Etikett: fokus

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

Jojjo

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼

~Bara jag~

Fri Fredag~

Jojjo

Inget jobb idag. Inget jobb i helgen heller. Nästa pass blir på måndag.

Haft samtal med min psykolog/rehabkoordinator om hur det gått och hur jag mår. Han är inte helt nöjd med hur många timmar jag jobbar och hur jag blir bemött på arbetsplatsen. Och jag inser nu att just bemötandet från kollegor och även chef är ganska dåligt. Jag har sett min chef sammanlagt 4-5 minuter. Somliga kollegor är väldigt korkade i sina kommentarer & har ganska låg insikt och förståelse för att människor kan må dåligt. Vilket är ganska konstigt då vi alla arbetar med människor i behov av hjälp på ett sjukhus. Men så är väl ”människan” överlag. Egocentrisk, noll sympati, hellre ”fälla” än att ”fria”.. Jag kan känna att jag känner mig som det svarta fåret på arbetsplatsen. Men alla är inte så! Det är några få som förpestar andras liv och känslor, men det finns de som är förstående, snälla och omsorgsfulla.

Jag är fortfarande så trött! Alltså både hjärntrött och helt slut i kroppen. Det är stor skillnad att börja jobba som frisk & börja jobba med utmattningssyndrom, adhd, triggad ptsd & förhöjd ångest. En enorm skillnad. Allt är så mycket mer påtagligt, så mycket mera svårt o jobbigt o utmattande. Hela min kropp gör ont, av den fysiska ansträngningen. Att tänka är omöjligt. Så jag känner en viss oro för hur jag ska lyckas återgå till att ha mitt sociala liv, mitt liv som mamma, mitt liv som undersköterska och fortfarande fungera som människa..? Jag är enormt fokuserad när jag gör något, jag är rädd att göra fel, bara det tar all min energi.

Så vad har jag mer gjort idag…? Jo, pratat med min son, som vanligt får han inte hjälp att komma upp på morgonen när det inte är min vecka, så skolan blir drabbad och då även min sons välmående. Han känner sig ”dålig” när han missar/blir sen till skolan. Pratat med min dotter, bokadebin onsdag som hennes modell i skolan. Och bokade en dag för umgänge bara hon och jag!

Jag har gjort en marinad som jag lagt kycklingen i. Det blir kyckling med potatisgratäng, ugnsgrillad tomat, 3 sorters pepparsås! Mums!

Jag har virkat lite. Håller på med ett pannband i rosa och vitt. Tänkte ge det till en kompis så hon kan ge det till sitt barnbarn!

Just nu ligger jag i sängen och fryser. Jag fryser typ jämt, det är dels pga utmattningssyndromet. Det är ett av symtomen, frossa. Så jag ligger här under täcket, passade på att blogga & tänkte ta och läsa lite, innan det är dags för matlagning!

Önskar er alla en trevlig Fredag!!

~Bara jag~

Det sjuka huset~

Jojjo

Två dagar. Bara två onyttiga dagar som är sammanlagt 10 timmar. Och 10 timmar är ju ingenting, eller?

I måndags tappade jag helt talförmågan. Redan på plats på Det sjuka huset när någon kollega hälsade och ställde vanlig trevliga frågor så fastnade orden i min mun. Det tog bara stopp. Jag kände mig så otroligt korkad. Medans jag försökte svara på en vanlig fråga då glömde jag bort vad fråga var och vad mitt svar var..? I tisdags kände jag mig hjärntrött. Ni vet, kan liknas vid första dagen på ett helt nytt arbete, där du inte vet någonting, och du bara försöker hänga med, utan att egentligen förstå varför? Jätte svårt att förklara. Jag försökte att städa lite, fylla på material, hänga med i ronder mm. Men ändå kände jag mig dum.

