~Bara jag~

Det sjuka huset~

Två dagar. Bara två onyttiga dagar som är sammanlagt 10 timmar. Och 10 timmar är ju ingenting, eller?

I måndags tappade jag helt talförmågan. Redan på plats på Det sjuka huset när någon kollega hälsade och ställde vanlig trevliga frågor så fastnade orden i min mun. Det tog bara stopp. Jag kände mig så otroligt korkad. Medans jag försökte svara på en vanlig fråga då glömde jag bort vad fråga var och vad mitt svar var..? I tisdags kände jag mig hjärntrött. Ni vet, kan liknas vid första dagen på ett helt nytt arbete, där du inte vet någonting, och du bara försöker hänga med, utan att egentligen förstå varför? Jätte svårt att förklara. Jag försökte att städa lite, fylla på material, hänga med i ronder mm. Men ändå kände jag mig dum.

Missförstå mig rätt nu, jag vet att jag kan mitt jobb, jag kommer inte utsätta någon annan för fara, jag har varit tydlig med att jag behöver få komma in i alla rutiner, checklistor, möten och rond, i min egen takt. Jag har avsagt mig allting som kan påverka mitt arbete negativt, just pga att jag inte vill göra fel. Jag är ändå nöjd med att ha varit där två dagar, 10 timmar. Imorgon är det dags igen. Idag är en vilodag, att vila hjärnan, slippa alla larm och människor, reflektera och känna efter hur jag klarat mina två första pass. Hade jag börjat jobba som man ska efter en sjukskrivning skulle jag varit på jobbet 1,5-2 timmar varannan dag. Men då jag bad om att få min vecka med barnen mera ”fri” från pass, så blir det istället 5 timmar per pass. Inte alls den ultimata lösningen, inte ens säker på att det är den bästa för mig, men jag är tacksam över att min chef och schema-ansvarig tar sig tiden att försöka fixa om ett väldigt personligt schema utefter mina önskemål och förutsättningar så att jag kan få prova att jobba såhär. Det är bara hålla tummarna. Och hoppas på det bästa.

Jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna 🤌🏼 och bara bli helt harmonisk i hjärna och kropp och inte alls ha kvar min ptsd, min utmattning, mina ångestsattacker. Och jag tror att alla som lever med psykisk ohälsa önskar exakt detsamma.

Igår efter jobbet åkte jag till bostadsadressen och packade ner lite kläder innan jag åkte upp till mitt ”varannan-vecka-hem”. Jag la mig i soffan och skulle kolla på andra säsongen av Bäckström, hann se 1,5 avsnitt innan jag somnade!!!! På soffan!!! Ni som känner mig, vet att det är extremt sällsynt att jag somnar på dagarna! Det händer typ inte. Jag vaknade av en blöt tunga i örat.. Det kan ju vara trevligt, men nu var det en hundtunga, som slafsade runt. Pepzi var jätte glad att jag låg på hennes soffa.

Sovit bra inatt oxå. Vaknade vid 6 tiden av att jag var så kissnödig, men dum som jag är så låg jag kvar till 7:30 innan jag gick på toa. Varför går jag inte och kissar när jag behöver? Det var ju inte så att jag kunde sova vidare med full pissblåsa..? Nu har jag fått i mig mediciner, kaffe och hinner blogga. Vet inte alls vad jag ska göra idag. Inga planer alls, förutom att jag ska duscha sen. Jag känner mig så jäkla rastlös, men ändå totalt slut. Jag vill göra något, men vet inte vad..

Okej, för att ändå peppa mig själv, när jag någon gång i framtiden kollar tillbaka på mina inlägg här, så måste jag säga till mig själv;

Hanna
Att du tog modet till dig att gå tillbaka till ditt jobb, trots att tårarna forsat, hjärtat dunkat i miljoner slag i minuten, ångesten fått dig att tappa andan, men att Du ändå försöker. Du är modig! Du är stark! Du låter inte alla kroppsliga symtom hålla dig tillbaka! Du ”tar tjuren vid hornen” och Du försöker.
Mer kan du inte göra.
Att Du just nu inte kan le, inte kan skratta, inte kan prata är enbart tecken på hur fokuserad Du är. Det kommer att släppa när Du kommit till rätta i ditt arbete och insett att Du är bara människa.
Du kommer göra fel (ur Ditt egna perspektiv) men det gör inget. Den som dömmer Dig hårdast är Du!
Du är grym!
Du är här!
Du väljer dig själv.
Bra jobbat Hanna ♥️

Jag behöver jobba med att peppa mig själv. För just nu är den jobbigaste biten väldigt psykisk.

Jag är totalt livlös i ansiktet. Ingen mimik. Jag är så sjukt fokuserad. Jag är annars en så glad och sprallig personlighet på min arbetsplats. Jag skrattar och skojar. Jag har alltid bidragit med skratt och humor. Varit en uppskattade undersköterska bland mina kollegor. Jag känner själv att jag inte är samma person just nu. Och det ger mig prestationsångest. Därför blir det att jag sluter mig, pratar inte, tar inte ögonkontakt, ler inte, skrattar inte. Jag är som i ett vakuum utan att tillåta mig själv att slappna av. Men det kommer! Visst…?

