Etikett: hägersten

adhd, ~Bara jag~, ~Dagligt~

Blomstrande statistik|

Jojjo

Så fin respons får jag av WordPress när jag öppnar min lilla dagbok på nätet! Kul att se att jag kan ha 49 visningar i timmen och att det även sitter ”spam” läsare i USA och gillar inlägg som de knappast fattar ett skit av, men gillar och lämnar kommentarer om att jag säkert skulle älska att läsa deras blogg. Så kikar jag över.. Bloggar om bilar… Bloggar med ”pinuppor”… Ja vad spännande! Exakt mina intressen!! I N T E !!!

Idag ringde min mor. Såklart efter påputtning av andra. Naturligtvis är allt en ”missuppfittning” ( ja, ni läste rätt, hennes ord). Jag har bedömt situationen helt fel. Kanske har jag det, till viss del, men faktum kvarstår, det gjorde även Du mamma! Nu har vi pratat. Stridsyxan är begravd! Så ingen behöver längre känna att de måste hjälpa oss att lösa det här! Även om jag känner mig lite som 😈 när min storebror stod på min sida! Så tacksam för det! Tror det fick igång Hjärnkontoret hos några fler än bara En person!

Idag då, vad ska ske? Jo, jag har möte med N’s rektor och mentor kl 13:00 via Teams. Sen blir det att åka direkt till jobbet. Hoppas att jag inte blir så himla sen. Blir stressad av att komma för sent, speciellt att missa min lästid och missa läkargenomgång/rond! Jag vet nu, har lärt mig efter ett år på Det Sjuka Huset exakt hur jag vill hinna läsa på och gå igenom innan jag möter mina patienter. Att missa första halvtimmen är skit jobbigt tycker jag! Men, nu är det här mötet viktigt och jag måste ta det. Allt för barnen!

Nu kommer jag skriva väldigt luddigt och oklart; detta för att Jag behöver tömma huvudet på alla tankar som löper amok i huvudet på mig, känslor kring liv, livsstilar, död, ångest, fel, rätt, finns det några rätt? Om det känns riktat till en person så kanske det bara är av misstag…. Eller inte.. Upp till var & en att tycka och tänka fritt.. –

Vem vet?

Är det där du befinner dig? Eller är det bara en naivitet som gör att du drar efter sista halmstrået och hoppas på räddning? Är det så att det inte går fram vad som så tydligt ändå sagts? Är orden stumma när de när de ändå sagts högt? Är det något som är helt oklart? Är något helt glasklart? Eller är det kanske så att maktlösheten och insikten om framtiden kväver dig? Att det kanske inte blir som du trott? Allt kanske inte löser sig? Är det för att det inte är Du som styr skeppet denna gång? Du har inte makten just nu, det är någon annan som står vid rodret? Kan det vara så att du förlorar? Att du blundat och inte ordentligt lyssnat på länge och nu helt plötsligt dånar sanningen omkring dig? Jag kan tänka mig att livet kan kännas hårt, men jag har alltid levt ett hårt liv, och just nu är jag i en någorlunda balans med mig själv men min omgivning är ett kaos. Kanske ska det vara såhär..? Men bara en stund. Jag tror att det kommer bli bra. Jag har rest mig om och om igen efter att någon slagit undan mina fötter, jag är inte rädd för att kämpa, inte rädd för att inte veta vad som händer imorgon. Samtidigt skrämmer det mig totalt. Jag är livrädd fast ändå inte. Ibland måste alla bara våga tro och hoppas. Även om vi lever i tumult och kaos, sorg och gråt, skratt och lycka. Om alla öppnar ögonen, väljer bort sanningen, då går det inte att leva. Då blir livet bara som en rak mörk väg. Ibland måste Du ta den där avstickaren för att se vad som finns där du inte tidigare varit. Du måste våga för att vinna. Fast handlar det om vinst? Jo, till viss del, tror jag, att våga är att vinna. Att klara av något nytt och okänt, leva här och nu, överleva i ett nytt klimat, är en personlig vinst som ger erfarenhet och utveckling. Men väljer du att bara stanna. Bara stå kvar i dina gamla spår, följa den kända vägen, aldrig våga eller tro, då blir du fast i ingenting. Det blir grått, tråkigt och ensamt. Människan är ett vanedjur. Vi gillar det trygga. Vi litar på det vi kan se. Vi vågar inte drömma. Att alltid ha det likadant är bäst..? Är det verkligen så då? Är det trygga bäst? Det är egentligen tråkigt. Det är inte att leva livet. Livet är kort. Vem vill inte prova på och utmana sig själv? Vill Du vakna upp en dag och inte ha gjort något speciellt som du kan minnas med glädje? Då menar jag inte barn, körkort, familj.. Jag menar det här andra, att lämna din trygga bubbla och testa och leva livet fullt ut? Att se att man levt spännande? Gjort saker som egentligen är skrämmande. Vågat och klarat av.. Det är en jävla balansgång allting, på gott och ont, vem vet vad som händer om du lämnar den kända stigen och provar något nytt? Bekant och känt är inte alltid bäst för kropp och psyke.

