Känns som att idag inte varit min dag alls. Börjar med att jag snoozar för länge. Så jag kommer iväg senare till jobbet. Egentligen gör det inget, jag kommer ändå i god tid. Men jag har min tid jag vill ha på mig för vissa moment, och ändras det blir det fel för mig.
Iaf, kommer till jobbet, parkerar, märker att jag glömt mobilen… Jag parkerar via en app, så det är svårt att lösa på annat vis. Byter om och går upp till avdelningen, lånar mobil av en kollega, ringer mamma och vet henne låsa upp och parkera åt mig. Bara där kan vi stanna…. Min mamma med en iPhone i handen är inte kompatibla. Hon kan endast en modell ur Samsung-familjen. Så att sitta stressade och grinig på jobbet och förklara hur hon ska göra… aahh, ni fattar!!
Tillslut lyckades hon. Så, en sak mindre att oroa sig över.
Får veta att min HLR utbildning börjar kl 14 imorgon. Till 16.00.. Min lediga dag ska jag vara på Clinicum för utbildning. Och innan måste jag genomgå en utbildning på datan och sen skriva ut mitt Diplom som ska med till utbildningen och visas upp. Inte en enda skrivare samarbetade på jobbet! Datorerna låste mitt tjänstekort, både igår och idag, så var tvungen att ringa supporten för att låsa upp. Jag blev så irriterad. 2 timmar gick åt att försöka få till en utskrift. Som aldrig kom.
Så imorgon har jag inget diplom att visa upp. Jag ska vara ombytt, så jag tog med kläder hem. Jag kommer definitivt hamna i köerna på väg hem från utbildningen. Så det kommer ta hundra år typ… Alltså idag…. Var ingen bra dag…
Jag måste ta mig i kragen och gå upp till B oxå. Säkert min enda chans att göra det, men jag vill gärna putta det framåt och helst inte tänka på det.. Men jag kommer ångra mig annars. Och det vill jag inte.
Nu börjar mina nerver lugna ner sig. De har legat utanpå hela kvällen och nu vill jag inget annat än att sova så jag orkar med kommande vecka med utbildnnng och sedan 3 kvällspass på rad.
Längtar efter mina barn. Så mycket. Längtar hem. Speciellt till dofterna i mitt egna hem. Idag är det dessutom andra advent & jag missade första advent med barnen. 3dje och fjärde får jag iaf dela med dom. Tack o lov!
Idag ska vi umgås, jag och Det sjuka Huset! Och alla sjuka människor i behov av omvårdnad, kärlek, skratt & stöd i n svår tid i deras liv! Tänk att jag ändå får äran att hjälpa en helt främmande människa att för en stund må lite bättre! Vilket otroligt häftigt jobb jag har! Redan när jag läser på om mina patienter, människorna i salarna, så känner jag att nu ska det bli en bra kväll, och mitt mål är att lindra, hjälpa, få ett skratt, och ge lite hopp. Oftast är det otroligt tacksamt! Jag känner mig stärkt i sinnet när jag lämnar avdelningen, även om jag verkligen vill poängtera att INGEN dag är den andra lik, alla människor helt unika med egna behov, och vården är extremt ansträngd och passen är tunga! Väldigt tunga! Men där är min roll, undersköterskan, så himla viktig och avgörande. Ett gott samarbete med sjuksköterska och läkare är ett måste, vara lyhörd, se allt och uppmärksamma minsta lilla förändring, på både gott och ont, det är en av de viktigaste uppgifterna som Undersköterskan har!
När jag jobbade förra veckan, med ssk L, så satt han och en annan ssk-kollega och pratade om just usk och ssk samarbete. Hur olika det ser ut på olika avdelningar. De båda höjde oss usk till skyarna. Det var fantastiskt att höra att de tycker att vi usk på avd 61 är helt överlägsna flera andra usk på andra avdelningar. De här två, menade på, att här hos oss vet de att uskan ser och upptäcker minsta förändring väldigt fort. De känner trygghet med oss. Det är otroligt glädjande att höra. För alla ser inte allt en usk gör. Vi är inte lokalvårdare, även om viss städ ingår i jobbet, så är vi alltid närmast patienten. Alltid! Det är en av anledningarna till att jag ibland tvivlar på om jag verkligen vill vidareutbilda mig till Sjuksköterska. Mycket av deras tid går till läkemedel. Och de förlorar ofta den nära och intressanta kontakten med människan. Och den biten älskar ju jag. Närheten, samtalen och alla historier jag får höra. Det är alltid nya saker och intryck. Och ofta väldigt roligt! Men tungt!