Tack för att Du tog dig tiden att titta förbi!

Jag ska försöka skriva av mig här så mycket jag kan, uppdatera kring min återgång till Det Sjuka Huset. (Det är MITT uttryck, jag startade det, och har märkt att flera av mina kollegor tagit efter det, men JAG ”myntade” uttrycket) Jag ska skriva om varje framsteg, motgång, beteendeutveckling, när jag ler på jobbet första gången, när jag slappnar av och hittat tryggheten i mig själv som Världens Bästa Undersköterska!!

Så, framtidens-Hanna, Du är Fantastisk!!

~Bara jag~

Tystnaden~

Så härligt det är med tystnad just nu.. Det har varit så mycket ljud, röster, spring, skratt, tjut, ”mamma mamma mamma”, ”vår är mamma” osv.. Och just när det gäller det sista uttrycket, så sitter jag oftast på toaletten eller står och lagar mat. Då har jag inte synts på 3 sekunder och då måste barnen såklart kolla upp vart jag befinner mig..

Men det är påfrestande. Igår fick jag hjärtklappning. Kändes som att hjärtat slog oregelbundet, hamnade helt i otakt och det var så obehagligt. När jag gick ut med Ziri så kom en moped uppifrån H-åsen, jag härden den först när den var cirka 20 meter bakom mig & jag hoppade högt verkligen. Fick sådan panik och hela kroppen blev stel. Riktig panikkänsla i hela kroppen. Ptsd börjar ta knäcken på mig. Jag ”hör” inte omgivningen, jag blir så jäkla rädd för ingenting.. Så jobbigt. Vaknar flera gånger per natt med ett ryck, ingen aning om vad som väckt mig, bara vaknar kallsvettig och med rädsla i kroppen.

Jag är så trött. Trött på att må såhär. Trött på att alltid stressa. Aldrig känna mig tillräcklig i någon situation.

Idag är det alltså en typisk ”måndags-känsla” och jag mår piss. Jag avskyr måndagar.

Tjohej..

~Bara jag~, ~Familjen~

Äts upp inifrån~

Nu har livet helt plötsligt tagit en ny vändning.. Helt plötsligt blev allt bara så tungt och mörkret omsluter mig.. Jag vet inte längre vilken väg jag ska välja för att hitta ut. Hela jag, varenda liten cell är i upplösningstillstånd, lungorna vill inte längre ta in den luft som finns, hjärtat vill inte följa mitt egna blodomlopps rytm..

Jag har knappt sovit. Knappt ätit. Inte velat känna efter eller ta in något. Allt är bara så mycket lättare att bara knuffa bort och låta mig själv isolera allt jag tycker, tänker & känner. Vill inte låta någon komma nära. Ingen får se hur trasig jag egentligen är. Fasaden byggs upp och murarna börjar hitta sitt fäste. Jag mår såklart allt annat än bra, och jag är inte ensam om att må så, så ingen offerkofta kommer fram på mig. Jag gör vad jag måste för att överleva en dag i taget. Även om varje ny dag är en ren jävla plåga. Att öppna ögonen gör ont. Att sluta ögonen är ännu värre. Paniken kliar i min hud, stickningarna i tungan gör sig påminda konstant.

Men vilka valmöjligheter har jag? Finns det någon lösning?

Svaret är: kämpa på. Kliv upp, andas bara, fyll lungorna, inse att varenda dag kommer att vara skit jobbig, inget kommer att gå att förutspå, det finns ingen skriftlig manual till livet, speciellt inte livet som förälder, bara fortsätt gå upp varje dag. Kämpa med varje andetag, försök ignorera stickningarna, fyll dig med kärlek. Försök att le. Någon gång är denna tid ett minne. Att se tillbaka på. Just nu är det en kall och brutal och jävligt jobbig vardag, som jag måste ta mig igenom.

För, hur jobbigt det än är, finns inte ”ge upp” i min ryggrad. Jag kan aldrig ge upp. Den ”lyxen” är inte för mig. Bara kämpa lite till. En dag i taget.. Ett andetag i taget.

Blunda… Titta… Andas… Älska…. Känn inget..

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Semester, men känner bara panik~

Så mycket känslor som drar igenom min kropp & knopp.. Allt på en gång samtidigt vill jag egentligen ingenting. Känner ångest över att jag har semester, känner ångest över att redan mina 5 första dagar är över.

Varför är livet så himla knepigt att leva? Varför ska vissa ha det så jobbigt med krav, tankar, känslor? Varför påverkas jag så hårt av mina tankar?

I tisdags fyllde min brorson år. Firades med närmsta familjen i vacker miljö. Så himla kul att träffa honom. Tänk att han fyllde 18 bast! Helt otroligt.

