Etikett: ångest

~Bara jag~

~Mini semester, födelsedagar, möten, Stig Helmer~

Jojjo

Det har lina dagar innehållit sedan sista inlägget. Sonen som fyllt 18 år, sedan var det paus på födelsedagar och påsken kom & gick. Jag var ensam i år (igen) så någon påskmat eller ägg eller familj blev det inte. Jag hatar att vara ensam under högtider.. Eller jag hatar inte det egentligen, men min hjärna och kropp återupplever alla gånger jag blev övergiven som barn och alla gånger jag blev bortvald samt orden ”ingen vill ha dig, du är värdelös” som spelas upp på repeat i huvudet.

Söndagen den 20/4 lyften planet. Vi landade i Polen kl 9. Dagarna där var ett kaos. Vi firade min äldsta dotter som nu blivit 22 år ung!

Polen är ett land jag aldrig kommer att besöka igen och jag rekommenderar ingen att besöka just Gdansk. Fy! Jag kan vara lite orättvis i min bedömning, jag fick så jävla ont i min kropp där, jag kunde inte gå, och då överdriver jag inte. Mina ben började domna bort, fötterna gick inte att styra och det gick som elektriska stötar genom smalbenen ut i tårna. Det var vidrigt! Överallt kullerstensgator. Polacker är otrevliga och tjuriga, speciellt kvinnorna. Dom frästa åt oss när vi ställde frågor på engelska. Ett dyrt och överskattat Gdansk får minus 10 poäng av mig!

Träffade Stig Helmer igår. Samtalet flöt på bra, inte lika mycket tystnad. Jag lyfte en sak som tyngt mig och fick bra återkoppling på det. Jag tog tag i min ångest direkt efteråt och använde mig av de tips jag fått av S.H. Det blev bra. Bättre än om jag hanterat det på mitt sätt med ilska. Vågade visa mera svaghet och sorg.

Idag var det Planeringsmöte med Socialtjänsten, Familjebehandlare, Behandlingsfamilj, Perspektiva, vi föräldrar samt son. Allt via länk givetvis. Hatar möten via länk. Så opersonliga, många otydliga svar och frågor, för många röster som vill prata. Blir bara mera luddigt och otydligt. Inte alls nöjd med vad som sas, inte med det som beslutades heller, för när den sista pusselbiten besvarats av Polisen så kan allt ändå dras in och då är det här mötet helt värdelöst. Så trött på Soc och myndigheter. Så trött på information som är otydlig, även om jag ställer rätt frågor så är svaret inte tydligt.

Igår fyllde min mellanson hela 12 år. Nu är det slut på födelsedagar i April för i år! Han har blivit så stor!

Nu ska jag fortsätta deppa lite, skriva av mig på andra forum, tänka och sen förhoppningsvis kunna släppa allting och försöka njuta av Valborg.

Ska ni fira Valborg? Vart? Med vilka?

Jo, min insändare blev publicerad, så kul att det handlar om just kritik mot Glassbilen!!! Haha, som om det inte finns viktigare ämnen att diskutera och debattera om!

maskrosbarn, ~Bara jag~, ~Familjen~

Hejsan~

Jojjo

Länge sen jag vädrade min hjärna på ord, det har sina skäl, jag har dock saknar att skriva av mig, det hjälper mig mycket med att orka med allt som pågår runt min lilla familj..

Mycket som händer kan jag inte skriva om. Det är för privat att sprida ut. Men Ni med barn som är busar förstår nog exakt vad jag menar med det. Och med de orden sätter jag punkt där.

Annars, mina tre små troll mår bra. M spelar mycket fotboll och med det är det matcher varje helg. Han utvecklas så mycket och det är jätte kul att följa.

E vill börja med cheerleading, hon var på en prova-på lektion och hon älskade det. Tråkigt nog är den föreningen skit svår att få tag i, de skulle mejla ut när träningsstarten var, men min mejl verkar de tappat bort. Jag har ringt till föreningens kansli men utan framgång. Jag ger inte upp, hoppas att snart få svar och bekräftat att hon har en plats. Har nämligen sökt plats sen 2023.

