, och jag är livrädd att något riktigt illa kan hända innan ”myndigheten” inser att det här är inte det som behöver fokuseras på. Det behöver göras drastiska beslut och det snabbt.

Jag når inte fram. Jag kan inte prata med mitt barn. Mitt barn utstrålar en sån avsky gentemot mig, för jag är bara störande & jobbig. Jag fattar att jag är jobbig, det är en del av mitt jobb som mamma. Jag ska veta att jag gör och gjort allt i min makt för att hjälpa mitt barn att ha ett långt och bra liv.

-Allt annat är otänkbart-

I allt det här ska jag även vara en närvarande & kärleksfull mamma till mina andra barn. Jag ska vara en uppmärksam arbetskollega på mitt jobb. Samtidigt äts jag upp inifrån av oro, rädsla och sorg & ensamhet i en väldigt orolig värld.

Varje dag vaknar jag med tanken:

-När?

–Var?

-Är det idag?

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

~Bara jag~

Gråter~

Jojjo

Här ligger jag o grinar.. Varför vet jag inte. Inte hänt något just idag som gör mig ledsen. Men tårarna bara rinner. Jag ville stoppa gråten. Göra annat. Gråt är ofta ihopkopplat med panik för mig. Men jag lät mig låta tårarna rinna. Försökte andas så lugnt som möjligt & bara var ledsen. Och det först jag gör är att börja leta efter en orsak till att jag är ledsen!!! Istället för att bara låta mig vara just ledsen..

Iof var det många olika saker & faktorer som påverkat mig från förra veckan. Prövningar, känslor, test, andras känslor & tankar. Jag inser ju hur jäkla svårt jag har för att tillåta mig att känna och ta in att jag inte är gjord av stål. Att jag faktiskt är ganska känslig inombords men aldrig tillåtit mig att vara sårbar. Att vara ”stark” är jag bäst på! Alltså på riktigt. Att inte visa med en min i ansiktet vad jag känner är jag proffs på. Att förhindra och stoppa känslor är jag grym på.

Att vara ledsen, gråta, visa sårbarhet och vara mjuk är jag så sämst på. Det här är något jag tycker är jobbigt. Jag är avundsjuk på människor som kan skratta, gråta, visa känslor, visa sina riktiga Jag, prata om jobbiga saker, vågar vara sårbara utan skam, jag är verkligen så avundsjuk påse egenskaperna.

Jag vill vara sån. Kanske inte fullt ut. Men mjuk, sårbar, våga gråta o visa om något är jobbigt. Våga ta emot tröst.

Så nu har jag legat här i ca 40 minuter med tårarna rinnandes. Jag såg på ”Din mamma, Min pappa” och när ena sonen pratade till sin pappa så släppte något inuti mig. Dels en sorg över att jag inte vågar dejta. Och dessa mammor & pappor på tv får det att se s naturligt och fint ut.. Men jag, Inte tror jag det finns någon som faktiskt skulle vilja dejta en 5 barnsmamma. Jag känner mig så lite värd när det handlar om att våga träffa en man. Jag är rädd för att faktiskt bli kär. Att tycka om någon och bli sårad. Jag har min självbild som är min, men andra tycker jag har fel, men jag tycker jag har rätt. Det är ett problem för mig såklart. Det är lättare att bara undvika allt som har med kärlek, träffar, killar att göra. Ändå längtar jag efter närhet. Närhet som att bli kramad, hålla handen, en strykning över ryggen eller kinden, så ni inte tänker annan ”närhet”.. En stor bamsekram. Att få se in i någons ögon och se uppskattning & värme. Men ack, när jag inte vågar, så blir det omöjligt.

Jag har inte heller umgänget att träffa någon ny person via. Mina närmsta vänner bor i Björnlunda, Luleå, Öland, Sorunda. Den jag träffar kommer från samma kompisgäng som jag och där finns inga killar att hitta. Ja, de andra har vi avståndet till.

Ska jag börja med att hitta nya tjejkompisar för att kunna träffa någon snäll man som luktar gott, är singel, öppenhjärtlig, kul, varm??

Nä, med mina murar som sakta tunnas ut, växer oxå längtan efter en vuxen tvåsamhet. Men inte bo ihop, särbo. Längtan & glädjen. Att vara längtad efter. Åtrås..