Jag saknar mina söner så mycket. De är med R på landet och jag längtar efter dom så himla mycket. Samtidigt vill jag inte åka ut i flera dagar, kan inte lämna Tezzla för länge. Och jag vill inte att de stackars barnen ska komma hem och bli uttråkade i lägenheten. Efter maten tog jag, Sara & Ebba en promenad.. Vi hittade en mängd smultron. Lite mysigt. Det var skönt att bara strosa ute och komma bort från lägenheten. Nu ligger jag i sängen och känner klumpen i magen sakta växa sig större. Känner hur andningen påverkas. Känner tårar bränna.. Känner hopplöshet.

Imorgon ska jag ta mina döttrar o åka o handla. Köpa hem lite mat till frysen & frukt! Saknar frukt. Kanske handla så vi kan gå ut och äta imorgon. Vädret verkar iaf vara fortsatt bra ett tag till.

Vi får se. Imorgon kanske jag mår hur bra som helst. Man vet aldrig.. Man kan alltid hoppas.

Jag orkar inte skriva mera.. Ska drömma mig bort i en bok och hoppas på sömn hela natten.

Puss Jojo

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Bilbrand i Axelsberg, 9 september 2018~

Så då har idioterna hittat vårt trygga Axelsberg! Vad är det som driver en människa till att kasta brandbomb på andras bilar? Jag kan inte förstå..

Igår kväll, sent, satt vi här och kolla på valvakan. Helt plötsligt hörs en smäll, ”smash and grab”-smäll var våran första tanke. Man hör ett larm tjuta. Kollar ut genom fönstret. Ser ett par komma gående från tunnelbanan, stanna utanför oss och vända blicken mot centrum hållet. Tjejen hoppar högt när nästa smäll kommer.. De står som förstenade. En hög smäll till, ser hur tjejen hoppar högt och typ får flyktbetedskap i kroppspråket.. Öppnar fönstret och ropar ”Är det bilar de bränner??”

Ja-där, säger killen och pekar.

Vi ringer polisen, de hade redan fått larmet. Jag springer ner och ut på gården för att titta.. Dum som man är.. När jag ser lågorna, brandmännen anländer snabbt, fram med slangar, då smäller en av bilarna igen… Det ljudet, den branden, lukten, paniken i kroppen… Varför gör man såhär???

Kan inte låta bli att tänka att det är pga valet.. Att det är politiskt riktat. Att idioter som inte är nöjda med valets riktning åker ut och skrämmer slag på familjer i ett väldigt barnrikt område.. Här ska barnen gå till skolor och förskolor på gatan och passera utbrända bilar. Och varför kan inte människor bara ge fan i andras ägodelar? Respektera andra människor som kanske slitit hårt för att ens ha råd med bil?!?

Jag tycker det är hemskt när det hänt så nära inpå. Att se klipp på Facebook från bilbränder i Göteborg, är något helt annat än att ha det, höra smällarna, känna lukten och att det sker knappt 50 meter från där vi bor.. Jag har aldrig innan kunnat sätta mig in i hur en brandbomb låter när den ”exploderar” på en bil…. Aldrig ens kunnat tänka tanken. Det låter hemskt..

//Hanna

~Bara jag~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Tjenis~

Äntligen torsdag, det innebär att Smask är ledig imorgon och vi slipper gå upp tidigt för att ta oss till dagis.. Och dessutom få ha dom båda hemma för mys är ju underbart! R ska ut med jobbet imorgon, nån typ sommaravslutning med go-cart.. Så skönt att ”slippa” honom några extra timmar 😶😜

På lördag är det ju mellofinal, eller den stora Eurovision song contest och det ska vi såklart kolla på. På söndag ”bababadam” ska Sara ha dansuppvisning på Stockholmsmässan!! Spännande! Förra året lyckades hon vricka foten lagom till uppvisningen så hon fick hoppa över det, men i år, ska hon vara med!! Jippie! Superduperstoltmamma!!!

Jag har ont i halsen.. Det är så sällan jag tycker att jag känner av småvirus men den här känns. Och nu förstår jag varför Ebbis varit så extra gnällig de senaste 2 dygnen, hon har nog oxå haft ont i halsen.. 

Jag håller på bli tokig på vår boendesituation. På riktigt nu!! Jag känner att det här börjar ta knäcken på mig både psykiskt & fysiskt. Ingen mår bra av att vara trångbodd, och min tonårsdotter som måste dela rum med sin 9 åriga lillebror, det är ingen jättebra kombo.. Skrik, bråk, svordomar, dörrar som smälls, irritation som alltid ligger o darrar i luften här hemma.. 

Hemma, ska vara en oas, sitt eget privata hem för ro, kreativitet, avkoppling, skratt, bjuda över folk, umgås. Ens eget slott lixom. Det är inte så här..

Jag vet ärligt inte hur länge till jag står ut.. Blir orolig för förhållandet oxå, det blir tjafs och irritation över ingenting o så har vi aldrig haft det. Men är man aldrig lycklig hemma, hur ska familjen då kunna vara det? Hur orkar man? Vad gör jag nu? 

Det blev lite blandat idag, mycket känslor som ska ut ibland, bara låta dom komma..

Puss