Missförstå mig rätt nu, jag vet att jag kan mitt jobb, jag kommer inte utsätta någon annan för fara, jag har varit tydlig med att jag behöver få komma in i alla rutiner, checklistor, möten och rond, i min egen takt. Jag har avsagt mig allting som kan påverka mitt arbete negativt, just pga att jag inte vill göra fel. Jag är ändå nöjd med att ha varit där två dagar, 10 timmar. Imorgon är det dags igen. Idag är en vilodag, att vila hjärnan, slippa alla larm och människor, reflektera och känna efter hur jag klarat mina två första pass. Hade jag börjat jobba som man ska efter en sjukskrivning skulle jag varit på jobbet 1,5-2 timmar varannan dag. Men då jag bad om att få min vecka med barnen mera ”fri” från pass, så blir det istället 5 timmar per pass. Inte alls den ultimata lösningen, inte ens säker på att det är den bästa för mig, men jag är tacksam över att min chef och schema-ansvarig tar sig tiden att försöka fixa om ett väldigt personligt schema utefter mina önskemål och förutsättningar så att jag kan få prova att jobba såhär. Det är bara hålla tummarna. Och hoppas på det bästa.

Jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna 🤌🏼 och bara bli helt harmonisk i hjärna och kropp och inte alls ha kvar min ptsd, min utmattning, mina ångestsattacker. Och jag tror att alla som lever med psykisk ohälsa önskar exakt detsamma.

Igår efter jobbet åkte jag till bostadsadressen och packade ner lite kläder innan jag åkte upp till mitt ”varannan-vecka-hem”. Jag la mig i soffan och skulle kolla på andra säsongen av Bäckström, hann se 1,5 avsnitt innan jag somnade!!!! På soffan!!! Ni som känner mig, vet att det är extremt sällsynt att jag somnar på dagarna! Det händer typ inte. Jag vaknade av en blöt tunga i örat.. Det kan ju vara trevligt, men nu var det en hundtunga, som slafsade runt. Pepzi var jätte glad att jag låg på hennes soffa.

Sovit bra inatt oxå. Vaknade vid 6 tiden av att jag var så kissnödig, men dum som jag är så låg jag kvar till 7:30 innan jag gick på toa. Varför går jag inte och kissar när jag behöver? Det var ju inte så att jag kunde sova vidare med full pissblåsa..? Nu har jag fått i mig mediciner, kaffe och hinner blogga. Vet inte alls vad jag ska göra idag. Inga planer alls, förutom att jag ska duscha sen. Jag känner mig så jäkla rastlös, men ändå totalt slut. Jag vill göra något, men vet inte vad..

Okej, för att ändå peppa mig själv, när jag någon gång i framtiden kollar tillbaka på mina inlägg här, så måste jag säga till mig själv;

Hanna
Att du tog modet till dig att gå tillbaka till ditt jobb, trots att tårarna forsat, hjärtat dunkat i miljoner slag i minuten, ångesten fått dig att tappa andan, men att Du ändå försöker. Du är modig! Du är stark! Du låter inte alla kroppsliga symtom hålla dig tillbaka! Du ”tar tjuren vid hornen” och Du försöker. 
Mer kan du inte göra. 
Att Du just nu inte kan le, inte kan skratta, inte kan prata är enbart tecken på hur fokuserad Du är. Det kommer att släppa när Du kommit till rätta i ditt arbete och insett att Du är bara människa. 
Du kommer göra fel (ur Ditt egna perspektiv) men det gör inget. Den som dömmer Dig hårdast är Du!
Du är grym! 
Du är här!
Du väljer dig själv. 
Bra jobbat Hanna ♥️

Jag behöver jobba med att peppa mig själv. För just nu är den jobbigaste biten väldigt psykisk.

Jag är totalt livlös i ansiktet. Ingen mimik. Jag är så sjukt fokuserad. Jag är annars en så glad och sprallig personlighet på min arbetsplats. Jag skrattar och skojar. Jag har alltid bidragit med skratt och humor. Varit en uppskattade undersköterska bland mina kollegor. Jag känner själv att jag inte är samma person just nu. Och det ger mig prestationsångest. Därför blir det att jag sluter mig, pratar inte, tar inte ögonkontakt, ler inte, skrattar inte. Jag är som i ett vakuum utan att tillåta mig själv att slappna av. Men det kommer! Visst…?

Tack för att Du tog dig tiden att titta förbi!

Jag ska försöka skriva av mig här så mycket jag kan, uppdatera kring min återgång till Det Sjuka Huset. (Det är MITT uttryck, jag startade det, och har märkt att flera av mina kollegor tagit efter det, men JAG ”myntade” uttrycket) Jag ska skriva om varje framsteg, motgång, beteendeutveckling, när jag ler på jobbet första gången, när jag slappnar av och hittat tryggheten i mig själv som Världens Bästa Undersköterska!!

Så, framtidens-Hanna, Du är Fantastisk!!