Det där var det flummigast jag skrivit på länge. Jag utgår lite från drömmar jag haft, besked runt mig, cancer, mina barn, min mamma & bror, Bobben.. Och sen kommer det ord som bara skriver sig av sig självt. Nu har jag rensat bland mitt tysta verbala krig i mitt huvud. Så skönt!

Igår, när jag kom hem från jobbet, visade S mig en challange som hon sett på Insta, jag och hon satt och skratta så vi dubbelvek oss.. Jag älskar hur jag kan skratta med henne. Och N.. Deras kreativa hjärnor är helt fantastiska. Och N’s humor, den är så sjukt skön.. S gör ofta så mycket sjuka saker som hon får på film, och jag önskar att hon delade med sig av sina knasiga klipp på sociala medier nästan, hon är så jäkla rolig! Hon fattar det inte inte själv dock.. Nu har hon inget sug heller på att bli b-kändis, men jag tror fan hon skulle kunna få ett riktigt stort antal följare, dels för att hon är så naturlig, testar på så sjuka saker, filmar osv. Men för mig är hon en av mina största idoler så hon har redan ett jobbigt FAN! N likaså, han är så sjukt knäpp när han drar igång. Han har så mycket roliga, udda och kreativa tankar, de borde nå ut till andra. Mina två stora HJÄRTAN! Som jag älskar er två! Ni kommer klara er så jäkla bra i livet!

Usch så sentimentalt det blev. Sällan jag ”skryter” om mina barn, men nu blev det bara tvunget! Jag är så sjukt stolt över hur ni kämpar.

♥️ S med alla motgångar sen 7 års ålder. All smärta, all medicin, men ändå med ett stort hjärta, starka åsikter kring rätt och fel, blir aldrig påverkad av vad andra tycker, du står fast vid din åsikt, du påverkas inte av vad någon annan tycker eller tänker, bara kämpar framåt. Speciellt med all smärta i din vackra kropp. Skolan vände från pest till att du nu är en ✅ och en super duktig student. Dina framtida mål är imponerande, och du kommer nå ända fram! Du har levt ett så annorlunda liv än någon annan i din omgivning i samma ålder. Du har aldrig gnällt. Du har aldrig tagit dina diagnoser som en ursäkt. Många andra skulle gett upp. Men inte du. Min starka rakryggade flicka!

💙 N med sina ”demons” i huvudet, idéer som kommer på en mikrosekund och som du inte hinner parera innan du utfört den med din kropp, adhd’n som ibland är din största svaghet. Men ibland din största styrka. Din kärlek till dina vänner. Du vet vad dom är rätt att göra, även om du många gånger blir missbedömd och vissa tror det värsta om dig. Din kämpaglöd. Du kämpar järnet för att få skolan att funka, för att du vill göra mig glad.. Älskade N, jag kommer alltid vara glad för sig, oavsett, men när du anstränger dig så här som du gör nu, ser jag vilka superpowers du verkligen besitter, och det gör mig varm i kroppen!

Nu ska jag vila lite, eller städa.. Innan mötet.

Hörni, ta hand om varandra! Ge kärlek och omtanke. Visa hänsyn Alltid! Lyft dig själv ibland och se hur fantastisk du är och våga utmana dig själv!

Puss Divan Jojjo 😈

~Bara jag~

Att vara en Förebild~

Jojjo

..är nog något alla föräldrar vill vara för sina barn! Man vill att ens barn ska vara stolt över en. Att ens barn ska vilja och kunna prata med en om allt. Det måste ändå alla föräldrar ha som mål..

Jag har det iaf. Men jag är oxå väldigt tydlig med att Jag inte är mina barns kompis! För kompisar har de i skolan eller kanske i deras fotbollsklubb, dansskola, ridklubb osv. Däremot ställer jag till 100% upp på att vara 

Psykolog, Läkare, Snuttefilt, 
Kock, Kramkudde, Klotterplank, 
Soppåse, 
Aggressionsutbrottsmottagare, 
Slagpåse, Hemlighetshållare, 
Personlig Stöttare,
Hejarklack 
& såklart bara 
MAMMA!

Det gör jag hela tiden och med nöje! Jag gör saker i hopp om att mina barn kanske tar efter. Ibland har jag gjort fel, såklart, och då får jag stå mitt kast och försöka bättra mig.

Ni som läser min blogg, har säkert förstått att det är rörigt och tumult bland ungdomar i Hägersten. Där ingår min tonårsson. Mycket hade hänt, som jag inte visste. Tillslut sker något så allvarligt att en mamma kontaktar mig med en önskan om att vi tillsammans kan få ett slut på det här. Vi hade ett långt samtal. Hon fick äntligen lätta sitt hjärta och få ur sig sin ilska och frustration kring vad som sker bland ungdomarna där våra två söner är mittpunkten. Jag fick då veta allt! Och jag blev helt kall inombords.

