Kategori: ~Känslan idag~
1-0 till att ”följa min kropp”~
Jag har sovit.. Nu på kvällen.. Jag blev först så mätt efter middagen, blev hemmagjorda köttbullar med spagetti, helt vanlig mat som känns så lyxigt ibland. Fick iaf en sådan matkoma, så tillslut tillät jag mig att gå och lägga mig i sängen.. Jag somnade som ett litet barn.. Har legat och sovit från o till i 3 timmar. Det var så himla skönt! Vaknade med ett ryck för en stund sedan då min mobil ringde och det stod att det var mitten sonen som ringde. Det var det dock inte. En ärlig människa ringde från M’s klocka då han hittat den utanför sin bostadsadress. Min tro på mänskligheten blev genast starkare! Tänk vad snällt att han tog sig tiden att kolla och ringa till ”Mamma” i telefonlistan.. Känns väldigt bra! Tusentals varma Tack för snälla, hjälpsamma och ärliga människor!! En ⭐️ på himlen lyser för dig & din goda handling!!
Igår satt jag och ritade. Jag försökte spinna vidare på att få till tatueringen/skissen som S bett mig om. Något som symboliserar henne & mig.. Väldigt svårt, vill ju att det ska vara fint, personligt, vackert och rätt. Men svårt för mig att veta vad som är rätt för henne. Även om jag känner henne väl, så är det väldigt exklusivt att bli ombedd att rita något som ska pryda hennes kropp.. Fick lite prestationsångest, men min första idé är påbörjad & den känns bra.. Får se om jag kan spinna vidare på den eller om jag ska byta spår & inriktning.
Idag har jag verkligen vara varit så trött. Och det är så skönt ty tillåta mig själv att bara släppa alla tankar och negativ energi och vila och försöka hitta styrkan i kroppen & läka lite inombords..
Men att ha utmattningssyndrom, adhd, ptsd och vara mamma till 5, samtidigt bara En människa är inte lätt. Just nu är livet väldigt tungt. En liten enkel fråga ger mig panik och ångest och kan utlösa panikkänslor. När telefonen ringer, den har ringt 10 gånger idag minst och det är bla en person som inte vill något konkret alls, då blir jag tokig. Det rings bara för att och för mig finns inget bara för att. Jag har mina triggers och telefonen är en trigger. Telefonen bidrar till ångest, stress och kanske måste jag svara på frågor jag inte hittar svaret på..? Med alla olika syndrom och utmattning så är ett Hej ibland svårt att uttala. Tänk då om någon ställer 511 frågor. Då blir min tunga helt torr och hjärnan får kortslutning. Jag önskar att jag kunde stänga av telefonen, men det går inte. Jag måste vara tillgänglig och nåbar, det är min skyldighet som mamma. Som människa oxå..
Är så sugen på att kolla på film. Funderar på att låna paddan och sätta på en film och mysa ner mig under täcket, fylla upp glaset med vatten och göra kväller här och nu.. Det skulle vara mysigt faktiskt. Och välbehövligt.
Så får det bli!
Ta hand om Er alla! Kramas & skratta så mycket Ni kan! Vem vet när något roligt händer nästa gång 🌺
Puss puss Jojo
Lösenordsskyddad: Så förvirrande~
En unge kvar~
Av mina Aprillisar.. Nu, med facit i hand, så rekommenderar jag ingen att skaffa 4 barn samma månad.. Det är dyrt, stressigt och inte alls kul när det kommer till just födelsedagar!
Idag var min människa här och höll mig sällskap! Världens bästa tjej! Tack fina för sällskap och skratt & för att du är ”räddaren i nöden” åt mig! Utan dig ingen Hanna!!
Just nu är äldsta sonen hemma med en kompis. Känns så skönt att dom vill vara här. Är van vid att jaga och leta, nu sitter de och spelar tv-spel på hans rum och skrattar & skojar, så underbar känsla i hela magen ♥️ Innan stod de och stekte bacon som de käkat som mellis..
Stora tjejen har gått för att möta en kompis, jag laddar för att hämta hem de 2 yngsta trollungarna. M borde komma hem snart han med, säkert med A med sig. Gissar på att dom små+A kommer gå ut och lattja med nya kompisen Jessie på gården när de kommit hem. Så skönt, medans jag fixar middag, så är det bara ropa in dom för att äta, sen lite mys i soffan och dusch ikväll innan sovdags.
