Etikett: trött

~Bara jag~

~Sommaren~

Jojjo

Nu kommer den tiden på året då jag borde bada med barnen, äta glass, sitta ute på ljumma sommarkvällar och njuta av min lilla familj.

För mig känns det inte så. Jag har inte råd att köpa glass. Jag har inte modet att bada själv med tre barn som inte är helt 100 på att simma. Jag har inte orken att sitta ute på kvällar.

Hela sommaren känns mer som ett kommande kaos. Sonen ska sommarjobba och då kommer jag känna stress över att han ska komma upp till jobb och komma hem efter jobb. En kortare resa är planerad, men det finns en liten ond klump i magen då jag inte är så glad i närmiljön. Den är kantad av dåliga minnen, sorg, hat och smärta. Men jag ska göra mitt bästa för barnens skull.

Jag har äntligen började få förtroende för Stig Helmer, och har pratat om saker jag aldrig nämnt förut. Om saker som smärtar mig mycket.

Jag kämpar för att göra rätt men blir nertryckt av andra som tycker att jag gör fel. Det gör mig ledsen att ingen kan stötta mig och se hur mycket jag går sönder av allt jag gör. Att någon då säger elaka kommentarer som är nedvärderande mot min karaktär, det trasar sönder mig. Jag försöker, försöker och försöker. Och det lilla jag lyckas med går i tusen bitar när jag blir klankad på. Det är så svårt att känna sig stolt och stark när det kan gå sönder på en microsekund.

Idag är sista dagen med Zoey. Har varit trevligt med hennes sällskap, men ska bli väldigt skönt att hon får återgå till sin familj.

Jag ska hem till barnen i eftermiddag. Men först lite annat.

Dessutom var Stig Helmer sjuk idag så samtalet blev avbokat..

Ha en fin dag!!

~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Ibland händer det~

Jojjo

Att det inte blir som det borde & ingenting fungerar som det ska!!

Ett sånt pass var det ikväll på Det Sjuka Huset.

Tyngsta gruppen hade jag, det blev Akutlarm som var riktigt allvarligt och läskigt, men det gick bra. Tillslut. Att se mina fantastiska kollegor kämpa för livet, är något man aldrig glömmer att man sett. Det är overkligt, samtidigt som allting annat bara stannar av och man står där och mitt i ett kaos som är under kontroll, det går inte att beskriva.

Det har varit två tunga dagar på golvet. Nu är det skönt att veta att imorgon blir det fotbollsmatch med M, hoppas på bra väder.

Jag är så slut i kroppen. Mina fötter värker. Ryggen skriker och jag vill gå och sova, men adrenalinkicken som slår in vid Akuta situationer, som gör att hela jag blir så lugn och så fokuserad, när allt är stabilt, då blir jag helt dränerad, men ändå ”pigg”. Så jag vet inte hur jag ska kunna sova nu.

Jag verkligen älskar och hatar mitt jobb. Älskar känslan av att göra gott för andra, attt ge och få leenden. Se framsteg hos någon som varit så skör. Göra det där lilla extra.

Jag hatar mitt jobb, när något blir fel.

Just nu känner jag så mycket lycka o kärlek för mina barn, att de har hälsan, att de ligger i sina sängar, att de andas och är trygga.

Livet är oförutsägbart. Imorgon kunde varit igår. Och igår kunde ha varit slutet.

Ta hand om varandra! Hata inte, älska istället. Ångra inget, ta till vara på varje sekund som gör dig hel.

Puss

~Bara jag~

Kaffe på ballen~

Jojjo

Kommit hem från jobbet. Väldigt ”spännande” förmiddag. Lite för många okända ansikten, men det blir en chans att lära känna ”nya” kollegor 🤪

Tagit av stödstrumpor! Det är en sådan underbar känsla att ta av dom, känna blodet röra sig, luft mot huden. Helt magiskt! Av med kjolen och nu i bara linne & trosor dricka en kopp kaffe med havremjölk i skuggan på ballen! Så skönt! Det är så tyst ute. Några fåglar som kvittrar, annars helt tyst. S

å fort grovsoporna öppnar i porten bredvid, imorgon dock, ska jag kånka ner skit från midsommar. Så stört att deras grovsopor har öppet bara en dag i veckan, torsdagar, och under begränsat antal timmar. Det är ju lixom ett flerfamiljshus och då kan det bli en hel del grövre sopor. Nu måste alla ha det stående hemma o vänta in just den där jäkla torsdagen för att kunna rensa ut o kasta större saker. Blev ju en del tomma glassförpackningar och annat här under midsommar för mig o barnen. Så är det borta när mamsen kommer hem från Åland på fredag..

