Nu är näsorna våta och magarna oroliga, och då får man vara hemma från förskola och skola. Så är det! Hårdare riktlinjer just nu, och det är bara att acceptera och följa.
Just nu sitter M och bygger ett helt fantastiskt hus i Lego och S sitter uppkrupen bredvid mig i soffan och tittar på Zootropolis. Jag har hunnit städa av i köket, dammsuga, klippa av tomaterna från plantorna och lagt in i fönstret. De kommer aldrig bli röda ute nu, för lite sol och värme.
Tog in paprika-plantan oxå, hoppas den fortsätter gro inne och att paprikorna växer sig stora. Men så fort den togs in så satt den Lilla Katten mitt i krukan och lekte kurragömma i jorden under alla gröna blad. Hon lekte ca 25 ggr innan hon fattade att jag hittade henne innan hon gömt sig! Tillslut fick jag flytta krukan till ett annat rum och förhoppningsvis hittar hon den inte.
På fredag ska jag träffa min husläkare, hon vill fortsätta följa upp min rygg. Värken har spridit sig, nu har jag ont både i rygg, skuldror, överarmar, armbågar och fingrar. Antingen så har muskler & leder tagit så mycket stryk av tiden med diskbråcket, tog nästan 1 år från det att jag fick själva ”bristningen” i diskbråcket tills jag blev opererad, och jag kunde ju knappt gå, eller så har något annat hänt som gör att jag har mera värk. Hon skickade ny remiss till sjukgymnast, så får jag se om jag helt gör mina övningar fel, eller om jag kan komplettera med några nya övningar. Den som lever får se!
Nu ska jag gosa ner mig i soffan med S och kolla på någon konstig tecknad film med knasiga fåglar.
Datumet för vår första gipsbärare!! Som är ett barn då alltså.. Majen har haft gips några ggr genom livet, jag har endast stukat fötter och handleder under mina tonår.
I fredags ramlade Ebba ner från ett äppelträd inne på förskolan. Det är endast 1,5 meter upp, men det räckte visst för en ”krossad” armbåge. Det är andra gången hon klättrar och ramlar ner från just det trädet.
I fredags när hon kom hem var hon så ledsen, hon grät och höll ”om” sin vänstra arm hela tiden. R åkte till HS akut, de gav henne 1 gram Alvedon och sa att deras röntgen är stängd och tyckte att vi tidigt på Lördagen skulle söka upp ALB istället, där de har barnröntgen. Men de kände lite lätt på armen men tyckte vi kunde vänta då de inte rådde oss att sitta hela natten på ALB.
Hon fick Alvedon när de kom hem och somnade ganska snabbt. På lördagen var hon ganska ”normal”. Använde inte vänster arm, men jag lindade om den med gasbinda, då vi skulle på Konfirmation i Gnesta kl 11.00. Hon lekte knappt hos kusinerna. Fick Alvedon på kvällen då hon hade ont.
Imorse såg det bara konstigt ut, lindade av armen och hon vägrar använda den.
Blev HS närakut. Röntgen visade en ”krossade” armbåge, en rejäl fraktur som ”tur i oturen” ligger rätt. Vanligtvis opereras frakturer i armbågar, men Ebbas borde läka med 4 veckors gips. Om en vecka ska hon röntga om armen igen på Huddinge Sjukhus.
Stackars barn! Hon har gått sen i fredags med fraktur i armen. Knappt gnällt. Använt hela kroppen när hon ska förflytta sig, klättra, sätta sig, utan att använda vänster sida av kroppen.
När vi kom hem från sjukhuset hade Ebba med sig glass till syskonen. Och av röntgen fick hon såpbubblor som hon delade med sig av ute på gården på kvällen. Röntgen tyckte hon var läskig. Och hon hade så vansinnigt ont när de skulle lägga armen rätt för bilderna. Jag fick hjälpa till så att det blev bäst för BomBom. Dessutom ”lärde” jag röntgen usk & ssk något helt nytt om hur man röntgar ett barn som har ont och är rädd.
Nu sover 2 av tre små troll. Sigge sitter som en ”glödlampa” i soffan. Imorgon är det dagis och 6års och jobb som gäller.
Den här FUCKING jävla Corona! Vidriga jävla virus!!!
