Bästa jag kunde komma på att skriva just nu. Lämning av 3 små troll gick förvånansvärt okej idag. M blev bara 2 minuter sen, E var den som gömde sig under Ssäng och vägrade komma fram för att jag bad henne ta på en kofta, och så råkade jag ifrågasätta hennes klädval, korta shorts och kortärmat, och då förstörde jag hela hennes morgon så hittade henne tillslut under sängen. ”Dumma mamma”, att jag aldrig lär mig 🤦🏻♀️
Men ändå, förvånansvärt bra!
N kom iväg ganska bra, tog sin medicin, och Stora S sköter sig ju själv. Så nu sitter jag här, i tystnaden, med en kopp kaffe och bara släpper på allt. Bara andas. Försöker fokusera, men det går inte. Jag ska nog bara släppa på alla krav idag och bara glida med. Låta dagen blir som den blir och vara nöjd så. Jobbar kväll på ”Det sjuka Huset” och det ska bli skönt. Åka hemifrån och bara vara ”Jojo på jobbet”. Lägga all min fokus på andra i behov av mitt stöd, det är precis vad jag vill göra ikväll.
Jobbar dag på fredag! Fy farao, säger jag bara!! Hur kunde jag lägga DAG på schemat? Jag som verkligen avskyr dagpass!! Ska se om någon av de som verkligen vill jobba dag kan tänka sig att byta! Det är ju köer till jobbet vid den tiden, bläää! Nä, Dag passar inte mig.
Nu ska jag dricka mitt kaffe, innan det ska duschas.
Denna sabla ADHD kan verkligen både stärka och knäcka en människa. Omgivningen förstår sällan vad Adhd är eller hur olika den kan te sig i olika människor. Tjejer har oftast fallit bort pga att från början fanns endast forskning kring Adhd på det manliga könet.
Nu fick jag min diagnos som vuxen, men sablar vad min värld ändrades. Hur stärkt jag blivit genom att så mycket som jag gjort äntligen fick en liten förklaring. SJag n är händelser inte enbart pga diagnosen, det är Jag som haft fel omdöme. Men ändå, tänk om jag blivit sedd tidigare? Redan i tonåren.. Eller redan som barn..? Undrar hur livet sett ut då?
Min son, den stora, har verkligen ett rent h*****e med sig själv. Inte nog med att han är tonåring, han har sin Adhd att tragglas med. Jag vet så innerligt att mycket kring honom sker pga noll konsekvenstänk. Jag vet att fel kommentar/ord från någon kan få det att brinna i huvudet på honom på bara några sekunder. Jag vet att varje dag i skolan är kämpig. Att varje tanke i hans huvud går så mycket fortare att han inte hinner med att fatta vad han just tänkte. För i samma sekund trängs 75 andra tankar i hans huvud och jag vet att det blir övermäktigt och öronbedövande. Enda sättet att ibland få tyst i huvudet är genom agerande. Att göra något, och ibland agerar man fel.. Fast man vet att det är fel, så hinner man inte uppfatta det. Inte förrens man redan agerat.
Jösses så luddigt och knasigt det skrevs nu. Min son är avstängd från skolan imorgon. På tisdag möte med rektorn.
Jag vill hjälpa honom. Jag vill stötta. Men sista tiden har många olika incidenter skett, och han är alltid nära, men aldrig delaktig?? Ni som fattar, fattar…
Jag känner att min ork tryter. Mitt tålamod tar slut. Jag orkar inte vara en arbetande glad mamma till fem barn. Alla i behov av mig. Jag håller på att gå sönder inombords. Jag är inte tillräcklig.. Jag hör inte rätt. När jag väl har lediga dagar så är det möten, städa, disken, tvätten, handla, mediciner, osv osv. När jag väl jobbar är det upp tidigt och fixa allt för ungarnas dagar på fsk/skola. För naturligtvis hinns det inte med att få ordning på allt kvällen innan. Lämna ban, oftast är en alltid arg och ledsen. Hem, ut med hunden, hinna duscha, käka, försöka slappna av för att vara alert på jobbet. Men det sista hinns inte med. För då är klockan 12 och jag har nerverna utanpå av stress för att komma sent till jobbet (?) och hur sjukt är inte det? Redan kl 10 börjar räkna minuter tills det är dags att åka.
