~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Det blev inte som planerat~

Det blev verkligen inte enligt planen. Det blev istället ett mer chockerande och hemskt besked. Och nu är det försent att gå tillbaka och försöka göra annorlunda.

Alla dessa möten. Alla samtal, all planering, har lett till ingenting. Nu blev det så som jag absolut inte ville.

Samtidigt vet jag knappt hälften, men enligt säkra källor så har ”vi” haft änglavakt.. Det kunde gått så mycket värre, något som gjort oss alla olyckliga för alltid..

Sorgen, ilskan, oron, rädslan och att inte veta allting är påfrestande, men nu är det dags att jag börjar anpassa mig till det här och börjar leva och acceptera hur mitt liv ser ut nu.. Lite annorlunda, men så är det.

Imorgon ett möte igen som förhoppningsvis kan hjälpa till åt rätt håll, för såhär vill jag inte ha det.

Snart ska vi börja åka för att hälsa på.

Och jag ber er som känner oss att inte ställa frågor, vi vet knappt något och vi får & kan inte svara. Respektera att det är en tuff tid för oss som familj, och låt tiden gå gå litegrann.

Tack!

~Bara jag~, ~En snabbis~

Mindre kul möte idag~

Ett möte som kan vara väldigt avgörande för framtiden. Både kortsiktigt & långsiktigt. Omtumlande psykiskt är det iaf. Omtumlande emotionellt.

Det känns som att det kommer hända saker i raskare takt nu. Jag hoppas så mycket att allt är som det ska över Jul & Nyår, och att det nya året kan kommer med större förändringar, det som måste hända menar jag, men inte under högtiden.

För jag tror att nästa år, vid den här tiden, ser det annorlunda ut. Och jag vill inte att högtider ska förknippas med minnen av sorg och frustration & oro. Speciellt inte såna här familjehögtider. Då ska banden återknytas, värme och kärlek, nya fina minnen skapas med hjälp av skratt och glada barn.

När jag kommer härifrån måste jag handla & sen hem o städa. Saras N hjälpte mig att byta tv i v-rum igår och det blev ett lite mindre kaos då. Nu måste jag städa av tv-bänken och få lite snyggt. Det bästa med att byta tv var att få bort dammet mellan väggen och tv. Fy satan så äckligt det var! Det är nackdelen med att ha en vägghängd ”dumburk” det blir alldeles för sällan städat i det utrymmet. Men nu har jag ju chansen att få riktigt fräsch, lagom till att det är dags att börja fixa fint för advent!

Orden tog slut nu. Har alldeles för mycket oro och tankar som snurrar så mitt hjärnkontor håller på att gå i kras.

Ska Du ut o köra bil idag? VARNING: Det är riktigt jävla halt på vägarna!!! ÄVEN MED DUBBDÄCK!!!

Hej hopp

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~En snabbis~

Lite snö~

~jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var ju roligt Hurraaa~

Äntligen! Det lilla som hittills kommit gör ändå att det blir så mycket ljusare ute! Jag avskyr det gråa, dova, mörka vädret i November. Det känns bara mera mörkt i hjärnan, och jag personligen känner mig bara mera trött. Nu genast, känns det ljusare!

Idag ska jag skjutsa brorsonen till Cup. Min mamma ligger med Corona så hon kan inte, så jag erbjöd mig att skjutsa. Tycker synd om honom om han ska åka kommunalt. Tar ca 1,5 timme med tåg/buss och runt 30 minuter med bil! Så vi ska börja rulla om 20 minuter.. Hämta upp hans fina mamma på vägen :).

Ska ladda med flera lager kläder. Det är svinigt kallt och friskt, och jag hatar att frysa!

Så, ha en bra dag allihopa!

~Bara jag~, ~Familjen~

Fler timmar Tack~

På dygnet. Nu!

Det är en önskan som aldrig kan bli sann, men något jag verkligen behöver. För att minska alla ”möten” och arbetstid är inget alternativ. Inte just nu. Alla möten är av stor vikt att delta i, det är bara lite för många. Minst 3 möten i veckan. Och på det ska jag jobba och ge kärlek och omsorg till alla barn. Det är svårt & tufft just nu.

