Etikett: sorg

~Bara jag~

~Fullständigt kaos och sommarlov~

Jojjo

Ganska nyligen fick jag veta att barnens Gammelfarmor lämnat jorden, det är min fd mans farmor. Så otroligt sorgligt. Som många tänker kring detta, ja hon var gammal, hon hade ett långt liv, men det är ändå lika sorgligt. Jag är så tacksam över de saker hon berättade, om sin apa, sin dans som hon älskade, det är fina minnen jag bär med mig av henne.

Min lilla mamma hyrde ett torp i Sorunda som vi hade en vecka i. Ett otroligt vackert torp, nära havet och vi hade ändå ganska mycket tur med vädret. Jag fyllde år när vi var där så blev uppvaktad med tårta, som mamma och några barn hjälpte till med, och den var så himla god.. Siffrorna på tårtan blev lite fel, men jag stannar gärna ett år till på 43 🤣

Glasverandan
Wow

Det gick bättre än förväntat, trots närmiljön. Jag visade även mina barn och brorsonen vart jag växte upp. Och det gick bra. Vi stannar där…

Hamnen
Mums
Återigen; utsikten!!!

Just nu är jag barnfri, men på söndag redan tar jag över igen. Max ska till Gothia i Göteborg med sin pappa, och jag tar de andra trollen. Har rensat ur en garderob här hemma på skit, och upptäckt att jag har snuskigt många uppsättningar av julgardiner!!! Varför??? Jag har ju typ slutat byta vid jul.. Men nu såg jag en hel del fina så kanske att jag tvättar och hänger upp dom den 1 december.

Varmt är det, och hoppas värmen är kvar nästa vecka så kan jag åka o bada med barnen. Mormor är ju ledig så då har jag en extra vuxen med.

Tjo hej!

Nu ska jag kolla på min dokumentär på tv och drick upp min öl, sen in i duschen!

Tack för titten!!

~Bara jag~

Nytt år~

Jojjo

Det här året avslutades med en människas död, startades med ty en människa avlidit av olycka eller mord på min gata, och att en granne på min andra adress avlidit.

Livet är kort. Vad som helst kan hända när som helst.

Det är svårt att känna glädje över det nya året när så många liv avslutats.

Men så är livet, oförutsägbart och plötsligt.. Ta till vara på varandra.

Hade en fantastiskt fin jul den 23/12 med alla, alla, mina barn och min mamma och brorson. Självaste julafton firades hos min mamma med min storebror och hans barn, Tania & hennes syster och mamma. Även två av mina barn och Noha. Så många skratt och så trevligt.

Nyår firade jag med mina tre små troll med min mamma och Kenta. Vi åt tacos och tog det så lugnt. Det var alldeles lagom. På förmiddagen åkte jag o hämta Bobby ”the dog”, så vi hade honom med oss ända till i fredags. Så himla mysigt och så mycket kärlek.

Maxi har haft en kompis som sovit här, världen skönaste energi har fyllt mitt hus. Så visst finns det glädje i allting, jag hittar fina ljusglimtar i det mörka.

Jag tror jag väljer att fokusera på nu och här, glädjen och framförallt kärleken från mina barn.

Ta hand om varandra! Våga älska och förlåta, försök glömma och se det ljusa i allt. Kom ihåg glädjen och de fina minnena. En dag kan det vara försent!!

Nyår
12-slaget
Träffa Bobby & Zoeys fina son Douglas
Julafton 😍
Lill-Jul 23/12
Mina bästa och vackraste stora barn!!
maskrosbarn, ~Bara jag~, ~Familjen~

Hejsan~

Jojjo

Länge sen jag vädrade min hjärna på ord, det har sina skäl, jag har dock saknar att skriva av mig, det hjälper mig mycket med att orka med allt som pågår runt min lilla familj..

Mycket som händer kan jag inte skriva om. Det är för privat att sprida ut. Men Ni med barn som är busar förstår nog exakt vad jag menar med det. Och med de orden sätter jag punkt där.

Annars, mina tre små troll mår bra. M spelar mycket fotboll och med det är det matcher varje helg. Han utvecklas så mycket och det är jätte kul att följa.

