Etikett: jag väljer mig
Lösenordsskyddad: Imorgon är det dags~
Två på en dag~
Jag har bestämt att 2022 ska bli året då allt vänder. Året då jag ska tillbaka till mig igen. Jag ska gå med huvudet högt och kämpa tills jag blöder. Jag ska tillbaka till mitt jobb, jag ska arbeta igen, sedan om jag ska vara kvar på Kirurgen eller prova något nytt, det bestämmer jag när jag kommit ut på golvet igen. Men jag ska ta tillbaka min ryggrad, min styrka, hitta glädjen, bli harmonisk, och skratta igen. Nu får det vara nog med motgångar och negativa vibbar och energier. Jag tänker inte låta psyket eller andra förstöra mig som människa. Jag har lika stor rätt att må bra som alla andra. Jag förtjänar att få leva mitt liv så som jag vill leva. Det kommer inte att ske på en dag, men i år ska det ske.
💟2022 blir året jag tar tillbaka min värdighet och återupptar mitt liv💟
För att se ljuset måste man ibland kräla bland den vidrigaste smutsen, och det har jag gjort. Så nu är ljuset så välkommet & efterlängtat.
”Att Att” bästa ventilen i världen!
Pussen & kramen
Psykiatrin på schemat idag~
Kl 14 ska jag träffa min läkare. Hoppas på att få veta mera om när min trauma behandling kan börja. Eller åtminstone hur lång väntetiden är nu.. Vårdcentralen kan inte göra mera för mig, nu måste psykiatrin ta över.
Vaknade och mådde ganska bra idag. Kände mig lite glad. Länge sedan som jag vaknade så, så jag tar det till mig och njuter av det.
Sitter i pyjamas i sängen, dricker kaffe. Ska snart möta upp mamma och få tillbaka min bil. Efter det är det dags att fixa mig inför läkarbesök, typ tvinga in en tandborste i munnen och byta kläder. Mer än så orkar jag inte.
Sovit lite halvknas inatt. Vaknar vid flera tillfällen. Så sovit ganska oroligt, men ändå glad idag. kanske berodde sömnproblem just inatt på, att jag igår körde mamma lite snabbt till Dalens sjukhus, till G som är inne på sluttampen. Mamma är som hon är, hon lyckades väcka upp honom så han pratade lite, försökte skoja.. Men ack så mager han var. Bara skinn & ben kvar. Han har varit (är) en snäll man som hållit mamma sällskap, fast han bara var inneboende. Säger bara ”Fuck Cancer”.. Bara 6 månader sedan de började behandlingen.
Ska njuta av mitt kaffe och prata sönder Myran & Minan.. Tror som börjar ledsna på mig och mitt prat, haha..
Kram på Er!
Hmm, måste få till det tekniska~
Då jag inte är den skarpaste kniven i lådan, och inte lyckas hitta vart och hur jag kan välja Följare, så låter jag bloggen vara publik ett tag till.
Tydligen ska Ni kunna skicka en ”Förfrågan” till mig via startsidan och så ska jag Godkänna, men jag hittar inte hur jag lyckas få till det.
Jag ska inte behöva dölja min blogg, jag ska kunna fortsätta så som jag gjort och fortsätta skriva som jag gör, utan att känna oro för att Någon sprider varje litet ord vidare och på så sätt skapar en hel del bekymmer och drama som är totalt onödigt.
Häromdagen fick jag veta att jag och x:et bråkat..? Jag visste inte ens det själv.. Men så koppla jag ihop ett & annat och kom på att jag skrev om min irritation gentemot hans slapphet till ordning och reda, tömma kattlådan osv, på bloggen, och det blev precis som jag befarade. Djungeltelegrafen drog igång och så kom det då fram till mig att ”Vi bråkat”.. För att förtydliga för de oroliga själar; så är inte fallet! Vi bråkar inte! Oftast är det människor med för mycket intresse över andras liv som gör att onödiga rykten dras igång och det blir väldigt onödiga konflikter, av absolut ingenting!
Väldigt tråkigt att det ska gå så himla mycket rykten kring oss. Vi har äntligen en ganska god kommunikation kring barnen. Vi firade jul ihop med våra barn. Vi satt en stund och pratade på julaftonskvällen. Vi åt middag ihop med barn, mormor och en vän den 25/12, och hade trevligt. Sedan att vi tycker olika om många saker, men kring barnen är vi ända relativt stabila. Och som jag redan nämnt; finns en anledning till att jag valde att vi skulle dela på oss; En del var hans inställning till städ, hemmet & hygien. Andra saker påverkade oxå, men precis allt behöver inte delas här.