Min mamma har varit sjuk i lite drygt 4 veckor. Med förkylningssymtom. Stannar hemma från jobbet, blivit sjukskriven då symtomen ej gett vika. Då hon redan har astma så har den naturligtvis förvärrats kraftigt under dessa veckor. Hon har starkaste dosen på inhalationer upp till det dubbla under en dag. Ändå hjälper den inte. Hon har sista tiden knappt kunnat gå 4 meter utan att bli riktigt andfådd. Alltså hon har behövt stanna och sätta sig. Balansen har försämrats, huvudvärk dagligen. Hon har haft videomöten med sin husläkare på vårdcentralen som förlängt hennes sjukskrivningar, sagt att hon ska fortsätta med inhalationerna.. Mamma har bett och tjatat om att få testas för Covid-19. Bett om en lungröntgen. Men läkaren på vårdcentralen säger Nej. Du har bara astma. Och är förkyld. ”Jag sjukskriver dig en vecka till, ring igen om du behöver längre sjukskrivning” Alltså MORR!! Jag blir så förbannad. Hon är i riskgrupp med tanke på hennes astma.
Igår ringer hon mig, i panik, hör knappt vad hon säger, hör bara hennes kippande efter luft. Jag ringer direkt min svärmor och får låna hennes bil. Åker direkt till mamma. Hon sitter på toa, håller i väggarna för att allt snurrar, varje andetag både in och ut är ett ”väsande” och tjutande och helt sjukt obehagligt ljud. Får bära henne till soffan. Hon hade ringt 1177.se och bett om hjälp. Bett om ambulans. Försökt få fram att hon inte får någon luft.. Till svar får hon ”vi lägger upp ett ärende om att ambulans ska åka till dig”
Det här var 18.43. Jag kom dit 19.15. Hör hur hon kippar efter luft, känner inte igen min mamma. Jag ringer 112. Berättar att min mamma ringt 1177 och bett om hjälp, och jag vill veta om de kan se vart ambulansen är. Hon på 112 hittar ärendet. De har lagt in att mamma vill ha ambulans, men de har inte skickat ut det till någon bil!!! Tjejen på 112 kopplar in en sjuksköterska i vårt samtal, samtidigt som de ställer frågor om hur mamma mår, ber mig kolla och göra vissa saker med mamma så sitter hon och kontaktar en akutbil med sjuksköterska. Det var svårt att få tag på någon, men hon sa att första bil som blir ledig kommer till mamma. Efter 20 min ringer 112 upp igen. Denna gång en Sjuksköterska som vill kolla hur det är med mamma. Han säger att de kommer att ringa upp mig med jämna mellanrum ända tills akutbilen anlänt. Han ställer frågor. Säger att blir det minsta försämring ska jag ringa 112 direkt. Efter ytterligare 15 minuter kommer akutsjuksköterskan. Han kontrollerar, gör tester på och med mamma. Hon syresätter sig bra på rumsluft, men andas 26 andetag i minuten i ”vila”. Han ber mig hjälpa till att få upp henne och gå 15 steg i lägenheten. Andningsfrekvensen går upp till 40. Han bestämmer där och då att ambulans ska tillkallas och mamma ska till sjukhus och undersökas grundligt.
På akuten tas EKG, bastester, lungtester, extra blodprover, Covid-19 test. Något vajsing med lungkapaciteten. Lungorna jobbar inte som de ska. Hon får syrgas och dropp. Först vill Läkaren lägga in henne några dagar med syrgas. Sen har de platsbrist. Och hon tillhör den ”friskaste” av alla sjuka så hon skickas hem vid 04.00 på morgonen. Att hon hade Corona var det inga tvivel om. En långdragen sådan som tyvärr gett efterdyningar på hennes lungor.
Nu får det sluta att ”spelas” med människors liv!!
Varför skiter man i att testa? Det finns tester, det finns kapacitet att få fram svaren. Allt finns! Men människor testas inte! Inte ens de som varit sjuka längre, som är äldre, som har kraftig astma, som ber om hjälp, som blir sämre och sämre för varje vecka.. Istället sjukskriver man och sen skiter man i ordentliga uppföljningar.