Lilla S fyller snart 8 år! Han är så duktig i skolan, en riktigt smart pojke som klarar så mycket. Han är glad, har fina kompisar & det känns så sorgligt att min bäbis växer upp så snabbt.

Jag. Ja jag, är sjukskriven igen. Mitt hjärta är i uppror, min puls är för hög, min Ptsd har exploderat, jag drömmer mardrömmar, vaknar av paniken och tror att jag är i situationer jag varit i som barn, jag är ledsen men kan inte gråta. Jag är rädd & orolig. Jag är så ”lättskrämd” att jag själv upplever det som jobbigt och jag skäms när jag skriker och hoppar till för att jag möter en främling i hissen eller runt en hylla i mataffären.. Jag går på familjebehandling pga min äldsta pojke och jag väntar på Psykodynamisk terapi för min egna del.

Stora S har börjat nytt jobb. Nu har hon iof jobbat där över en månad, och det är det perfekta jobbet för henne! Jag är så glad för hennes skull. Hon är en kämpe min stora tjej. Hon är mycket hos sin pojkvän, så det är tomt hemma. Men ibland dyker hon in och det är så uppskattat och hon är alltid välkommen.

Den här sommaren har varit fylld av känslor. Jag, mina barn (alla mina barn) min mamma och brorson åkte till Åland, bodde i stuga, hade egen bastu och brygga. De dagarna var de bästa jag upplevt på länge. Alla barn tillsammans. Mitt hjärta var så lyckligt! Men den veckan gick för fort, snart var vardagen tillbaka och det där vidriga att skiljas åt, säga Hej då gick inte att undvika. Den bilresan efteråt tannins tårar hela vägen tillbaka till vårt hem. Jag kände det som att någon stampat sönder mitt hjärta. Det gjorde, och gör, så fruktansvärt ont.

Jag och tre små troll var o badade när vädret tillät. Bara någon vecka senare drunknar en av min dotters barndomsvän på den badplatsen, så den platsen är för alltid kopplad till orättvisa och sorg.

I år var det barnens pappa som hade dom på Midsommar, så därav kändes den helgen väldigt tom. Klart jag firade med bekanta, men utan barn saknas något.

Pga min ekonomiska situation har jag inte haft råd att åka o hälsa på min stora pojke så mycket som jag velat. Men glad att hans pappa varit där 2 gånger i somras. Men självklart vet jag att min son känner sig ensam när inte hans mamma varit där, det känns hemskt i mig med. Men det är en lång resa, det kostar väldigt mycket pengar. Tåg är inte ett alternativ av olika skäl jag ej tänker nämna.

Jag längtar tillbaka till när alla mina barn var ”små”. När framtiden fortfarande var ljus och jag inte hade en aning om hur jävla onda människor, i dagsläget, kan vara och hur illa det ska drabba min familj.

Jag vill ha en liten glimt in i framtiden. Jag vill veta om det faktiskt kan vara så att allting vänder, det görs rätt val och att vi som familj håller ihop, att vår familj är viktigast. Tänk vilken gåva att få veta det. Då skulle allt som är nu, kännas mera okej att uthärda. Som att jag vet att jag kämpar för rätt sak. Men det finns ingen garanti. Valet är inte mitt.

Ja, luddiga meningar, men så super tydligt för mig.

Gud så skönt det var att skriva av sig litegrann.

Ta hand om er i regnet!

Kram Jojo

~Bara jag~

Ska det aldrig bli lite mera ”normalt”~

Jojjo

De sista åren med mina barn har varit en riktig bergochdalbana. Inte en enda period på åtminstone 14 dagar har varit utan oroväckande samtal eller händelser. Det är något hela tiden.

Det knäcker mig totalt.

Det är inte så att det är ett barn som tjafsar om skolan, eller som vägrar plocka undan sin tallrik, eller ”inte orkar gå på träning”, såna där saker skulle jag kunna ge allt för att ha. Det är vanliga små problem i ett liv med barn.