E vill börja med cheerleading, hon var på en prova-på lektion och hon älskade det. Tråkigt nog är den föreningen skit svår att få tag i, de skulle mejla ut när träningsstarten var, men min mejl verkar de tappat bort. Jag har ringt till föreningens kansli men utan framgång. Jag ger inte upp, hoppas att snart få svar och bekräftat att hon har en plats. Har nämligen sökt plats sen 2023.

Lilla S fyller snart 8 år! Han är så duktig i skolan, en riktigt smart pojke som klarar så mycket. Han är glad, har fina kompisar & det känns så sorgligt att min bäbis växer upp så snabbt.

Jag. Ja jag, är sjukskriven igen. Mitt hjärta är i uppror, min puls är för hög, min Ptsd har exploderat, jag drömmer mardrömmar, vaknar av paniken och tror att jag är i situationer jag varit i som barn, jag är ledsen men kan inte gråta. Jag är rädd & orolig. Jag är så ”lättskrämd” att jag själv upplever det som jobbigt och jag skäms när jag skriker och hoppar till för att jag möter en främling i hissen eller runt en hylla i mataffären.. Jag går på familjebehandling pga min äldsta pojke och jag väntar på Psykodynamisk terapi för min egna del.

Stora S har börjat nytt jobb. Nu har hon iof jobbat där över en månad, och det är det perfekta jobbet för henne! Jag är så glad för hennes skull. Hon är en kämpe min stora tjej. Hon är mycket hos sin pojkvän, så det är tomt hemma. Men ibland dyker hon in och det är så uppskattat och hon är alltid välkommen.

Den här sommaren har varit fylld av känslor. Jag, mina barn (alla mina barn) min mamma och brorson åkte till Åland, bodde i stuga, hade egen bastu och brygga. De dagarna var de bästa jag upplevt på länge. Alla barn tillsammans. Mitt hjärta var så lyckligt! Men den veckan gick för fort, snart var vardagen tillbaka och det där vidriga att skiljas åt, säga Hej då gick inte att undvika. Den bilresan efteråt tannins tårar hela vägen tillbaka till vårt hem. Jag kände det som att någon stampat sönder mitt hjärta. Det gjorde, och gör, så fruktansvärt ont.

Jag och tre små troll var o badade när vädret tillät. Bara någon vecka senare drunknar en av min dotters barndomsvän på den badplatsen, så den platsen är för alltid kopplad till orättvisa och sorg.

I år var det barnens pappa som hade dom på Midsommar, så därav kändes den helgen väldigt tom. Klart jag firade med bekanta, men utan barn saknas något.

Pga min ekonomiska situation har jag inte haft råd att åka o hälsa på min stora pojke så mycket som jag velat. Men glad att hans pappa varit där 2 gånger i somras. Men självklart vet jag att min son känner sig ensam när inte hans mamma varit där, det känns hemskt i mig med. Men det är en lång resa, det kostar väldigt mycket pengar. Tåg är inte ett alternativ av olika skäl jag ej tänker nämna.

Jag längtar tillbaka till när alla mina barn var ”små”. När framtiden fortfarande var ljus och jag inte hade en aning om hur jävla onda människor, i dagsläget, kan vara och hur illa det ska drabba min familj.

Jag vill ha en liten glimt in i framtiden. Jag vill veta om det faktiskt kan vara så att allting vänder, det görs rätt val och att vi som familj håller ihop, att vår familj är viktigast. Tänk vilken gåva att få veta det. Då skulle allt som är nu, kännas mera okej att uthärda. Som att jag vet att jag kämpar för rätt sak. Men det finns ingen garanti. Valet är inte mitt.

Ja, luddiga meningar, men så super tydligt för mig.

Gud så skönt det var att skriva av sig litegrann.

Ta hand om er i regnet!

Kram Jojo

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Dags att skriva av mig lite~

Jojjo

Livet är verkligen en berg och dalbana.. Det är någon känd person som sagt den meningen, gjort den känd, orkar inte googla, men så sant begreppet är.

Igår blev det vab för Ebba. Idag ligger även jag dunderförkyld. Vet inte om det är de små som smittat mig eller om det är äldsta dotterns och hennes Skalman. Någon har iaf gett mig ett virus och det suger.

