Att leva med PTSD~

Jag har haft PTSD ända sen ganska ung ålder. Den har dock aldrig behandlats eller blivit uppmärksammad förren jag i vuxen ålder utredde mig för Adhd.. Då märkte läkaren snabbt att jag har ganska stora trauman i bagaget som på verkar mig väldigt mycket. När jag nu även fått Utmattningssyndrom, så gör sig PTSD’n till känna. Jag har både fysiska och psykiska symtom. Det värsta är nästan värken i huvud, nacke o axlar. Samt att jag är extremt lättskrämd. Ljud, mobilsignal/meddelande signaler, får mig att rycka till och få panikkänslor. Oväntade ljud, eller som att någon går om mig i matbutiker eller på gatan, kommer bakifrån då alltså, kan få mig att skrika högt och bli livrädd. Det här är extremt jävla jobbigt, och människor måste tro att jag är helt galen. Jag sover inte som jag ska. Jag har vidriga mardrömmar. Ibland låser sig min röst, jag kan inte få fram ett ljud, det är som att hjärna och tunga inte vill samarbeta med varandra. Jag känner inte igen mig själv. Kan titta i spegeln på min egna spegelbild och undra vem är hon i spegeln med helt kall blick, munnen som ett streck, ingen glöd eller glädje i ansiktet.. Vem är hon?

Jag mår väldigt väldigt dålig av att ha PTSD, Adhd, utmattningssyndrom. Adhd släpper eller stänger aldrig av min hjärtverksamhet, utmattningen gör mig totalt slut, bara av gå ut med sopor eller försöka komma på middagsmat.. PTSD har gjort mig skakig, alltså mina händer skakar konstant, värken k huvud och nacke är vidrig, lusten att höra något finns inte, inte något är roligt. Jag är kall och avstängd. De här tre diagnoserna är inte ultimata att ha samtidigt. De vill inte jobba hand i hand och motarbetar varandra ganska intensivt. Har äntligen fått remissen skickad till BPM o hoppas innerligt att de vill ta emot mig. Ge mig en chans att få min hjärna o kropp under kontroll så att jag kan bli mig själv igen.

Jag är glad att jag är singel, och slipper visa eller ta hänsyn till någon annan varannan vecka. Jag har bara mig själv att tänka på just nu. Även om det oxå är ansträngande.. Livet är bara inte så kul just nu..

Jag har en hel del arbete som ligger framför mig, det kommer bli tufft, men förhoppningsvis kanske jag kommer må bättre. Nu är det knappt 19 dagar kvar tills jag ska rehabiliteras i solen och det ser jag fram emot massor. Även om glädjen inte är vad den borde vara. Men det blir bra. Det kommer bli okej allting. Jag måste bara låta allt få ta sin tid.

Bara det här inlägget gör mig helt slut. Känns som att jag sprungit ett maraton. Kroppen är helt svettig, pulsen har gått upp, svetten rinner och ögonen värker. Ska försöka dricka lite vatten och sedan blunda en stund.

Ta hand om er ♥️