Kategori: maskrosbarn

maskrosbarn, ~Bara jag~

~Aha~

Jojjo

Kanske jag nyss fick ett uppvaknande.. Kollar på en film, där en ung tjej förlorat sin mamma i sjukdom, och flickans mål är att inte vara ”lik” sin mamma, ”inte bli” som sin mamma..

Vänta nu, är det inte så jag tänkt? Jag ska aldrig bli min mamma, med tanken om missbruk då.. Jag ska aldrig överge eller lämna bort mina barn, pga missbruk..? Är det inte exakt så jag tänkt i mitt liv?

Samtidigt minns jag från så ung ålder hur allt jag gjort är att försvara min mamma. Aldrig kalla fosterfamiljens kvinna för ”mamma”.. Jag sa redan som 5-6 åring att jag har en egen mamma och trotsade henne jag bodde hos.

När jag väl flyttade hem, så var det inte för att min mamma bad om det. Det var jag som sa till Soc att jag kommer ta livet av mig om ni inte överväger att jag får flytta ”hem”.

Intressant nu att tänka tillbaka, vart var hem? Jag bodde i Skogås när soc LVU mig. Innan dess hade jag bott på olika boenden, 2 minns jag.. Så vart fan var mitt hem? Kanske borde jag aldrig flyttat ”hem”? Kanske borde jag stannat hos hon jag var lvu’ad hos. Jag var aldrig speciellt omtyckt eller älskad där, men jag hade mat på bordet, rena kläder o dusch. När jag blev befriad från mitt LVU kom jag till en ”mamma” jag inte känt på 11 år. En kvinna som heller inte bett om att jag skulle komma hem. Jag hamnade alltså från ena ”hemmet” till nästa ”hem”. Jag har ju aldrig riktigt känt min mamma. Alltid försvarat henne och alltid älskat MAMMA. Men, Jag tror att drömmen om min mamma är något jag själv skapat, för jag tvingade henne att låta mig flytta hem. Hon var inte och aldrig redo.

Vem är det som är oärlig nu, är det jag eller hon? Jag tycker hon borde sagt nej. Hon borde sagt till Soc att hon inte var redo att låta mig flytta till henne. Det hade varit ytterligare ett slag i ansiktet men det hade varit ärligt. Jag hann bara flytta ”hem” så flyttade min mamma ut. Hon träffa en kille. Där satt jag, 15 år gammal. Placering i fosterfamilj i 11 år, och min mamma lämnar mig igen.

Nu först, 43 år ung, så fattar jag. Jag skulle aldrig bett henne om att få flytta hem. Hon borde sagt Nej. Hon har aldrig velat ta hand om mig, sen tvingar jag mig på henne. Hon får ett barn på halsen som ska fylla 15 år, en dotter hon inte känner.

Jag har i hela min barndom förskönat min kärlek till mamma. Jag har själv skapat så fina minnen, men tänker jag tillbaka, så var det inte så fina möten. Hon var gladast när hon fick gå därifrån. Hon var gladast när hon fick träffa min bror. Jag har alltid varit jobbig.

Kanske för att hon och min pappa inte kom lika bra överens som hon och min brors pappa?

Eller så är vissa inte skapade för barn?

Så mycket frågetecken. Så mycket ångest.

maskrosbarn, ~Bara jag~, ~Familjen~

Hejsan~

Jojjo

Länge sen jag vädrade min hjärna på ord, det har sina skäl, jag har dock saknar att skriva av mig, det hjälper mig mycket med att orka med allt som pågår runt min lilla familj..

Mycket som händer kan jag inte skriva om. Det är för privat att sprida ut. Men Ni med barn som är busar förstår nog exakt vad jag menar med det. Och med de orden sätter jag punkt där.

Annars, mina tre små troll mår bra. M spelar mycket fotboll och med det är det matcher varje helg. Han utvecklas så mycket och det är jätte kul att följa.

E vill börja med cheerleading, hon var på en prova-på lektion och hon älskade det. Tråkigt nog är den föreningen skit svår att få tag i, de skulle mejla ut när träningsstarten var, men min mejl verkar de tappat bort. Jag har ringt till föreningens kansli men utan framgång. Jag ger inte upp, hoppas att snart få svar och bekräftat att hon har en plats. Har nämligen sökt plats sen 2023.

Lilla S fyller snart 8 år! Han är så duktig i skolan, en riktigt smart pojke som klarar så mycket. Han är glad, har fina kompisar & det känns så sorgligt att min bäbis växer upp så snabbt.