Jag är så förvirrad. Känner mig lite mobbad och utstött, och som att jag aldrig varit en speciell person i andras liv. Tydligen ser jag på saker på ett sätt som andra inte gör, till viss del förstår jag det, jag värdesätter vissa band enormt mycket, och sätter ”vattenband” lika starka som ”blodsband”. För mig betyder flera år av band väldigt mycket. Någonstans känns det som att jag fortfarande straffas för det valet jag gjorde för 3 år sedan. Vilket inte ska drabba någon annan än de som verkligen berördes. Och där har alla klarat av den förändringen fint. Ingen mår dåligt. Alla har gått vidare och acklimatiserat sig vid det som är ”normalt” idag. Jag gillar det som idag kallas ”blandfamiljer”, bonusar osv. Tycker det är häftigt att allting inte alltid handlar om kärnfamiljen, utan att en splittrad och separerad familj blir en ny genom nya partners, barn mm.

När jag var ung trodde jag att det viktigaste var just kärnfamiljen. Idag vet jag bättre. Jag menar att lyckas man leva lycklig inom sin kärnfamilj livet ut är det såklart fantastiskt. Men är man lite olycklig, förtroenden har brustit, och man behöver dela sig för att gå vidare och skapa nya band och familjer, så är det helt okej. Och ännu mera fantastiskt när den ”ordinarie” familjen blandas med nya familjer. Tänk så många fler förnuftiga vuxna alla barn får? Är inte det bra? Glada vuxna som alla älskar barnen, respekterar varandra, istället för att leva under en falsk fasad?

Jag tycker så. Jag känner en del som lyckats så bra med att involvera både gamla och nya medlemmar, skapa stor familj, och det blir så bra. Det enda som krävs är att inte vara bitter. Se det positiva och vara öppen för förändring. Kanske är svårt en kort tid, men i långa loppet kommer bara vinster ur det hela.

Mina barn har lyxen att deras pappa träffat en så härlig kvinna. Jag tycker så mycket om henne. Hon är glad, trevlig, tycker om barnen. Haha, raka motsatsen till deras pappa 😛 med andra ord. Jag är glad för henne. Glad att hon accepterar mina barn och att det märks. Hon har en superfin dotter, som jag tycker mycket om. Skulle hon någon gång vilja komma hit för att vara med alla hennes bonussyskon, så är hon varmt välkommen. Och det är exakt så jag vill att det ska vara i ”min blandade familj”. Blodet är inte alltid det viktigaste. Kärlek, kommunikation och respekt är viktigast.

Jag har min syster, som inte är syster via blod. Mina brorsbarns mamma räknar jag som en väldigt nära syster-människa oxå. Dom är mina valda människor. Hade flera systrar förut, som jag saknar mycket, och jag älskar att det inte behövs blodsband för det.

Jag känner mig lite ledsen just nu, jag vill inte skriva ut exakt i ord varför, men jag trodde att så många år ändå betydde att jag borde få vara med när det är stora händelser. När jag varit närvarande varje sommar, varit den vakna vuxna när andra behöver vila, lov under så många år, borde det vara en liten övervägande del som betyder något. Min kärlek har aldrig minskat, även om livet kommit emellan och kontakten inte varit som tidigare, så behöver man inte ses eller prata hela tiden, det ska kunna gå evigheter, men i hjärtat vet man att personen finns där. Känner mig lite oviktig och förbisedd.

Nu ska jag ligga här med papperstussar i näsan och flåsa genom munnen, har satt på ”The Butler” på tv, den är så fantastisk bra.

Hoppas på att stora dottern vaknar snart så vi kan åka o handla sammans. Måste förbi mamma o hämta sopsäckar, dags att rensa hör hemma IGEN.