Han är fortfarande en stor och viktig del av mitt liv. Han är pappa till mina barn. Vi kommer alltid ha med varandra att göra, och jag önskar att vår omgivning kunde låta oss ha det liv, på varsitt håll, utan att lägga sig i, skapa onödiga konflikter, sprida rykten.. Det här året, ja, 14 månaderna har varit ett virrvarr av upp & ner, känslor, tjafs, missförstånd, medlingar, oro, krångel.. Nu när vi äntligen hittat en balans i ”våra” nya liv, där vi fungerar, då borde andra ”sitta ner i båten” och ro vidare eller applådera åt vår framgång. Det kommer inte bli ”vi” igen.
Jag vill nog aldrig ens ha en man i mitt liv igen. Förutom mina söner. Annars tackar jag för mig när det kommer till att involvera mig för ingående med motsatta könet. Jag är less på män. Jag har helt tappat aptiten för att leva under samma tak eller i ett förhållande med en man. Jag är inte sugen alls.. Dessurom ville jag inte att vi skulle leva ihop på autopilot, vilket var exakt vad de sista åren var. Det var ett kompis förhållande fast med mera små tjafs om allt, ingen romantik, inget wow, ingen egentid.. Jag blev inte sedd, han fick inte vad han ville. Lever man så för länge då lever man i en lögn.. Allt ser bra ut utifrån, men sanningen är en annan. Jag har nog haft min del av förhållande. Fick iaf 20 år och 5 barn och det är nog mer än många i dagsläget klarar av. Och jag har varit så kär och lycklig med honom, tvivla inte på det, men vårdar man inte ett äktenskap då slocknar lågan och kärleken dör ut. Lika mycket mitt fel, jag gav upp, och det är så svårt att ”tända” en slocknad aska.
Jag vill må bra själv. Jag vill må bra med mig själv. Jag vill klara mig själv, lösa saker kring mig själv. Kunna se mig i spegeln och vara lycklig. Och stolt över mig. Det är en bra bit kvar tills jag kommer dit, men jag ska nå ända fram.
2021 har varit ett helvetes år. Helst ett år jag vill glömma helt. Men så funkar det inte, det vet jag. Jag har fått många nya sår i själen, blivit bränd psykiskt, triggat igång PTSD, utmattningssyndrom, sjukskriven, sörjt och förlorat två mycket älskade manliga förebilder, förlorat vänner, blivit hotad, polisanmält, obegripliga saker har hänt.
2021 har även gett mig ett fantastiskt minne från Gran Canaria med fint sällskap, god mat, sol och poolhäng, drinkar. Skratt som övergått i gråt, några fina nya vänner.
Mitt egna mål, för 2022;
Målen är enbart för mig, och alla är INTE menade att klaras av just under 2022. Vissa är mera långsiktiga, men det här är vad jag ska jobba med för mig själv & mina barn! För jag måste hitta tillbaka till min inre styrka, självrespekt, kärlek, glädje & framförallt Livsglädje!
- Komma igång med promenader; gå ner 5 kg innan sommaren, men det är en bonus. Jag ska gå för MIN skull, min hjärnas skull, mina knän, min rygg, min självrespekt, min hälsa.
- Inte dricka alkohol mer än om det är ett riktigt FESTLIGT tillfälle (och dessa är det ju ont om 🤗) Dels för min inre hälsa, men även för att det luktar illa, förstör liv, personlighetsförändringar sker osv
- Ta bort människor som skapar oro och ångest inom mig
- Aldrig mera vara tyst för någon annans skull. Aldrig någonsin igen ska någon få mig att vara tyst för deras egoistiska skäl
- Lära mig att ÄLSKA mig själv, försöka se mig i spegeln varje dag och ge mig själv en komplimang, våga se mig själv i ögonen
- Efter PTSD/Trauma behandling, komma igång att arbetsträna. Mål: jobba MINST 50% i November 2022
- Överösa mina barn med kärlek, positivitet, styrka, trygghet under mina veckor
- Försöka sänka kraven på mig själv, försöka tillåta mig att göra fel, att inte anklaga mig själv så hårt, vara mera ödmjuk mot mig själv
- Hitta ett andrahandsboende, där jag kan ha mina barn varannan vecka, som är min trygga vrå.