Imorgon ska jag försöka prata med mitt barn. Få honom att våga vara ärlig med mig. Få honom att tala om för mig vad han vill att jag ska göra! Hur kan jag stötta? Vad krävs för att han ska våga prata mer med mig? Han ska få berätta hur han vill att det ska funka, hemma o i skolan, och hur vi ska nå det målet..
Snälla, säg att det någon gång blir bättre!?! Snart är M tonåring, tätt följd av E som redan är helt obstinat och full av hormoner i obalans, och S kommer åka på ”samma tåg”.. Jösses!! Hur ska dessa barn slippa den hemska delen av tonårstrotts??
Jag är ingen trevlig morgonmänniska, alla som känner mig vet det. Jag har blivit ”liiiite” bättre med åren, men fortfarande HATAR jag mornar!
Jag avskyr speciellt att jobba kväll och behöva kliva upp tidigt. Men, eftersom T inte vill behöva jobba 30-40 minuter längre på eftermiddagen så har jag ett schema där jag endast jobbar kväll. Det innebär såklart att jag får lämna barnen varje dag. Vilket betyder att jag måste upp runt 6-6.30 varje morgon. Med min Adhd, så innebär det att vid 13 tiden är jag helt mentalt slut. Psykiskt trött. Och då kliver jag på mitt arbetspass kl 13.30. Jag är konstant trött. Mentalt slut. Men, vad göra? –Det finns ingen annan lösning!
Längtar lite tills Sigge fyller typ 10, då kan alla barnen gå till o från skola själv. Ja, de tre yngsta kommer alltid ha sällskap av varandra, så ensamma går de ju inte.
Nu sitter jag i soffan, känner tröttheten lägga sig som ett tungt moln över mig, men att sova/vila nu vore idiotiskt. Då funkar inte mitt huvud igen vid 18 ca. Bara att hålla igång. Har hantverkare här som fixar vårat handfat på lilla toan. Det gamla släppte från väggen, så nu får vi ett nytt.
Jobbar lördag kväll igen. Ytterligare en dag på helgen på jobbet. Fattar inte hur jag la mitt schema, misstänker att de ändrade mitt schema efter att jag la in min planering. Att jobba en dag i helgen, är helt värdelöst!!
Nu ska jag glo lite mer på buketterna, dricka en shake och bara sitta här innan jag får dra till jobbet.
Så mycket känslor som drar igenom min kropp & knopp.. Allt på en gång samtidigt vill jag egentligen ingenting. Känner ångest över att jag har semester, känner ångest över att redan mina 5 första dagar är över.
Varför är livet så himla knepigt att leva? Varför ska vissa ha det så jobbigt med krav, tankar, känslor? Varför påverkas jag så hårt av mina tankar?
I tisdags fyllde min brorson år. Firades med närmsta familjen i vacker miljö. Så himla kul att träffa honom. Tänk att han fyllde 18 bast! Helt otroligt.
Jag saknar mina söner så mycket. De är med R på landet och jag längtar efter dom så himla mycket. Samtidigt vill jag inte åka ut i flera dagar, kan inte lämna Tezzla för länge. Och jag vill inte att de stackars barnen ska komma hem och bli uttråkade i lägenheten. Efter maten tog jag, Sara & Ebba en promenad.. Vi hittade en mängd smultron. Lite mysigt. Det var skönt att bara strosa ute och komma bort från lägenheten. Nu ligger jag i sängen och känner klumpen i magen sakta växa sig större. Känner hur andningen påverkas. Känner tårar bränna.. Känner hopplöshet.
Imorgon ska jag ta mina döttrar o åka o handla. Köpa hem lite mat till frysen & frukt! Saknar frukt. Kanske handla så vi kan gå ut och äta imorgon. Vädret verkar iaf vara fortsatt bra ett tag till.
Vi får se. Imorgon kanske jag mår hur bra som helst. Man vet aldrig.. Man kan alltid hoppas.