Väntan på det oundvikliga är olidlig. Även om jag måste säga att det i den här väntan är ganska skönt att vara ovetande.. Men det är mera som ett litet skydd, ett skydd som kommer brista.

Idag började jag dagen med mina 3 små troll och lämna på skolan. Sen åkte jag o hämtade Pepzie som hade tid för operation idag kl 8:30. Det gick bra att lämna över henne, även om det nog blev lite fuktigt i ögat när jag sa Hej då och gick därifrån utan henne. Hoppas verkligen att allt går bra. Det finns stora risker när man söver och operationen är väldigt omfattande. Men jag håller tummarna och jag får träffa henne när jag slutat mitt kvällspass. Idag är det byte av vecka, så nu är det 7 dagar utan barn. Saknaden känns redan nu!

Imorgon ska jag på utbildning på jobbet. Hatar den typen av utbildning, Simulering, men det är ett jobbigt måste, så bara att genomlida och se glad ut. Är väl iof oxå bra att ha avklarat som utbildning och bra att ha som grundläggande kunskap i det yrket jag har.

Jag jobbade helgen, men i söndags blev det vab. Max vaknade på lördagsmorgonen och kaskad kräktes. Stackars! Nu har vi hållit stenhårt på 48 timmar innan han fått träffa andra, och jag hoppas att Sigge klarar sig. Ebba har redan haft en magsjuka, min senaste vecka hemma, och hoppas innerligt att Sigge klarar sig! Inget mera kräks!

Nu ska jag glo klart lite på nyheterna, sen åka mot det Sjuka Huset!

Hej hopp

~Bara jag~

När jag drunknar av minnen~

11 år av vansinne. 11 år i förnedring. 11 år där jag inte hade ett namn..

De åren har såklart skapat djupa sår och hårda ärr i mig. Min tid i fosterhem, det är de minnen jag har från min barndom. Har vissa glimtar såklart, men de är enbart av mina vänner/grannar jag hade. Inga ljusa minnen från min ”familj”.. Där är det dunkla och mörka minnen, helt utan kärlek. Varje dag fick jag veta vart jag kom ifrån, att jag minsann inte var värd något, trots att den här så kallade FAMILJEN fick massor med pengar av Socialtjänsten för att de skulle ta hand om mig. Pengar som skulle gå till aktiviteter, resor: allt för att ge det här ”stackars barnet” fina minnen & en ”bättre” uppväxt.

På ren svenska, det här var under 1984-1996, jag hade hellre, om jag fått välja, bott kvar hos min mamma. Den omänskliga kontakten och den smärtan, den psykiska & fysiska misshandeln jag genomgått under de 11 åren, tror jag hade varit kraftigt halverad om jag fick stanna hos mamma.

Det här är ju ett par år sedan, mitt hopp ligger i att även socialtjänsten utvecklats och gör noggrannare kontroller och VIKTIGAST av allt, lyssnar till barnet/ungdomen!!

Jag är så upprörd & orolig just nu. Tänk om mitt egna kött & blod ska genomgå liknande process?? Det är min skräck.. Min absoluta mardröm. Det finns en annan inblick i ”olika hem” idag, men vissa hamnar ”mellan raderna”?!? Tänk om mitt barn är en av de få??

Jag mår så vidrigt dåligt. Dels känner jag att jag misslyckats.. Jag menar då att när jag var liten blev jag placerad i fosterhem pga min mammas missbruk. Jag missbrukar inte. Däremot har jag misslyckats med uppfostran, regler och att få mitt barn att lära sig göra rätt o kloka val. Jag har helt misslyckats. Jag borde sökt efter honom dygnet runt när han ej svarat i telefon. Borde krupit på alla 4a i buskar o jag borde övervakat mer. Jag kunde göra mer.

Jag önskar att jag kunde o hade möjligheten & packa ihop o flytta. Lååååååångt från Stockholm. Långt ut i skogen. Långt från en tåg station. Men den möjligheten har inte jag. Jag har inte råd. Jag kan få jobb var som helst som undersköterska, men jag måste hitta ett boende långt härifrån, jag måste bryta många kontakter för att min son ska kunna börja om. Alla hans syskon måste börja om. Men den möjligheten finns inte. Annars hade jag, utan minsta tvekan, gjort det.

