Etikett: kaos

adhd, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Varför~

”Ledig dag= Städa,diska,plocka,tvätta,damma,handla”~

Jojjo

Börjar lite smått ledsna på varannan–vecka livet i mitt hem. Jag städar och fixar så det är helt rent och fräscht när jag går på tisdagar och R ska ta över.. Glömt en soppåse någon gång, men annars är det rent på diskbänken, rent på golv och toaletter, renbäddat osv. Nu måste jag tyvärr göra exakt samma sak när jag kommer hem tisdagen efter. Frågar mig själv VARFÖR det är så, och svaret jag kommer fram till är, ”det är så det alltid varit”.. I 20 års tid har jag tagit huvudansvaret för städning. Så varför blir jag ens förvånad?

-Jo, för att delvis så trodde jag att när man ”SEPARERAR” så betyder det att man då tar fullt ansvar för barn och hem den veckan man är i FÖRÄLDRATJÄNST, och då innefattar det städning, mat, tvätt, barn, dusch, djur, plocka efter barn, läsa, Ja ALLT som man ska när man är förälder! Eller en ansvarsfull vuxen!

Men när jag kommer hem och får ta hand om rentvätten, för att han inte orkar vika in den barnens lådor som står 20 cm ifrån tvättsäcken, jag får städa av spisen från gamla intorkade matrester, städa toaletten från papper som hamnat bredvid toan istället för i, plocka papper och leksaker från golven, dammsuga och skura golv, då det är så allmänt skitigt, då börjar jag ledsna. Jag vill oxå komma hem och bara fokusera på barnen när det är min vecka. Inte behöva storstäda det första jag gör. Nu behöver jag alltså lägga mitt arbetsschema så att jag har onsdagen ledig för att städa mitt hem varje gånga jag flyttar hem, och så städar jag varje måndag/tisdag innan jag flyttar ut. Jag vet att det kanske framstår som att jag gnäller, men varför kan inte vuxna män bara ta sitt ansvar? Är de så sönder curlade av sin mammor/flickvänner/sambos/fruar att de aldrig lär sig hur man sköter om ett hem? Det måste bli en ändring på det här.. Jag gör mitt yttersta för att fostra mina söner likadant som mina döttrar. De ska veta hur en tvättmaskin funkar. De ska kunna fylla på/ur en diskmaskin och se när den behöver köras.. De ser när golven behöver dammsugas. De kan lägga sin kläder i smutstvätten, ibland med lite påputtning, men de kan. Det finns snart inga kvinnor kvar som orkar bo och leva ihop med lata män. Har man dessutom barn ihop så vill man ju lägga energin på barnen, inte behöva städa och fixa efter en vuxen oxå? Eller har jag fel?

Gemensamt Ansvar= D E L A T A N S V A R !

SAMMARBETE= inte MOTARBETA!!

Igår jobbade jag som koordinator. Jösses, vilken kväll.. Jag var så inte upplagd för jobb igår, kände mig låg, trött och irriterad pga den här fega människan som skickade meddelanden till mig. Men nu vet jag hur personen hittas, och det ska bli mig ett nöje att se till att inte flera MAMMOR råkar ut för en sådan skev människa. Eller troll är nog mera rättvist.. Ett jäkla nät-troll som njuter av att förnedra, trycka ner, hota och skrämma ensamma kvinnor. Jag är så förbannad innerst inne, men det här ska lösas på rätt sätt, och det kommer bli mig ett sant NÖJE! Iaf, kvällen var både tung, lite galen, hysterisk, mycket ringande, problemlösningar osv, kul oxå såklart, och alltid lär man sig något nytt! Mycket då jag har fantastiska kollegor och arbetar på Stockholms bästa Sjukhus! Det Sjukaste Huset, min arbetsplats.

Självklart skulle det snöa fööör mycket på eftermiddagen. Vid 9 var jag på P i Lilje, fick såklart ”sopa” fram bilen (med armar och händer) o skrapa. Sen när jag skulle till jobbet hade det kommit 10 centimeter snö över hela bilen, så det blev att upprepa det jag gjorde på morgonen. Efter jobbet hade hela 30 centimeter lagt sig över bilen. INSÅG ATT JAG MÅSTE SKAFFA EN BORSTE TILL BILEN!!! Jag ser nog ganska kul ut när jag försöker ”åla” över bilen och klättra för att få bort snön på taket.. Tog ca 15-20 minuter att bara få fram plåten på bilen under all snö..

Idag åkte jag förbi K i M-höjden. Han fixade min handbroms! Så nu ska jag boka en ombesiktning så är älskade bilen godkänd i 1 år till!