Och nu, Landet Lagom, bestämmer man att det ska börja släppas på restriktioner!! HerreGuuud!!! Vi har inte ens nått kulmen av detta! Folk måste förstå att hålla avstånd är så viktigt! Stanna hemma vid minsta symtom, även om man tror det är allergi, det kan vara Corona! Och eftersom sjukvården inte prioriterar de i riskgrupp, så måste de som inte är i riskgrupp tänka steget längre! Tänk på andra! Var hänsynsfull och luras inte ut av sol och värma. Om man gör det, håll för fan avståndet!! Tvätta händerna när du kommer hem, byt kläder och tvätta. Spruta av skosulorna. Tänk Tänk Tänk!!!
Att se mamma kippa efter luft, vara livrädd, att behöva åka ensam till sjukhus pga besöksförbuden. Inte kunna hjälpa och följa med i ambulansen. Inte finnas där och lugna, trösta, stötta när hon blir isolerad på akuten.. Bara via telefon, det är inte kul. En av mina största mardrömmar i denna speciella tid med Corona blev på riktigt. Att någon nära blev sjuk. Väldigt sjuk. Inte kunna andas..
Nu kan jag inte skriva mer. Jag försöker själv bearbeta alla känslor som rasar inom mig. Först nu förstår jag nog vad som hände. Det gör ont och jag vill inte gråta.
Ta hand om varandra. Ta hand om andra genom att stanna hemma.
Nu har jag fått nog av att vara sjuk. Jag vill inte alls vara hemma längre. Jag vill gå till jobbet och prata med lite mognare människor än mina barn. Få vara social med andra vuxna. Även om vi kan bete oss som knäppa ungdomar ibland.. Min förkylning har ändrat karaktär igen.. Näsan rinner igen, rinner konstant! Och nyser hela tiden. Hade det inte varit för att jag även har ont i halsen och hostar skulle jag faktiskt tro att jag är pollenallergiker.. Nu är jag inte det, vad jag vet.. Överlag är jag så himla trött på det här nu. Trött på corona. Trött på virus. Trött på Covid-19..
Jag vill ha en normal vardag tillbaka. Där jag går till jobbet, barnen går på dagis och skola, man äter middag efter vardagliga rutiner, städar som vanligt. Nu blir det ibland manisk städning vissa dagar, för att jag är så vansinnigt uttråkad, eller så blundar jag bara för skiten och mår psykiskt skit för det istället.
Hela den här situationen som Corona skapat, gör att jag och min äldsta son bråkar mer än vad vi någonsin gjort. Vi blir osams för inget. Han kallar mig saker han aldrig gjort förut. Han har en attityd som får mig att tappa andan ibland. Ett språk som gör mig helt vansinnig och det vet han och därför trycker han extra på just det, han vet att jag blir arg, och kan sitta och skratta mig rakt upp i ansiktet när han lyckats.
Känner en enorm oro inför hans umgängen. Vissa han hänger med lurar jag inte alls på, och jag gör mitt yttersta att förhindra att han träffar dom. Men självklart lyckas jag inte alltid. Vi får veta mycket om vart han är och vilka han är med, har goda kontakter med våra lokala Fältassistenter, nattvandrar-grupper, och andra föräldrar. Men allt vet man ju inte, såklart, men en hel del mer än vad han tror. Han är verkligen i en helt fruktansvärd 13 års fas. Han är sååååå mycket tonåring i hans lilla kropp. Han vet inte vad han känner och inte känner & hans språkstörning har exploderat på sista tiden. Han kan knappt styra hur högt han pratar, han går runt och visslar, ska han säga något så skriker han fast det är helt knäpptyst runt honom. Jag fattar ju att han har ett inre kaos just nu, och han har väldigt svårt att förstå Corona situationen och allvaret i det, många saker har rubbats och blivit annorlunda, och det här blir omfattande mycket ostrukturerat i hans huvud och kropp… Jag kan förstå det. Men jag vet inte hur mycket mer jag själv orkar heller. Hur länge till jag kan hålla alla känslor någorlunda i balans, försöka att vara logisk och pedagogisk. Jag börjar ta slut som mamma. Jag vill ha en vecka för mig själv i skogen i ett tält, utan telefon, men en radio vore trevligt, där jag kan sova, skrika, gråta, slå på träd och bara vara jag. Ladda upp mig själv igen. Säger bara Fuck Vuxenansvar & Fuck Corona & Fuck Tonårstrots!