Jag. Ja jag, är sjukskriven igen. Mitt hjärta är i uppror, min puls är för hög, min Ptsd har exploderat, jag drömmer mardrömmar, vaknar av paniken och tror att jag är i situationer jag varit i som barn, jag är ledsen men kan inte gråta. Jag är rädd & orolig. Jag är så ”lättskrämd” att jag själv upplever det som jobbigt och jag skäms när jag skriker och hoppar till för att jag möter en främling i hissen eller runt en hylla i mataffären.. Jag går på familjebehandling pga min äldsta pojke och jag väntar på Psykodynamisk terapi för min egna del.

Stora S har börjat nytt jobb. Nu har hon iof jobbat där över en månad, och det är det perfekta jobbet för henne! Jag är så glad för hennes skull. Hon är en kämpe min stora tjej. Hon är mycket hos sin pojkvän, så det är tomt hemma. Men ibland dyker hon in och det är så uppskattat och hon är alltid välkommen.

Den här sommaren har varit fylld av känslor. Jag, mina barn (alla mina barn) min mamma och brorson åkte till Åland, bodde i stuga, hade egen bastu och brygga. De dagarna var de bästa jag upplevt på länge. Alla barn tillsammans. Mitt hjärta var så lyckligt! Men den veckan gick för fort, snart var vardagen tillbaka och det där vidriga att skiljas åt, säga Hej då gick inte att undvika. Den bilresan efteråt tannins tårar hela vägen tillbaka till vårt hem. Jag kände det som att någon stampat sönder mitt hjärta. Det gjorde, och gör, så fruktansvärt ont.

Jag och tre små troll var o badade när vädret tillät. Bara någon vecka senare drunknar en av min dotters barndomsvän på den badplatsen, så den platsen är för alltid kopplad till orättvisa och sorg.

I år var det barnens pappa som hade dom på Midsommar, så därav kändes den helgen väldigt tom. Klart jag firade med bekanta, men utan barn saknas något.

Pga min ekonomiska situation har jag inte haft råd att åka o hälsa på min stora pojke så mycket som jag velat. Men glad att hans pappa varit där 2 gånger i somras. Men självklart vet jag att min son känner sig ensam när inte hans mamma varit där, det känns hemskt i mig med. Men det är en lång resa, det kostar väldigt mycket pengar. Tåg är inte ett alternativ av olika skäl jag ej tänker nämna.

Jag längtar tillbaka till när alla mina barn var ”små”. När framtiden fortfarande var ljus och jag inte hade en aning om hur jävla onda människor, i dagsläget, kan vara och hur illa det ska drabba min familj.

Jag vill ha en liten glimt in i framtiden. Jag vill veta om det faktiskt kan vara så att allting vänder, det görs rätt val och att vi som familj håller ihop, att vår familj är viktigast. Tänk vilken gåva att få veta det. Då skulle allt som är nu, kännas mera okej att uthärda. Som att jag vet att jag kämpar för rätt sak. Men det finns ingen garanti. Valet är inte mitt.

Ja, luddiga meningar, men så super tydligt för mig.

Gud så skönt det var att skriva av sig litegrann.

Ta hand om er i regnet!

Kram Jojo

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Sluta hoppas & tro~

Jojjo

Som vanligt när jag drabbas av sorg bubblar ilskan i mig upp.

Jag är så arg på att jag återigen valt att tro på hans ord, trott på att han är ärlig i sitt ord att förändras, trott på att myndigheter haft fel och kanske dömt honom för hårt.

Nu fick jag en käftsmäll i ansiktet och sanningen skrattar mig i ansiktet. -Dumma jävla människa, hur kan Jag vara så förbannat naiv??-

Min son har brutit mot alla regler och normer. Han har gått bra mot allt vad jag och hans pappa uppfostrat honom till. Han har ljugit, så brutalt bra, och hela tiden har jag valt att ”fria” än att ”fälla”.. Jag önskar så att jag varit mer hård. Att jag varit mera misstänksam. Att jag ställt andra frågor, kanske även ställt hårdare krav. Att jag inte följt mitt mammahjärta. Att jag inte la all min tro i min kärlek till min son. För oj så lurad jag blivit. Oj, så manipulerad jag är. Oj så jävla besviken jag är på mig själv och min son.

Nu kommer vi inte ses på länge. Blir ingen campning, ingen midsommar, inga umgängen på Hotell.

Allt är borta. Allt är förstört.

Där han är nu, är precis rätt plats för honom. Gör man så, väljer man det livet, då är jag glad att han blev tagen. För såhär är han inte uppfostrad. Såhär ska han inte ens tänka eller leva. Det är fel på så många plan.

Jag är krossad. Jag är ledsen. Jag är arg. Mest är jag besviken på de val mitt barn gjort.

Hur hamnade han här?