Nu har jag så sjukt ont i min rygg efter allt städande. Ska bara slappa o chilla framför teven innan det måste handlas och fixas för kväller!

Ta hand om Er!

Tack för titten!

~Bara jag~

Vilken kväll~

Jojjo

Senaste tiden har jag blivit avsatt att vara koordinator väldigt ofta. Nu med det definitiva ansvaret över huvudluren. Att vi äntligen har en extra för att sköta telefon och bokningar, förfrågningar, beläggning osv är så skönt. Då blir inte den patientnära & säkra vården drabbad. Men det är ett stort ansvar. Det är fullt ös med att ha telefonen. Igår var det ganska lugnt på ringandet.. Idag lite mera.

Ikväll var det en hel del som hände på Det Sjuka Huset, saker som kräver tid. Det blir lixom ett ”vakum” i tiden, allt stannar till för en stund, samtidigt som 1,5 timme bara svept förbi. Helt galet. Men ibland blir det så. Jag älskar på sätt o vis ansvaret att få vara en liten extra koordinator, och är glad när man kanske får en lucka på 10-20 minuter att delta i omsorgsarbete. Vi har haft en grupp med ”hög poängare” och där har det verkligen behövts att jag kan hjälpa till. Och det vill jag såklart. Men så ringer den där telefonen.. Suck!

Det har varit två kvällar med väldigt olika typer av ”action” och för varje dag inser jag att jag är på så rätt ställe i arbetslivet! Jag älskar att jobba på sjukhus. Jag älskar att arbeta inom vården. Jag älskar att vara undersköterska. Men i allt det här så fattar jag att jag vill vidare. Jag vill verkligen läsa till sjuksköterska. Jag vill inte alls stanna nu. Och bara ”nöja” mig.. Varför skulle jag ens göra det? Jag har många år kvar att arbeta, och jag har möjlighet att faktiskt nå mina drömmars mål, och jag måste iaf försöka. Så nu har jag bestämt att söka in till höstens högskoleutbildning. Ja, jag måste iaf få försöka. Annars vet jag aldrig om jag skulle klara av det.. Om jag känner att det är för tuffa studier, då är det ju bara bryta studierna och arbeta vidare som en fantastisk undersköterska och fortsätta utföra under för andra människor.

Nu ska jag ta och knoppa in. Ledig imorgon och det ska bli så skönt!

Hej hopp!!

~Bara jag~

Ingen kontroll över dagarna~

Jojjo

Hela jag är i ett knasigt kaos. Ingen direkt koll på dagarna heller.

I veckan begravdes allas älskade Bobben. En av de värsta dagarna i mitt liv. Jag tappade andan både en och två gånger. Kändes som att jag var där men ändå inte. Det var verkligen så jobbigt. Men en otroligt fin minnesstund och sista avsked.

I fredags var det E’s begravning. Även den vacker.

Känns som att bara 2021’s början har varit väldigt kaotiskt och känslofylld, och jag hoppas att det kommer bli en lugnare fortsättning av detta år.

Idag är det den 16 januari 2021. Idag är det 21 år sedan som min morbror förlorade sin kamp mot cancern. 21 år?!? Ärligt, saknaden försvinner aldrig, inte heller smärtan av att han inte fick leva längre än vad han gjorde. Än idag känns det som en kniv i hjärtat när jag tänker på min absoluta favoritmänniska! Han fattas mig enormt mycket.

Hans färg på begravningen var blå. Vi hade blåa rosor som hans blomma. Dagen till ära får han en blå ros. I mitt minne är han med mig varje dag. Varje gång jag tar på mig något blått tänker jag på honom. Min favoritfärg.

Just nu är det ”pappa-vecka” så jag har inte träffat mina kids sedan i tisdags. Saknar dom naturligtvis. Men lite skönt att den här veckan medfört så många olika moment att dagarna rullat på väldigt fort. Mycket känslor. Både sorg och skratt och leenden..

Nu ska jag kolla på ”MA” med mamma. Hon har inte sett den 🤫

Ha det fint alla!

~Bara jag~

En kväll som bara jävlades~

Jojjo

Känns som att idag inte varit min dag alls. Börjar med att jag snoozar för länge. Så jag kommer iväg senare till jobbet. Egentligen gör det inget, jag kommer ändå i god tid. Men jag har min tid jag vill ha på mig för vissa moment, och ändras det blir det fel för mig.