Annars då? Jo, jag är ganska okej. Ganska stabil. Trött som attans, varmt som fan, svettas typ konstant, speciellt på jobbet vid omvårdnads moment, då är det riktigt vidrigt att vara jag. Men rent allmänt, det funkar. Alltid något ☺️

Tror jag ska skämma bort mig med en knoppis på soffan. Tror inte jag kan somna, men en liten vila är aldrig fel att försöka mig på.

Japp, så får det bli. Ska få i mig kaffet o sedan lägga ner huvudet och bearbeta intrycken från jobbet.

~Bara jag~

Midsommarveckan~

Jojjo

Fy farao! Sådant knas det blivit, men allt löste sig tillslut!!

Jag tappade bort mammas katt. Den 18/6 kom hon inte tillbaka efter att jag släppte ut henne på morgonen. Gick ut på alla ”katt-sidor” på sociala medier och delade bild & info. Ut på vilse.se och la upp annons. En granne skrev ut lappar med bild och info som mina barn sprang o satt upp.

Två otroliga påfrestande grejer till med möten, oro och prat till, men de har båda löst sig bra! Men inget jag vill skriva öppet om, lite väl privat karaktär på det.

På onsdagen skulle S till reumatologen för en ”akut” injektion av kortison i fotryggen pga hela vänstra benet svällt upp o hon ej kunnat gå. Så eftersom hon flyger idag, måndag, småviltet hon ha injektionen innan. Där får hon (vi) jorden smäll i ansiktet av läkaren, inte fysiskt, utan psykiskt!! Hon tror S kan ha propp och skickar en akut remiss till Capio på St Göran. S grät, jag grät. Ingen av oss hittade ord, vi bara grina. Och väntan på det akuta ultraljudet var helt jävla fruktansvärd. Lättnaden när hon ringer o säger att hon inte har propp, där står jag o tre små trollen på Coops godis avdelning, och mina tårar rinner av lättnad. Lyckan var total.

Nu behövde katten hittas så skulle allt bli bra.

Midsommar var vi ute från kl 13. Satt i skuggan med god mat, lugnt sällskap, goda drinkar och massa jordgubbar, melon, gottis, kallt vatten mm. Så varmt men grymt skönt i skuggan o svalka vindar.

Kl 20 ringer en granne till min mamma o säger att katten är utanför hennes port. Jag sprang dit och fångade upp henne. Lite mager o hungrig som sjutton, halsbandet borta, men katten mår bra! Så jäkla underbart!! Så ca 6 dygn utomhus utan mat & vatten innan hon äntligen dök upp!!

Allt ordnade sig till det bästa!

Idag har jag jobbat. Min stora dotter sitter på flyget till Alicante. Jag har pratat allvar med min son och det kändes som att vi förstår varandra. Varit o handlat glass, bubbelvatten, frukt, yoghurt, kattsand. Tömt kattlådan och skurat ur den, kör en maskin tvätt och disk. Kastat sopor i grovsoprummet i två omgångar.

Börjar tidigt imorgon igen, sen tar pappan över barnen.

Just nu ligger jag på rygg i soffan. Tre små troll är ute o sparkar boll o tränar på ”hopp & klättring” innan jag ska fixa mat.

Mentalt är jag helt slut.

Ha en bra vecka!

~Bara jag~

Onsdag= ledig~

Jojjo

Tre små troll kom iväg utan minsta problem idag! Glada & pigga!

Men så har vi den dära lite trögstartade 16 åringen, som aldrig går upp av något av 47 ställda larm! Inte vaknar även fast solen ligger på och lyser upp hela hans rum, aldrig störs av att jag ställt upp sovrumsdörren och ropar på honom ca var 3:dje minut, inte hör att jag står bredvid hans säng och knackar i väggar, garderobsdörr eller i händerna!!!! Jag blir som less på dessa förbaskade mornar! Denna trötta 16 åring! Jag tjatar & tjatar & tjatar! Jag vet att jag var morgontrött i tonåren, men såhär jäkla illa minns jag inte att jag var.. Fy farao!!!!

Har du en del att försöka hinna med o fixa idag, men när han strular då förskjuts mina planer och jag blir jäkligt stressad!

I helgen har Maxi hemmamatch, ska bli kul att gå på! Igår var det bara jag & Sigge som hängde efter skolan, Ebba stannade till hos två kompisar på väg hem från skolan och Max hade fotbollsträning.