Nu har jag packat min väska, sova-hos-mamma-påse, och det är inte kul! Jag kommer sakna mitt hem och dess lukt, min säng, min soffa. Och såklart barnen, men måste jag nämna det ens??
Om ca 1,5 timme åker jag till Det Sjuka Huset och checkar in för ett kvällspass. Ska bli kul att se vilka underbara människor som jobbar ikväll. Lite besviken på att Min Fru är ledig och jag får inte träffa henne. Men men, jag får överleva.
Nu ska jag glo på lite tv med S innan jag ska bege mig.
Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.
Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!
Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!
När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.
Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.
Jag försöker lära mina barn att:
Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!
Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll
Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.
Jag behövde verkligen skriva av mig idag.
Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..
Gällande endast mig själv! Jag har verkligen fått en ordentlig utdelning av min träning. Som jag skrev förut har jag kommit under 80 på vågen, men det häftigaste resultat är dock alla centimetrar jag minskat. Det är där jag ser och känner skillnad. Jag kan ha på mig ett par jeans jag köpte för 4 år sen som jag aldrig kunde använda, fick diskbråcket då och efter det gick jag stadigt uppåt i vikt.
Testade de idag. Nu är de nästan förstora 😳
Men känns ändå ganska coolt att ha jeans. Jag som hatar jeans annars.
Nu blev det lita halvdålig bild där i profil. Byxorna är som sagt för stora i midjan så de sticker ut och ser ut som att jag fyller ut dom, vilket jag inte gör.
Spelar ingen roll, egentligen, det som däremot spelar roll är hur mycket bättre min kropp mår, även om jag troligtvis aldrig slipper ryggvärken helt, så mår jag ändå bättre, orkar mera, känner mig lite gladare och mycket starkare. Nu behöver jag bara fortsätta träna och försöka omvandla ”lösfettet” till lite muskler. Så det blir lite ”fastare” hud.
Men jag är stolt! Väldigt imponerad av mig själv. Trodde aldrig det här om mig själv. Att jag skulle orka fullfölja min motionsplanering och cirkelträning!
Det är jag. Jag märker nu på vissa människor att de antagligen fått veta att jag & R är särbos, separerade, ja, kalla det vad du vill. Jag vet att ingen vet hela historien bakom mitt beslut, men vissa vet delar av varför det blivit såhär.
Hur som, det angår ingen, hur var när eller varför, utan det är mellan mig & R. Många vet att det slutgiltiga beslutet dock togs av mig. Ni som tror det är enkelt och lätt ni kan dra något gammalt över er. Jag står absolut inte utan känslor i det här. Men jag känner mig ändå trygg och stark i mitt beslut. Jag står fast vid att det här behövs göras för både honom och mig. Jag går inte runt och ler och skrattar. Jag gråter, jag känner och jag är ledsen över att vi inte är en lycklig och glad och stor familj längre. Jag är lika berörd och ledsen som han är. Min sorg riktar sig mycket mot mina barn. Att säga ”Hej då, ses måndag, Ha mysigt med pappa” var bland det värsta jag gjort. Speciellt efter att sagt det till Stora S. Jag grät som ett barn hela bilresan hem. Gick runt hemma och fulgrina när jag packade mina saker för att idag lämna mitt hem.
Du som nu tänker, men gör det inte, strunta i separation och särbo-grejen, NEJ. Det kommer inte hända. Det är en vuxen jag behöver distans till inte mina barn! Precis som jag nu oxå fattar hur tufft han antagligen haft den här veckan. Utan sina barn. Jag unnar honom de här dagarna med barnen. Jag förstår hur han längtat! Jag lider bara med mig själv, jag har aldrig varit ifrån alla barnen på en och samma gång i flera dagar. Alltid något barn med. Det gör ont! Det gör riktigt ont i hela min kropp & mitt hjärta brister. Klart jag även tycker synd om mig själv.. Alla är vi lite egoistiska.
Stod och tittade på min påse med grejer. Min påse jag har mina mediciner, stödstrumpor, vattenflaska, bok och kuddar i. Det blev verkligt. Nu blev det verkligt för mig. Om bara någon timme drar jag. Ikväll får jag inte Lusse Lilla S godnatt i pannan. Jag får inte hjälpa M med täcket. Inte se E ligga i sin säng och le.. Inte skoja och skratta och krama på S eller N.. Jag ska bara krama en kudde och läsa min bok. Ligga ensam och inte höra någon andas bredvid mig. Usch, det är jobbigt. Men det är viktigt att jag håller ut och orkar. I slutänden kommer det bli bra. Det är bara så nytt allting och människan är ett vane”djur”.. Vi vågar sällan bryta ett invant mönster.