Jag orkar inte skriva mera.. Ska drömma mig bort i en bok och hoppas på sömn hela natten.
Datumet för vår första gipsbärare!! Som är ett barn då alltså.. Majen har haft gips några ggr genom livet, jag har endast stukat fötter och handleder under mina tonår.
I fredags ramlade Ebba ner från ett äppelträd inne på förskolan. Det är endast 1,5 meter upp, men det räckte visst för en ”krossad” armbåge. Det är andra gången hon klättrar och ramlar ner från just det trädet.
I fredags när hon kom hem var hon så ledsen, hon grät och höll ”om” sin vänstra arm hela tiden. R åkte till HS akut, de gav henne 1 gram Alvedon och sa att deras röntgen är stängd och tyckte att vi tidigt på Lördagen skulle söka upp ALB istället, där de har barnröntgen. Men de kände lite lätt på armen men tyckte vi kunde vänta då de inte rådde oss att sitta hela natten på ALB.
Hon fick Alvedon när de kom hem och somnade ganska snabbt. På lördagen var hon ganska ”normal”. Använde inte vänster arm, men jag lindade om den med gasbinda, då vi skulle på Konfirmation i Gnesta kl 11.00. Hon lekte knappt hos kusinerna. Fick Alvedon på kvällen då hon hade ont.
Imorse såg det bara konstigt ut, lindade av armen och hon vägrar använda den.
Blev HS närakut. Röntgen visade en ”krossade” armbåge, en rejäl fraktur som ”tur i oturen” ligger rätt. Vanligtvis opereras frakturer i armbågar, men Ebbas borde läka med 4 veckors gips. Om en vecka ska hon röntga om armen igen på Huddinge Sjukhus.
Stackars barn! Hon har gått sen i fredags med fraktur i armen. Knappt gnällt. Använt hela kroppen när hon ska förflytta sig, klättra, sätta sig, utan att använda vänster sida av kroppen.
När vi kom hem från sjukhuset hade Ebba med sig glass till syskonen. Och av röntgen fick hon såpbubblor som hon delade med sig av ute på gården på kvällen. Röntgen tyckte hon var läskig. Och hon hade så vansinnigt ont när de skulle lägga armen rätt för bilderna. Jag fick hjälpa till så att det blev bäst för BomBom. Dessutom ”lärde” jag röntgen usk & ssk något helt nytt om hur man röntgar ett barn som har ont och är rädd.
Nu sover 2 av tre små troll. Sigge sitter som en ”glödlampa” i soffan. Imorgon är det dagis och 6års och jobb som gäller.
Men, eftersom jag inte vill att viruset helt ska ”äga” mina lungor, så rör jag på mig så passa att alveolerna iaf får arbeta lite med att ta in och ge ut syre. De får helt enkelt lite ”underhållsarbete” i en pissigt tråkig period.
Igår sjukskrevs jag en vecka. Jag tror att viruset börjar ge med sig, även om det går sjukt långsamt, men jag känner ett hopp till att den här veckan är den veckan då det vänder! Längtar tillbaka till jobbet så jaga blir knäpp. Saknar mina arbetsuppgifter och kollegor! Längtar efter att få vara lite social med vuxna igen. Så, nog om virus och sånt, nu räcker det för idag!!
Noel åkte iväg på sin klassresa idag. De ska åka till Adventura på Barnens Ö, ha aktiviteter, äventyrsutmaningar, paddla kanot, grilla, umgås och övernatta. R åkte med som klass-pappa. Sammanlagt är det 6 pappor med och deras Lärare. Lite kul att det är endast pappor som åker tycker jag. Jag var först planerad att åka, men som Du läst ovanför redan, så går inte det. Jag hoppas att de får riktigt roligt och att de får fina minnen för livet! De har kämpat så hårt sista året att få ihop en bra klasskassa, hade det funnits ett åtagande redan från årskurs 4 så hade de säkert haft minst det dubbla och kunnat göra en längre resa ihop, men alla barnen är så glada att de ändå fick ihop till Adventura. Tänk att Noel börjar högstadiet efter sommarlovet 🙈 Alltså, hur gick det till??
