Etikett: panikångest

~Bara jag~

~Sommaren~

Jojjo

Nu kommer den tiden på året då jag borde bada med barnen, äta glass, sitta ute på ljumma sommarkvällar och njuta av min lilla familj.

För mig känns det inte så. Jag har inte råd att köpa glass. Jag har inte modet att bada själv med tre barn som inte är helt 100 på att simma. Jag har inte orken att sitta ute på kvällar.

Hela sommaren känns mer som ett kommande kaos. Sonen ska sommarjobba och då kommer jag känna stress över att han ska komma upp till jobb och komma hem efter jobb. En kortare resa är planerad, men det finns en liten ond klump i magen då jag inte är så glad i närmiljön. Den är kantad av dåliga minnen, sorg, hat och smärta. Men jag ska göra mitt bästa för barnens skull.

Jag har äntligen började få förtroende för Stig Helmer, och har pratat om saker jag aldrig nämnt förut. Om saker som smärtar mig mycket.

Jag kämpar för att göra rätt men blir nertryckt av andra som tycker att jag gör fel. Det gör mig ledsen att ingen kan stötta mig och se hur mycket jag går sönder av allt jag gör. Att någon då säger elaka kommentarer som är nedvärderande mot min karaktär, det trasar sönder mig. Jag försöker, försöker och försöker. Och det lilla jag lyckas med går i tusen bitar när jag blir klankad på. Det är så svårt att känna sig stolt och stark när det kan gå sönder på en microsekund.

Idag är sista dagen med Zoey. Har varit trevligt med hennes sällskap, men ska bli väldigt skönt att hon får återgå till sin familj.

Jag ska hem till barnen i eftermiddag. Men först lite annat.

Dessutom var Stig Helmer sjuk idag så samtalet blev avbokat..

Ha en fin dag!!

~Bara jag~

Ska det aldrig bli lite mera ”normalt”~

Jojjo

De sista åren med mina barn har varit en riktig bergochdalbana. Inte en enda period på åtminstone 14 dagar har varit utan oroväckande samtal eller händelser. Det är något hela tiden.

Det knäcker mig totalt.

Det är inte så att det är ett barn som tjafsar om skolan, eller som vägrar plocka undan sin tallrik, eller ”inte orkar gå på träning”, såna där saker skulle jag kunna ge allt för att ha. Det är vanliga små problem i ett liv med barn.

Nä, här händer helt andra saker. Jag inser att jag varit väldigt godtrogen och naiv. Eller det är nog inte rätt ord, det är mera att jag så mycket vill ”fria” istället för att ”fälla”. Ingen mamma vill tro det värsta. Även fast det är precis framför dig, allting finns framför dig men ändå väljer man att försöka leta efter det där pyttelilla hoppet och när Jag har funnit det har jag hållit mig fast där stenhårt.

Men så kommer det där, det som gör att du inte längre kan hålla fast det där stenhårda greppet, utan jag faller handlöst ner i den hårda kalla verkligheten. Utan återvändo.

Och nu sitter jag här. Jag kan inte le längre. Jag har glömt hur det känns att vara utvilad och pigg. Jag är otrygg och orolig. Mitt flykt beteende är påslaget på 100%. Jag kan knappt se glädjen i det som vardagen vanligtvis gör mig glad. Jag kan inte somna. Jag spänner mig så mycket i käkar och kropp att jag har konstant ont. J

ag vill ingenting längre.

Eller jo, jag vill ta mina barn och flytta långt bort från den eländiga tunnelbanelinjerna, bort från Stockholms små ”orter”, bort från tätbebyggda områden där kommunala färdmedel möjliggör kriminella alltid att hitta en plats, där de lurar oskyldiga barn in i förödande konsekvenser. Jag vill långt bort från Stockholm.

Jag är så maktlös. Jag är maktlös i mitt eget liv, kan någon förstå hur det känns? Att inte ha någon kontroll? Att aldrig veta om nästa samtal är okej eller om det kommer orsaka mer ångest & oro? Att aldrig andas ut.. Bara andas snabbt och ytligt, för det är så det blivit. Jag väntar bara på att nästa katastrof ska komma.

Jag vill ha ett liv. Ett nytt liv. Börja om, långt bort från all skit. Bygga upp mig och mina barn igen. Bygga ihop oss.

Livet är svårt och har varit det under lång lång tid. Allt som gått sönder kommer ta tid att laga.