Iaf, kommer till jobbet, parkerar, märker att jag glömt mobilen… Jag parkerar via en app, så det är svårt att lösa på annat vis. Byter om och går upp till avdelningen, lånar mobil av en kollega, ringer mamma och vet henne låsa upp och parkera åt mig. Bara där kan vi stanna…. Min mamma med en iPhone i handen är inte kompatibla. Hon kan endast en modell ur Samsung-familjen. Så att sitta stressade och grinig på jobbet och förklara hur hon ska göra… aahh, ni fattar!!

Tillslut lyckades hon. Så, en sak mindre att oroa sig över.

Får veta att min HLR utbildning börjar kl 14 imorgon. Till 16.00.. Min lediga dag ska jag vara på Clinicum för utbildning. Och innan måste jag genomgå en utbildning på datan och sen skriva ut mitt Diplom som ska med till utbildningen och visas upp. Inte en enda skrivare samarbetade på jobbet! Datorerna låste mitt tjänstekort, både igår och idag, så var tvungen att ringa supporten för att låsa upp. Jag blev så irriterad. 2 timmar gick åt att försöka få till en utskrift. Som aldrig kom.

Så imorgon har jag inget diplom att visa upp. Jag ska vara ombytt, så jag tog med kläder hem. Jag kommer definitivt hamna i köerna på väg hem från utbildningen. Så det kommer ta hundra år typ… Alltså idag…. Var ingen bra dag…

Jag måste ta mig i kragen och gå upp till B oxå. Säkert min enda chans att göra det, men jag vill gärna putta det framåt och helst inte tänka på det.. Men jag kommer ångra mig annars. Och det vill jag inte.

Nu börjar mina nerver lugna ner sig. De har legat utanpå hela kvällen och nu vill jag inget annat än att sova så jag orkar med kommande vecka med utbildnnng och sedan 3 kvällspass på rad.

Längtar efter mina barn. Så mycket. Längtar hem. Speciellt till dofterna i mitt egna hem. Idag är det dessutom andra advent & jag missade första advent med barnen. 3dje och fjärde får jag iaf dela med dom. Tack o lov!

Godnatt! Sovgott..

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jojjo

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

adhd, ~Bara jag~, ~Dagligt~

Blomstrande statistik|

Jojjo

Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!

Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!

Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!

Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –

Vem vet?

Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.

Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!

Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!

Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.

♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!

💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!

Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.

Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!

Puss Divan Jojjo 😈

~Bara jag~

Att vara en Förebild~

Jojjo

..är nog något alla föräldrar vill vara för sina barn! Man vill att ens barn ska vara stolt över en. Att ens barn ska vilja och kunna prata med en om allt. Det måste ändå alla föräldrar ha som mål..

Jag har det iaf. Men jag är oxå väldigt tydlig med att Jag inte är mina barns kompis! För kompisar har de i skolan eller kanske i deras fotbollsklubb, dansskola, ridklubb osv. Däremot ställer jag till 100% upp på att vara 

Psykolog, Läkare, Snuttefilt, 
Kock, Kramkudde, Klotterplank, 
Soppåse, 
Aggressionsutbrottsmottagare, 
Slagpåse, Hemlighetshållare, 
Personlig Stöttare,
Hejarklack 
& såklart bara 
MAMMA!

Det gör jag hela tiden och med nöje! Jag gör saker i hopp om att mina barn kanske tar efter. Ibland har jag gjort fel, såklart, och då får jag stå mitt kast och försöka bättra mig.

Ni som läser min blogg, har säkert förstått att det är rörigt och tumult bland ungdomar i Hägersten. Där ingår min tonårsson. Mycket hade hänt, som jag inte visste. Tillslut sker något så allvarligt att en mamma kontaktar mig med en önskan om att vi tillsammans kan få ett slut på det här. Vi hade ett långt samtal. Hon fick äntligen lätta sitt hjärta och få ur sig sin ilska och frustration kring vad som sker bland ungdomarna där våra två söner är mittpunkten. Jag fick då veta allt! Och jag blev helt kall inombords.

Jag hade sedan ett bra samtal med min son. Och även med hans kompisars mammor. Där vi alla fick möjlighet att komma fram till gemensamma mål och hur vi ska hålla kontakten så inte killarna kan ljuga, luras osv.

N fick lätta sitt hjärta. Han fick äntligen berätta allt som säkert legat och skavt i honom och gett honom både magont och oro. Jag såg på honom att det var skönt att jag visste allt. Och att jag ville höra vad han hade att säga och att jag fick möjlighet att förklara på hans nivå vad som kan hända om det här fortsätter. Han kändes ärlig och lättad. Han står för hans del i det hela. Han är helt med på att han och den andra killen ska sluta och de ska få träffas med mig och mamman och ta i hand. För det är så man gör idag. Man tar i hand, tittar på varandra och lovar att ”nu lägger vi ner”. Det blir som en ”oskriven lag” de måste följa.