Jag hade sedan ett bra samtal med min son. Och även med hans kompisars mammor. Där vi alla fick möjlighet att komma fram till gemensamma mål och hur vi ska hålla kontakten så inte killarna kan ljuga, luras osv.

N fick lätta sitt hjärta. Han fick äntligen berätta allt som säkert legat och skavt i honom och gett honom både magont och oro. Jag såg på honom att det var skönt att jag visste allt. Och att jag ville höra vad han hade att säga och att jag fick möjlighet att förklara på hans nivå vad som kan hända om det här fortsätter. Han kändes ärlig och lättad. Han står för hans del i det hela. Han är helt med på att han och den andra killen ska sluta och de ska få träffas med mig och mamman och ta i hand. För det är så man gör idag. Man tar i hand, tittar på varandra och lovar att ”nu lägger vi ner”. Det blir som en ”oskriven lag” de måste följa.

Idag hade jag och mamman en återkoppling. Hon är så glad över att jag lyssnade och tog det hon sa på allvar. Hennes erfarenhet var att mammor tidigare trott att hon hotat deras barn och endast kom med lögner. De ville inte alls ta tag i situationen. Nu behöver inte just vårt problem bara vara klart och allt är guld och gröna skogar, men nu vet både hon och jag att vi kan höra av oss till varandra vid minsta misstanke om något ”skevt” och reda ut det på en gång.

Tänker då igen på det här med Förebilder.. Jag är inte uppväxt med mina biologiska föräldrar. Jag och min bror bodde i en fosterfamilj i ca 9 år tillsammans innan han fick flytta till en annan familj. Det är en lång historia, inget jag tänker gå in djupare på nu. I den fosterfamiljen fanns ingen förebild. Jag och min bror kände ju bara varandra. Dom var främlingar. Oavsett varför & vad vi varit med om, så har jag alltid sett upp till min mamma. Jag har alltid haft en väldigt stark ”mamma-känsla” även om jag inte fick bo med henne. Min morbror, han var min Förebild. Glad, ärlig, rolig och rak. Han lindade inte in saker utan sa som det var.

När jag möter barnens kompisars föräldrar, oavsett om det handlar om att lösa en dispyt eller om det bara råkar vara i kön på ICA, så brukar jag iaktta. Jag kollar hur de pratar och rör sig osv. Varför vet jag inte. Kanske tycker jag det är kul att se om jag ser några drag av föräldern i barnet.

Häromkvällen kom min sons fd flickvän med sin mamma och bonuspappa och ville prata med mig och min son. Kl 22.40 på kvällen. Ingen förvarning. Inget samtal innan om det funkar för mig. Jag hade precis satt mig i soffan efter att ha kommit hem efter ett ganska tungt kvällspass. Och då ringer mamman och säger att de står utanför min dörr.

Det första mamman gör är att höja rösten när hon spänner ögonen i min som och anklagar honom för diverse saker han ska ha gjort mot hennes dotter. Hon hyssjar dessutom åt sin dotter när hon vill öppna munnen och prata. Hon skriker konstant. Arg så hon skakar.

Jag står där och tittar och lyssnar. Frågar en fråga där det behövs.

Det hela slutar med att det var den mamman som fick gå härifrån och då fått veta att hennes egen dotter förvrängt sanningen och ljugit. Hade hon sansat sig lite och inte lagt orden i munnen på dottern hade hon kanske inte behövt åka hit sent på kvällen och gå härifrån som en Förlorare som helt tappat fotfästet och agerat helt ostabilt och hysteriskt. Det har sen visat sig att min som gjorde slut bara en vecka tidigare och den här tjejen är ordentligt manisk för sina 12 år och jagar honom. Hon han ringt honom 24/7 och grinat och bett honom bli ihop med honom igen. Jag har hört samtalen. Han säger Nej. ett tag trodde jag att han överdrev kring hur ”på” den här tjejen är. Innan de kom till mig hade de varit och plingat på hos en av min sons kompisar. Han var hemma med sin lillebror och deras mamma jobbar natt. Där hade de inte ringt eller messat heller. De hade fått tjejen att plinga på, han öppnar och de tre stormar in i lägenheten. Alltså två vuxna människor pressar sig in hos en 13 åring som är hemma med sin lillebror. De gormar & skriker. De hotar killen med att han ska passa sig. Bonuspappan hotar med att döda hans pappa om han någonsin gör hans bonusdotter rädd igen.

