Etikett: oro

Länge sen jag vädrade min hjärna på ord, det har sina skäl, jag har dock saknar att skriva av mig, det hjälper mig mycket med att orka med allt som pågår runt min lilla familj..

Mycket som händer kan jag inte skriva om. Det är för privat att sprida ut. Men Ni med barn som är busar förstår nog exakt vad jag menar med det. Och med de orden sätter jag punkt där.

Annars, mina tre små troll mår bra. M spelar mycket fotboll och med det är det matcher varje helg. Han utvecklas så mycket och det är jätte kul att följa.

E vill börja med cheerleading, hon var på en prova-på lektion och hon älskade det. Tråkigt nog är den föreningen skit svår att få tag i, de skulle mejla ut när träningsstarten var, men min mejl verkar de tappat bort. Jag har ringt till föreningens kansli men utan framgång. Jag ger inte upp, hoppas att snart få svar och bekräftat att hon har en plats. Har nämligen sökt plats sen 2023.

Lilla S fyller snart 8 år! Han är så duktig i skolan, en riktigt smart pojke som klarar så mycket. Han är glad, har fina kompisar & det känns så sorgligt att min bäbis växer upp så snabbt.

Jag. Ja jag, är sjukskriven igen. Mitt hjärta är i uppror, min puls är för hög, min Ptsd har exploderat, jag drömmer mardrömmar, vaknar av paniken och tror att jag är i situationer jag varit i som barn, jag är ledsen men kan inte gråta. Jag är rädd & orolig. Jag är så ”lättskrämd” att jag själv upplever det som jobbigt och jag skäms när jag skriker och hoppar till för att jag möter en främling i hissen eller runt en hylla i mataffären.. Jag går på familjebehandling pga min äldsta pojke och jag väntar på Psykodynamisk terapi för min egna del.

Stora S har börjat nytt jobb. Nu har hon iof jobbat där över en månad, och det är det perfekta jobbet för henne! Jag är så glad för hennes skull. Hon är en kämpe min stora tjej. Hon är mycket hos sin pojkvän, så det är tomt hemma. Men ibland dyker hon in och det är så uppskattat och hon är alltid välkommen.

Den här sommaren har varit fylld av känslor. Jag, mina barn (alla mina barn) min mamma och brorson åkte till Åland, bodde i stuga, hade egen bastu och brygga. De dagarna var de bästa jag upplevt på länge. Alla barn tillsammans. Mitt hjärta var så lyckligt! Men den veckan gick för fort, snart var vardagen tillbaka och det där vidriga att skiljas åt, säga Hej då gick inte att undvika. Den bilresan efteråt tannins tårar hela vägen tillbaka till vårt hem. Jag kände det som att någon stampat sönder mitt hjärta. Det gjorde, och gör, så fruktansvärt ont.

Jag och tre små troll var o badade när vädret tillät. Bara någon vecka senare drunknar en av min dotters barndomsvän på den badplatsen, så den platsen är för alltid kopplad till orättvisa och sorg.

I år var det barnens pappa som hade dom på Midsommar, så därav kändes den helgen väldigt tom. Klart jag firade med bekanta, men utan barn saknas något.

Pga min ekonomiska situation har jag inte haft råd att åka o hälsa på min stora pojke så mycket som jag velat. Men glad att hans pappa varit där 2 gånger i somras. Men självklart vet jag att min son känner sig ensam när inte hans mamma varit där, det känns hemskt i mig med. Men det är en lång resa, det kostar väldigt mycket pengar. Tåg är inte ett alternativ av olika skäl jag ej tänker nämna.

Jag längtar tillbaka till när alla mina barn var ”små”. När framtiden fortfarande var ljus och jag inte hade en aning om hur jävla onda människor, i dagsläget, kan vara och hur illa det ska drabba min familj.

Jag vill ha en liten glimt in i framtiden. Jag vill veta om det faktiskt kan vara så att allting vänder, det görs rätt val och att vi som familj håller ihop, att vår familj är viktigast. Tänk vilken gåva att få veta det. Då skulle allt som är nu, kännas mera okej att uthärda. Som att jag vet att jag kämpar för rätt sak. Men det finns ingen garanti. Valet är inte mitt.

Ja, luddiga meningar, men så super tydligt för mig.

Gud så skönt det var att skriva av sig litegrann.

Ta hand om er i regnet!

Kram Jojo