~Bara jag~

~Jag vill ha ett nytt liv….~

Jojjo

Kanske inte ordagrant, inte ett helt nytt liv, men jag vill kunna göra om, göra andra val, spola tillbaka och radera. Så himla mycket vill jag ha en chans att göra om..

Det är en sådan sorg. Ett stort svart hål som gapar tomt, det riktigt ekar av tomheten och saknaden. Det märks så tydligt att något är annorlunda. Även tystnaden gör att det ekar ännu mer..

Att komma hem kändes konstigt. För även om det ser ut och luktar som det brukar, så är det inte som det brukar.

Sveket från människor runt omkring, det enorma sveket som kommer av tystnaden. Jag förstår inte varför vissa gör så medvetet dumma saker. Det finns inget som kan sägas som kan förklara det. Det är så uppenbart bara helt fel tid att göra vissa saker, det är så jävla fel månad, så fel situation. Jag trodde kanske att kommunikationen skulle bli bättre, men att då välja att helt plötsligt inte säga hela sanningen och göra såhär är fel.

Ibland är det familjen som är viktigast. Och då den lilla familjen som behöver hålla samman.

Jag är extremt dålig på att hantera jobbiga och kaotiska situationer som uppkommer utan förvarning. Har alltid varit så. Det jag lärt mig är att mycket hanterar jag genom tystnad utåt. Det är så mycket som pågår inombords att ord blir övermäktiga. Jag behöver tid. Jag behöver få tänka, vara arg, ledsen & behöver förvarning gällande nya situationer. Jag behöver lugn när allt är kaos. Trygghet. Då jag lätt kan utesluta även mina närmsta så är det sista jag behöver möta nya människor eller människor empati. Jag vill inte behöva svara på frågor, därför ställer jag inga själv.

Blev så besviken när jag kom hem. Julstjärnorna i vardagsrummet var inte uppe. Ingen stake i köket eller i sonens rum. De två jag fick upp innan veckobytet var de enda som satt uppe. Det tog 3 minuter att hänga upp och ställa fram. Hur kan inte ”nammen” ens haft 3 minuter till övers? Tre fjuttiga minuter??

Förstår inte hur det tänka eller prioriteras. Det är knappast så att den personen varit den som suttit upptagen med diverse samtal dygnet runt i 4 dagar.. Det har jag fått sköta. Så hur kan 3 minuter inte finnas??

Så jävla irriterad och besviken, arg och förbannad.

~Bara jag~

När jag drunknar av minnen~

Jojjo

11 år av vansinne. 11 år i förnedring. 11 år där jag inte hade ett namn..

De åren har såklart skapat djupa sår och hårda ärr i mig. Min tid i fosterhem, det är de minnen jag har från min barndom. Har vissa glimtar såklart, men de är enbart av mina vänner/grannar jag hade. Inga ljusa minnen från min ”familj”.. Där är det dunkla och mörka minnen, helt utan kärlek. Varje dag fick jag veta vart jag kom ifrån, att jag minsann inte var värd något, trots att den här så kallade FAMILJEN fick massor med pengar av Socialtjänsten för att de skulle ta hand om mig. Pengar som skulle gå till aktiviteter, resor: allt för att ge det här ”stackars barnet” fina minnen & en ”bättre” uppväxt.

På ren svenska, det här var under 1984-1996, jag hade hellre, om jag fått välja, bott kvar hos min mamma. Den omänskliga kontakten och den smärtan, den psykiska & fysiska misshandeln jag genomgått under de 11 åren, tror jag hade varit kraftigt halverad om jag fick stanna hos mamma.

Det här är ju ett par år sedan, mitt hopp ligger i att även socialtjänsten utvecklats och gör noggrannare kontroller och VIKTIGAST av allt, lyssnar till barnet/ungdomen!!

Jag är så upprörd & orolig just nu. Tänk om mitt egna kött & blod ska genomgå liknande process?? Det är min skräck.. Min absoluta mardröm. Det finns en annan inblick i ”olika hem” idag, men vissa hamnar ”mellan raderna”?!? Tänk om mitt barn är en av de få??

Jag mår så vidrigt dåligt. Dels känner jag att jag misslyckats.. Jag menar då att när jag var liten blev jag placerad i fosterhem pga min mammas missbruk. Jag missbrukar inte. Däremot har jag misslyckats med uppfostran, regler och att få mitt barn att lära sig göra rätt o kloka val. Jag har helt misslyckats. Jag borde sökt efter honom dygnet runt när han ej svarat i telefon. Borde krupit på alla 4a i buskar o jag borde övervakat mer. Jag kunde göra mer.

