Denna sabla ADHD kan verkligen både stärka och knäcka en människa. Omgivningen förstår sällan vad Adhd är eller hur olika den kan te sig i olika människor. Tjejer har oftast fallit bort pga att från början fanns endast forskning kring Adhd på det manliga könet.
Nu fick jag min diagnos som vuxen, men sablar vad min värld ändrades. Hur stärkt jag blivit genom att så mycket som jag gjort äntligen fick en liten förklaring. SJag n är händelser inte enbart pga diagnosen, det är Jag som haft fel omdöme. Men ändå, tänk om jag blivit sedd tidigare? Redan i tonåren.. Eller redan som barn..? Undrar hur livet sett ut då?
Min son, den stora, har verkligen ett rent h*****e med sig själv. Inte nog med att han är tonåring, han har sin Adhd att tragglas med. Jag vet så innerligt att mycket kring honom sker pga noll konsekvenstänk. Jag vet att fel kommentar/ord från någon kan få det att brinna i huvudet på honom på bara några sekunder. Jag vet att varje dag i skolan är kämpig. Att varje tanke i hans huvud går så mycket fortare att han inte hinner med att fatta vad han just tänkte. För i samma sekund trängs 75 andra tankar i hans huvud och jag vet att det blir övermäktigt och öronbedövande. Enda sättet att ibland få tyst i huvudet är genom agerande. Att göra något, och ibland agerar man fel.. Fast man vet att det är fel, så hinner man inte uppfatta det. Inte förrens man redan agerat.
Jösses så luddigt och knasigt det skrevs nu. Min son är avstängd från skolan imorgon. På tisdag möte med rektorn.
Jag vill hjälpa honom. Jag vill stötta. Men sista tiden har många olika incidenter skett, och han är alltid nära, men aldrig delaktig?? Ni som fattar, fattar…
Jag känner att min ork tryter. Mitt tålamod tar slut. Jag orkar inte vara en arbetande glad mamma till fem barn. Alla i behov av mig. Jag håller på att gå sönder inombords. Jag är inte tillräcklig.. Jag hör inte rätt. När jag väl har lediga dagar så är det möten, städa, disken, tvätten, handla, mediciner, osv osv. När jag väl jobbar är det upp tidigt och fixa allt för ungarnas dagar på fsk/skola. För naturligtvis hinns det inte med att få ordning på allt kvällen innan. Lämna ban, oftast är en alltid arg och ledsen. Hem, ut med hunden, hinna duscha, käka, försöka slappna av för att vara alert på jobbet. Men det sista hinns inte med. För då är klockan 12 och jag har nerverna utanpå av stress för att komma sent till jobbet (?) och hur sjukt är inte det? Redan kl 10 börjar räkna minuter tills det är dags att åka.
Imorgon ska jag försöka prata med mitt barn. Få honom att våga vara ärlig med mig. Få honom att tala om för mig vad han vill att jag ska göra! Hur kan jag stötta? Vad krävs för att han ska våga prata mer med mig? Han ska få berätta hur han vill att det ska funka, hemma o i skolan, och hur vi ska nå det målet..
Snälla, säg att det någon gång blir bättre!?! Snart är M tonåring, tätt följd av E som redan är helt obstinat och full av hormoner i obalans, och S kommer åka på ”samma tåg”.. Jösses!! Hur ska dessa barn slippa den hemska delen av tonårstrotts??
Kram & Hej
~Alltid En Diva~ 