Jäklar, idag är det ett sånt busväder. Det blåser verkligen storm. Jag ut träd, ganska grovt och ungt träd, har gått av utanför mamma, och det är så skrämmande vilken styrka vinden har. Blir rädd när jag tänker att barn & människor skulle fått trädet i huvudet!!
Skjutsade S till jobbet idag, passade på att åka för Vip efteråt, tog en kaffe och mamma hjälpte mig fixa till skruven/bulten som släppt från min batteripool, så nu sitter den fast igen o jag kanske slipper mecka med bilen vara o varannan dag!
Annars, mitt psyke djupdyker och vissa dagar mår jag toppen. Men att öppna upp alla ”dolda minnen” och saker jag förträngt i så många år, gör väldigt ont! Det är så mycket sorg o ilska som kan blossa upp i mig. Jag har en hel del olika saker jag ska ”göra” som typ läxa för att kunna få mitt liv tillbaka.
En grej, som jag verkligen inte velat göra, men en del i min rehabilitering som blev helt fel. För att jag ville vara säker på att ”bilden” skulle skyddas och hamna i album bakom kod, så råkar jag lägga den offentligt! Vad är det med mig som gör att om jag inte tycker något är tillräckligt jobbigt, så ska jag självklart göra fel och visa det mest pinsamma och det jag aldrig vill att andra ska se… offentligt?!? Känner bara att jag vill dra skämskudden över huvudet och gräva ner mig.. Jag har aldrig velat exponera mig. Jag är snarare tvärtom när det kommer till nakenhet.
Samtidigt, jag ville ALDRIG att någon annan än jag skulle se det där för det är enbart för mig, men jag kände att jag själv ville försvara min kropp. Den är inte ful. Det är en kropp. Som varit med om mycket. Som aldrig blivit älskad eller uppskattad. Som burit mina barn. Som varje dag förflyttar mig. Den står alltid stadigt vid min sida, obviously, men har blivit så illa behandlad, av andra & av mig. Jag känner nu liiiite mera kärlek till min egna kropp. Har lång väg kvar, tro mig, men jag kommer knappast ta nytt foto av mig själv närmsta veckorna, utan det här som blev fel måste få lägga sig.
Jag kommer att värdesätta och älska min kropp en dag. Och vara tacksam över att den står ut med mig.. Vi ska nog hitta en förståelse och kärlek till varandra!
Jag tänker inte be om ursäkt för hur jag ser ut, det kommer jag inte, för det vore att sänka mig själv. Däremot ber jag om ursäkt för att mina fingrar kommit åt och visat min vackra kropp offentligt. Det är hemskt. För den är bara min att se på och att döma.
Tjohej!
~Alltid En Diva~ 