Jag kämpar på. Med tårarna rinnandes. Med sorg och saknad i bröstet. Med en sådan längtan till på måndag.. Bara räkna ner nu, 3 nätter sen tillbaka bredvid Lilla S i sängen!
Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att visa när jag är ledsen. Jag kan vara arg eller glad, hysterisk & euforisk framför andra, men just sorg och tårar är jag ganska privat med. Några få utvalda får dela det med mig.
Pratade med B idag i telefon. Blev så glad när han ringde upp. Det var en liten lättnad att höra hans röst, även om det inte var den rösten jag älskar att höra. Han har ont, strålningen ger sin beskärda del.. Jag har ont i hjärtat..För mig är han Mannen, Myten & Legenden! På alla sätt och vis. Han har visat mig tillit, han fick mig att lita på honom till 100%, han öppnade sin famn för mig & jag älskar att bli kramad av honom. Jag känner mig trygg i hans famn. Hans skratt är så jäkla smittande, han säger alltid något riktigt sant eller helt tokigt. Han valde att steppa in och bli min pappa när min biologiska var en riktig skitstövel. Han valde mig, på sätt & vis.. Jag älskar dig Bobben! Så mycket!
Igår kväll lyckades den äckliga cancern vinna över ännu en själ. Hon har kämpat länge men nu tilläts hon inte kämpa längre. Jag sönder all kärlek och värme till hennes närmsta familj & vänner. Gå i Frid, rocka med Änglarna. Nu är du fri från smärta & begränsning & hela Evigheten är din tills dina nära kommer! ♥️
Cancer.. Guud så jag hatar den sjukdomen. Rena jävla giftet för en människa. Jag hatar cancer! Jag vill utrota cancer!
Jag hoppas att fler stöttar cancerforskningen, ger bidrag eller köper deras gåvor, UngCancer har olika paket man kan köpa. Där vet man att pengarna går till bra forskning. Eller Barncancerfonden. Bara en sådan enkel ska som att köpa Rosa eller Blå bandet stöttar cancerforskningen. Helt klart värt det, istället för annat onyttigt eller onödigt som man inte alls behöver köpa egentligen.
Nu ska jag läsa och sova. Imorgon kommer R hem hit och har barnen i helgen. Jag flyttar ut och ska jobba helgen. Får se hur det kommer kännas, vara ifrån barnen, om så bara för 3 dagar till att börja med, så är det mycket för mig, som aldrig är ifrån dom, ensam, om jag inte jobbar då. Nu kommer jag hem igen på måndag då jag har 3 lediga dagar, så slipper R stressa med lämning innan jobb osv. Så jag småstartar med att vara borta fredag eftermiddag till måndag eftermiddag.
Hann iaf få upp julstjärnor och ljusstakar i fönstren nu ikväll. Orkar dock inte byta gardiner i år, där går min gräns känner jag..
Jag har valt sen jag började träna, promenader och cirkelträning hemma, att inte stirra mig blind på vågen. Jag bestämde mig att bara ta en startvikt och sedan vänta tills jag själv kände att jag gått ner och då först ställa mig på vågen.
Startvikt: 93,6
Vikt efter ett tag med träning: 87,1
Jag har mätit magen, bröst och lår. Sammanlagt i centimetrar har jag minskat ca 30 cm i omfång. Det var när jag mätte mig för ca 1,5 mån sen.
Idag, efter att ha gjort mitt halsprov & hängt tvätt, fick jag för mig artiga skulle väga mig. Jag trodde på riktigt att jag skulle ligga kvar på 87 kilo, minst. Träningen har varit lite ostrukturerad sista tiden och enda promenaderna samt motion är med Ziri och på jobbet typ.
Iaf, min vikt idag är 79,8 kilo!!! Jag var tvungen att kolla och göra om både 1 och 2 gånger. Tänkte att ”Nä, det är del på vågen.”
Det är inte fel på vågen! Senast jag vägde under 80 kilo var innan jag blev gravid med Sara. Om jag minns rätt vägde jag nog 82-84 kilo vid inskrivning på mvc.
Det känns så sjukt! Att jag gått ner 13 kilo i kroppsvikt och minskat så många centimetrar. Nu fattar jag varför alla byxor är för stora.. Varför ingen bh passar längre.. Jag är både förvånad och stolt såklart!
Jag började kämpa mot övervikten för att min rygg är i så pass dåligt skick. Min läkare rådde mig att försöka gå ner för att avlasta ryggen samt träna upp musklerna runt ryggraden. Jag kände att det var dags att ta tag i det hela ordentligt, då jag har många år kvar att jobba och ryggen är väldigt viktig när man arbetar inom vården. Att jag skulle få såna här resultat trodde jag aldrig. Jag som är världens lataste människa, som kan ge upp väldigt lätt nr det blir för svettigt eller jobbigt.