Så idag är jag ”gräsänka” med 4 barn. Ska ta mig ut på en promenad vid 15 så kan jag hämta Max, Ebba & Sigge vid 16 tiden. Kanske stanna ute en stund så att de får springa av sig och bli härligt trötta till kvällen. Tänkte ställa mig och förbereda middagen om någon timme, så har jag mera tid till att umgås med mina tre små trollungar ikväll! Lite mysigt är det när vi föräldrar delar på oss. Jag får möjlighet att göra allt på mitt sätt, utan att bli störd eller att R ska lägga sig i eller störa. Men guuud vad konstigt det lät, men den som förstår, förstår!!
Nu ska jag hänga en maskin med rentvätt, sen ligga på soffan en stund innan middagen ska förberedas.
Nu har jag fått nog av att vara sjuk. Jag vill inte alls vara hemma längre. Jag vill gå till jobbet och prata med lite mognare människor än mina barn. Få vara social med andra vuxna. Även om vi kan bete oss som knäppa ungdomar ibland.. Min förkylning har ändrat karaktär igen.. Näsan rinner igen, rinner konstant! Och nyser hela tiden. Hade det inte varit för att jag även har ont i halsen och hostar skulle jag faktiskt tro att jag är pollenallergiker.. Nu är jag inte det, vad jag vet.. Överlag är jag så himla trött på det här nu. Trött på corona. Trött på virus. Trött på Covid-19..
Jag vill ha en normal vardag tillbaka. Där jag går till jobbet, barnen går på dagis och skola, man äter middag efter vardagliga rutiner, städar som vanligt. Nu blir det ibland manisk städning vissa dagar, för att jag är så vansinnigt uttråkad, eller så blundar jag bara för skiten och mår psykiskt skit för det istället.
Hela den här situationen som Corona skapat, gör att jag och min äldsta son bråkar mer än vad vi någonsin gjort. Vi blir osams för inget. Han kallar mig saker han aldrig gjort förut. Han har en attityd som får mig att tappa andan ibland. Ett språk som gör mig helt vansinnig och det vet han och därför trycker han extra på just det, han vet att jag blir arg, och kan sitta och skratta mig rakt upp i ansiktet när han lyckats.
Känner en enorm oro inför hans umgängen. Vissa han hänger med lurar jag inte alls på, och jag gör mitt yttersta att förhindra att han träffar dom. Men självklart lyckas jag inte alltid. Vi får veta mycket om vart han är och vilka han är med, har goda kontakter med våra lokala Fältassistenter, nattvandrar-grupper, och andra föräldrar. Men allt vet man ju inte, såklart, men en hel del mer än vad han tror. Han är verkligen i en helt fruktansvärd 13 års fas. Han är sååååå mycket tonåring i hans lilla kropp. Han vet inte vad han känner och inte känner & hans språkstörning har exploderat på sista tiden. Han kan knappt styra hur högt han pratar, han går runt och visslar, ska han säga något så skriker han fast det är helt knäpptyst runt honom. Jag fattar ju att han har ett inre kaos just nu, och han har väldigt svårt att förstå Corona situationen och allvaret i det, många saker har rubbats och blivit annorlunda, och det här blir omfattande mycket ostrukturerat i hans huvud och kropp… Jag kan förstå det. Men jag vet inte hur mycket mer jag själv orkar heller. Hur länge till jag kan hålla alla känslor någorlunda i balans, försöka att vara logisk och pedagogisk. Jag börjar ta slut som mamma. Jag vill ha en vecka för mig själv i skogen i ett tält, utan telefon, men en radio vore trevligt, där jag kan sova, skrika, gråta, slå på träd och bara vara jag. Ladda upp mig själv igen. Säger bara Fuck Vuxenansvar & Fuck Corona & Fuck Tonårstrots!
Det händer inte så mycket här just nu. Sara har sina studier på distans. Idag ska hon ha Hantverk, gissar på att jag får vara ”modell” för någon sminkning eller frisyr.
