Det är jag. Jag märker nu på vissa människor att de antagligen fått veta att jag & R är särbos, separerade, ja, kalla det vad du vill. Jag vet att ingen vet hela historien bakom mitt beslut, men vissa vet delar av varför det blivit såhär.
Hur som, det angår ingen, hur var när eller varför, utan det är mellan mig & R. Många vet att det slutgiltiga beslutet dock togs av mig. Ni som tror det är enkelt och lätt ni kan dra något gammalt över er. Jag står absolut inte utan känslor i det här. Men jag känner mig ändå trygg och stark i mitt beslut. Jag står fast vid att det här behövs göras för både honom och mig. Jag går inte runt och ler och skrattar. Jag gråter, jag känner och jag är ledsen över att vi inte är en lycklig och glad och stor familj längre. Jag är lika berörd och ledsen som han är. Min sorg riktar sig mycket mot mina barn. Att säga ”Hej då, ses måndag, Ha mysigt med pappa” var bland det värsta jag gjort. Speciellt efter att sagt det till Stora S. Jag grät som ett barn hela bilresan hem. Gick runt hemma och fulgrina när jag packade mina saker för att idag lämna mitt hem.
Du som nu tänker, men gör det inte, strunta i separation och särbo-grejen, NEJ. Det kommer inte hända. Det är en vuxen jag behöver distans till inte mina barn! Precis som jag nu oxå fattar hur tufft han antagligen haft den här veckan. Utan sina barn. Jag unnar honom de här dagarna med barnen. Jag förstår hur han längtat! Jag lider bara med mig själv, jag har aldrig varit ifrån alla barnen på en och samma gång i flera dagar. Alltid något barn med. Det gör ont! Det gör riktigt ont i hela min kropp & mitt hjärta brister. Klart jag även tycker synd om mig själv.. Alla är vi lite egoistiska.
Stod och tittade på min påse med grejer. Min påse jag har mina mediciner, stödstrumpor, vattenflaska, bok och kuddar i. Det blev verkligt. Nu blev det verkligt för mig. Om bara någon timme drar jag. Ikväll får jag inte Lusse Lilla S godnatt i pannan. Jag får inte hjälpa M med täcket. Inte se E ligga i sin säng och le.. Inte skoja och skratta och krama på S eller N.. Jag ska bara krama en kudde och läsa min bok. Ligga ensam och inte höra någon andas bredvid mig. Usch, det är jobbigt. Men det är viktigt att jag håller ut och orkar. I slutänden kommer det bli bra. Det är bara så nytt allting och människan är ett vane”djur”.. Vi vågar sällan bryta ett invant mönster.
Jag kämpar på. Med tårarna rinnandes. Med sorg och saknad i bröstet. Med en sådan längtan till på måndag.. Bara räkna ner nu, 3 nätter sen tillbaka bredvid Lilla S i sängen!
Tack.. Och hej…
~Alltid En Diva~ 