Barnens pappa köper öl i ”plattor” och lådor, men själva kartongerna ligger kvar på balkongen, säkert 5 bottnar till plattor och en stor kartong. Ölen går åt men skräpet lämnas kvar till mig. Som hushållssopor som står i köket o stinker. Alltid samma sak. Jag har gnällt. Jag har påpekat lite snällt. Jag har skrivit lappar o bett om att han ska lämna lägenheten som han vill komme hem till den. Inget verkar funka. Att våra barn bor här och borde få ha någorlunda fint omkring sig är inte någon prioritet tydligen. Väldigt tråkigt. Jag orkar inte gnälla och påpeka det här längre heller. Vill han ladda sin skit på mig får han väl göra det. Tycker dock, han har gått vidare, jag har gått vidare, så det är onödigt att skapa ny drama genom att inte respektera varandra, speciellt som han gör, lämnar sina sopor/sin skit till mig. Det känns som att han gör det medvetet. Men jag tänker strunta i det. Jag är väl den personen som försöker vara snäll, hjälpsam, vill att allt ska funka för barnen osv, men önskade att han kunde visa lite samma sak tillbaka. Ta hand om sin flickvän när han är med henne & sedan ägna barnen 100% av sin tid när han är med dom. Det är allt jag vill & önskar..

Ahh, och att hitta med egna hem. Något som bara är Mitt. Där allt ser ut som jag lämnar det. Där barnen har sina saker hos sin mamma. Den dagen, den kommer att komma, den dagen ska firas med bubbel och dans!!

Och jag ska till o med bjuda in honom och tjejen, hennes dotter, barnens kusiner med familjer! Ja, det ska festas för positiv förändring och det Nya Normala!

Tjohej!

~Bara jag~

Allt pappersarbete ”klart”..~

Jojjo

Nu är det underskrivet & klart. Igår sattes våra signaturer som ger andra tillåtelse att ta avgörande beslut och kontakt utan oss. Det är en sorg. Enorm sorg. Idag ringde dessutom Folktandvården och frågade om hans kommande tider, och att då säga att ”han kommer inte att gå till ”Er” mer utan han kan skrivas ut från er mottagning och kommer att besöka tandläkare på annan plats i Sverige” det var fruktansvärda ord att säga och det gav ett nytt uppvaknande.

Ja, mitt barn är borta. Mitt barn bor inte längre hemma. Jag vet att ni är några som undrar och funderar, det här är allt jag bekräfta. Fråga inget annat, för jag får och kan inte svara!

Mitt barn får inte bo med sin mamma för att dessa kriminella får härja fritt, de får tillåtelse att använda andras barn för sina fula och äckliga uppdrag, pga ett krig som vi vanliga inte har ett skit med att göra.

De kan arbeta fritt då vi lever i ett land där det under så många år inte arbetats för att förhindra gängen att arbeta fritt. Nu är vi i en situation i Sverige där gängkriminella kan styra vad som ska hända, när det ska hända, de kan styra från andra länder, de använder sig av oskyldiga människor, de använder sig av barn, och de skiter i vad som händer med våra barn. De använder befolkningen som förbrukningsvaror, går en sönder då hämtar de en ny. Vems familj som krossas, vilka anhöriga som trasas sönder, vilka lagar som bryts, vems blod som spills, det är helt oviktigt.

Jag har svårt att acceptera och förstå allt som hänt under så kort tid. Jag fungerar så att det tar ett tag för mig att kunna vända om och hitta fotfästet igen. Min hjärna klarar inte att sortera allting som händer, alla känslor, all ilska. Samtidigt så slog mina egna barndomstrauman upp och triggades igång. Jag drömmer om min egna uppväxt, allt som var så svart och hemskt, och i mina drömmar ser jag då hur mitt barn är ”på min plats” och får genomlida det som jag växt upp med. Det är fruktansvärt att i mardrömmar sitta som åskådare och inte kunna rädda mitt barn.. Det blev så viktigt för mig att veta hur han mår. Se hur han har det. Ha en kontakt hela tiden. Han får aldrig känna sig bortglömd. Han ska veta att jag hela tiden frågar, lyssnar, håller koll, kollar upp.. Jag vänder ut och in på mig själv för att han ska känna att jag är med honom hela tiden. När jag var liten lyssnade ingen. Ingen vuxen trodde på mig. Jag fick aldrig prata. Jag var övervakad under samtal med myndigheter. Jag hade ingen. Så ska det inte bli för mitt barn.