Nä, här händer helt andra saker. Jag inser att jag varit väldigt godtrogen och naiv. Eller det är nog inte rätt ord, det är mera att jag så mycket vill ”fria” istället för att ”fälla”. Ingen mamma vill tro det värsta. Även fast det är precis framför dig, allting finns framför dig men ändå väljer man att försöka leta efter det där pyttelilla hoppet och när Jag har funnit det har jag hållit mig fast där stenhårt.

Men så kommer det där, det som gör att du inte längre kan hålla fast det där stenhårda greppet, utan jag faller handlöst ner i den hårda kalla verkligheten. Utan återvändo.

Och nu sitter jag här. Jag kan inte le längre. Jag har glömt hur det känns att vara utvilad och pigg. Jag är otrygg och orolig. Mitt flykt beteende är påslaget på 100%. Jag kan knappt se glädjen i det som vardagen vanligtvis gör mig glad. Jag kan inte somna. Jag spänner mig så mycket i käkar och kropp att jag har konstant ont. J

ag vill ingenting längre.

Eller jo, jag vill ta mina barn och flytta långt bort från den eländiga tunnelbanelinjerna, bort från Stockholms små ”orter”, bort från tätbebyggda områden där kommunala färdmedel möjliggör kriminella alltid att hitta en plats, där de lurar oskyldiga barn in i förödande konsekvenser. Jag vill långt bort från Stockholm.

Jag är så maktlös. Jag är maktlös i mitt eget liv, kan någon förstå hur det känns? Att inte ha någon kontroll? Att aldrig veta om nästa samtal är okej eller om det kommer orsaka mer ångest & oro? Att aldrig andas ut.. Bara andas snabbt och ytligt, för det är så det blivit. Jag väntar bara på att nästa katastrof ska komma.

Jag vill ha ett liv. Ett nytt liv. Börja om, långt bort från all skit. Bygga upp mig och mina barn igen. Bygga ihop oss.

Livet är svårt och har varit det under lång lång tid. Allt som gått sönder kommer ta tid att laga.

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Varför~

Orkar inte~

Jojjo

Så fort jag tror att allt lugnat sig lite, känns som att jag har någorlunda ”koll” på läget, då kommer nästa grej. Jag är så trött på att gå runt o vara orolig o rädd. Så trött på alla lögner.

Så trött på min egna naivitet när det kommer till att ”inte se det uppenbara”! Hur blev jag såhär jävla dum? Varför tror jag jämt att allt ska ordna sig, och lever på det hoppet, sen uppdagas sanningen som en jävla käftsmäll…?

Jag är så himla trött. Så himla orolig. Så less. Känner mig bara konstant livrädd när telefonen ringer..

Snälla låt det här jävla PISSÅRET avsluta ALLTING NEGATIVT!!!

Snälla LÅT 2024 bli det år där alla puzzelbitar hamnar på rätt plats och tid för återhämtning och harmoni erbjuds.

Jag orkar faktiskt inte gå runt med ont i magen och hyperventilera längre.

~Bara jag~

Onsdag= ledig~

Jojjo

Tre små troll kom iväg utan minsta problem idag! Glada & pigga!

Men så har vi den dära lite trögstartade 16 åringen, som aldrig går upp av något av 47 ställda larm! Inte vaknar även fast solen ligger på och lyser upp hela hans rum, aldrig störs av att jag ställt upp sovrumsdörren och ropar på honom ca var 3:dje minut, inte hör att jag står bredvid hans säng och knackar i väggar, garderobsdörr eller i händerna!!!! Jag blir som less på dessa förbaskade mornar! Denna trötta 16 åring! Jag tjatar & tjatar & tjatar! Jag vet att jag var morgontrött i tonåren, men såhär jäkla illa minns jag inte att jag var.. Fy farao!!!!

Har du en del att försöka hinna med o fixa idag, men när han strular då förskjuts mina planer och jag blir jäkligt stressad!