Jag längtar till nästa vecka. Har inga direkt speciella planer, men alltid blir jag lite överraskad, och som en väldigt smart person sa; sänk garden lite successivt och se varsom sker.. vet att det är rätt, men ingen vill bli ”bortglömd”.. Jag ska nog iaf börja vara mera Johanna och tillåta mig njuta till 💯 och våga släppa på vissa hämningar.. Vem minns En fegis…?
Det var nog allt för idag. Mår liiiiite bättre just idag, dela för att jag fått träffa min älskade vän, min son är hemma med en kompis.. Och just idag, i nuet, tänker jag njuta av känslan och lyckan här och nu! Så det så!
Puss & Kram
Lösenordsskyddad: Bollen i rullning~
21 april 2003: Kärleksbrev till min dotter~
Klockan 03:35 föddes en liten flicka som vägde 3295 gram och var hela 49 cm lång.
Efter 15 timmar på förlossningsavdelningen på Södersjukhuset så tog hon sina första små andetag utanför min mage.
Hon mådde lite dåligt då hon trasslat in sig i navelsträngen så hon fick ligga på Barnintensiven.
När jag första gången fick komma in där och träffa dig, så fångade du mig med din intensiva blick, du tittade mig rakt i ögon, de vackraste gröna ögon jag sett, och höll kvar min blick samtidigt som du sög ett ordentligt tag om mitt bröst. Du låg där och sög och tittade mig rakt i ögonen.. Jag fick ett sådant sug i magen, kan nog kalla det för fjärilar i magen, jag blev där och då så villkorslöst förälskad i dig. Du vann mitt hjärta. Även sköterskorna som jobbade där och hade vårdat dig kommenterade hur du tittade på mig. Precis som att du låg och tog in hur jag såg ut, som att du talade om för mig att Du är Min Mamma.. Du ägde min kärlek från första mötet.
Ni vet, det finns dom som säger att man kan bli kär vid första ögonkastet, och jag vet att jag upplevde det när jag fick träffa min dotter första gången. Det är en äkta och vacker kärlek, som nog bara en mamma kan känna till sitt barn. Hon var och är min första och största förälskelse.
I 18 år har hon haft sina fötter på jorden, i 18 år har hon lämnat spår efter sig vart hon än varit, i 18 år har jag idag varit hennes mamma. I 18 år har hon fått kämpa, mer än vad många andra i hennes ålder någonsin kunna tro. Hon har upplevt och genomgått så många kamper och fighter och hon har klarat av allt. Även om det påverkar henne, så står hon fortfarande stark och med styrka i blicken, fantastiskt sjuk humor, ett skratt som smittar av sig & ett leende som får mig att le stort. Hon är ödmjuk och snäll.
Min dotter är en fantastiskt stark och vacker ung kvinna. Hon vill och hon kan göra precis vad hon vill. Jag tror så mycket på henne, och jag vet att de mål hon har, kommer hon att uppnå. Hon är min första kärlek och min idol! Jag ser upp till henne och vill ta efter hennes enorma styrka. Hon får mig att alltid vilja bli lite bättre, vilja göra lite till. Att ”Ge Upp” finns inte i hennes vokabulär, därför finns de inte hos mig heller.
För 18 år sedan, 03:35, föddes en liten Sara. En vacker liten flicka med stora gröna ögon och en sådan intensiv blick. Hon vann mitt hjärta & jag skulle göra allt för henne. Att just hon är min dotter är en av de bästa sakerna i mitt liv, jag är så tacksam och stolt över att hon kallar mig Mamma, jag är så lycklig över att fått den äran att vara just Din Mamma!
Så idag är det bara din dag, älskade barn, gör den till det bästa du kan! Var stolt över vem du är, följ alltid ditt hjärta och lyssna till din magkänsla, för den leder dig rätt.
Jag älskar dig villkorslöst-Jag älskar dig överallt & Ingenstans-Jag tror på Dig-Stå upp för det du tror på-Skratta högt-Kramas mycket-Du kan allt bara du vill-Stay Strong
Så Hipp Hipp Hurra för världens coolaste Sara på hennes 18 års dag idag!
Puss och Kram & Grattis
//Mamma
En dag~
Redan tisdag.. Och jag lever fortfarande. Iaf rent kroppsligt är jag här.. Mentalt och psykiskt, kanske inte så mycket..
Inatt har jag sovit. Första natten på länge då jag faktiskt sovit ordentligt och bara vaknat 4-5 gånger. Känner mig ändå helt kokt i huvudet kan jag säga, inte direkt utvilad.