Nu har jag träffat Mamman. Nu ser jag vad hon brås på. Och där är ju hennes Förebild. Efter bara 20 minuter med henne har jag nästan helt dömt ut henne. och där har vi Bonuspappan. Som kliver in och hotar barn för att dottern ljugit ihop något som inte är sant. För det första är de inte speciellt ”källkritiska”. De har alltså inga bevis för vad de anklagar killarna för. De har antagligen inte lyssnat helt på vad hon sa, eller så har hon ljugit ihop en så jävla bra grej att de sväljer det hon säger med hull och hår. Men vilka Förebilder..!?! Som hotar och skrämmer barn. Framför dottern. Hon ser hur de hanterar en situation med hot, skrik, utpressning. Hur ska hon någonsin själv kunna lära sig att lösa eller ta en konflikt? Hon ser vad vuxna gör och tar efter. Det är fan skrämmande! Det är så i många familjer i dagens samhälle 2020! Många tar inte reda på fakta. Många agerar snabbt och högt, utan bevis.

Jag har gett mig fan på att i situationer där mina barn är med och det uppstår en dispyt, vara källkritisk och lyssna på alla parter och sen prata med det barnet det gäller. Inte skulle jag kasta mig in i bilen och åka och hota ett annat barn..? Vad ger jag då för signaler? Att våld och hot är okej? Bara man är vuxen?

Vuxna måste börja tänka till oxå. Jag går genom eld och vatten för mina barn, oavsett och närsomhelst, men jag måste hålla huvudet kallt och tänka till. Jag kan inte bara släppa på alla spärrar och bete mig som en galning. Även om jag ibland velat det, så måste jag lägga band på mig..

Så tänk på det! Kanske finns det någon som ser upp till dig? Vad vill du att den personen ska se i dig och kanske kopiera hos dig?

Det var dagens långa rensning av alla tankat och känslor som löper amok i mig. Nu kan jag fylla på med nytt.

Tack för mig!

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Varför~

Fuck U Covid-19~

Jojjo

Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?

Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!

Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.

Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!

I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!

Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.

Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.

Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..

Puss hej Ses Ej!!!

~Bara jag~, ~Familjen~

Många sjuka~

Jojjo

Idag, för första gången under mina 17 år som förälder, vädjade förskolan E & S går på om att flera föräldrar lösta barnomsorg på egen hand. Det var väldigt många sjuka pedagoger och för många barn som planerades komma. Jag skulle jobbat kväll på Det Sjuka Huset men fick istället ta vab idag för att avlasta förskoleverksamheten. Hade det här varit i våras och Fsk bett om samma sak så hade jag dock varit prioriterad att få lämna mina barn då jag arbetar inom sjukvården. Misstänker att det kanske kan bli så inom snar framtid. Att de som inte arbetar i samhällsviktiga yrken, och som har möjlighet att arbeta hemifrån har sina barn hemma. Dels för att spara på förskolans personal och hålla smittan nere. Det kommer att sluta med en Lock Down. Nästan så jag hoppas det. Det är brutalt många som insjuknar nu, och snabbt, och så många som behöver vård. Inte bara Covid-19 sjuka även andra akut sjuka människor i behov av vård och behandling. #FuckCorona & #FuckCancer

Så idag har det varit konstant ljud här hemma. E min sin skärande höga stämma som får blodet att frysa, M har någon ”snark-harkling” han gör som låter hemskt osså har vi lilla S som låter som ett gäng elefanter bara han går.

Mitt i allt detta fick jag bara nog när jag såg badrummet. Badrummet jag sa till honom att städa upp i efter att han var med N hos Jerry & åkte fyrhjuling & kom hem med lera & gyttja från topp till tå, tillomed deras kängorna såh ut som stora lerklumpar. Med tanke på att vi firade lilla S när de kom hem så slängde han bara in deras grejer i badrummet. Och stängde dörren.

I två veckors tid har jag, när jag duschat eller duschat barnen vackert flyttat på allt lite snyggt så man ska kunna tvätta sig iaf. Men idag orkade jag inte se skiten längre. Städade bort allt och dammsög. Han som inte ens rakat sig eller duschat hemma på två veckor för att det sett så vidrigt ut gick in där direkt efter jobbet idag och duschade länge och rakade sig. Inte ett ljud om att det var borta, att alla hans skit var undanplockad.. Återigen så slipper han ta och utföra några som helst åtaganden som man har i ett gemensamt hem. Visst, han gräddade pannkakor.. Och orkade samtidigt lyfta vänster handen till munnen, samtidigt som han gräddade pankisar.. Disken lät han stå.. Den flyttar ju på sig av sig självt ändå tillslut, det vet ju alla, Det är sen gammalt!!

Inte ett ljud från min mamma heller. Vet att hon har jordens ångest just nu, men det här var bland det värsta hon gjort mot mig. Jag väntar ut henne.. Förr eller senare måste hon ringa mig ändå.. När hon behöver min hjälp med något..