Det här är så hemskt. Jag är inte ensam om att genomlida det här.

Till alla er Gäng/Kriminella, ni som rekryterar, som ber era rekryterade fortsätta rekrytera, kan Ni snälla bara ge FAN I MITT/VÅRA BARN?? Dom som ni nu dödar ar barn som ni själva rekryterat!

Låt oss behålla våra barn. Låt bli våra barn. Sköt er skit på egen hand utan att blanda in någons son eller dotter.

Hade ni inte funnits, hade min son varit min, och inte er.

/Joso

~Bara jag~

När inget hjälper~

Hur kommer man ur den onda cirkeln som vi lever i, som bara återkommer om & om igen.. Jag levde ett tag i tron om att jag lyckades bryta den onda cirkeln samt bryta mönstret av destruktivitet och fel umgänge, men inser att det var bara ett ”blindspår”!

Nu står vi här igen. Trampar runt i redan sargade spår och det blir inte bättre. Beteenden och umgängen har inte alls brutits, de har bara varit väldigt bra kamouflerade.

Jag som mamma, jag orkar inte mer. Jag kämpar, jag stör, jag ifrågasätter, ställer ändå rimliga krav. Jag har försökt med belöning, med straff. Inget fungerar. Det är nog redan försent. Jag har skrikit efter hjälp. Till alla olika instanser och myndigheter.

Nu först ska först insatsen göras: Intensiv Familjebehandling. -IGEN-

Jag tycker det är otroligt patetiskt att ha det som insats. Det är bara Jag som vill gå den behandlingen för att hjälpa mitt barn. Men när de andra två parterna är ganska ointresserade av denna typ av behandling, så undrar jag vad det ska leda till?? Jag behöver inte behandling. Den som behandlingen riktad till är inte alls intresserad. Ska vi slösa resurser, pengar & tid för något som inte kommer leda till någonting?

Jag kommer ge hela min själ för att stötta mitt barn, jag gör allt som krävs och mer än så, men jag tycker att det hela bara handlar om att ”skjuta upp det uppenbara”, och jag är livrädd att något riktigt illa kan hända innan ”myndigheten” inser att det här är inte det som behöver fokuseras på. Det behöver göras drastiska beslut och det snabbt.

Jag når inte fram. Jag kan inte prata med mitt barn. Mitt barn utstrålar en sån avsky gentemot mig, för jag är bara störande & jobbig. Jag fattar att jag är jobbig, det är en del av mitt jobb som mamma. Jag ska veta att jag gör och gjort allt i min makt för att hjälpa mitt barn att ha ett långt och bra liv.

-Allt annat är otänkbart-

I allt det här ska jag även vara en närvarande & kärleksfull mamma till mina andra barn. Jag ska vara en uppmärksam arbetskollega på mitt jobb. Samtidigt äts jag upp inifrån av oro, rädsla och sorg & ensamhet i en väldigt orolig värld.

Varje dag vaknar jag med tanken:

-När?

Var?

-Är det idag?

~Bara jag~

Solberga Cupen 2023~

Så modiga och duktiga Tellus A’s spelare är!

Maxen kämpade på bra i alla matcher, tråkigt att två av hans spelkompisar blev sjuka och då blev hans lag utan avbytare i första två matcherna. Det blev en hel timme aktivt spring för laget, det är mer än vad många skulle klara av!

Solberga Cup/Solberga bollplan

Vädret var helt okej. Solen kom fram o ibland värmde den faktiskt.

Älskar hösten och alla dess färger

Det har varit en ganska bra dag. E sov hos sin bästis från igår, M gick till kompis efter Cupen & på eftermiddagen kom E & Z hit och de tog med Lilla S ut o cykla o åka rullskridskor.

Förkylningen börjar släppa greppet. Lite hosta kvar, o den kan ju vara kvar länge!

Nu ska jag kolla tv o n stund innan sängen ska få sällskap!

Tjo!!

~Bara jag~

Sjukare än sjukast~

Jag åkte på en förkylning som verkligen bitit sig fast och tagit all ork ifrån mig. Långdragen jäkla skit oxå.