Igår firades min 14 åring ihop med sin ”pseudo-tvilling-kusse”, de är födda samma dag med bara 3 timmar emellan. N fick jag n fantastisk födelsedag ihop med M. Jag är så enormt tacksam till mamma T som fixade och bjöd in min pojke till detta storslagna firande och häftiga upplevelse. Otroligt Tacksam!
Tiden går, men läker den alla sår, det är den stora frågan just nu. Jag hade kurators tid igår och det var ganska givande. Finns så mycket jag behöver ta tag i och fixa, men så lite ork och energi, och lite för lite tid.
Jag lever fortfarande i en väldigt begränsad vardag. Skräcken och orden ligger och pyr under ytan. Fick frågan igår av min samtalskontakt, om jag lever som vanligt, och insåg att det gör jag inte. Jag väljer andra platser att vara ute på. Jag undviker folksamlingar. Jag kollar över axeln. Jag litar inte på någon. Så visst är mitt liv begränsat efter den här David Tobias. Personen är igång igen. Under ett nytt namn. Och så länge polisen fortsätter som de gör nu så kommer ”han” att få fortsätta härja fritt och sätta skräck i mammor. Så vidrigt och skevt rättssamhälle vi har i Sverige.
Ny dag, ny känsla av maktlöshet. Bara bita ihop och försöka göra det som är absolut nödvändigt. Sen hoppas på att få sova inatt igen. Längtar redan nu till ikväll. Så har en dag till passerat.
Ta hand om er!
Reflektion~
Det här är vad kommande dagar ska ägnas åt. Att reflektera. Men försöka göra det logiskt. Att jag ska hitta logiken i det jag reflekterar över och försöka att stanna där. Inte låta hjärnan överarbeta utan träna på ett avslut. Nästan som att använda sig av ”papegojan” inom psykiatri. Den har jag faktiskt haft stor användning av. När jag väl lärde mig hur jag kunde använda ”papegojan” visade det sig snabbt hur användbar och hur viktig den är. För att vara tydlig. För att kunna sätta punkt. För att avsluta något som jag upplever jobbigt eller krävande. Nu är det dags att reflektera med logik och därefter sätta punkt.
Har tre bokade tider med kuratorn. Känns skönt. Måste fixa sjukskrivningen oxå. Jag behöver en paus från mina måsten och hitta en balans med kropp och känslor. Hitta den stabila grunden att stå på, som jag tillfälligt tappt men jag kommer hitta den igen. Jag behöver bara tillåta mig att vara svag en stund för att orka bli stark igen.
Livet är extremt stressigt just nu. Och då menar jag extremt. Jag har så mycket jag behöver göra, men just nu finns inte orken. Jag gör det mest viktiga såklart. Jag tillåter inte mig själv att bara ligga o stirra in i väggen, jag gör det som behövs för att må lite bra, jag njuter av mina barn. Jag njuter av mina fantastiska barn som är så otroligt roliga människor. Jag försöker lyssna när dom pratar. Höra hur de utvecklats sedan min förra vecka med dom. För vet du, Hur mycket som händer under EN vecka ifrån sina barn??? Det vet man inte förren man lever ett varannan vecka liv. På en vecka händer massor. Jag har aldrig tänkt på det förut, eftersom jag haft mina barn varje dag, varje minut. Nu bara utvecklas de i rasande fart, de pratar annorlunda, tänker på massa olika saker. Det är sjukt häftigt att lyssna när de pratar.
April månad närma sig med stormsteg. Mina Aprillisar fyller år.. 18, 14, 8 & 6 år! Så stört! Min äldsta blir myndig 🙀 Hur är det ens möjligt? Hon föddes ju nyss. Hon är fortfarande min lilla bebis. Stoppa tiden, snälla, stanna upp litegrann bara. Jag hinner inte med.. Jag som fortfarande är 20 i huvudet kan knappast ha en dotter som fyller 18 år? Nä….
Dags för reflektion. Med tydlig punkt!
Tar ingenting för givet~
Varje dag har sin plåga. Eller glädje.. Eller ingenting.. Eller Njae, ingenting är kanske lite väl drastiskt att dra till med. Något händer varje dag.
Idag har jag träffat min andra halva. Tänk att hon fyllde jämt igår..? Helt sinnes… I mina ögon är hon fortfarande 17 år och jag minns som igår första gången vi träffades. Att det skulle uppstå sådan kärlek och vänskap hade jag aldrig kunnat gissa mig till.. Någonsin.. Men jag är så tacksam. Och stolt över min fina kompis.