Det som är svårt för mig är att jag ska kriga och vara uppmärksam på allt gällande honom, samtidigt ska jag vara professionell i mitt yrke, vara närvarande och kärleksfull för mina barn som är här. Med min adhd, utmattning, ptsd så är det här jätte svårt. Jag är grym när jag kan lägga 100% fokus på EN grej. Tex, på jobbet är jag grym, när jag inte är orolig för privata saker. Hemma är jag trygg och lugn, när jag inte behöver oroa mig för vad som händer runt min son. Att ha koll på allt kring sonen och kontakter/samtal gällande honom är jag bäst på, när jag inte behöver ha ångest för att mina andra barn lider av saknaden av sin bror & ångesten över att deras jul blir drabbad.

Jag är sämst på flera bollar i luften..

Ekonomiskt går inte det här ihop. Inför jul, inför framtiden. Lönen som vårdpersonal räcker inte för att vara ensam med barn, julklappar, hyra & nu kostanden för att kunna träffa/hålla kontakt med mitt barn. Allt kostar så mycket. Allt har blivit förskjutet, ingen klapp är köpt. Allt har hamnat på is. Och nu börjar tiden att bli knapp och jag måste se till att på en vecka försöka köpa någon julklapp till barnen, ordna juligt hemma, få ihop någon typ av julbord, se till att låta mina barn få träffas o kramas innan julafton, där ingår en jävla massa kostnader, resa, julklapp, mat med mycket mera.

Och alla dessa saker är för mig övermäktiga. Just för att jag inte kan ”sortera” och ”separera” och planera ihop så många olika steg.

Jag känner mig extremt ensam. Jag kan inte och får inte prata. Minsta information som läcker ut till fel person kan vara farligt. Minsta sak som kommer fram till ”rätt person” (som jag tror är rätt) kan råka försäga sig och då kommer det kanske fram saker till fel person som pratar vidare.. Barnen får inte veta vart syskonet är. För om de säger något till en kompis, som säger till ett storasyskon/förälder som bara råkar säga vidare till någon, ja, då har det startas ett spår av information som inte får komma ut. Har fått erbjudande om krisstöd och krissamtal, men tiden att gå på samtalet finns inte. Första tiden blev avboka pga krock med andra viktigare möten. Andra tiden avbokad då mellanbarnet fick dubbelsidig öroninflammation och halsfluss. Tredje besöket pga yngsta dottern blev sjuk. Nästa tid är när jag ska jobba och jag kan inte vara borta från jobbet. Samtalet borde prioriteras, där får och kan jag få prata och ventilera. Men jag tror inte mitt arbete tycker likadant. Förstår ni mitt dilemma? Det sista jag kan lägga fokus på är mig själv. Samtidigt så, om jag går sönder, då rasar allting runt mig oxå. Jag är som en bärande balk för min familj. Jag kan tyvärr inte lägga över något på den andre vuxne, då blir inget gjort. ”Allting är svårt & jobbigt”.. -No Shit, Sherlock”-

Nu måste jag gå och kissa. Innan jag ska packa ihop inför en vecka utan mina 3 små troll.

Jo, ta hand om varandra. Oavsett vilken plats du bor på, vart i livet du är, så vet Du aldrig vad som kan hända, varken dig eller dina nära o kära. Ta inget för givet. Ta INGEN för givet! Sluta vara naiv och tro att allt blir bra, för vad som helst kan hända precis närsomhelst. I dagen samhälle är ingen säker. Så visa uppskattning och säg vad du känner, innan det är försent.

maskrosbarn, ~Dagligt~, ~Familjen~

~Här pressar vi alla gränser~

Jojjo

Nu har mellansonen blivit dunder sjuk. Han kom hem från skolan tidigare igår efter att jag pratat med hans lärare. Han var väldigt hängig & låg..

Jag tänkte först att det kan bero på vår privata situation, att han mår extra dåligt pga det.

Men han kom hem, drack lite must och gick o la sig. Sen sov han hela dagen. Vid 14:45 kände jag på honom och ungen kokar av feber. Så där riktigt snuskigt varm. I med Alvedon och ställer in vatten och mera julmust.

Åker o hämtar de 2 andra trollen. När vi kommer hem sover M igen. Låter honom vara. Vid 20 kommer han upp, fortfarande kokhet och pekar på halsen, väser fram att han inte kan svälja.. I med Alvedon och ger honom Zyx.