Idag hade jag och mamman en återkoppling. Hon är så glad över att jag lyssnade och tog det hon sa på allvar. Hennes erfarenhet var att mammor tidigare trott att hon hotat deras barn och endast kom med lögner. De ville inte alls ta tag i situationen. Nu behöver inte just vårt problem bara vara klart och allt är guld och gröna skogar, men nu vet både hon och jag att vi kan höra av oss till varandra vid minsta misstanke om något ”skevt” och reda ut det på en gång.

Tänker då igen på det här med Förebilder.. Jag är inte uppväxt med mina biologiska föräldrar. Jag och min bror bodde i en fosterfamilj i ca 9 år tillsammans innan han fick flytta till en annan familj. Det är en lång historia, inget jag tänker gå in djupare på nu. I den fosterfamiljen fanns ingen förebild. Jag och min bror kände ju bara varandra. Dom var främlingar. Oavsett varför & vad vi varit med om, så har jag alltid sett upp till min mamma. Jag har alltid haft en väldigt stark ”mamma-känsla” även om jag inte fick bo med henne. Min morbror, han var min Förebild. Glad, ärlig, rolig och rak. Han lindade inte in saker utan sa som det var.

När jag möter barnens kompisars föräldrar, oavsett om det handlar om att lösa en dispyt eller om det bara råkar vara i kön på ICA, så brukar jag iaktta. Jag kollar hur de pratar och rör sig osv. Varför vet jag inte. Kanske tycker jag det är kul att se om jag ser några drag av föräldern i barnet.

Häromkvällen kom min sons fd flickvän med sin mamma och bonuspappa och ville prata med mig och min son. Kl 22.40 på kvällen. Ingen förvarning. Inget samtal innan om det funkar för mig. Jag hade precis satt mig i soffan efter att ha kommit hem efter ett ganska tungt kvällspass. Och då ringer mamman och säger att de står utanför min dörr.

Det första mamman gör är att höja rösten när hon spänner ögonen i min som och anklagar honom för diverse saker han ska ha gjort mot hennes dotter. Hon hyssjar dessutom åt sin dotter när hon vill öppna munnen och prata. Hon skriker konstant. Arg så hon skakar.

Jag står där och tittar och lyssnar. Frågar en fråga där det behövs.

Det hela slutar med att det var den mamman som fick gå härifrån och då fått veta att hennes egen dotter förvrängt sanningen och ljugit. Hade hon sansat sig lite och inte lagt orden i munnen på dottern hade hon kanske inte behövt åka hit sent på kvällen och gå härifrån som en Förlorare som helt tappat fotfästet och agerat helt ostabilt och hysteriskt. Det har sen visat sig att min som gjorde slut bara en vecka tidigare och den här tjejen är ordentligt manisk för sina 12 år och jagar honom. Hon han ringt honom 24/7 och grinat och bett honom bli ihop med honom igen. Jag har hört samtalen. Han säger Nej. ett tag trodde jag att han överdrev kring hur ”på” den här tjejen är. Innan de kom till mig hade de varit och plingat på hos en av min sons kompisar. Han var hemma med sin lillebror och deras mamma jobbar natt. Där hade de inte ringt eller messat heller. De hade fått tjejen att plinga på, han öppnar och de tre stormar in i lägenheten. Alltså två vuxna människor pressar sig in hos en 13 åring som är hemma med sin lillebror. De gormar & skriker. De hotar killen med att han ska passa sig. Bonuspappan hotar med att döda hans pappa om han någonsin gör hans bonusdotter rädd igen.

Nu har jag träffat Mamman. Nu ser jag vad hon brås på. Och där är ju hennes Förebild. Efter bara 20 minuter med henne har jag nästan helt dömt ut henne. och där har vi Bonuspappan. Som kliver in och hotar barn för att dottern ljugit ihop något som inte är sant. För det första är de inte speciellt ”källkritiska”. De har alltså inga bevis för vad de anklagar killarna för. De har antagligen inte lyssnat helt på vad hon sa, eller så har hon ljugit ihop en så jävla bra grej att de sväljer det hon säger med hull och hår. Men vilka Förebilder..!?! Som hotar och skrämmer barn. Framför dottern. Hon ser hur de hanterar en situation med hot, skrik, utpressning. Hur ska hon någonsin själv kunna lära sig att lösa eller ta en konflikt? Hon ser vad vuxna gör och tar efter. Det är fan skrämmande! Det är så i många familjer i dagens samhälle 2020! Många tar inte reda på fakta. Många agerar snabbt och högt, utan bevis.