Just i programmet är de ju ca 13-16 år äldre än mig, och jag tycker de är så fina, modiga, vackra människor. Och att se glimten, gnistrande ögon, det öppnar upp känslor hos mig.

Jag blev våldtagen på en dejt i slutet av året 2020. En dejt jag trodde på. Verkade vara en snäll man. Vi hade pratat med varandra i 7-8 månader innan vi träffades. Hans söner var hemma. Men jo, han lyckades ta min kropp utan godkännande. Jag hamnade i chock. Han höll i för min mun när jag sa Nej.

Han anmäldes. Lades ner pga ”Ord mot Ord”.

Där bestämde jag mig för att mina dagar med en man kan räknas som avslutade. Jag har mina ärr. Han gav mig nya sår. Han förstörde så mycket då han valde att ta min kropp och förnedra mig när hans söner är i samma lägenhet. Skammen jag har, gör att jag tappat tron på mig själv. Jag är nog inte skapt eller gjord för att älska eller älskas. Jag ska nog vara ensam med mina barn. Hård som stål. Inte få värme och kärlek. Inte åtrå eller åtrås.

Men ja, jag sörjer vad jag inte kommer få uppleva. Jag sörjer när jag ungdomarna prata om sina föräldrar, jag sörjer när jag ser deras lycka & skratt. För jag är satt på en bänk utanför allt det där.

Idag är ingen bra dag… ♥️

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~, ~Förundran~

Älskade höst~

Jojjo

Hösten är min favorit årstid. Har varit en del i skogen, älskar att se färgskiftningar på löven, se hur löv faller till marken och känna den här svalare friskare brisen mot huden. Jag hatar att svettas. Kan stå ut när jag tränar men annars vill jag bara inte svettas.

Så temperaturen ute är så passande för mig.

M’s fotboll är igång. Mycket matcher på helgerna. Och han är duktig. Han är teknisk med bollen men framförallt, han har kul!! Han älskar att få springa med bollen, känna tillhörighet med sitt lag och senast, i lördags, när de mötte Dif var hans kusin med o tittade, och M ser upp till honom. Han är oxå en fotbollskille och nog lite av en idol för M!! Så det var kul! I söndags spelade de i Bredäng och hans lag vann med 9-4! Äntligen fick de en rejäl revansch! Nu är det inte vinsterna det handlar om, det är att han hittat något han tycker om, någonting som höjer hans självkänsla och att han får ha kul. Om han behåller intresset för fotbollen, det återstår att se. Hans val. Bara han mår bra, vill spela själv och känner att det ger honom något positivt.

Bortamatch mot Dif

Igår var det dags att rösta i valet. Även om jag tycker det finns en viss charm och samhörighet i att rösta just på valdagen, så funderar jag faktiskt på att förtidsrösta nästa gång. Att stå i köer är inte min grej. Och detta val var min barnfria vecka, så jag hade planerat att gå med mamma o rösta. Men då hon satt som rösträknare i Skhlm, så fick vi försöka gå när hon hade rast, och då hann vi inte promenera ner till vår vallokal som jag alltid gjort i tidigare val. Så det blev bil. Inte alls lika speciellt.. Nytt att ha med min äldsta dotter i vallokalen dock. Hennes första val. Hennes första gång att få säga välja vad hon vill ska hända i Sverige under nästkommande 4 år. Jag minns första gången jag fick vara med o rösta. Det var pirrigt. Och kändes stort. Jag kände mig nästan lite ”viktig” som fick möjlighet att tycka och tänka kring våra partier. Nu får jag och alla andra vänta och se vem som ska styra politiken i vårt land.

Idag sov jag ganska länge. Ända till 10.. Har varit uppe mellan 7-9 varje morgon, men idag behövde jag sömn. Ladda batterierna inför mammaveckan!! Jag väntar tid på Vc för att kolla upp en ”åkomma” & helt ärligt, det gör mig lite nervös. Har fått lite andra oroande symtom som jag måste nämna. Jag har hittills undvikit att googla, jag är ingen läkare o tänker inte sitta och sätta diagnoser på mig själv. Men ibland bara känner man att något är knasigt. Att det känns fel.. Och det får min läkare ta reda på.

Jag är rastlös i kroppen. Vill ut. Ut i skogen. Ut och börja träna, ut och få i mig friskluft. Jag vill bara känna mig frisk, fri, självsäker & stark! Och jag ska ta tag i det under kommande vecka. Löfte till mig själv.

Ta hand om er!