Nu på morgonen fortfarande så hög feber & kollar i halsen helt rodnat och rött och ser lite prickar. Nu väntas återkoppling från vårdcentralen här och hoppas de snabbt kan ordna så han får ta halsprov och sen kan få penicillin. Stackars lilla barn.

Är det inte det ena så är det det andra..

~Idag händer en annan stor sak, som är avgörande för närmaste tiden. Men kan inte nämna det ~

Idag är oxå en speciell dag för min bonussyskonbarn! Jag har ingen syster via blod, men en syster via kärlek, och hennes förstfödda fyller 20 år idag!! Det är stort! Den lilla vackra tjej som hade så bråttom till världen och ut ur sin mammas varma mage, kom till världen 10 veckor tidigare än hon skulle, och idag är hon en lång och vacker kvinna med hjärta så stort av ödmjukhet, ögon som glittrar och en styrka som kommer ta henne långt! Grattis älskade Lull på din födelsedag! Må den bli mysig och lugn och lagom, så som du vill ha det!

Grattis systeryster på ditt 20 år som Mamma!!

Nu ska jag välja i mig kaffe innan vc ringer, och alla andra myndigheter som kommer att ringa hela denna dag. Blir nog en hel del samtal att klara av.

En sak kan jag säga, det är aldrig rofyllt och stabilt när man har många barn. Det händer alltid minst 1 sak VARJE dag, men oftare 3-4 saker VARJE dag! På Gott & Ont…

Hej hej 👋🏼

~Bara jag~

~Jag vill ha ett nytt liv….~

Jojjo

Kanske inte ordagrant, inte ett helt nytt liv, men jag vill kunna göra om, göra andra val, spola tillbaka och radera. Så himla mycket vill jag ha en chans att göra om..

Det är en sådan sorg. Ett stort svart hål som gapar tomt, det riktigt ekar av tomheten och saknaden. Det märks så tydligt att något är annorlunda. Även tystnaden gör att det ekar ännu mer..

Att komma hem kändes konstigt. För även om det ser ut och luktar som det brukar, så är det inte som det brukar.

Sveket från människor runt omkring, det enorma sveket som kommer av tystnaden. Jag förstår inte varför vissa gör så medvetet dumma saker. Det finns inget som kan sägas som kan förklara det. Det är så uppenbart bara helt fel tid att göra vissa saker, det är så jävla fel månad, så fel situation. Jag trodde kanske att kommunikationen skulle bli bättre, men att då välja att helt plötsligt inte säga hela sanningen och göra såhär är fel.

Ibland är det familjen som är viktigast. Och då den lilla familjen som behöver hålla samman.

Jag är extremt dålig på att hantera jobbiga och kaotiska situationer som uppkommer utan förvarning. Har alltid varit så. Det jag lärt mig är att mycket hanterar jag genom tystnad utåt. Det är så mycket som pågår inombords att ord blir övermäktiga. Jag behöver tid. Jag behöver få tänka, vara arg, ledsen & behöver förvarning gällande nya situationer. Jag behöver lugn när allt är kaos. Trygghet. Då jag lätt kan utesluta även mina närmsta så är det sista jag behöver möta nya människor eller människor empati. Jag vill inte behöva svara på frågor, därför ställer jag inga själv.

Blev så besviken när jag kom hem. Julstjärnorna i vardagsrummet var inte uppe. Ingen stake i köket eller i sonens rum. De två jag fick upp innan veckobytet var de enda som satt uppe. Det tog 3 minuter att hänga upp och ställa fram. Hur kan inte ”nammen” ens haft 3 minuter till övers? Tre fjuttiga minuter??

Förstår inte hur det tänka eller prioriteras. Det är knappast så att den personen varit den som suttit upptagen med diverse samtal dygnet runt i 4 dagar.. Det har jag fått sköta. Så hur kan 3 minuter inte finnas??

Så jävla irriterad och besviken, arg och förbannad.

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Det blev inte som planerat~

Jojjo

Det blev verkligen inte enligt planen. Det blev istället ett mer chockerande och hemskt besked. Och nu är det försent att gå tillbaka och försöka göra annorlunda.

Alla dessa möten. Alla samtal, all planering, har lett till ingenting. Nu blev det så som jag absolut inte ville.