Jag önskar att jag kunde o hade möjligheten & packa ihop o flytta. Lååååååångt från Stockholm. Långt ut i skogen. Långt från en tåg station. Men den möjligheten har inte jag. Jag har inte råd. Jag kan få jobb var som helst som undersköterska, men jag måste hitta ett boende långt härifrån, jag måste bryta många kontakter för att min son ska kunna börja om. Alla hans syskon måste börja om. Men den möjligheten finns inte. Annars hade jag, utan minsta tvekan, gjort det.

Det här är så hemskt. Jag är inte ensam om att genomlida det här.

Till alla er Gäng/Kriminella, ni som rekryterar, som ber era rekryterade fortsätta rekrytera, kan Ni snälla bara ge FAN I MITT/VÅRA BARN?? Dom som ni nu dödar ar barn som ni själva rekryterat!

Låt oss behålla våra barn. Låt bli våra barn. Sköt er skit på egen hand utan att blanda in någons son eller dotter.

Hade ni inte funnits, hade min son varit min, och inte er.

/Joso

~Bara jag~

Sjukare än sjukast~

Jojjo

Jag åkte på en förkylning som verkligen bitit sig fast och tagit all ork ifrån mig. Långdragen jäkla skit oxå.

Började smått under min vecka med barnen, då var Max’s dunderförkyld så fick vabba. Sen jobbade jag kväll nu i veckan och redan i tisdags kände jag symtom i näsa o hals så anade att jag kanske var på väg att bli sjuk. Kämpade på med jobb ändå. I torsdags började jag passet med Coldzyme munspray, Stepfen halstabletter & Alvedon i kroppen. Passet var sjukt jobbigt. Kände att febern låg där inne o skrattade åt mig.

Hann bara komma hem efter avslutat kvällspass, då orkade jag inte kämpa emot viruset längre. Sov inte en Blund den natten. Låg med feber & frossa, ont i kroppen, litervis med snor frästes ut.. Har legat helt däckad sen torsdags natt. Minns knappt dagarna och vad jag gjort. Så himla kokt o slut har jag varit. Somnat när som, vaknat då och då. Tvingar i mig vätska och gått på toa.

Nu är första dagen jag sitter upp o tar en kopp kaffe. Frisk?? Nä, inte ens i närheten. Huvudet är som inbäddat i ett vakuum. Täppt i näsan fortfarande & dryg hosta. Tror fan jag fick årets influensa tidigt?

Idag ska jag hem till mina troll. Känns som om jag varit i en dvala i typ 3 veckor, ändå har det bara gått 7 dagar sedan jag sist träffade dom. Längtar efter deras söta ansikten och kloka tankar!

Hoppas att jag blir bättre och friskare nu för varje dag som går. Vill må helt bra utan minsta symtom.

Innan passet på onsdag.. Ser fan hur svullen jag är pga nästäppa och svullna bihålor..

Önskar alla en fin tisdag, önskar alla en vacker höstdag, god hälsa & positiva möten!

Ha det bäst!

~Bara jag~

Kaffe på ballen~

Jojjo

Kommit hem från jobbet. Väldigt ”spännande” förmiddag. Lite för många okända ansikten, men det blir en chans att lära känna ”nya” kollegor 🤪

Tagit av stödstrumpor! Det är en sådan underbar känsla att ta av dom, känna blodet röra sig, luft mot huden. Helt magiskt! Av med kjolen och nu i bara linne & trosor dricka en kopp kaffe med havremjölk i skuggan på ballen! Så skönt! Det är så tyst ute. Några fåglar som kvittrar, annars helt tyst. S

å fort grovsoporna öppnar i porten bredvid, imorgon dock, ska jag kånka ner skit från midsommar. Så stört att deras grovsopor har öppet bara en dag i veckan, torsdagar, och under begränsat antal timmar. Det är ju lixom ett flerfamiljshus och då kan det bli en hel del grövre sopor. Nu måste alla ha det stående hemma o vänta in just den där jäkla torsdagen för att kunna rensa ut o kasta större saker. Blev ju en del tomma glassförpackningar och annat här under midsommar för mig o barnen. Så är det borta när mamsen kommer hem från Åland på fredag..

Annars då? Jo, jag är ganska okej. Ganska stabil. Trött som attans, varmt som fan, svettas typ konstant, speciellt på jobbet vid omvårdnads moment, då är det riktigt vidrigt att vara jag. Men rent allmänt, det funkar. Alltid något ☺️

Tror jag ska skämma bort mig med en knoppis på soffan. Tror inte jag kan somna, men en liten vila är aldrig fel att försöka mig på.