Nu fick jag känslan av att jag är superduper stark och ska fortsätta framåt och uppåt (neråt)!! Eller börja träna upp endast muskler nu, i buk och rygg. Omvandla det dallrande fettet till muskler!
Idag har jag plockat, tvättat, hängt tvätt, bäddat rent E’s säng. Tagit emot mitt halsprov. Pratat med svägerskan i telefon. Jag har haft en bra dag ändå. Det går bra.
Imorgon är en ”jobb” fast för min del en till sjukdag. Så, Hej Hopp!
Nu står jag inför nya och främmande utmaningar. Hur kommer jag fixa allt ensam? Det är vad jag tänkt mest på. Men sen kom jag på att jag har gjort mycket ensam ganska länge, samtidigt har jag lagt fel energi på irritation och konstant klump i magen. Ångesten har ibland legat utanpå, så högt och nära att jag nästan kunnat ta på den.
Igår blev vi särbos. På riktigt. Jag fick ta allt med barnen själv, R ”visste inte vad han skulle säga”.. Lite konstigt då när han tänkt lämna mig har dt aldrig varit några svårigheter att prata med barnen. Visst, jag fattar att man tar saker olika hårt vid olika tillfällen i livet. Jag fattar det. Men att lämna allt till den andra vuxna är inte sjysst. Nu gick allt bra. Barnen fattade mer än vad jag förväntade mig och det har nog inte varit allt för ”främmande” eller oväntat. Hårdast tar nog R det, och det är självklart att jag känner med honom. Jag blir ledsen över att jag gör honom ledsen. Det känns i psyket & hjärtat. Men jag måste börja tänka på mig. Hur jag själv ska orka och hur jag vill ha det. Det finns inget värre än föräldrar som håller ihop endast pga sina barn. Jag tror inte det är en hållbar lösning.
Nu börjar vi såhär, som särbos, med varannan vecka ansvar för barnen i deras hem. Jag får flytta ut när han flyttar in. Kanske kan vi äntligen hitta tillbaka till att kommunicera med varandra som vi gjort förut. Vi kommer aldrig komma ifrån varandra ändå. Vi har alltid fem fantastiska barn tillsammans som vi gemensamt ska göra vårt yttersta för! Jag hoppas innerligt att han känner samma sak när det gäller barnen.
Nu är det fokus på att hitta lugnet och tryggheten hemma. Att barnen ska känna att det fortfarande är tryggt och skönt att komma hem, fast med en boendeförälder i taget. Han behöver dock lite mera tid att hitta sig själv och få tid att acceptera hur det nu kommer att bli. Jag önskar oxå att han hittar sin styrka och kommer må bra i sig själv. Jag vill inte honom något illa alls. Men jag tror att det är bra att han får börja själv och bygga upp sig själv igen, hitta sitt egna inte lugn och jobba upp sin självkänsla för att kunna ge mer av sig själv till sina barn.
Jag mår bra. Jag känner inte av klumpen i magen lika mycket. Jag känner mera harmoni i mig själv och känner mig stark som mamma. Jag vet att allt kommer att bli bra. Det kommer att bli bra för alla i vår familj.
Vi är fortfarande en familj, men en ”ny & modernare” familj med olika boenden och vi är nu en varannan vecka-förälder, men fortfarande ett gemensamt hem för barnen har sin trygga punkt.
Idag beställde min chef ett provtagnings kit till mig för ”personal”. Så fort jag fått svar & är jag negativ får jag återgå i tjänst så förhoppningsvis kan jag jobba helgen. Är jag positiv så är det bara stanna hemma tills jag är symtomfri.
Nu ska jag titta på ”Jakten” på HBO innan jag ska hämta barnen och sedan förbereda middag.
Måste dock bara slå ett slag för Lidl! Jösses, jag har handlat frukost– för hela veckan, flingor, youghurt, bröd & mjölk & risgrynsgröt, middag– för tre dagar, frukt-för tre dagar, kattmat/hundmat för 1 vecka för sammanlagt 430:-. Då är vi ändå 6 personer här & två djur! Det är sjukt vad bra priser Lidl har! Hade jag köpt samma mängd på mitt lokala ICA hade summan blivit över 1000:-!! Det är enorm skillnad! Känner mig riktigt nöjd med mina inköp, och att vi har mat för veckan.
Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!
Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!
Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!
Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –
Vem vet?
Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.
Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!
Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!
Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.
♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!
💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!
Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.
Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!
~Alltid En Diva~ 