Sista tiden har jag oftare vaknat och mått riktigt dåligt psykiskt, och haft den ”vanliga” kroppssmärtan såklart, men haft några få dagar då jag vaknat och mått ganska bra psykiskt. De dagarna är så få att jag kan räkna dom på en hand.

Idag vaknade jag av att jag hörde barnen på förskolan genom fönstret. Barn som skrattade och lekte. Och de spelar ofta musik på morgonen vid lämning, och idag spelades ” Jag är en gummibjörn ”.. Hörde genom fönstret, mamma har ”gamla” fönster med bara 2 glas och listerna runt skulle nog ha behövts bytts ut både 3-6 gånger. Iaf, jag vaknade med ett leende av att höra de glada barnen. Men ryggen, aj fan för denna trasiga rygg, den mådde inte bra idag. Hade riktigt jäkla ont.

Gick upp och pratade med ”flickorna”.. De försökte flirta och charma mig till att jag skulle ge som lite mjukmat, men idag stod jag emot deras charm. Kokade kaffe och sedan tog jag tag i berget av disk från firandet av Brorestoren i fredags. Så nu är köket i ordning igen.

Dricker min andra kopp kaffe, ska gå och borsta tänderna och smörja in ansiktet, sedan ska jag dra på mig byxor och jacka och ta mig ut på en promenad.

Imorgon är det tisdag ochvjag ska hem till mina fantastiska barn. Jag har nästan som en ”Skalmanklocka” i kroppen. Det känns i magen och i hjärtat när tisdagen närmare sig, för då är saknade efter mina barn väldigt kännbar. Det lixom suger i magen av längtan efter deras röster, deras små armar runt halsen när de kramas, deras goda o mjuka pussar på kinden, deras glittrande ögon när de tittar på mig. Ja, nu är längtan efter dom stor, speciellt de 3 små trollen som är de som visar mest hur viktig jag är för dom. Och de visar även hur mycket de saknat mig. Vet att min 14 åring saknar mig med, även 18 åringen, men de visar det inte på samma sätt. Stora S har så mycket med skolan just nu, det är sista terminen i Gymnasiet. Herre min gud så fort det gått alltså. Det känns som att hon började ”Ettan” för bara nåt år sedan. Nu är hon inne på slutspurten, Studenten närmar sig!!

Stora sonen kämpar på. Är så imponerad av hans kämpaglöd. Och hans sätt att uttrycka känslor, mål, vad han förväntar sig av skola och andra kontakter. Han är cool & stark!

Kan tänka tillbaka på Stora S tid i högstadiet. Hennes lite jobbiga år, med vänner och när hon var lite ute på hal is, men att jag aldrig tillät henne att vara med fel folk, höll stenhårt på tider och rutiner. Alltid skulle veta vart och med vem/vilka hon var. Och hur hon tillslut, fast hennes allra bästa vänner valde en annan väg, vände allting till att satsa på skolan, även fast hon fick gå själv på lektioner utan hennes närmsta vänner, satsade på betygen. Hon fann en ”ny vän” som hon ändå gått med i 2,5 år, och de klickade och hittade varandra. Och den tjejen är underbar! Så glad att dom hittade varandra, stöttade varandra. Och är nära även idag.

En ganska lik resa har stora Sonen gjort. Även om hans väg till ett stå stadigt har varit betydligt mer turbulent och otroligt jobbig och mera läskig. Han hamnade helt fel umgänge. Han gav upp allt. Han gjorde mig så jäkla orolig. Men jag gav inte upp. Jag har jagat, ringt, pressat, tagit emot den hjälp vi fått, även fast jag själv ringt och startat upp behandlingar, möten mm. Jag försökte stoppa allt direkt. Även fast jag själv inte upptäckte i ”tid” och inte förstod hur länge hans jobbiga resa pågått. Men idag, idag har han vänt på allt. Och inte tack vare socialtjänsten, familjebehandling, Mini Maria. Tack vare honom själv. Han gjorde tillslut ett val. Han ville vända sitt liv. Han gjorde det själv. Jag är så stolt och imponerad över hur han tog tag i sin ångest, sin oro, och helt bestämde sig för att bli den han är idag.

Så den enorma styrka som båda mina två äldsta har är imponerande. Jag ser hur de båda bestämt sig och tagit beslut utifrån dom själva, inte efter vad deras vänner gör/gjort, utan de har valt den ”vägen” som är lite mera skrämmande, eftersom de får gå den ensamma, utan kompisar. Men de har båda gjort det. Båda drivna av sina egna mål. Fy farao vilka starka och envisa, drivna och framförallt modiga barn jag har.

Jag vet att många år framöver så kommer nya prövningar när de 3 små trollen växer upp. Men jag kan känna att jag är lite redo, lite mera vaksam och vet att det kan bli turbulent, men att de besitter samma styrka och trygghet att klara av att rida igenom tonåren de med.

Jösses, så djupt det blev! Men jag är så stolt över mina vackra, starka, envisa, magiska barn.

Och jag vet att de inte har ett speciellt starkt nätverk kring sig, inte via blodsband, men de vänner de har idag, deras fina och kärleksfulla vänner och faktiskt Mig, så klarar de av det mesta. Glad för deras vänner! De är riktigt bra och fina människor.

Jag är oxå glad över att de ändå har lite mer av kontakter kring sig än vad jag hade som barn. Jag var totalt ensam. Jag hade inga trygga vuxna runt mig. Och då menar jag verkligen INGA. Jag hade en-två vänner. Men vuxna, det fanns det inte. Det har såklart påverkat hur jag litar på vuxna. Jag tror det är därifrån jag fått det här med att ”Jag ska klara allting själv, jag ber aldrig om hjälp, jag stressar och pressar mig till max för att sedan braka ihop”. Jag har nog blivit lite ”skadad” av uppväxten. Jag har svårt att lita på människor. Speciellt människor som säger ”Jag finns här, säg till om jag kan hjälpa på något sätt” bla bla bla.. För de gånger jag lagt stoltheten åt sidan och bett om hjälp har precis samma person som erbjudit sitt stöd/hjälp mm, dragit det tillbaka såhär 🤌🏼 (knäpper med fingrarna)

Och sedan uppfattar jag det som att vuxna människor oftast bara snokar. De ställer frågor bara för att få veta detaljer. Och oftast frågar de just de personerna (främst barn) som absolut inte ska bli utfrågade!! Det gör mig äcklad och arg. Sluta spela fin o omtänksam när det bara är nyfikenhet. Låt andra få berätta sina ”hemligheter” när de själva vill. Vissa saker vill man kanske hålla för sig själv av en anledning?

Nä, nu ska jag hinka mitt kaffe och pallra mig ut på en promis. Det blåser en hel del idag med. Blir att smörja ansiktet ordentligt!!

Ha en fin dag!

Och kom ihåg; när någon inte berättar något kan det bero på att man inte vill känna mera press eller stress än vad man redan gör. Kanske behöver man få ha sin lilla hemlighet ensam för att slippa känna sig som en ännu större ”förlorare” när andra vet saker de inte borde.. Respektera alla! Tänk längre än vad näsan räcker! Om du ska veta om något, får du med största sannolikhet veta om det när det är dags!