Samtidigt vet jag knappt hälften, men enligt säkra källor så har ”vi” haft änglavakt.. Det kunde gått så mycket värre, något som gjort oss alla olyckliga för alltid..

Sorgen, ilskan, oron, rädslan och att inte veta allting är påfrestande, men nu är det dags att jag börjar anpassa mig till det här och börjar leva och acceptera hur mitt liv ser ut nu.. Lite annorlunda, men så är det.

Imorgon ett möte igen som förhoppningsvis kan hjälpa till åt rätt håll, för såhär vill jag inte ha det.

Snart ska vi börja åka för att hälsa på.

Och jag ber er som känner oss att inte ställa frågor, vi vet knappt något och vi får & kan inte svara. Respektera att det är en tuff tid för oss som familj, och låt tiden gå gå litegrann.

Tack!

~Förundran~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

På liv & död~

Jojjo

Så började mitt arbetspass den här veckan.

På liv & död.

Att kämpa mot klockan, att trycka så mycket, så jämnt, lagom djupt som bara den för att få igång ett hjärta.

Adrenalinkicken tog över. Att det smärtade av stresspåslag i varje muskel kändes inte där och då. Att svetten rann ner i ögonen, händerna brann och axlarna skrek, det kändes inte där & då.

Men sen.. När tiden runnit ut. När det blev bekräftat att det var stopp. Då kom smärtan, ögonen sved, armarna så tunga, hjärtat grät. Ett liv var slut. Ett liv vi inte lyckades rädda. Så otroligt sorgligt, så orättvist & så hopplöst.

Jag och mina kollegor gjorde allt. Vi kämpade så hårt. Vi gav aldrig upp. Vi la all vår styrka, envishet och kärlek i vårt arbete men det var inte tillräckligt.

Hela tiden bara väntade jag på att få höra en rossling, ett försök till ett andetag, få känna att bröstkorgen inte godkände mina kompressioner..

~Vila i frid nu, dansa bland alla änglar och vaka över din kära~

Mitt jobb kan på 1 sekund växla från glädje till totalt mörker. Från skämtsamhet och skratt till total fokus och allvarsamt arbete. Det finns aldrig en förvarning om när, var eller hur.

Jag är så stolt över att jag och mina kollegor kan ställa om på nolltid och göra precis allt som krävs för att rädda liv. Att vi alla jobbar så enormt hårt.

Många klankar ner på vården. I vissa fall helt rätt. Men det många glömmer är, att vi som jobbar som Undersköterskor & sjuksköterskor INTE är dom ni ska klanka ner på. Vi gör allt för våra patienter, allt för våra patienter hälsa och välmående. Vi är sällan de som gör fel. Det är oss ni lägger era liv och er hälsa hos när ni ligger på sjukhus. Vi ser först om något är fel eller inte. Vi larmar direkt. Vi börjar arbetet direkt.

Vi som jobbar på ”golvet” vi vill alla göra det bästa för er människor som kommer till oss. ALLTID!

Den här dagen började med ett akutfall. Den började traumatiskt. Det här livet kunde vi inte rädda, och det är en stor sorg i våra hjärtan. Vi gjorde allt. Det gick inte.

Glöm aldrig hur skört ett liv är. Se till att de du bryr dig om vet hur viktiga de är för dig. Glöm gammalt groll. Bli bättre på att förlåta och gå vidare med rent samvete och sluta hata i onödan. För det kan gå på sekunder så kan Du aldrig göra något åt det som varit, en förändring, ett förlåtande är då för alltid borta. Det är INTE värt det!

Förlåta. Älska. Skapa Minnen. Lev för dagen.
~Bara jag~

Gråter~

Jojjo

Här ligger jag o grinar.. Varför vet jag inte. Inte hänt något just idag som gör mig ledsen. Men tårarna bara rinner. Jag ville stoppa gråten. Göra annat. Gråt är ofta ihopkopplat med panik för mig. Men jag lät mig låta tårarna rinna. Försökte andas så lugnt som möjligt & bara var ledsen. Och det först jag gör är att börja leta efter en orsak till att jag är ledsen!!! Istället för att bara låta mig vara just ledsen..