Sovit piss dåligt inatt. Haft ont i ryggen som bara den. Blir så arg på vårdcentralen och läkare. Det står att alla ska förnya recept i GOD TID, minst så du har medicin för 5 dagar innan du behöver nytt recept. När Jag då följer den uppmaningen, men Läkaren inte förnyar ändå, vad fan ska man då göra? Jag har ätit medicinen i flera år, inget nytt som uppkommit där. Är det såhär vården ska vara? Ska det behöva bli en ekonomisk fråga för att få vård och jag är tvungen att gå till privata läkare för att klara av mina dagliga sysslor utan att gråta av smärta? Inte kunna sova pga ryggvärk? Blir så förbaskat trött på det här!!

Klagat nog nu, ska väl in o ställa mig o applådera över huvudet på sonen igen!!

~Bara jag~

Blir bättre dag för dag~

Jojjo

Varje pass på jobbet känns lite liiite lättare för varje gång. En dag avslutade jag med att skratta hjärtligt ihop med en kollega. Det trodde jag inte skulle hända på länge. Så tråkigt att hon ska sluta, jag kommer verkligen att sakna henne. Hon är en glad, hjälpsam, noggrann, omhändertagande & fantastisk undersköterska. Önskar henne såklart all lycka på nya arbetsplatsen!! Hoppas hon får ett lönelyft oxå!

Jag är långledig då en röd dag infaller då jag ska vara på pass. Men inga chefer är på plats då och då inte jag heller. Nästa gång Det Sjuka Huset kallar är på måndag.

Idag sällskapade jag & mamma till Arken Zoo, Hemköp, Lidl. Nu är hon på Mindrullness & jag har kastat in en fläskytterfilé i ugnen på 125 grader och hoppas få en fin Pulled Pork till kvällen. Ska hämta henne 16:00.

Min arbetsplats är verkligen annorlunda sen innan sjukskrivning. Det är stor omsättning på personal, då inte enbart undersköterskor som söker nytt, utan 3 fantastiska läkare har slutat, ssk är det flera nyutexaminerade (noll erfarenhet av arbete på avdelning) och undersköterskorna flyr avdelningen. Dessutom är vårdtyngden så mycket högre nu. Många med mera behov av stöd och hjälp med allt för daglig hygien, stöttning med mobilisering. Det känns inte som att det är en avdelning som är vad den heter, utan att vi blivit en Geriatrik. Det är så sorgligt. Det ska inte vara en sådan omsättning av personal. När så många byter på så kort tid så är det ett tecken på att något är mindre bra. Och ofta är då problemet ”Ledningen”.. Men ingen säger något. Alla går tysta & missnöjda. Jag älskar mina usk-kollegor. De är helt otroliga människor som är fantastiska på sitt jobb. Men utan rätt stöd och backning o uppskattning av befintlig personal så söker man nytt.

Usch vad jag klagar. Men vad vore livet utan att få gnälla lite, speciellt på sitt arbete. Det sker inom alla olika arbetskategorier.

Nä, ska kolla klart nästa avsnitt av Modern Family innan jag måste åka o hämta mamsen!

Ha de!!

~Bara jag~

Snigelfart~

Jojjo

Så kan jag beskriva hastigheten på min återgång i arbete. Men, 1,5 vecka avklarad, det är inte illa. Och jag lever. Jag har överlevt. Nä, jag lever faktiskt. Även om det är jobbigt, psykiskt påfrestande, jag känner mig så skör och är orolig, så är jag på plats på Det Sjuka Huset! Helt ärligt trodde jag inte det. Trodde inte ens att en dag skulle gå.

Kanske är det nu en vändning sker? Är det nu allt bara ska fungera och Jag ska må bra hela tiden och hitta trygghet o självsäkerheten i mig? Det vore ju drömmigt värre.. Nä, att det kommer motgångar är jag väl medveten om. Och det är inget jag ser fram emot. Känner mig som ett uppblåst ballong i psyket, så är rädd att den spricker och att jag bara tappar all ork, all lust, all kämpaglöd & bara ger upp. Jag vill inte det. Vill inte alls Ge Upp! Vill fortsätta framåt, vill hitta lösningar. Vill kunna vara som ”alla andra” och göra det alla andra klarar av, såsom att arbeta.

Nu är det ledigt imorgon och helgen, så just nu är jag helt slut. Så trött. Ska tvinga mig att duscha innan sängen. Har psykoterapi o b-mott imorgon. Så upp med tuppen!

Tack för titten!!

Puss

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?