Det är så stört hur jag känner kring mitt jobb.. Jag vet att på min arbetsplats finns det ökad risk att drabbas av Corona. Jag vet aldrig hur ett pass ser ut, det kan vara hur tungt som helst, traumatiskt, roligt osv, men ändå längtar jag dit så mycket när jag är hemma. Visst vill jag gärna vara med barnen, men ärligt, att få vara bara jag i 8 timmar är helt otroligt. Även om min telefon ringer och det är något av barnen, oftast Noel, så får jag en paus från mitt hem. Och det är magiskt! Då uppskattar jag verkligen att komma hem istället, alltså efter jag jobbat. Och jag älskar att stänga o låsa ytterdörren och ta hissen ner i garaget och lämna min stadsdel för ett pass på Det sjuka huset!! Älskar!

Imorgon är det jobb igen!! Och jag har redan gått o lagt mig.. Jag vill vakna utvilad och orka ta fighten med mina tre små troll när de tjafsar om kläder, frisyrer, strumpor, byxor som sitter fel, E ska helst gå i prinsessklänning (el liknande) och absolut inga koftor/tjocktröjor! Då blir det för varmt!! Klart som sjutton att det blir varmt när de ligger på golvet och sparkar och vrålat i tjocka kläder.. Men sånt mår inte fram till deras söta små öron. Däremot direkt vi kommer ut då får jag skäll av dom för att de fryser och jag är ”dum” som inte sagt att de ska ha kofta/vantar/överdragsbyxor osv.. Favorit i Repris. Varje morgon. Hos Söderberg på 6an. Med start klockan 6.30, kostar inget att titta på cirkusen. Snarare ett ypperligt utbildningstillfällen för den som drömmer om att skaffa barn tätt. Och perfekt om ni drömmer om 3 söta barn med bara nåt år emellan! Ni kommer med största sannolikhet sterilisera er efteråt, jag gör dock inte reklam för barn/graviditet/sterilisering.

🤷🏻‍♀️🤦🏻‍♀️💁🏻‍♀️

Vi ses!

~Bara jag~

Första riktiga ”gråtanfallet” på jobbet~

Jojjo

Jag känner mig knäckt av den jag är gift med. Inte en enda jävla regel jag sätter upp för N kan han hjälpa till att hålla!! Inte en enda jävla gång! N har utegångsförbud. Haft hela veckan samt den här helgen. För att han misskött skolan och annat.

Idag vaknar jag lite senare, vid 11.30. Mitt larm vart ställt fel, brukar kliva upp senast 10.20 när jag jobbar kväll. S väcker mig iaf. Redan då är N borta. Frågar vart han är, han ”smet iväg” säger R.. Vaddå smet iväg???? Du är hans pappa, ring hem honom för sjutton???”

Jag ringer N. Han fick vara ute till 15.00 hade R sagt. Ilskan kokar i mig.. Jag känner att jag inte orkar argumentera..

Kl 15.00 ringer inget uppringnings–id till mig. Jag svarar då jag hade möjlighet.

–Hej det är från Vällingbypolisen… Det gäller din son N, är du Johanna?

Redan här tänker jag inte skriva mera.. Klockan är strax efter 15.00, hur kan polisen ha min son? I Vällingby? Vi bor för sjutton på Södra sidan i Hägersten..?

Dom känslorna som sedan drar genom mig får mig helt att fallerera.. Jag kan inte andas.. Tårarna sprutar.. Jag tar mig till ett läkemedelsrum där jag ser en sköterska, vill inte gråta på ”golvet på avdelningen”.. Jag får en kram. Hon säger åt mig att andas. Bara andas.. Jag snorar o grinar in i hennes arbetsskjorta.. Hon håller kvar mig stående och bara säger åt mig att andas.. Jag är så otroligt tacksam för att hon gav mig den stunden. Hennes lugn. Hennes kram. Hennes sätt att bara få ner mig på jorden o se saker här o nu. Försäkra mig om att behöver jag åka så löser hon det. Hon ordagrant bar mig fysiskt o psykiskt.. Tack F för att du stod i läkemedelsrummet just då! Ni som känner mig på djupet vet hur svårt jag har för att bli omfamnad eller kramad när jag är i det här tillståndet. Hon bara tog tag i mig och omfamna mig.. Jag tog tacksamt emot det. Se, till o med jag utvecklas o lär ännu medans jag lever..

Jag är skit arg såklart. På N, men mest på hans pappa. Som borde fatta nu att N behöver ha sina regler! Allt annat är inte ens att tänka på.. Nu sitter han med sin lilla öl i soffan, att vara nykter finns inte på kartan. Tänka vad chockad han blir när Lilla S kalas på lördag är alkoholfritt!! Så det så!

Jag måste flytta ifrån honom. Han stjälper endast när det kommer till barnen och uppfostran. Han ger bara upp. Jag är raka motsatsen. Jag ger aldrig upp på mina barn.. Han är lat, bryr sig inte om vad vi faktisk ska vara överens om, när vi gått igenom regler och han håller med, men så går jag och då släpper han allt.

Nu tog det stopp.. Måste sova. Jobb imorgon igen.. Vet fan knappt om jag vågar åka hemifrån längre..