Frågorna många och förhoppningsvis får jag något svar, inom snar framtid.

maskrosbarn, ~Dagligt~, ~Familjen~

~Här pressar vi alla gränser~

Jojjo

Nu har mellansonen blivit dunder sjuk. Han kom hem från skolan tidigare igår efter att jag pratat med hans lärare. Han var väldigt hängig & låg..

Jag tänkte först att det kan bero på vår privata situation, att han mår extra dåligt pga det.

Men han kom hem, drack lite must och gick o la sig. Sen sov han hela dagen. Vid 14:45 kände jag på honom och ungen kokar av feber. Så där riktigt snuskigt varm. I med Alvedon och ställer in vatten och mera julmust.

Åker o hämtar de 2 andra trollen. När vi kommer hem sover M igen. Låter honom vara. Vid 20 kommer han upp, fortfarande kokhet och pekar på halsen, väser fram att han inte kan svälja.. I med Alvedon och ger honom Zyx.

Nu på morgonen fortfarande så hög feber & kollar i halsen helt rodnat och rött och ser lite prickar. Nu väntas återkoppling från vårdcentralen här och hoppas de snabbt kan ordna så han får ta halsprov och sen kan få penicillin. Stackars lilla barn.

Är det inte det ena så är det det andra..

~Idag händer en annan stor sak, som är avgörande för närmaste tiden. Men kan inte nämna det ~

Idag är oxå en speciell dag för min bonussyskonbarn! Jag har ingen syster via blod, men en syster via kärlek, och hennes förstfödda fyller 20 år idag!! Det är stort! Den lilla vackra tjej som hade så bråttom till världen och ut ur sin mammas varma mage, kom till världen 10 veckor tidigare än hon skulle, och idag är hon en lång och vacker kvinna med hjärta så stort av ödmjukhet, ögon som glittrar och en styrka som kommer ta henne långt! Grattis älskade Lull på din födelsedag! Må den bli mysig och lugn och lagom, så som du vill ha det!

Grattis systeryster på ditt 20 år som Mamma!!

Nu ska jag välja i mig kaffe innan vc ringer, och alla andra myndigheter som kommer att ringa hela denna dag. Blir nog en hel del samtal att klara av.

En sak kan jag säga, det är aldrig rofyllt och stabilt när man har många barn. Det händer alltid minst 1 sak VARJE dag, men oftare 3-4 saker VARJE dag! På Gott & Ont…

Hej hej 👋🏼

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Förståelse~, ~Förundran~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Att vara mamma~

Jojjo

Att vara mamma är fantastiskt. Att bli mamma var helt omtumlande, det förändrade hela min värld, det fick mig att inse att från den stund jag fick mitt lilla knyte i famnen skulle inget jag tidigare trott eller tänkt om livet någonsin bli detsamma. Allt jag tidigare trott skulle från o med nu inte betyda ett skit.

Allt förändras den dagen du får ett litet liv i dina armar. Ett liv som är helt beroende av dig för att överleva. Vad jag ville, det upphörde där och då. Nu var det någon annan som alltid var viktigare.

Så här har det varit varenda gång jag fått ett barn. Första gången var självklart mest omtumlande, men varenda gång ett nytt litet liv kom så ändras livet och prioriteringar.

Jag har varit mamma i 20 år. Jag har varit mamma till fem barn i snart 7 år.

Alla mina barn har sina förväntningar av mig som mamma, jag själv lever för att se till att deras liv blir det bästa de kan få. Med detta vill jag påpeka att vara mamma, förälder, är det absolut svåraste jobbet som finns. Det är alltid en kamp. Alltid en oro som inte går att beskriva. Självklart även en kärlek utan gränser, men det absolut svåraste att leva med är oron, kampen, jagandet & rädslan att göra fel.

När barnen blir tonåringar, dom tror dom vet bäst, att de själva kan göra alla val kring deras liv, då blir jobbet ”Mamma” så svårt. För en tonåring vet inte bäst. En tonåring har inte ett konsekvens tänk som fungerar helt o hållet. De lever för dagen, men glömmer vad ett beteende kan göra på längre sikt. Och här ska jag då kliva in och fråga hur ”tänkte Du nu?”

Att vara mamma innebär att du aldrig sover en hel natt igen. Att du alltid är rädd & orolig. Att du blir hatad emellanåt för att du ringer och frågar en sådan enkel fråga som ”Hur mår du? Vad gör du?” Eller ”Kommer du hem till middagen?” Det innebär att du jobbar heltid för att få in pengar, samtidigt som du är totalt slut av sömnbrist, men vet att Du måste jobba samtidigt som du även jobbar 100% i din föräldratjänst, du arbetar alltid dubbelt.