Det händer inte så mycket här just nu. Sara har sina studier på distans. Idag ska hon ha Hantverk, gissar på att jag får vara ”modell” för någon sminkning eller frisyr.
Igår var det dags igen för hennes spruta mot reumatismen. Den här nya medicinen gör ont när den sprutas in. Den svider tydligen jätte mycket. När jag ska ge henne den så känns det som att vi är tillbaka till när hon fick Metotrexat i injektioner som 7-9 åringen. Hon grät, skrek och gjorde motstånd, men den medicinen gjorde henne sjuk. Hon fick biverkningar av själva Cellgiften mer än vad cellgifterna hjälpte hennes leder. Humiran som hon fick, det biologiska läkemedlet, för ca 1,5 år sedan, har varit ”lättare” att ge. Har inte gjort ont att ta. Men då byggde hennes egen kropp såklart upp anti-kroppar MOT Humiran så den fyllde ingen funktion. Nu får hon då Elebra, ett annat biologiskt läkemedel, som gör ont att ta. Igår låg hon och gömde sig för mig i 40 minuter sen var det en kamp att få ge henne sprutan, sen grät hon i en timme, gömd under sin huvudkudde i sin säng. Jag hatar att vara den som sticker henne. Hatar att se hennes panik och ångest över att få ont av injektionen. Hatar att nu ska vi göra det här 1 gång i veckan. HATAR REUMATISM!! Hatar JIA!! Hatar att hon fick reumatism. Jag vill ta över den sjukdomen. Jag önskar att det fanns en forskning kring att föräldrar kan få överta deras barn kroniska sjukdomar. Jag vill inte att hon ska lida. Jag vill överta allt! Varför just hon???
Usch, börjar känna av huvudvärk igen, fan, den har varit borta i 2 dagar. Nu slog den till igen..
I förrgår fick jag hem mitt provtagnings kit för Covid-19. Då flera kollegor på min avdelning blivit testade positiva , bad jag min chef om att få testas. Har samma symtom som dom.
Men igår kväll kom mitt svar. Jag var negativ i mitt test. Men sen står det så finurligt beskrivet i texten att jag ska meddela min chef om test resultatet samt att jag kan återgå till jobb när jag är symtomfri. Behöver inte vänta 48 timmar innan jag går till jobbet. Sedan står det att provet ej till 100% kan utesluta Covid-19 så jag ska vara helt symtomfri ett par dagar innan jag återgår i arbete..
Alltså va??
Hur ska ni ha det? Hur ska jag tänka? Jag kommer dela bilden av vad de skrivit till mig.
Va? Ska jag gå till jobbet eller ska jag fortfarande ”anta” mig som att jag är ”positiv” fast jag är ”negativ”??
Alltså väldigt luddigt och väldigt oklart.
Men, eftersom jag tänker på mina medmänniskor, och samhället, så håller jag avstånd, går inte ut i onödan, går endast egentligen promenader med hunden. Har varit tvungen att gå in på Ica 2 ggr för att köpa mjölk och popcorn. Men då har jag hållit avstånd, spritar händerna noga, endast rört det jag ska köpa. Jag kommer absolut vänta tills jag är symtomfri, såklart. Men ska ringa min chef imorgon och dela med mig av mitt provsvar, men eftersom jag fortfarande blir andfådd av att gå från soffa till toa, hostar, ont i huvudet och halsen, så blir det minst 4-6 dagar hemma. Sen är alla tre små troll förkylda med astma besvär på det. Alla tre hostar & skäller!! Hemskt jobbigt! Men deras energi är ju ändå på TOPP! Vilket min inte är. Jag är så slut. Både psykiskt och fysiskt. Igår försökte R gå ut med barnen en timme. Låta dom göra av med lite energi utomhus i en lekpark. Men vad händer då, Jo, astman tar över. De hostar och hostar och hostar.