Har Du några mål? Vågar Du avge Nyårslöften? Eller anser du att det är ”något man bara gör men inte behöver hålla”?
Det är helt okej, att lägga Nyårslöften ”bara för att” men för mig är det svårt. Jag tänker inte så. Har jag sagt något, lagt ett löfte, då MÅSTE jag hålla det. Därför la jag delvis upp det här, nu måste jag ju göra mitt yttersta för att klara av så många mål och milstolpar som möjligt.. Jag hoppas, och tror, att det här året kommer bli ”bättre”. Jag har en del saker att genomlida och klara av, men när de sakerna är avklarade, då kommer det bli lättare att andas, jag kommer vinna en hel del självrespekt igen, och kanske hjälpa andra. Jag ska fokusera mycket på hälsa, inre hälsa. Vårda den kroppen jag lever i och göra den stark. Tro det eller ej, men mitt tuffaste kommer att bli ; Sänka Kraven Mot Mig Själv..
Ta hand om er! Tack för att Ni läser ♥️ Och stort tack till Er som skriver/kommenterar här eller på mejlen/Messenger!
Utan Er, ingen Divas Blogg!
26 december 2021~
Denna jul är avklarad. Har ändå nöjda barn och självaste julafton var som den ska vara.. Avslappnad, massor av god mat, kramar och glittrande barnaögon, kussefiner som lekte och hade kul ihop.. Precis som det ska vara.
På förmiddagen den 24/12 kom barnens pappa hit. Vi åt frukost ihop, öppnade klappar, fixade oss, kollade Kalle Anka och sedan över till barnens Farmor.. (skulle skrivit ”svärmor”, men tror inte det är så poppis, då jag ej lever ihop med hennes son) Väl på plats var den absolut största fröjden att få träffa min älskade o underbara Guddotter Ellie!! Hon var den första som mötte mig i hallen. Vi kramades och jag sa att jag saknat henne så mycket, och den här söta lilla tös svarar- Jag har saknat dig med!!
Mitt hjärta höll ihop, men för en sekund trodde jag att jag skulle börja gråta. Min fina lilla guddotter, min bonus-tjej!! Det är med en enorm sorg jag inser att relationen till henne blir lidande av att jag tog beslut om separation med hennes morbror. Hon är så viktig för mig!
Julafton gick bra. Blev en del skratt och mycket värme i kropp o själ.
Men, finns alltid ett men, så finns alltid den där osmarta människan, som förstör allting. Min ena dotter fick inte krama din Farmor när hon skulle gå hem. Pga Corona. Men att sitta i samma rum i 5-7 timmar, andas samma luft, ta på samma bestick när man tar mat, det går bra, men en kram är inte okej.. Mitt barn blev jävligt ledsen och besviken. Hon fick Farmors handflata upptryckt i sitt ansikte när hon kramade sin Faster. Så Farmor hade redan då bestämt att min dotter inte fick en kram.. Jag tycker det är sorgligt och ledsamt. En sådan sak kan förstöra allting.
Ibland har jag känt mig bort knuffad från den enda familj jag har, men jobbat desto mer på en bättre relation till mina barns pappa. För om vi två fungerar så har jag trott att allting ska fungera. Och vi fungerar jätte bra. Vi pratar, vi kan skratta, vi strävar både gemensamt mot att våra barn ska må bra och få känna trygghet. Egentligen är ju det det enda som räknas. Men, ytterligare ett men, jag har varit delaktig i den här familjen i 21 år. Jag kommer ALLTID HA ETT band till deras familj, iom att jag är mamma till barnen. Jag är ingift.. Jag har fört deras gener vidare genom fem barn. Jag har fått äran att bli gudmor.. Alltså borde både jag och mina barn räknas som familj… Eller??
Ställer en fråga nu, till er som läser, svara gärna;
Är familj något man föds i? Kan man skapa sin Egna familj? Måste blod vara inblandat för att kalla sig familj? Är det så hemskt att separera? Kan en familj bestå av separerade ”parter”?
Vad anser Du är familj?????
Nu är klicken sååååå mycket igen. Jag ska försöka bläddra o läsa några sidor i boken, men först måste jag kissa och vill strypa min katt då hon är i ett löp igen och går o gormar o ylar efter en man!