Jag har gett mig fan på att i situationer där mina barn är med och det uppstår en dispyt, vara källkritisk och lyssna på alla parter och sen prata med det barnet det gäller. Inte skulle jag kasta mig in i bilen och åka och hota ett annat barn..? Vad ger jag då för signaler? Att våld och hot är okej? Bara man är vuxen?

Vuxna måste börja tänka till oxå. Jag går genom eld och vatten för mina barn, oavsett och närsomhelst, men jag måste hålla huvudet kallt och tänka till. Jag kan inte bara släppa på alla spärrar och bete mig som en galning. Även om jag ibland velat det, så måste jag lägga band på mig..

Så tänk på det! Kanske finns det någon som ser upp till dig? Vad vill du att den personen ska se i dig och kanske kopiera hos dig?

Det var dagens långa rensning av alla tankat och känslor som löper amok i mig. Nu kan jag fylla på med nytt.

Tack för mig!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Varför~

Fuck U Covid-19~

Jojjo

Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?

Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!

Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.

Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!

I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!

Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.

Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.

Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..

Puss hej Ses Ej!!!

~Bara jag~

Så seg dag~

Jojjo

En sån där riktig ”soffliggar-dag” idag. Tråkigt väder ute och härliga filmer på tv inne! Då vann det sista alternativet överlägset!

Imorgon ska jag ha ”lära-känna-samtal” med Saras nya mentor via telefon pga covid-19. I övermorgon ska Sigge på sin 4 års kontroll på BVC!

Varit så trött idag. Har glömt hämta ut mitt Ritalin så står dessutom utan medicin idag & säkert 2 dagar till! Riktigt tur att jag är ledig från jobbet! Funkar inte utan min ritta.

Har precis varit ute i spöregnet med Ziri! Det är sånt här fint smått regn som gör att man blir dyngsur precis överallt.

Blev inte mer än så idag! Orkar inte..

Kram & Hej 💙

~Bara jag~

Dåliga ursäkter~

Jojjo

”Trodde du skulle jobba idag?” ”Trodde jag med men försov mig” ”Fast du hade larmet ställt på 7.30? Då har du ju glömt ställa larmet rätt? Och inte försovit dig?” ”Du ska till skolan M. Du är inte sjuk” ”Fast visst får du vara hemma M, om andra är hemma o inte sjuka så måste det gälla alla?” *mutter morr gnäll suck*

Det var min morgon. Vem som säger vad får ni lista ut själva. Sovit så förbaskat dåligt inatt. Somnade inte förns framåt 04.00. Upp vid 6.30 för att fixa barn. Trodde en viss person gått och jobbat. Men icke. Då blir jag jävligt less. Har jobbat sen kväll, haft en sjukt tung kväll på jobbet, inte sovit men ändå ska jag upp med barnen. När han sov innan jag kom hem och dessutom inte planerar att jobba, varför kan inte han avlasta mig och ta barnen. Jävlar vad sur han blev när han fick lämna E. Både Lilla S och M är hemma. Lite för att markera att man som vuxen måste följa de regler man hävdar gäller barnen. Är man sjuk är man hemma. Annars går man till skola, dagis, jobb. Men när en vuxen är hemma, av outgrundlig anledning, ser barnen igenom detta. Så visst, jag gjorde fel, men om han tror att han ska ligga på soffan och glo på sina ”Pantbanks-serier” och ”polis-program” så kan han glömma det. Nu äger barnen tv. Dessutom behöver M träna på bokstäver, och det vet han om få han gick på utvecklingssamtalet. Men tror ni han tänjer träna bokstäver med honom? NEJ!

Det ska jag göra. Jag ska dessutom fixa så att E kan vara en häxa imorgon på höstfesten på fsk. Lilla S ska vara Batman. Så jag ska ringa runt, jag ska fixa klänning, jag ska träna bokstäver med M & jag ska till apoteket. Jag är så trött och har så ont i ryggen. Så just nu ska jag ligga i sängen och vila. För om ca 50 min kommer Tessa förbi på en snabbvisit, och skitsnack, sen ska jag göra alla mina sysslor.

Jag vill bara att han ska gå till jobbet. Sluta vara lat. Sluta att komma med ursäkter för att vara hemma. Han gör ändå inget ”nyttigt” i lägenheten. Själv längtar jag bara bort! Allt för att slippa vara hemma. Visst gillar jag ”lediga” dagar, men de är alltid fyllda av saker att göra. Men jag vill att min lediga dag ska vara utan honom.

Äsch… Nu orkar jag inte skriva mer. Får ont i min tumme.

Ha det!