Igår var det dags igen för hennes spruta mot reumatismen. Den här nya medicinen gör ont när den sprutas in. Den svider tydligen jätte mycket. När jag ska ge henne den så känns det som att vi är tillbaka till när hon fick Metotrexat i injektioner som 7-9 åringen. Hon grät, skrek och gjorde motstånd, men den medicinen gjorde henne sjuk. Hon fick biverkningar av själva Cellgiften mer än vad cellgifterna hjälpte hennes leder. Humiran som hon fick, det biologiska läkemedlet, för ca 1,5 år sedan, har varit ”lättare” att ge. Har inte gjort ont att ta. Men då byggde hennes egen kropp såklart upp anti-kroppar MOT Humiran så den fyllde ingen funktion. Nu får hon då Elebra, ett annat biologiskt läkemedel, som gör ont att ta. Igår låg hon och gömde sig för mig i 40 minuter sen var det en kamp att få ge henne sprutan, sen grät hon i en timme, gömd under sin huvudkudde i sin säng. Jag hatar att vara den som sticker henne. Hatar att se hennes panik och ångest över att få ont av injektionen. Hatar att nu ska vi göra det här 1 gång i veckan. HATAR REUMATISM!! Hatar JIA!! Hatar att hon fick reumatism. Jag vill ta över den sjukdomen. Jag önskar att det fanns en forskning kring att föräldrar kan få överta deras barn kroniska sjukdomar. Jag vill inte att hon ska lida. Jag vill överta allt! Varför just hon???
Usch, börjar känna av huvudvärk igen, fan, den har varit borta i 2 dagar. Nu slog den till igen..
I förrgår fick jag hem mitt provtagnings kit för Covid-19. Då flera kollegor på min avdelning blivit testade positiva , bad jag min chef om att få testas. Har samma symtom som dom.
Men igår kväll kom mitt svar. Jag var negativ i mitt test. Men sen står det så finurligt beskrivet i texten att jag ska meddela min chef om test resultatet samt att jag kan återgå till jobb när jag är symtomfri. Behöver inte vänta 48 timmar innan jag går till jobbet. Sedan står det att provet ej till 100% kan utesluta Covid-19 så jag ska vara helt symtomfri ett par dagar innan jag återgår i arbete..
Alltså va??
Hur ska ni ha det? Hur ska jag tänka? Jag kommer dela bilden av vad de skrivit till mig.
Va? Ska jag gå till jobbet eller ska jag fortfarande ”anta” mig som att jag är ”positiv” fast jag är ”negativ”??
Alltså väldigt luddigt och väldigt oklart.
Men, eftersom jag tänker på mina medmänniskor, och samhället, så håller jag avstånd, går inte ut i onödan, går endast egentligen promenader med hunden. Har varit tvungen att gå in på Ica 2 ggr för att köpa mjölk och popcorn. Men då har jag hållit avstånd, spritar händerna noga, endast rört det jag ska köpa. Jag kommer absolut vänta tills jag är symtomfri, såklart. Men ska ringa min chef imorgon och dela med mig av mitt provsvar, men eftersom jag fortfarande blir andfådd av att gå från soffa till toa, hostar, ont i huvudet och halsen, så blir det minst 4-6 dagar hemma. Sen är alla tre små troll förkylda med astma besvär på det. Alla tre hostar & skäller!! Hemskt jobbigt! Men deras energi är ju ändå på TOPP! Vilket min inte är. Jag är så slut. Både psykiskt och fysiskt. Igår försökte R gå ut med barnen en timme. Låta dom göra av med lite energi utomhus i en lekpark. Men vad händer då, Jo, astman tar över. De hostar och hostar och hostar.