Och att livet kommer med oväntade saker, och att det gäller att uppskatta det lilla man kan. Försöka hitta det positiva i varje dag. Ingen annan kan förändra ditt liv, ingen kan förändra mitt. Det ligger enbart hos mig att ta till mig, stöta ifrån, vända andra kinden till osv.. Välja vad som är värt att kämpa för och vad som kan släppas..
Jag är sjukt envis. Men till min nackdel, går min styrka upp och ner. Kanske lite pga adhd’n oxå. Jag kan några dagar känna mig helt oövervinnerlig, orka precis allt, kämpa lite mera för att någon dag senare känna mig totalt överkörd. Ha noll ork. Orden fastnar i min hals. Tårarna bränner men kommer inte ut.. Såhär kan mitt liv se ut. Var och varannan dag. Jag vet aldrig hur jag mår om två dagar. Jag vet inte ens om morgondagen blir bra.. Efter allt som hänt sen i januari är jag helt slutkörd. Mentalt och psykiskt. Sönderbränd in i minsta cell. Men fortfarande kommer den där falska kämpaglöden och lyfter mig vissa dagar. Och då tänker jag ”Yes, livet är på väg tillbaka”.. Men så blir det inte. Idag var en dag då humöret var på topp. Jag kände mig glad. Men jag vågar inte tro eller hoppas. Jag måste tillåta mig själv att ta tid på mig att bli hel. På insidan såsom utsidan. Jag vill inte ha onödigt tjafs, dumma kommentarer eller negativa människor i min närhet. Jag behöver lugn och trygghet, kärlek & skratt och en förbannat stor portion humor.
Förra veckan, hos min lilla mamma, skrattade jag nästan 3 dagar i rad. Jag skrattade så jag fick ont i kinder och käke och magmusklerna. Mamma lyfte mitt humör till så hög nivå och genom skrattet slappnade jag av. Jag träffade även min bror. Jag , mamma & han umgicks och där var skrattet en rejäl höjning återigen.
Jag är så glad och tacksam för min storebror! Där han är nu i livet. Jag vet att du väntar en jobbig tid Robin, men jag finns här och jag ska stötta dig framåt. Inga bakslag nu, du vinner över vilka demoner som helst. Vi sprayar lite spökspray på dom jävlarna och sopar dom under mattan! Jag finns här. Jag beklagar från djupet av mitt hjärta vad som hänt.. Fruktansvärt orättvist 💙
Jag skrattade bort stress & ångest. Jag mådde så bra i kroppen. Blev utmattad av allt skrattande. För att sedan på tisdagen få en ny käftsmäll i forma av offerkoffer beteende, vassa repliker, och rent skitsnack för mig. Vart var du när jag hade behövt ditt stöd? Då var det inte alls så viktigt att bry sig om mig längre. Nä, lite ”sol och vårar” tecken där. Jag duger när livet är tungt och ensamt, men inte om det gäller mitt liv, bara ditt. Jag är trött och sliten. Jag behöver stöd och positiva vibbar. Jag behöver varma kramar precis som Olof i Frost,
Så jag ber er, skriv inte nedtryckande saker till mig. Be mig inte lösa dina problem och speciellt inte lösa hungersnöden, för jag har nog med att mätta mina fem kids.. Mer än så klarar jag inte av just nu.. Men vill du skratta och skoja då är jag mera mottaglig. Öppen för förslag iaf.
Nu börjar min sovis kicka in och jag ska ta o lägga ifrån min luren.
Imorgon är det fredag. Funderar på att surprise barnen med kebab-middag.. Från reklamen. Kan bli smaskigt.
God Natt!!
Inte gett upp~
Gällande David Tobias, jag har fått många mejladresser och jag har försökt mejla er alla. Om jag inte mejlat DEJ och Du vill ha kontakt med mej, så har jag mejl : joso81@live.se
Jag heter Johanna Larsson Söderberg på Facebook, men då jag har sekretess på mitt konto kan man inte lägga till mig som vän. Men du kan skicka ett meddelande till mig så får vi kontakt där.
Vi är många drabbade. Du är absolut inte ensam i det här. Vi finns för varandra, och jag vet att många valt att försöka leva med de ord den här personen utdelat, samtidigt finns en skräck ritad ända in i ryggmärgen, en skam, en fråga om ”var/när/hur/varför?” Och vet Du, vi ska få svar på det. Vi ska få rätt. Det händer mycket nu och jag vill ha så många som möjligt med mig. Kanske finns en det ett ljus i mörkret..?
Så sök kontakt med mig, så löser vi allt efter det!
Tillsammans klarar vi allt.. Vi ger aldrig upp!
Kram på Er!
~Alltid En Diva~ 