–Well Well well, aint gonna happen!!!!
Så, nu väntar ett Nyår. 2022 är på ingång.
Det här nya året ska bli min vändpunkt. Jag har redan bestämt det. Jag ska kämpa mig tillbaka, jag ska hitta min träning igen, jag ska bli hel, utanpå o inuti, jag ska aldrig mer ta skit från någon, stå upp för det JAG tror på, hitta och hylla mitt egna värde, och ta till mig att ”familj” kanske är skörare än vad jag trott.. Kanske kan man inte bygga sin egen familj? Måste man verkligen födas in i en familj? Om det är så, är jag enormt rik, då jag fött upp fem personer som är min familj, nu och alltid.
Med önskan och kärlek till Er alla, om ett fantastiskt Nytt år en riktigt GOD FORTSÄTTNING, och massa god mat o dryck och fina människor vid er sida;
Gott Nytt År 💋
Lösenordsskyddad: En äkta Diva~
Att leva med PTSD~
Jag har haft PTSD ända sen ganska ung ålder. Den har dock aldrig behandlats eller blivit uppmärksammad förren jag i vuxen ålder utredde mig för Adhd.. Då märkte läkaren snabbt att jag har ganska stora trauman i bagaget som på verkar mig väldigt mycket. När jag nu även fått Utmattningssyndrom, så gör sig PTSD’n till känna. Jag har både fysiska och psykiska symtom. Det värsta är nästan värken i huvud, nacke o axlar. Samt att jag är extremt lättskrämd. Ljud, mobilsignal/meddelande signaler, får mig att rycka till och få panikkänslor. Oväntade ljud, eller som att någon går om mig i matbutiker eller på gatan, kommer bakifrån då alltså, kan få mig att skrika högt och bli livrädd. Det här är extremt jävla jobbigt, och människor måste tro att jag är helt galen. Jag sover inte som jag ska. Jag har vidriga mardrömmar. Ibland låser sig min röst, jag kan inte få fram ett ljud, det är som att hjärna och tunga inte vill samarbeta med varandra. Jag känner inte igen mig själv. Kan titta i spegeln på min egna spegelbild och undra vem är hon i spegeln med helt kall blick, munnen som ett streck, ingen glöd eller glädje i ansiktet.. Vem är hon?
Jag mår väldigt väldigt dålig av att ha PTSD, Adhd, utmattningssyndrom. Adhd släpper eller stänger aldrig av min hjärtverksamhet, utmattningen gör mig totalt slut, bara av gå ut med sopor eller försöka komma på middagsmat.. PTSD har gjort mig skakig, alltså mina händer skakar konstant, värken k huvud och nacke är vidrig, lusten att höra något finns inte, inte något är roligt. Jag är kall och avstängd. De här tre diagnoserna är inte ultimata att ha samtidigt. De vill inte jobba hand i hand och motarbetar varandra ganska intensivt. Har äntligen fått remissen skickad till BPM o hoppas innerligt att de vill ta emot mig. Ge mig en chans att få min hjärna o kropp under kontroll så att jag kan bli mig själv igen.
Jag är glad att jag är singel, och slipper visa eller ta hänsyn till någon annan varannan vecka. Jag har bara mig själv att tänka på just nu. Även om det oxå är ansträngande.. Livet är bara inte så kul just nu..
Jag har en hel del arbete som ligger framför mig, det kommer bli tufft, men förhoppningsvis kanske jag kommer må bättre. Nu är det knappt 19 dagar kvar tills jag ska rehabiliteras i solen och det ser jag fram emot massor. Även om glädjen inte är vad den borde vara. Men det blir bra. Det kommer bli okej allting. Jag måste bara låta allt få ta sin tid.
Bara det här inlägget gör mig helt slut. Känns som att jag sprungit ett maraton. Kroppen är helt svettig, pulsen har gått upp, svetten rinner och ögonen värker. Ska försöka dricka lite vatten och sedan blunda en stund.
Ta hand om er ♥️
23 dagar~
Nedräkningen har börjat.. Håller tummar o tår för att allt nu bara fortsätter smärtfritt och utan problem..
