Jag känner mig knäckt av den jag är gift med. Inte en enda jävla regel jag sätter upp för N kan han hjälpa till att hålla!! Inte en enda jävla gång! N har utegångsförbud. Haft hela veckan samt den här helgen. För att han misskött skolan och annat.
Idag vaknar jag lite senare, vid 11.30. Mitt larm vart ställt fel, brukar kliva upp senast 10.20 när jag jobbar kväll. S väcker mig iaf. Redan då är N borta. Frågar vart han är, han ”smet iväg” säger R.. Vaddå smet iväg???? Du är hans pappa, ring hem honom för sjutton???”
Jag ringer N. Han fick vara ute till 15.00 hade R sagt. Ilskan kokar i mig.. Jag känner att jag inte orkar argumentera..
Kl 15.00 ringer inget uppringnings–id till mig. Jag svarar då jag hade möjlighet.
–Hej det är från Vällingbypolisen… Det gäller din son N, är du Johanna?
Redan här tänker jag inte skriva mera.. Klockan är strax efter 15.00, hur kan polisen ha min son? I Vällingby? Vi bor för sjutton på Södra sidan i Hägersten..?
Dom känslorna som sedan drar genom mig får mig helt att fallerera.. Jag kan inte andas.. Tårarna sprutar.. Jag tar mig till ett läkemedelsrum där jag ser en sköterska, vill inte gråta på ”golvet på avdelningen”.. Jag får en kram. Hon säger åt mig att andas. Bara andas.. Jag snorar o grinar in i hennes arbetsskjorta.. Hon håller kvar mig stående och bara säger åt mig att andas.. Jag är så otroligt tacksam för att hon gav mig den stunden. Hennes lugn. Hennes kram. Hennes sätt att bara få ner mig på jorden o se saker här o nu. Försäkra mig om att behöver jag åka så löser hon det. Hon ordagrant bar mig fysiskt o psykiskt.. Tack F för att du stod i läkemedelsrummet just då! Ni som känner mig på djupet vet hur svårt jag har för att bli omfamnad eller kramad när jag är i det här tillståndet. Hon bara tog tag i mig och omfamna mig.. Jag tog tacksamt emot det. Se, till o med jag utvecklas o lär ännu medans jag lever..
Jag är skit arg såklart. På N, men mest på hans pappa. Som borde fatta nu att N behöver ha sina regler! Allt annat är inte ens att tänka på.. Nu sitter han med sin lilla öl i soffan, att vara nykter finns inte på kartan. Tänka vad chockad han blir när Lilla S kalas på lördag är alkoholfritt!! Så det så!
Jag måste flytta ifrån honom. Han stjälper endast när det kommer till barnen och uppfostran. Han ger bara upp. Jag är raka motsatsen. Jag ger aldrig upp på mina barn.. Han är lat, bryr sig inte om vad vi faktisk ska vara överens om, när vi gått igenom regler och han håller med, men så går jag och då släpper han allt.
Nu tog det stopp.. Måste sova. Jobb imorgon igen.. Vet fan knappt om jag vågar åka hemifrån längre..
~Alltid En Diva~ 