Jo, jag blev så glad i går, jag har ju jobbat lite med att öka min motion, röra mig mera, dels för att stärka min stackars rygg, så kör en del ”core” övningar hemma och tränar rumpa, rygg och nacke via en jätte bra app. Sen har jag övertalat Sara att vi måste ta minst 2 långa promenader i veckan, utöver de vanliga med Ziri. Vi har hållit det här nu i ca 5-7 veckor. Och det syns på vågen! Väger mindre än på många är & Det syns i mitt ansikte. Det känns i mina lår. Vi har kört mycket ”egen” träning i lekpark! Japp, vi är båda för korta för ”utomhusgym” så vi tränar i en lekpark. Använder oss av leksaker för barn för att öka på våran träning. Jag är så sjukt stolt över att hon hjälper mig att hålla mitt löfte till mig själv. Att jag måste förändra mitt liv och göra förändringar, då främst i mitt rörelsemönster, annars kommer inte min rygg att hålla mig upp i mitt yrke.. Jag ska kämpa på. Är så ledsen över att jag inte kunnat göra någon träning nu på 4-5 dagar pga sjukdom. Men jag måste försöka intala mig själv om att det är ”ok”!! Jag är sjuk. Jag kommer återuppta allt när jag inte blir andfådd för minsta lilla. Men jag ser alldeles för snabbt det negativa. Tycker att jag presterar för dåligt och skyller på mig själv. Jag måste sluta med det. Sluta klanka ner på mig själv. Jag kommer dit en dag, och nu ska jag fokusera på att bli frisk. Sen jäklar, ska jag börja igen. Jag SKA! Jag KOMMER att göra det!
Min energinivå är låg just nu, alltså i mig själv, men det är bara tillfälligt.
Sara har distansstudier fortfarande. Hon är så jävla duktig. Hon har så fina omdömen från alla lärare, hon har höjt sina betyg så jäkla mycket från Högstadiet. Hon ligger först i alla ämnen, hon ber om extra uppgifter för att se om hon kan höja betyget till det högsta, och då ligger hon redan väldigt bra betygsmässigt. Som hon kämpat! När hon blir vuxen, ska jag ge henne en liten bok. Där ska jag skriva upp allt jag ser hos henne, hur hon tar sig upp igen fast något sparkat undan benen på henne. Gång på gång på gång, reser hon sig och kämpar lite till. Hon är smart! Så jävla smart att jag ibland inte tror att hon kommer ifrån mig.. Hon är så jäkla häftig. Hon säger att hon är glad över att vi var så hårda mot henne när hon var 12-15 år. Att vi ställde krav och inte släppte på alla regler som hennes kompisars föräldrar gjorde. Det var vi och en mamma till som höll hårt på regler. Dom två tjejerna går det förbannat bra för idag. De andra tjejerna går det åt helvetet för (iaf just nu), de tar droger, bråkar o dricker, sköter inte skolan, de kom inte in på gymnasierna de ville utan får gå kompletterande linjer. De hänger med äldre kriminella. S är så glad att vi inte lät henne fortsätta ”spåra” som de andra. Och nu kan man se att regler och gränser är det enda rätta. Jag är i första hand hennes mamma. Inte kompis. Som hon avskydde mig emellanåt. Men idag, jäklar i gatan, vilken kämpe hon är. Klivit ur sin ”Comfort zon” och konfronterat livet och utmanar sig själv varje dag. Alltså wow!
Noel är i den härligaste tonårsgrabbar-fasen. Han är en 13 åring *150. Med humör, röstresurser, offerkofta, humor osv. Typisk tonåring. Samma regler för honom. Ställer krav för att han ska lära sig. Han ska hålla tider till skolan, ta medicin dagligen, gå ut med hunden 1 gång, annars blir det konsekvenser. Det är inte lätt. Inte någonstans. Men jag ger mig inte. Han får hata mig nu. Förhoppningsvis älskar han mig igen om några år. Jobbar mycket med hur man talar till andra. Vilka ord som är okej och inte. Vikten av att hålla vad man lovar. Att ta ansvar för att komma i tid, sköta sysslor, förstå vad ansvar innebär både för honom och hur det påverkar andra.
Kan säga såhär… Jag kommer behöva fortsätta med det här i sååååå många omgångar och år till!!! Snart är det Max’s tur. Sen Ebba (😱) och sist Sigge.
Vad fan tänkte vi på när vi skaffade 5 barn? Ja, vi kommer aldrig att ha det tyst och tråkigt hemma. Förhoppningsvis så ger allting utdelning för våra barn i framtiden. Om inte, så älskar jag varenda jävla cell i deras kroppar oändligt mycket. Men jag tvivlar inte, de kommer alla gå långt. På sina egna kreativa sätt och vägar genom livet.
