~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Tankar och känslor~

Många vet hur jag växt upp.. Många vet att jag känner väldigt starkt för barn och ungdomar som lever med utanförskap, både i familjen och i det sociala sammanhanget. Jag är mån om att alla barn och ungdomar ska bli sedda och hörda, bli behandlade med samma respekt som vuxna kräver.

Därför kommer det här inlägget handla mycket om just sådant.

” När jag ser dig, dina stora ögon som är så vackra, men där inne finns en osäkerhet och en otrygghet som jag önskar jag kunde trolla bort. Jag önskar din blick var lika knivskarp som din personlighet och att du blir behandlad så som du förtjänar. Ofta, speciellt sista månaderna, har jag sett hur många vuxna i din omgivning behandlar dig illa. Även de vuxna som ska vara ditt bollplank, som ska älska dig utan gränser och vara intresserad av hur Du mår och lyssna på sig när du pratar. Även dessa vänder sig ryggen. ”Du är ju jobbig… Du kräver liiiiite mer än det ”normala”.. Du blir varken hörd eller sedd… Ingen kramar dig eller ringer dig.. Och jag blir vansinnig ända in i benmärgen.

Alla är så olika. Alla har olika förutsättningar att lyckas med olika saker. Vissa glider genom livet utan minsta motgång eller problem. Vissa är bara väldigt bortskämda och naiva och gråter för att de inte har rätt kläder eller får det de pekar på, och Ja, det är ju deras främsta motgång.. Vissa väljer fel väg, slår sig tillbaka, men får inte den uppbackning av sin familj eller andra som de faktiskt förtjänar. Och här ger många upp. Varför kämpa om ingen ser och stöttar dig?

Men inte Du.. Du fortsätter. Du ger dig inte. Och jag ser dig. Jag hör dig. Jag älskar dig, jag vill dig det bästa. Jag kramar dig. Jag skäller och blir arg såklart, men det är ett av mina sätt att ge sig vägledning i livet. Jag är en vuxen. Och oavsett vilket är band jag har till dig så är det mitt ansvar att finnas vid din sida. När en/flera andra vuxna bara ”gottar” sig i det som varit kring dig, men inte är villiga att ta kontakt, erbjuda dig en plats, frågar efter dig, blir jag ledsen. Och jag vet exakt vad du känner.

Jag har varit osynlig. Jag blev inte sedd alls. Och de som skulle vara min trygghet lös med sin frånvaro. Därför tillåter inte jag att det ska bli samma för dig. Jag kommer aldrig vika en centimeter från din sida. Oavsett vad du gör. Jag hör även det du inte säger, jag känner det du inte visar & jag vet hur liten och oviktig du känner dig.

När man inte ens har sin familj att gå till, vem har man då?? Tänk på den..

Jag vet inte om ni som läser min blogg har sett att det finns en kolumn där det står ”Meny”. Om ni klickar på den, finns det en webbplats sida som heter ”Jag kallades Den Där”. Och där har jag skrivit en historia om ett livsöde. Jag kanske kommer ångra att jag nu delar med mig av den sidan, jag har inte velat göra det innan. Men känner nu att det kanske är dags att våga visa verkligheten i den historien. Allt är fritt att tolka i betraktarens öga. Men ALLT som står där ägs av En Divas Blogg och stannar där. Läs, men kopiera INTE och DELA inte!

Men lite där går hand i hand med hur jag ser på dagens vuxna som ska stötta och finnas för dagens barn och ungdomar. Att det inte ändrats på 40 jävla år är skrämmande.

Jag har alltid haft en stark känsla och ett band för att ens familj ska vara ens säkerhet. Oavsett relation så ska man veta att är det något kliver Familjen fram. Och då ska man inte behöva ha familjemiddagar varje söndag, prata i telefon dagligen osv, utan när det gäller är Familjen alltid där!

Och så väljer jag att leva. Jag väljer att alltid finnas för Familjen och närmsta vännerna. Skulle min bästa barndomskompis ringa, som jag inte träffat nu på 6-7 år, men som jag ändå har ett band till, och behöva mig då ställer jag upp direkt. Skulle svägerskans barn ringa så finns jag där. Skulle min ex-man behöva mig så finns jag här. Jag finns alltid. Mina brorsbarn: finns här.. Oavsett hur tät kontakt vi har. Har man en plats i mitt hjärta då stannar man där för alltid, tills du bevisat motsatsen och förtjänar att slängas ut. Men då gör jag valet att kapa vårat band, men är man älskad av mig så ställer jag alltid upp på bästa sätt.

Varför gör inte flera det? Varför finns inte flera för andras ungdomar? Det är så viktigt att alla hjälps åt. Och idag är kärlek så himla osynligt. Men ändå så viktigt!

Nu har jag fått skriva av mig. Har grubblat och drömt om detta hela natten och behövde då skriva av mig alla tankar och känslor.

Nu kan jag andas igen..

~Bara jag~, ~Familjen~

”When life brings you lemons~

…. skit i att göra lemonad, käka citronerna och grina illa och spy av halsbränna…”

Det är mitt nya talesätt. Fy helvete vilken jävla skit vecka det varit här.. Värre än på länge.. Förtroenden sviks, ångesten ökar, rädslan bekräftas, lögnerna blir bara värre och värre och helt plötsligt får jag veta saker jag aldrig trodde skulle ske, och jag är så vansinnigt maktlös och splittrad och besviken.. När vi alla sitter med facit i hand så borde ”*****” veta vad som sker vid olika substanser och fatta att vissa saker för man bara inte. Man beblandar sig inte med sånt.

Lögnerna väver ett så vidrigt nät.. Det nätet går snart inte att komma ut ur. Det är så starkt och ogenomträngligt att man fastnar där i. Det kommer att äta upp alla inifrån, mörkret blir kraftigare och utvägarna blir bara suddigare och mera avlägsna.

Jag vet inte längre vad som är rätt eller fel. Jag vet inte vad som ska göras. Jag vet inte om jag är rätt människa för att klara av att hantera allt. Jag tror inte jag har kapaciteten att klara av att hantera allt som kommer att komma. Jag är i ett svagt läge.. Min ork är slut.. Jag kan inte ge 100 procent till 1 barn, när 4:ra till behöver sin del av sin mamma. Jag är bara En, och jag vill ge av mig själv till alla på lika villkor. Men nu, nu krävs det mer än 100% på Ett barn, och då blir de andra drabbade av att inte få sin del av uppmärksamhet och stöd.

Dessutom så vävs jag in i det här nätet av lögner och manipulation, och jag vill inte vara där. Jag vill ha mitt barn tillbaka, den där glada och roliga och spralliga killen. Inte den här som är här nu..

Jag vet vad jag måste göra. Det går emot allt jag själv tror på, men jag har inget val längre. Jag kan inte fortsätta såhär, bara längre o längre ner i mörkret. Snart kommer jag att fastna där och då finns ingen utväg.. Jag vägrar hamna där.

Jag vet vad som måste göras och jag ska göra det. Det kommer bli fruktansvärt, men förhoppningsvis motbevisas jag och det blir riktigt bra allting..