Började smått under min vecka med barnen, då var Max’s dunderförkyld så fick vabba. Sen jobbade jag kväll nu i veckan och redan i tisdags kände jag symtom i näsa o hals så anade att jag kanske var på väg att bli sjuk. Kämpade på med jobb ändå. I torsdags började jag passet med Coldzyme munspray, Stepfen halstabletter & Alvedon i kroppen. Passet var sjukt jobbigt. Kände att febern låg där inne o skrattade åt mig.

Hann bara komma hem efter avslutat kvällspass, då orkade jag inte kämpa emot viruset längre. Sov inte en Blund den natten. Låg med feber & frossa, ont i kroppen, litervis med snor frästes ut.. Har legat helt däckad sen torsdags natt. Minns knappt dagarna och vad jag gjort. Så himla kokt o slut har jag varit. Somnat när som, vaknat då och då. Tvingar i mig vätska och gått på toa.

Nu är första dagen jag sitter upp o tar en kopp kaffe. Frisk?? Nä, inte ens i närheten. Huvudet är som inbäddat i ett vakuum. Täppt i näsan fortfarande & dryg hosta. Tror fan jag fick årets influensa tidigt?

Idag ska jag hem till mina troll. Känns som om jag varit i en dvala i typ 3 veckor, ändå har det bara gått 7 dagar sedan jag sist träffade dom. Längtar efter deras söta ansikten och kloka tankar!

Hoppas att jag blir bättre och friskare nu för varje dag som går. Vill må helt bra utan minsta symtom.

Innan passet på onsdag.. Ser fan hur svullen jag är pga nästäppa och svullna bihålor..

Önskar alla en fin tisdag, önskar alla en vacker höstdag, god hälsa & positiva möten!

Ha det bäst!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Förståelse~, ~Förundran~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Att vara mamma~

Att vara mamma är fantastiskt. Att bli mamma var helt omtumlande, det förändrade hela min värld, det fick mig att inse att från den stund jag fick mitt lilla knyte i famnen skulle inget jag tidigare trott eller tänkt om livet någonsin bli detsamma. Allt jag tidigare trott skulle från o med nu inte betyda ett skit.

Allt förändras den dagen du får ett litet liv i dina armar. Ett liv som är helt beroende av dig för att överleva. Vad jag ville, det upphörde där och då. Nu var det någon annan som alltid var viktigare.

Så här har det varit varenda gång jag fått ett barn. Första gången var självklart mest omtumlande, men varenda gång ett nytt litet liv kom så ändras livet och prioriteringar.

Jag har varit mamma i 20 år. Jag har varit mamma till fem barn i snart 7 år.

Alla mina barn har sina förväntningar av mig som mamma, jag själv lever för att se till att deras liv blir det bästa de kan få. Med detta vill jag påpeka att vara mamma, förälder, är det absolut svåraste jobbet som finns. Det är alltid en kamp. Alltid en oro som inte går att beskriva. Självklart även en kärlek utan gränser, men det absolut svåraste att leva med är oron, kampen, jagandet & rädslan att göra fel.

När barnen blir tonåringar, dom tror dom vet bäst, att de själva kan göra alla val kring deras liv, då blir jobbet ”Mamma” så svårt. För en tonåring vet inte bäst. En tonåring har inte ett konsekvens tänk som fungerar helt o hållet. De lever för dagen, men glömmer vad ett beteende kan göra på längre sikt. Och här ska jag då kliva in och fråga hur ”tänkte Du nu?”

Att vara mamma innebär att du aldrig sover en hel natt igen. Att du alltid är rädd & orolig. Att du blir hatad emellanåt för att du ringer och frågar en sådan enkel fråga som ”Hur mår du? Vad gör du?” Eller ”Kommer du hem till middagen?” Det innebär att du jobbar heltid för att få in pengar, samtidigt som du är totalt slut av sömnbrist, men vet att Du måste jobba samtidigt som du även jobbar 100% i din föräldratjänst, du arbetar alltid dubbelt.

Det innebär att du efter en dag på ditt jobb, ett arbetspass som klarats av trots att du bara sover som mest 4 timmar per natt, kommer hem och är så trött och mör att du skulle kunna stå o sova, men då ska se till att börja jaga runt efter barn, laga mat, sköta disken, se till att rena underkläder finns, boka in alla tandläkarbesök, läkarbesök mm på den enda lediga dagen du har, för annars blir ditt jobb lidande, det går inte.