Jo, måste rekommendera en komedi på Netflix. ”The Wrong Missy”. Riktigt knäpp och galen komedi med en helt knäpp tjej. Slutar fjantigt lyckligt dock, men sevärd.
Oja, en film till som finns på Netflix. Som jag ÄLSKADE när jag var tonåring!!! Alltså jag kan replikerna typ utantill fast det är mer än 24 år sen (ish) jag såg den. ”Den onda cirkeln” eller ”The Craft” på engelska. Jag vet inte vad som drog så med den filmen men jag verkligen älskade den. Igår, när jag såg den, så blev jag lite full i skratt av vissa effekter, men den är ändå bra. Påminner mig om en tid då jag var så lycklig. Ger en ”feelgood” känsla i mig.
Så, nu är det uppdaterat här och jag ska försöka ta mig upp från soffan, gå och kissa, sen bara L Ä N G T A tills det är kväll och jag får säga godnatt till barnen. Så det blir T Y S T ! Tyst o lugnt och skönt. Och jag själv får gå och sova.
Min stackars unge. Min stora vackra flicka, som kämpat sig hela sitt liv. Hon är bara 17 år (den 21/4) och hon har fan haft så många motgångar i sitt korta liv och hon förtjänar fan att bara få må bra och få bra besked. Humiran… Denna magiska medicin som vi tjatade om i flera år innan hon äntligen fick ett biologiskt läkemedel. Nu har hennes kropp bildat antikroppar mot Humiran!! Så den funkar inte på henne.. Hennes vilopuls ligger på 109-120 och är alldeles för hög för hennes lilla kropp och hjärta.
Nu ringde Reumatologen och berättade om antikropparna. Nu blir det ett medicinburksfabrik.. igen.. Nya sprutor som nu ska tas varje vecka istället för varannan. Sprutor, som tack o lov, innehåller biologiskt läkemedel, men i starkare form och som ska angripa den molekylen o Saras kropp som behöver bekämpas, samt som även kan gå ”förbi” antikropparna. Dessa nya sprutor kan även svida när hon fått den.
Nu förstår läkarna varför hon inte mår bra i kroppen när hon självskattar sig.. Men de har typ kliat sig i huvudet och inte förstått varför, då Humiran ska få hennes leder att må bra.. Men, såklart, bygger hennes kropp en jävla antikropp som slukar Humiran så den inte kan arbeta aktivt i henne. Varför inte? Varför jävla inte lixom…?
Kan hon inte bara få må helt 100? Som andra friska glada hormonstinna 17 åringar? Nä, hon ska alltid behöva kämpa emot ALLA odds jämt.. Inget får någonsin bara vara bra.. Skulle vara glad om hon någongång kunde få 50% så bra som andra i hennes ålder bara några veckor om året.. Jösses vad jag önskar att jag fick ta över hela din inre kamp. Bara bära dig i min famn och ta emot alla smällar åt dig. Mitt hjärta brister.. Jag sitter och gråter. Min dotter bara sväljer allt och säger inget. Det är när hon blir tyst som jag vet att det tar henne hårt..Tystnade från Sara är det värsta som finns..
Helvetes jävla skit Reumatism!
Varför var du tvungen att angripa mitt barn? Varför förpestar du och gör hennes leder sjuka? Varför kan du inte bara dra ÅT Helvete och låta hennes mediciner få göra sitt jobb, varför bygger du upp ett eget skydd i hennes kropp när hon gör allt för att bekämpa dig??? Jag hatar Dig! Jag hatar dig din jävla reumatism!!!!
Nu är jag trött på att vara just trött och sjuk. Jag är så mega less på mina barn som är sjuka då de tyvärr inte har förstånd att vara ”hängiga, medtagna, trötta och lite lugna”.. Utan E & S är emellanåt UPPE I TAKET och röjer. Ebba får dock en sjukt jobbig hosta när hon varit igång 10 minuter, så när hon inte längre kan fara runt längs väggar tak & golv, så hostar hon frenetiskt och blir skitförbannad på hostan och då lägger hon till ett hysteriskt ”gris tjut” som gör att jag kryper ur mitt eget skinn. Sigge älskar att provocera. Han är inne i en period av ren och skär 3 års trotts & hans dagar går ut på att reta gallfeber på mig, på pappa, på syskonen, på stackars lilla hunden. Han kan ta en tidning, slita den i småbitar och strö i hela lägenheten.. Han tar tofflorna från hallen och kastar mot fönstren så att blommor och lampskärmar flyger. Han tar SKORNA i hallen och ställer på rad.. Rad inne på toaletten, rad inne på golvet i deras rum, rad innanför ytterdörren!!! Fast vi har en stor jävla skohylla så ska den gapa tom!!!!