~Bara jag~

Vart är självbevarelsedriften?~

Jojjo

För er som undrar vad det är så betyder det :

Självbevarelsedrifte

mer eller mindre instinktiv drift att skydda sig själv från skada och död

Jag förstår inte hur en människa bara kan sitta och bara låta sig själv framstå som lat och lite korkad.. Även utsätta sig själv för eventuella risker med hälsan långsiktigt. Hur kan en ens välja att ta till sig en dålig ovana mitt i veckan för att sedan inte ens åka och jobba? Jag har köpt nya bromsar till bilen, pengar finns att tanka för. Men ändå.. Nej, vi stannar hemma av ingen anledning alls. Det värsta är att jag märker på andra att det är ”något” som är fel..

Nog om det, jag blir bara väldigt irriterad och less. Idag var jag med Noel i skolan på lektion mellan 9.20-11.00. Dels för att jag ”hotat” med att om han inte sköter skolan så kommer jag vara tvungen att följa med honom. Han hade Mentorstid & Matematik. Det sistnämnda är inte mitt starkaste ämne. Men det var intressant. Jag lärde mig själv något nytt. Noel har aldrig fått så mycket gjort på en lektion förut. Hela 6 st A4:a blad av uppgifter blev gjorda. Även väldigt nyttigt för mig att få se hur klassen funkar och arbetsron osv. Jag var tillbaka på skolan igen kl 15.00 då vi hade möte med Noels mentor Johanna och Rektor Per. Åtgärdsprograms möte typ.

Noel kommer få anpassat schema. Det kommer förhoppningsvis bli lättare för honom att ”hänga med” i lektionerna. Han kommer ha en mera strukturerad och planerad lektionstid. Kortare lektioner. Han har sin resurs som finns för honom.

Jag tror och hoppas innerligt att det är nu det vänder. Han var väldigt duktig på matte oxå. Fattar inte varför han ”låtsas” att han inte kan.

Imorgon är det jobb på Det Sjuka Huset igen. Så skönt att komma hemifrån. Vill inte alls vara hemma mer än nödvändigt.

Börja planera för att fira Sigge om 2 veckor. Funderar på om jag kanske ska ”pynta” lite hemma för hans skull. Vi får se..

Puss & Godnatt 😘

~Bara jag~

Lojalitet & förståelse~

Jojjo

Idag, eller ikväll, är jag riktigt irriterad. Eller snarare besviken på hur vissa med småbarn, kan uttrycka sig och trycka ner andra människor med dumma ord och kommentarer. Hur de, som själva vet hur helvetiskt det kan vara, när ens barn blir sjuka. Speciellt om en person har många barn. I mitt fall vet vi att jag har många barn och ett barn med en fruktansvärt jobbig kronisk sjukdom som verkligen påverkar henne hårt när hon blir sjuk. En ”vanlig” förkylning blir ofta så mycket värre för henne.

En kollega, som själv har barn, ”bara” två dock, fäller kommentaren ”nämen Hej, jobbar du här? Det var så länge sen..” och gick skrattandes vidare, för hon tyckte hon var jätterolig. Jag svarade ”nä jag är bara här på prov”.. Men vad vinner man på att säga saker som man vet kan vara sårande? Hon kunde frågat mig hur jag eller barnen mått istället. Eller kanske tagit reda på andra faktorer innan hon lägger en fånig och löjlig kommentar. Jag skulle verkligen vilja se henne ”leva mitt liv i min familj i en månad” så ska vi som om då kanske ser skillnaden mellan en ”Svensson-familj” och en storbarnsfamilj. Grejen är att jag tar åt mig, dels för att jag aldrig skulle säga såna saker till andra. Aldrig någonsin! Jag tar reda på fakta och visar hellre medmänsklighet än att bete mig som en ”bitterfitta”.. Å andra sidan säger det här så mycket om henne som människa än vad det gör om mig. Jag behöver inte trycka ner någon för att må bra. Jag vill hellre att alla runt mig ska må bra. Och lyfter gärna andra med ord och handlingar. Men sån är jag..

Nu har jag fått ner den här händelsen i text och då kan jag lägga den åt sidan.

Haft en bra kväll på jobbet! Många bra människor jobbade kväll och det gör så mycket för tryggheten och känslan på avdelningen. Jag var x idag. Men det vart fullt ös en kort period med bäcken, , urinmätningar, kräkningar som ska mätas o skrivas upp, urinscanningar, mat, allergier och hitta rätt typ av mat, och sen urinscanningar igen. Men det är lite kul oxå, då springer timmarna iväg och passet tar slut snabbare.

Kom hem och blir mött av stora S och Znirpan. Så mysigt när dotter och hund nästan alltid möter upp mig i Örnsberg. Idag var det dags att ge S hennes Enberg efter 2 veckors uppehåll pga att hon varit sjuk. Hennes pappa var onykter när jag kom hem. Väldigt tråkigt tycker jag. Varför är han hemma? Han är inte sjuk.. Och kan man dricka då kan man gå o jobba.. Inte samtidigt såklart, men man är inte speciellt sjuk om man kan dricka whiskey o bli onykter ”mitt i veckan” tycker jag.. Kumde nästan misstänka att han druckit redan när S hoppa in i bilen. Syntes på hennes kroppsspråk att det var ”något” & nu fattar jag vad det var.