I helgen har Maxi hemmamatch, ska bli kul att gå på! Igår var det bara jag & Sigge som hängde efter skolan, Ebba stannade till hos två kompisar på väg hem från skolan och Max hade fotbollsträning.

Sovit piss dåligt inatt. Haft ont i ryggen som bara den. Blir så arg på vårdcentralen och läkare. Det står att alla ska förnya recept i GOD TID, minst så du har medicin för 5 dagar innan du behöver nytt recept. När Jag då följer den uppmaningen, men Läkaren inte förnyar ändå, vad fan ska man då göra? Jag har ätit medicinen i flera år, inget nytt som uppkommit där. Är det såhär vården ska vara? Ska det behöva bli en ekonomisk fråga för att få vård och jag är tvungen att gå till privata läkare för att klara av mina dagliga sysslor utan att gråta av smärta? Inte kunna sova pga ryggvärk? Blir så förbaskat trött på det här!!

Klagat nog nu, ska väl in o ställa mig o applådera över huvudet på sonen igen!!

~Bara jag~

Snigelfart~

Jojjo

Så kan jag beskriva hastigheten på min återgång i arbete. Men, 1,5 vecka avklarad, det är inte illa. Och jag lever. Jag har överlevt. Nä, jag lever faktiskt. Även om det är jobbigt, psykiskt påfrestande, jag känner mig så skör och är orolig, så är jag på plats på Det Sjuka Huset! Helt ärligt trodde jag inte det. Trodde inte ens att en dag skulle gå.

Kanske är det nu en vändning sker? Är det nu allt bara ska fungera och Jag ska må bra hela tiden och hitta trygghet o självsäkerheten i mig? Det vore ju drömmigt värre.. Nä, att det kommer motgångar är jag väl medveten om. Och det är inget jag ser fram emot. Känner mig som ett uppblåst ballong i psyket, så är rädd att den spricker och att jag bara tappar all ork, all lust, all kämpaglöd & bara ger upp. Jag vill inte det. Vill inte alls Ge Upp! Vill fortsätta framåt, vill hitta lösningar. Vill kunna vara som ”alla andra” och göra det alla andra klarar av, såsom att arbeta.

Nu är det ledigt imorgon och helgen, så just nu är jag helt slut. Så trött. Ska tvinga mig att duscha innan sängen. Har psykoterapi o b-mott imorgon. Så upp med tuppen!

Tack för titten!!

Puss

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Möte~

Jojjo

Möte med personalansvarig & HR för n anpassad återgång.. –känns inte alls som att jag blir helt hörd, trots att jag använder min röst!

Hur sjutton ska jag få en omgivning att litegrann förstå, när jag inte vill outa mig själv helt o hållet? Jag vill absolut inte berätta allting, jag vill fortfarande vara någorlunda anonym på min arbetsplats, och den biten är jäkligt svår att få behålla, när människor är nyfikna, trångsynta och inte är intresserade av hur människor i omgivningen ”mår”, inte utan att få ”gotta” sig i alla detaljer.

Jag är så känslig för ord. Hur man säger en sak och hur orden når mig. Exakt det hände såklart. Utan att ens ha påbörjat min återgång får jag höra vad jag inte får göra för då blir det jobbigt för min närmsta chef. HR såg min reaktion, och försökte lugna mig, men orden har redan slagit till med full kraft. De har redan börjat gro i mig och redan planterat sig som ett mörker och orosmoln.

Jag känner enorm stress. Ångest. Det här kommer bli tufft och svårt. Det kommer innebära sömnlösa nätter och många känslor. Det vet jag. Till viss del är det okej. Det är normalt efter en långtidssjukskrivning. Jag är bara orolig att det kommer bli betydligt mera svårt än jag klarar av. Jag är orolig att jag ska hamna nere på botten igen. Jag som alltid strävar efter att vara bäst på det jag gör. Göra mitt yttersta i alla situationer. Få människor runt mig att må bra och känna sig sedda. Den här prestationsångesten suger faktiskt. Önskar att jag inte hade den. Att jag kan känna att ”tillräckligt” är lagom. Att acceptera att ”mitt bästa” är alldeles lagom. Men min hjärna funkar inte så.