Det innebär att du efter en dag på ditt jobb, ett arbetspass som klarats av trots att du bara sover som mest 4 timmar per natt, kommer hem och är så trött och mör att du skulle kunna stå o sova, men då ska se till att börja jaga runt efter barn, laga mat, sköta disken, se till att rena underkläder finns, boka in alla tandläkarbesök, läkarbesök mm på den enda lediga dagen du har, för annars blir ditt jobb lidande, det går inte.

I mitt fall har jag fem barn med väldigt olika behov. Något barn har väldig problem ute i samhället, ett annat har kraftigt utåtagerande beteende, en annan vill ha den här nära närheten för att må bra, en kanske vill prata om sitt favvo intresse varenda sekund det går.. Allt detta ska hinnas med på dygnets få timmar. Helst ska allt göras under den tiden då jag står vid spisen eller sköter disken eller hänger en maskin tvätt.

Samtidigt som jag lyssnar och försöker komma på bra svar, så går hjärnan på högvarv över det barn jag kanske inte fått tag på & oron hopar sig över vad som kan ha hänt som gör att det barnet inte svarar i telefon..? Och jag får inte bränna maten, kanske pastavattnet kokar över exakt just då, och jag måste vispa i smöret till såsen jag ska göra..

Att vara mamma innebär att Du får inga pauser. Du slutar stänga toadörren för så fort du satt dig där är det familjmöte i dörren. Du kommer misslyckas ibland och det ger dig ångest. Du kommer aldrig mer känna dig lyckad och att du har all den tid som behövs som dina barn vill ha. Din semester är inte en semester. Det är en ny tjänst, som förälder. Ledig tid spenderas med att åka till o från träningar, med en bli full av missnöjda barn som hellre gör annat.

Att vara mamma är det finaste Du kan bli. Men det är oxå det som gör att Du får en självinsikt och du inser hur egoistiska människor är som inte har barn. Dom kan aldrig förstå hur tufft jobbet som mamma är. De ser sig själva som prio 1 i sitt liv, en mamma ser sina barn som prio 1, sen kanske ett djur och en själv är ingen prioritet alls.

Vad vill jag med detta?

Jag vill försöka öka förståelsen bland människor, speciellt ni som inte har barn, sluta kom med Goda Råd gällande barn & barnuppfostran, för er åsikt är fel. Ni kan aldrig förstå. Ni kan inte det oavsett om ni läst 5 böcker om barnuppfostran eller 300 böcker. Har Ni inte barn så kan ni omöjligt veta hur livet med barn ser ut och är. Och det går heller inte att beskriva hur ett liv som förälder är. Det är en enskild upplevelse, och det är en heltidstjänst som är både lycklig och full av kärlek samtidigt som den helt kan dränera en.

Så sluta kom med goda råd.

Vill du göra något, erbjud dig att vara barnvakt, bjuda på middag, komma över med matlådor, lyssna gärna men skit i att kommentera. Och framförallt inga Goda Jävla Råd!

Tack o Hej:

Från en väldigt trött mamma

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Det går ”uppåt” & framåt~

Jojjo

-Veckorna bara springer iväg! Nu jobbar jag 50% på Det Sjuka Huset. Än så länge enbart morgonpass och är nu med på rapport & rond. Och vill inte jinxa, men, det funkar bra.. –

Imorgon tidigt pass, ledig helg och sedan 2 morgonpass innan ledigt med barnen för att fira midsommar. Jösses vad fort det går.

Att arbeta inom sjukvården är på Gott & Ont. Mest ”ont” faktiskt. Det är så svårt att bli hörd. Få bekräftelse av de som är ”högre i rang” även fast jag känner mig som en papegoja som upprepar, säger till, markerar sådant jag tycker kan vara avvikande. Jag är hellre jobbig & tjatig i mitt arbete, än går med skygglappar och riskerar förbi se något. Så är det. Jag är säkert för engagerad i mina patienter, men helt ärligt, det struntar jag i, om andra tycker. Jag vill ha en säker o trygg vård. Vill att patienter ska känna sig trygga & införstådda.

Nu har mamma börjat resan mot Åland med sina hundar, så nu är jag solo ”i mitt andra boende”. Känns lite konstigt men samtidigt, FAN VA SKÖNT! Det är tyst. Jag har öppnat fönster. Jag kan sitta i soffan. Ingen hund som skäller loss. Det är tyst och så jäkla najs. Längtan efter ett eget hem växer mer o mer. Något som är enbart mitt och barnens. Där allt har sin plats. När jag lämnar så ser det likadant ut när jag kommer hem.. Ahhh, det är drömmen..

Ska slappa lite till & bara vara. Bara andas. Lyssna på fåglarna utanför.

Ha det fint!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

Jojjo

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