I mitt fall har jag fem barn med väldigt olika behov. Något barn har väldig problem ute i samhället, ett annat har kraftigt utåtagerande beteende, en annan vill ha den här nära närheten för att må bra, en kanske vill prata om sitt favvo intresse varenda sekund det går.. Allt detta ska hinnas med på dygnets få timmar. Helst ska allt göras under den tiden då jag står vid spisen eller sköter disken eller hänger en maskin tvätt.

Samtidigt som jag lyssnar och försöker komma på bra svar, så går hjärnan på högvarv över det barn jag kanske inte fått tag på & oron hopar sig över vad som kan ha hänt som gör att det barnet inte svarar i telefon..? Och jag får inte bränna maten, kanske pastavattnet kokar över exakt just då, och jag måste vispa i smöret till såsen jag ska göra..

Att vara mamma innebär att Du får inga pauser. Du slutar stänga toadörren för så fort du satt dig där är det familjmöte i dörren. Du kommer misslyckas ibland och det ger dig ångest. Du kommer aldrig mer känna dig lyckad och att du har all den tid som behövs som dina barn vill ha. Din semester är inte en semester. Det är en ny tjänst, som förälder. Ledig tid spenderas med att åka till o från träningar, med en bli full av missnöjda barn som hellre gör annat.

Att vara mamma är det finaste Du kan bli. Men det är oxå det som gör att Du får en självinsikt och du inser hur egoistiska människor är som inte har barn. Dom kan aldrig förstå hur tufft jobbet som mamma är. De ser sig själva som prio 1 i sitt liv, en mamma ser sina barn som prio 1, sen kanske ett djur och en själv är ingen prioritet alls.

Vad vill jag med detta?

Jag vill försöka öka förståelsen bland människor, speciellt ni som inte har barn, sluta kom med Goda Råd gällande barn & barnuppfostran, för er åsikt är fel. Ni kan aldrig förstå. Ni kan inte det oavsett om ni läst 5 böcker om barnuppfostran eller 300 böcker. Har Ni inte barn så kan ni omöjligt veta hur livet med barn ser ut och är. Och det går heller inte att beskriva hur ett liv som förälder är. Det är en enskild upplevelse, och det är en heltidstjänst som är både lycklig och full av kärlek samtidigt som den helt kan dränera en.

Så sluta kom med goda råd.

Vill du göra något, erbjud dig att vara barnvakt, bjuda på middag, komma över med matlådor, lyssna gärna men skit i att kommentera. Och framförallt inga Goda Jävla Råd!

Tack o Hej:

Från en väldigt trött mamma

~Bara jag~

Brummat hela dagen känns det som~

Jag har gjort det frivilligt, så mitt gnällande är enbart egentligen över hur förbannat tråkigt det är att, dela, åka själv längre sträckor n& hur förbannat tråkigt det är att åka långa sträckor i en manuell bil!

Den som vet, den vet!

Här hamnade jag iaf efter 40 minuter i bilen. Hämtade upp brorsonen för att åka till hans träning i H-höjden.

Så glad när jag fick sällskap i bilen. Han höll igång snacket bra och resan, som tog ca 1 timme och 9 minuter, kändes snabbt avklarat.

När jag sitter o kör ringer både min mamma och min son och min dotter. Dom som känner mig vet att jag inte svarar när jag kör bil.

Men, jag fick igång högtalaren så jag ändå satt fast i köer så kunde prata snabbt. Jag typ skrek ; jag pratar inte i telefon när jag kör bil och jag kör bil just nu!!! Viktigt????

Nä, inget var så viktigt, så dom var nog vara ute efter att störa mig lite 😂

Mitt huvud är kokt. Mitt vänstra ben, ej van vid manuell bil, är så trött..

Kommer hem o hissen funkar inte!!! WTF??

Tur att det bara är två trappor upp på min andra bostadsadress.

Min säng och mina kuddar skriker efter mig, och likaså min rygg skriker på mig.. Dags att säga Tack o Hej till denna dag och hoppas på betydligt lugnare och mer harmonisk dag imorgon!

Tack för att Du tittare in!

♥️