Ja, på måndag börjar jag. Då är jag återigen på ”Det sjuka Huset” och…. där tog orden slut..

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Känns inte bra.. Inte ens lite~

Jojjo

Nu känns det som att min grund håller på att fallera helt. Det som kändes ganska stabilt för en månad sen är bortblåst.

Dela fick jag då vet att jag enbart hade 4 behandlingstillfällen kvar på psykoterapin. Ena blev jag sjuk ifrån, de andra två försvann pga påsken & röda dagar. Så här sitter jag nu i väntrummet och undrar, – är jag ”frisk” nu? Är jag färdigbehandlad?”

Har jag sen i November behandlats för 11 år av trauma i foster hem? 4 år av mina första år i livet? Övergrepp? Allt som varit smärtsamt? Har allt det blivit behandlat och anses som ”rimligt”?

Nej!! Hela min själ skriker NEJ! Jag är inte klar. Känns som jag knappt börjat och nu ska jag vara klar? Det här var inte vad som SAS när jag fick samtalet om traumabehandling. Då hette det att jag inte hade ett slutdatum, vi skulle gemensamt jobba med mina minnen, återuppleva och exponera i min takt. Och det kändes så bra!!

Nu känner jag mig lurad av psykiatrin. Jag har varit tydlig med att jag inte haft förtroende för kurator/psykologer, terapeuter just pga när jag gått hos någon så kommer helt plötsligt en käftsmäll och de säger att ”tyvärr har jag inga flera tider till dig, dina 10 samtal har gått åt”.. Men jag kan alltid söka privat, vilket innebär bekosta själv. Vem fan har råd med det? Inte jag!

Jag litade på den här behandlingen. Jag litade på den informationen jag först fick. Återigen är det jag som blir drabbad psykiskt. Min självkänsla far i botten.

Vad ska jag göra nu?

~Bara jag~

Ny vecka & Jag bestämmer hur den ska bli~

Jojjo

För visst är det så?

Det är ju bara Jag som kan avgöra och bestämma hur jag vill att den här kommande veckan ska bli. Vill jag ligga i soffan och slösa bort timmarna; fine, mitt val! Vill jag satsa på att få minst 6000 steg 3 dagar denna vecka? Eller kanske 11000 steg vid 3 tillfälle ..? Vill jag äntligen ta mig till simhallen? Mina val!

Morgonen var bra. Glada och fina barn. Max stormade dock in till mig redan kl 6:00 och väckte mig med rop, ”mamma vi måste upp, klockan är 6 redan”.. Hmm, måndagar börjar alltid Trollen kl 9:00. Alltid gjort. Så han var bara en timme för tidig med att väcka mig 😁

Noel kom upp utan problem. Skönt morgonhumör. Stora S fick jobb så hon och killen gick samtidigt.

Jag har tvättat, plockat, fixat med mina orkidéer, putsat speglar. Nu äntligen lite kaffe och bara soffhäng framför Nyheterna. Shajze så vuxen jag lät nu! Tro mig, en tillfällig ”vuxenhet” idag!

I påsk är jag helt solo. Inte bara singel utan solo från familj. Inga barn, ingen mamma. Men jag ser fram emot hur det kommer kännas & upplevas. Tror det är första gången någonsin som jag kommer vara helt ensam under en högtid. Så blir det när man är varannan vecka förälder. Så det kommer bli intressant att uppleva en helt ny situation.

Det får räcka för idag, jag ska uppdatera mina ”sidor” i menyn. Både ”Backflash” & min egna historia. Men med allt som pågår inuti mig med terapi och exponering, så fastnar orden ofta i huvudet när jag ska skriva. Det blir en låsning typ.. Men det kommer!

Njut av Aprilsolen nu! Snart kommer mera snö 🤯

Puss