Blir så irriterad.

Nu ligger jag i sängen bredvid Lilla s och han ligger och skrattar i sömnen! Riktigt hjärtligt skratt. Så gulligt! Men nu är det på väg över till gråt så ska krama om min lilla pojke!

Godnatt! SovGottis! Dröm Söttis

~Bara jag~

Amitriptylin~

Jojjo

Vilket jäkla gift!! Vilken hemsk effekt denna pyttelilla tablett på bara 10 mg har..

Min läkare på vc har övertalat (kanske mera erbjudit) mig att prova på ovan nämnde tablett då den kanske (observera k a n s k e ) kan hjälpa mot min kroniska smärta i ryggen. Dock är inlärningsprocessen lång, ca 6-8 veckor innan jag kan märka om den fungerar eller inte. Nu har jag ätit den. Jag har sovit hela dagen! Tack o lov att den ska tas på kvällen. Jag har varit vaken sammanlagt 3 timmar idag. Sen bara sovit, slumrat, känts som att jag levt i ett ”töcken”, bomull runt och i huvudet. Det har varit hemskt. Sån jäkla tur att jag var ledig idag. Hade aldrig klarat av att arbeta med den i kroppen. Jag vågar inte ta den igen. Jag ska jobba imorgon och jag kan inte vara väck i huvudet då. Det går bara inte. Nä, fy vilket vidrigt litet piller. Undrar hur man blir om man tar typ 150-200mg som är den vanliga dosen förr vid depression. Nä, hua. Vill inte äta den här skiten. Jag måste då bli sjukskriven under 8 veckor så jag kan sova bort tiden under inätning. Och tänk då om den inte funkar på mig. Då måste jag ändå försiktigt ”fasa” ut den under en viss period. Bläääää!

Ja, så vad kan jag ens skriva om idag? Att jag sovit? Eller jo, vaknade av att en så vacker människa kom in och väckte mig. Tessa stod bredvid min säng. Hade bestämt att träffas idag, men då jag varit helt borta så har jag inte hört telefonen eller något. Så läskigt obehagligt att inte kunna ”vakna” till ordentligt.

Nu har jag krupit ner igen. Ska läsa lite sen sova. Och jag är faktiskt dödstrött. Att sova efter en hel dag med sömn kommer inte bli några som helst problem. Det ska bli skönt bara. Längtar.

Ha det fint nu!

Njut av hösten och det kyligare vädret, färgerna och framförallt kläderna! Bästa med hösten är kläderna!

Puss & Godnatt ♥️

~Bara jag~

Grattis till ”Alltid En Diva”, alltså mej själv~

Jojjo

Nu är jag stolt ägare av min blogg och har en egen domän! En gång, för många år sedan var jag så dum att jag la upp min blogg på någon annans domän! Det skulle vara så tryggt och bra. Bara det att personen i fråga, som ägde domänen, blev dumpad av min kompis ock såg då till att låsa min blogg på hans domän. Inte bara det, när jag väl fick tillgång till den igen, då hade han raderat & tagit bort både bilder och inlägg. Det gör jag aldrig mer om! Så idag såg jag till att bli ägare till ALLTIDENDIVA så nu är det domännamnet BARA MITT!!! Lite löjligt glad faktiskt!

Jag har ändå bloggat kontinuerligt i ca 12-13 år. Har så mycket kul att titta tillbaka på. Jag verkligen älskar min blogg! Min lilla ”ventil” när livet är tungt eller mitt ”lyckopiller” när jag vill bevara minnet av något för alltid!

Idag lyckades jag få skit för något en annan ställt till med. Vet inte hur det lyckades bli mitt fel, men skickligt av den personen att lyckas avsäga sig allt eget ansvar och få det att bli mitt fel.. Vad ska man säga??

Det är tur ibland, att Jag vet med mig själv vad jag står för. Att jag aldrig skulle lägga över vad jag tycker eller tänker i huvudet på någon annan. Jag låter aldrig mina känslor styra så pass att jag ”hatar” öppet och ”lurar” andra till att tycka som mig, för att det i slutänden ska gynna mig..! Det tycker jag är ett väldigt fegt och fult beteende. Och svagt.

Idag, kära vänner, är det FREDAG!! Jag ska jobba imorgon! Jag ska till det Sjuka Huset!! Jag ska jobba helgen! Det ska bli så kul att komma tillbaka! Vi som fått expandera vår avdelning oxå. 61:an har tagit över hela plan 9. Ska bli riktigt spännande att få se hur annorlunda det ser ut. Jag har såklart missat hela ”ommöbleringen” och planeringen, så det kommer kännas som en helt ny arbetsplats fast med bekanta ansikten! Så kul! Nästan lite ”pirrigt i magen”..