Japp, så får det bli. Ska få i mig kaffet o sedan lägga ner huvudet och bearbeta intrycken från jobbet.

~Bara jag~

Onsdag= ledig~

Jojjo

Tre små troll kom iväg utan minsta problem idag! Glada & pigga!

Men så har vi den dära lite trögstartade 16 åringen, som aldrig går upp av något av 47 ställda larm! Inte vaknar även fast solen ligger på och lyser upp hela hans rum, aldrig störs av att jag ställt upp sovrumsdörren och ropar på honom ca var 3:dje minut, inte hör att jag står bredvid hans säng och knackar i väggar, garderobsdörr eller i händerna!!!! Jag blir som less på dessa förbaskade mornar! Denna trötta 16 åring! Jag tjatar & tjatar & tjatar! Jag vet att jag var morgontrött i tonåren, men såhär jäkla illa minns jag inte att jag var.. Fy farao!!!!

Har du en del att försöka hinna med o fixa idag, men när han strular då förskjuts mina planer och jag blir jäkligt stressad!

I helgen har Maxi hemmamatch, ska bli kul att gå på! Igår var det bara jag & Sigge som hängde efter skolan, Ebba stannade till hos två kompisar på väg hem från skolan och Max hade fotbollsträning.

Sovit piss dåligt inatt. Haft ont i ryggen som bara den. Blir så arg på vårdcentralen och läkare. Det står att alla ska förnya recept i GOD TID, minst så du har medicin för 5 dagar innan du behöver nytt recept. När Jag då följer den uppmaningen, men Läkaren inte förnyar ändå, vad fan ska man då göra? Jag har ätit medicinen i flera år, inget nytt som uppkommit där. Är det såhär vården ska vara? Ska det behöva bli en ekonomisk fråga för att få vård och jag är tvungen att gå till privata läkare för att klara av mina dagliga sysslor utan att gråta av smärta? Inte kunna sova pga ryggvärk? Blir så förbaskat trött på det här!!

Klagat nog nu, ska väl in o ställa mig o applådera över huvudet på sonen igen!!

~Bara jag~

Blir bättre dag för dag~

Jojjo

Varje pass på jobbet känns lite liiite lättare för varje gång. En dag avslutade jag med att skratta hjärtligt ihop med en kollega. Det trodde jag inte skulle hända på länge. Så tråkigt att hon ska sluta, jag kommer verkligen att sakna henne. Hon är en glad, hjälpsam, noggrann, omhändertagande & fantastisk undersköterska. Önskar henne såklart all lycka på nya arbetsplatsen!! Hoppas hon får ett lönelyft oxå!

Jag är långledig då en röd dag infaller då jag ska vara på pass. Men inga chefer är på plats då och då inte jag heller. Nästa gång Det Sjuka Huset kallar är på måndag.

Idag sällskapade jag & mamma till Arken Zoo, Hemköp, Lidl. Nu är hon på Mindrullness & jag har kastat in en fläskytterfilé i ugnen på 125 grader och hoppas få en fin Pulled Pork till kvällen. Ska hämta henne 16:00.

Min arbetsplats är verkligen annorlunda sen innan sjukskrivning. Det är stor omsättning på personal, då inte enbart undersköterskor som söker nytt, utan 3 fantastiska läkare har slutat, ssk är det flera nyutexaminerade (noll erfarenhet av arbete på avdelning) och undersköterskorna flyr avdelningen. Dessutom är vårdtyngden så mycket högre nu. Många med mera behov av stöd och hjälp med allt för daglig hygien, stöttning med mobilisering. Det känns inte som att det är en avdelning som är vad den heter, utan att vi blivit en Geriatrik. Det är så sorgligt. Det ska inte vara en sådan omsättning av personal. När så många byter på så kort tid så är det ett tecken på att något är mindre bra. Och ofta är då problemet ”Ledningen”.. Men ingen säger något. Alla går tysta & missnöjda. Jag älskar mina usk-kollegor. De är helt otroliga människor som är fantastiska på sitt jobb. Men utan rätt stöd och backning o uppskattning av befintlig personal så söker man nytt.

Usch vad jag klagar. Men vad vore livet utan att få gnälla lite, speciellt på sitt arbete. Det sker inom alla olika arbetskategorier.

Nä, ska kolla klart nästa avsnitt av Modern Family innan jag måste åka o hämta mamsen!

Ha de!!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..