Jo, jag blev så glad i går, jag har ju jobbat lite med att öka min motion, röra mig mera, dels för att stärka min stackars rygg, så kör en del ”core” övningar hemma och tränar rumpa, rygg och nacke via en jätte bra app. Sen har jag övertalat Sara att vi måste ta minst 2 långa promenader i veckan, utöver de vanliga med Ziri. Vi har hållit det här nu i ca 5-7 veckor. Och det syns på vågen! Väger mindre än på många är & Det syns i mitt ansikte. Det känns i mina lår. Vi har kört mycket ”egen” träning i lekpark! Japp, vi är båda för korta för ”utomhusgym” så vi tränar i en lekpark. Använder oss av leksaker för barn för att öka på våran träning. Jag är så sjukt stolt över att hon hjälper mig att hålla mitt löfte till mig själv. Att jag måste förändra mitt liv och göra förändringar, då främst i mitt rörelsemönster, annars kommer inte min rygg att hålla mig upp i mitt yrke.. Jag ska kämpa på. Är så ledsen över att jag inte kunnat göra någon träning nu på 4-5 dagar pga sjukdom. Men jag måste försöka intala mig själv om att det är ”ok”!! Jag är sjuk. Jag kommer återuppta allt när jag inte blir andfådd för minsta lilla. Men jag ser alldeles för snabbt det negativa. Tycker att jag presterar för dåligt och skyller på mig själv. Jag måste sluta med det. Sluta klanka ner på mig själv. Jag kommer dit en dag, och nu ska jag fokusera på att bli frisk. Sen jäklar, ska jag börja igen. Jag SKA! Jag KOMMER att göra det!
Min energinivå är låg just nu, alltså i mig själv, men det är bara tillfälligt.
Sara har distansstudier fortfarande. Hon är så jävla duktig. Hon har så fina omdömen från alla lärare, hon har höjt sina betyg så jäkla mycket från Högstadiet. Hon ligger först i alla ämnen, hon ber om extra uppgifter för att se om hon kan höja betyget till det högsta, och då ligger hon redan väldigt bra betygsmässigt. Som hon kämpat! När hon blir vuxen, ska jag ge henne en liten bok. Där ska jag skriva upp allt jag ser hos henne, hur hon tar sig upp igen fast något sparkat undan benen på henne. Gång på gång på gång, reser hon sig och kämpar lite till. Hon är smart! Så jävla smart att jag ibland inte tror att hon kommer ifrån mig.. Hon är så jäkla häftig. Hon säger att hon är glad över att vi var så hårda mot henne när hon var 12-15 år. Att vi ställde krav och inte släppte på alla regler som hennes kompisars föräldrar gjorde. Det var vi och en mamma till som höll hårt på regler. Dom två tjejerna går det förbannat bra för idag. De andra tjejerna går det åt helvetet för (iaf just nu), de tar droger, bråkar o dricker, sköter inte skolan, de kom inte in på gymnasierna de ville utan får gå kompletterande linjer. De hänger med äldre kriminella. S är så glad att vi inte lät henne fortsätta ”spåra” som de andra. Och nu kan man se att regler och gränser är det enda rätta. Jag är i första hand hennes mamma. Inte kompis. Som hon avskydde mig emellanåt. Men idag, jäklar i gatan, vilken kämpe hon är. Klivit ur sin ”Comfort zon” och konfronterat livet och utmanar sig själv varje dag. Alltså wow!
Noel är i den härligaste tonårsgrabbar-fasen. Han är en 13 åring *150. Med humör, röstresurser, offerkofta, humor osv. Typisk tonåring. Samma regler för honom. Ställer krav för att han ska lära sig. Han ska hålla tider till skolan, ta medicin dagligen, gå ut med hunden 1 gång, annars blir det konsekvenser. Det är inte lätt. Inte någonstans. Men jag ger mig inte. Han får hata mig nu. Förhoppningsvis älskar han mig igen om några år. Jobbar mycket med hur man talar till andra. Vilka ord som är okej och inte. Vikten av att hålla vad man lovar. Att ta ansvar för att komma i tid, sköta sysslor, förstå vad ansvar innebär både för honom och hur det påverkar andra.
Kan säga såhär… Jag kommer behöva fortsätta med det här i sååååå många omgångar och år till!!! Snart är det Max’s tur. Sen Ebba (😱) och sist Sigge.
Vad fan tänkte vi på när vi skaffade 5 barn? Ja, vi kommer aldrig att ha det tyst och tråkigt hemma. Förhoppningsvis så ger allting utdelning för våra barn i framtiden. Om inte, så älskar jag varenda jävla cell i deras kroppar oändligt mycket. Men jag tvivlar inte, de kommer alla gå långt. På sina egna kreativa sätt och vägar genom livet.