Är så glad över att må så pass bra att jag kan (o får) jobba. Så länge jag bara har hosta som symtom så får man arbeta. Detta enligt www.folkhalsomyndigheten.se . Nu har jag bara en lite halvt envis hosta kvar! Tjolahopp!!

Idag har Max’s varit hemma. Han har gjort lite läxor med mig. Vi har läst och svarat på frågor och räknat lite matematik. Och TACK O LOV så kan jag faktiskt hänga med i hans matte! Om ”stora S” eller ”N” har matteläxa kan jag inte hjälpa till. Det är som att läsa kinesiska eller arabiska för mig. Bara massa tecken typ och ingen sammanhängande logik alls.

Ändå ska jag nu ta steget att ta kontakt med en SYV för att få hjälp att läsa den ”matten” jag behöver ha för att få läsa till Sjuksyrra! De ni, det är fan läskigt! Men jag känner att jag måste. Visst kan jag få jobb nästan vart som helst som uska, men jag får faktiskt bättre lön och roligare ansvar om jag blir ”syrra”.. Det har ändå alltid varit en dröm, och ärligt, jag blir ju inte yngre. Nu har jag jobbat ett år som undersköterska. Lärt mig massor och känner att jag är inom rätt arbetsområde, men vill utöka mina kunskaper. Så, varför inte?

Nu ska jag ligga på rygg en stund i sängen innan 2 små troll kommer hem. Sen ska jag ta hunden på en promenad. Blir en tidig kväll eftersom jag ska jobba imorgon!

TjoHej på Er!

Trevlig helg!

~Bara jag~

Ljust i mörkret~

Jojjo

Älskar verkligen hösten och alla färger. Att få tända ljus och bara njuta av mörkret och lågornas flackande sken och vackra skuggor. Jag verkligen älskar det.

Men nu har jag varit sjuk. Och vabbat. Det har sammanlagt blivit 2 veckor vabb och 2 veckor av egen sjukdom. Den ledvärken jag åkt på i samband med förkylning har inte varit rolig någonstans. Jag har fortfarande sjukt ont i armar, höfter och nacke. Hostat till mig ett ryggskott i alltihopa oxå. Haft sådan otur känns det som.

Men nu kan jag äntligen återgå i tjänst på Det Sjuka Huset. Som jag saknat mina patienter och kollegor. Nu känner jag längtan efter att jobba lördag och söndag kväll! Ska bli så skönt att få tillbaka rutiner och få träffa människor igen!

Helgen har varit annorlunda. Jag har varit uppe och hälsat på mamma både fredag och lördag. På fredagen var jag bara där nån timme med Ziri som sällskap. På lördagen tog jag med mig Max, Sigge & Ziri dit. Då stannade vi väl 2-3 timmar. Max ville sova kvar och det fick han. Även Ziri tog en ”sleep-over” hos mormor. Men Sigge fick jag med mig hem.

Jag har köpt en ny säng via blocket. En 160 säng som jag fick så billigt och som jag & Sigge delar på. Vi sover som ”prins och prinsessa” där i. Max tyckte det var jobbigt att Sigge kunde vakna på nätterna ibland o vara ledsen, då stördes även Max’s nattsömn så Sigge fick till en början flytta in till mig. Men sov på madrass på golvet. Det kändes ohållbart så när jag såg annonsen om sängen slog jag till på en gång.

Igår fick jag för mig att vara en duktig ”bull-mamma” så jag ställde mig och bakade saftiga vaniljbullar. Jag avskyr att baka. Jag tycker inte det är kul alls. Men någon enstaka gång kan jag få för mig att baka, och igår var det dags.

Saftiga vaniljbullar

Så när mamma kom ner med Max bjussades det på nybakade vaniljbullar. Lite mysigt faktiskt. Dock har mitt luktsinne typ försvunnit av förkylningen så det känns sjukt tråkigt att inte kunna känna doften av bullar i lägenheten.

Idag har jag dansat med dammsugarn, tömt diskmaskinen, rensat o tvättat ur kattlådan och fyllt på med ny sand. Och köpt katt & hund mat då det var slut hemma och djuren var lite ledsna på mig på morgonen. Nu är ordningen säkerställd, djuren är nöjda, golvet är rent och köket rent.

Sen ligger det en karl på soffan och jag fattar inte varför. Han är inte sjuk. Han har inga bokade läkarbesök. Kanske blev det för mycket igår, jag vet inte. Fattar inte tänket, ekonomiskt har vi inte råd att han är hemma. Jag är sjukskriven och kan ha Max hemma. Vad han ligger här för vet jag inte. Enormt irriterande är det iaf.

Nu ska jag lägga mig o vila lite. Har så fruktansvärt ont just nu o tror vila är vad jag behöver.

Ha en fin dag i höstvädret!