Iof var det många olika saker & faktorer som påverkat mig från förra veckan. Prövningar, känslor, test, andras känslor & tankar. Jag inser ju hur jäkla svårt jag har för att tillåta mig att känna och ta in att jag inte är gjord av stål. Att jag faktiskt är ganska känslig inombords men aldrig tillåtit mig att vara sårbar. Att vara ”stark” är jag bäst på! Alltså på riktigt. Att inte visa med en min i ansiktet vad jag känner är jag proffs på. Att förhindra och stoppa känslor är jag grym på.

Att vara ledsen, gråta, visa sårbarhet och vara mjuk är jag så sämst på. Det här är något jag tycker är jobbigt. Jag är avundsjuk på människor som kan skratta, gråta, visa känslor, visa sina riktiga Jag, prata om jobbiga saker, vågar vara sårbara utan skam, jag är verkligen så avundsjuk påse egenskaperna.

Jag vill vara sån. Kanske inte fullt ut. Men mjuk, sårbar, våga gråta o visa om något är jobbigt. Våga ta emot tröst.

Så nu har jag legat här i ca 40 minuter med tårarna rinnandes. Jag såg på ”Din mamma, Min pappa” och när ena sonen pratade till sin pappa så släppte något inuti mig. Dels en sorg över att jag inte vågar dejta. Och dessa mammor & pappor på tv får det att se s naturligt och fint ut.. Men jag, Inte tror jag det finns någon som faktiskt skulle vilja dejta en 5 barnsmamma. Jag känner mig så lite värd när det handlar om att våga träffa en man. Jag är rädd för att faktiskt bli kär. Att tycka om någon och bli sårad. Jag har min självbild som är min, men andra tycker jag har fel, men jag tycker jag har rätt. Det är ett problem för mig såklart. Det är lättare att bara undvika allt som har med kärlek, träffar, killar att göra. Ändå längtar jag efter närhet. Närhet som att bli kramad, hålla handen, en strykning över ryggen eller kinden, så ni inte tänker annan ”närhet”.. En stor bamsekram. Att få se in i någons ögon och se uppskattning & värme. Men ack, när jag inte vågar, så blir det omöjligt.

Jag har inte heller umgänget att träffa någon ny person via. Mina närmsta vänner bor i Björnlunda, Luleå, Öland, Sorunda. Den jag träffar kommer från samma kompisgäng som jag och där finns inga killar att hitta. Ja, de andra har vi avståndet till.

Ska jag börja med att hitta nya tjejkompisar för att kunna träffa någon snäll man som luktar gott, är singel, öppenhjärtlig, kul, varm??

Nä, med mina murar som sakta tunnas ut, växer oxå längtan efter en vuxen tvåsamhet. Men inte bo ihop, särbo. Längtan & glädjen. Att vara längtad efter. Åtrås..

Just i programmet är de ju ca 13-16 år äldre än mig, och jag tycker de är så fina, modiga, vackra människor. Och att se glimten, gnistrande ögon, det öppnar upp känslor hos mig.

Jag blev våldtagen på en dejt i slutet av året 2020. En dejt jag trodde på. Verkade vara en snäll man. Vi hade pratat med varandra i 7-8 månader innan vi träffades. Hans söner var hemma. Men jo, han lyckades ta min kropp utan godkännande. Jag hamnade i chock. Han höll i för min mun när jag sa Nej.

Han anmäldes. Lades ner pga ”Ord mot Ord”.

Där bestämde jag mig för att mina dagar med en man kan räknas som avslutade. Jag har mina ärr. Han gav mig nya sår. Han förstörde så mycket då han valde att ta min kropp och förnedra mig när hans söner är i samma lägenhet. Skammen jag har, gör att jag tappat tron på mig själv. Jag är nog inte skapt eller gjord för att älska eller älskas. Jag ska nog vara ensam med mina barn. Hård som stål. Inte få värme och kärlek. Inte åtrå eller åtrås.

Men ja, jag sörjer vad jag inte kommer få uppleva. Jag sörjer när jag ungdomarna prata om sina föräldrar, jag sörjer när jag ser deras lycka & skratt. För jag är satt på en bänk utanför allt det där.

Idag är ingen bra dag… ♥️