Jo, måste rekommendera en komedi på Netflix. ”The Wrong Missy”. Riktigt knäpp och galen komedi med en helt knäpp tjej. Slutar fjantigt lyckligt dock, men sevärd.
Oja, en film till som finns på Netflix. Som jag ÄLSKADE när jag var tonåring!!! Alltså jag kan replikerna typ utantill fast det är mer än 24 år sen (ish) jag såg den. ”Den onda cirkeln” eller ”The Craft” på engelska. Jag vet inte vad som drog så med den filmen men jag verkligen älskade den. Igår, när jag såg den, så blev jag lite full i skratt av vissa effekter, men den är ändå bra. Påminner mig om en tid då jag var så lycklig. Ger en ”feelgood” känsla i mig.
Så, nu är det uppdaterat här och jag ska försöka ta mig upp från soffan, gå och kissa, sen bara L Ä N G T A tills det är kväll och jag får säga godnatt till barnen. Så det blir T Y S T ! Tyst o lugnt och skönt. Och jag själv får gå och sova.
Här går såklart bara allt runt och runt och runt. Är man 7 i familjen så blir det väl så, ganska självklart egentligen. Och under rådande Corona kris så är det extremt hårda riktlinjer naturligtvis. Men det är jobbigt. Jätte tungt fysiskt och psykiskt. Känner mig otroligt frustrerad. Varje gång ett av barnen inte snorar på typ 5 timmar så börjar de helt plötsligt hosta sig blå och astmamedicinen måste ges och näsan öppnas som en kran..
Frustration! På HÖG nivå.
Så vad gör man då när man sitter som i karantän?
Jo, har städat balkongen. Städat hemma. Kollat på nya ”Dora utforskaren” på tv ca 17 gånger då Ebba & Sigge älskar den. Och ja, jag måste medge att den är faktiskt riktigt bra gjord om man sett den tecknade serien som gick på tv för x-antal år sedan.
Igår, när ungarna somnat så passade jag på att se på lite ”vuxnare” film, nej inte sån vuxen tv, utan det blev först en komedi, Like a Boss, så himla bra. Älskar den typen av ”tjej-filmer” och skådespelarna är så jäkla bra.
Rekommenderar den starkt.
Efter den gick vi en nivå högre i vuxenfilmerna och såg The invisible man
Den var riktigt bra. Lämnade lite till ”fantasin” med slutet men absolut bra. Och Elisabeth Moss är en av mina absoluta favorit skådespelerska. Hennes roll i THE HANDMAIDS TALE på HBO är ju helt jävla amazing. Vilken kvinna. Har du inte sett den serien så är den ett MÅSTE!
Ja, vad gör vi mer? Möjligen om orken finns så ut på promenad, mest för friskluftens skull. Orka gå eller springa för mycket går inte helt, med tanke på astma och små lungor.
I fredags, 17/4, så lämnade min mammas ”partner” jorden. Hon som stått vid mammas sida i vått och torrt varje dag i 12 år. Älskade Krissie orkade inte längre. Cancern hade spridit sig mycket bland hennes juver, hon ville inte äta, inte jaga boll, inte ens gå på promenad, kunde inte ens sätta sig och kissa.. Sista dygnet för henne blev hon dålig väldigt fort.
Min älskade lillasyster på 4 tassar. En fantastisk hund på alla sätt och vis. Minns dig för alltid med glädje och massa kärlek fina Jullan 💖
Idag försökte jag mig på att städa. Svetten rann och jag blev äckligt blöt. Kändes som värsta fys-passet på 1,5 timma.
Ebba knäckte idag koden för att cykla på 2 hjul. Blev ca 20 minuter ute på gården med deras cykla och sparkcyklar och hon lärde sig direkt. Trampade på runt runt och runt. Nu sitter de utslagna i soffan efter att ha tittat på Dora och just nu otecknade Skönheten & Odjuret.
~Alltid En Diva~ 