Haft en fin dag idag. Mått relativt okej, inte haft någon större ångest eller känt att tårarna bränt sönder insidan av mina ögonlock. Varit ute nästan hela dagen. Varit i parken med barnen och grannflickan. Rastat Ziri. Ett kvällsdopp för barnen i Arken Parken. Vid 20 tiden var alla hemma och då duschades all sand och smutsigt badvatten bort. Sen gick det fort för barnens ögon att stängas och det var dags att hänga med John Blund i drömmarnas land..
Nästa vecka, eller från tisdag, är min vecka borta från barnen, sedan ska jag ha dom i två veckor. Blir nog ett byte på söndagen v 32 så jag hinner fixa det sista, slippa kaoset som lätt blir.
Imorgon blir det en tur till CityGross, fylla upp kyl, frys och lite skafferi inför en vecka borta. Ska hjälpa mamma att tvätta i veckan. Hon kan ju inte bära o kånka själv med tanke på gipset. Sedan tänkte jag försöka satsa på att komma igång med träningen. Dags att få in ett mönster/schema nu innan hösten kommer. Så jag har hittat en någorlunda fungerande rutin. Kommer inte bli sådär super ”seriöst” nu, avvaktar till efter sommar & semester, men måste försöka komma igång för mitt psykiska måendes skull. Kan inte bara sitta o glo in i väggen eller titta på värdelöst skit på tv.. Blir knappast piggare eller friskare av det. Nu väntar remiss till PBM oxå, hoppas jag kan få tid dit om ca 1-1,5 månad. Och att dom är villiga att låta mig gå ett av deras program.
Nä, nu är det dags att fightas mot månen 🌕 och överlista fanskapet så jag får sova. Fasiken vad månen stör min sömn och mitt mående. Otroligt irriterande.
Ha det bäst!
Gå i frid~
Med stor sorg och enorm saknad har ”Vovve, Pappin, Ove” lämnat jorden och gått över till den evighetslånga Efterfesten. Den 16/7 gav hans kropp upp och hans varma, roliga & kärleksfulla själ lämnade hans sjuka kropp! Tack för all kärlek 💓!
Varma och kärleksfulla kondoleanser till hans fina barn, Tessa, Tobbe, Ted. Hans kärlek Irene, och till Alla hans syskon, svågrar/svägerskor, syskonbarn och anhöriga! Jag beklagar 💙
Just nu händer så mycket på en o samma gång. Jag har fått diagnosen Utmattningssyndrom. Men rehabiliteringen tycker mitt liv är för stressigt för att vilja behandla mig i deras 12 veckorsprogram.. Det kom lite som en chock faktiskt. Som om mitt liv kommer ändras nämnvärt de närmaste 5-10 åren!! Är jag ett hopplöst fall??
Jag är trött.. Ibland nästan trött på allt. Jag är less på att känna mig så fullkomligt avtrubbad och samtidigt så superkänslig hela tiden.
Jag tror oxå att den här extrema värmen vi haft, gjort människor fullkomligt galna! Jag tror både 1 & 3-4-18 st människor blivit fullkomligt knäppa av värmeslag.. Det har på riktigt brunnit i huvudet på folk.. Och jag har haft den enorma turen att drabbas av 3 av dessa människor. Och det känns otroligt knäckande. Ungefär som att sparka på någon som ligger ner redan.. Sista tiden har varit helt galen. Både på Gott & Ont dock. Varit mycket glädjetårar och skratt, samtidigt som det varvats med att hjärtat dig lite av sorg över Pappin, och sedan andra som jag tycker så mycket om men som verkligen inte kan välja när det är lämpligt att kasta ur sig onödiga beskyllningar och kommentarer, som verkligen sårar mig på djupet, speciellt då jag redan sörjer. Fullkomligt omtumlande har senaste 2,5 vecka varit.
Jag försöker resa mig. Jag saknar min bästa vän! Jag blir så ledsen och arg när jag inte blir förstådd och respekterad. Varför kan människor inte ta in att ett Nej är ETT NEJ! Släpp taget. Gå vidare. Lyssna på vad jag säger. Kärlek kan inte tvingas fram, respekt kan inte köpas, känslor styrs inte av vilja, allt som ska ske och kännas kommer när det ska. Allting annat är bara nonsens..
Låt mig andas. Låt mig känna det jag känner. Låt mig vara. Respektera min tid och ge mig utrymme. Jag väljer Mig.. Jag måste få bli hel, både inuti och utanpå.
Så… Låt mig va!!!
~Alltid En Diva~ 