Saras gymnasieskola har stängt. Den har gått i karantän. Men de har en väldigt bra plan för att få hemstudierna att fungera. Redan när skolan vanligtvis börjar så ska eleverna logga in på sina datorer där de sen har en ”gruppchatt” med läraren. Så just nu läser hon svenska. Framför datorn. I sitt rum. Med mentor och klasskompisar. Riktigt bra planering som faktiskt kommer att fungera.
Tror inte att Noels skola kommer att kunna få till det lika bra med skolarbeten på distans som Gymnasierna. Där gäller det att vi, föräldrar, måste hjälpa och stötta och se till att barnen i mellanstadiet sköter sina uppgifter. Men men, än har inte låg-mellan-högstadierna stängt.
Jag har fortfarande ont i kroppen, ont i halsen, hosta och är så jävla trött 24/7.. Och jag längtar till jobbet. Jag längtar tillbaka till den sociala kontakten. Att få prata med vuxna människor (i alla olika nivåer av ”vuxenhet”) att skratta, få hjälpa och stödja en annan människa, få lugna och trösta, få vara uppskattad.
Jag saknar min lilla AsianCrazyCatWomen- Linda! Så jävla mycket! Saknar ditt leende, din glädje, din pyttelilla mini kropp, din perfekta mage som bajsar konstant, din alldeles underbara HUMOR som verkligen är exakt som min. Din kunskap och ditt sätt att ta hand om patienter. JAG SAKNAR DEJ!!! For Fuck Sake!
Jag saknar min mamma!!!! Som jag inte kan träffa alls just nu. Annars brukar vi iaf ses 1 gång i veckan.. Nu har hon varit och handlat mat åt oss och lämnat utanför dörren. Hon ringer varje dag för att kolla hur vi mår, men det är ju inte samma sak. Jag vill krama min mamma. Jag vill skratta med henne. Ja, jag saknar mamma så mycket! Min fina lilla mamma.
Min Spättan!!! Vi brukar oxå kunna dejta en gång i veckan, beroende på hur mitt schema ser ut. Men nu kommer vi inte kunna ses på några veckor. Hon är en sån där som tillhör ”riskgruppen” hon har astma & allergier, väldigt känsliga lungor, får lätt lunginflammation eller halsfluss, så jag vill ”inte” träffa henne pga det. Sen är hennes föräldrar multisjuka och jag ser hellre att hon kan kolla till dom än att riskera att dejta mig och dra på sig något som går över till både henne själv och dom.
Ja.. Jag saknar mitt vanliga liv! Allt det här vanliga som att åka till jobbet, gå och handla, åka o storhandla, kunna hälsa på grannar utomhus osv. Jag tar alltid hunden efter maten. Då får jag möjlighet att gå ut, själv, i luften, och njuta av lite blåst och friskluft. Men det är det enda jag går ut. Jag vet ju inte vad jag när på. Är det en vanlig förkylning? Är det en snäll form av COVID? Jag vet inte, eftersom Sverige valt bort att ta prover på människor. För att de inte vill att STAPELN på smittade ska fortsätta stiga. Istället så struntar vi i att ta prover, stapeln går ner, Sveriges befolkning luras in i en falsk trygghet om att antalet smittade i Sverige inte alls är särskilt hög. Detta är rent vansinne. Det är att leka med människors liv och hälsa! Jag har en kollega som blivit så otroligt dålig. Hon har åkt ut och in på sjukhus, med feber, extraslag på hjärtat, ledvärk mm, men sjukvården vägrar testa henne för Corona! För att det är för dyrt. Hon kostar för mycket pengar om hon läggs in, hon som under flera veckor knappt fått i sig näring, fått diagnos på diagnos, och nu även fått TJATA till sig en lungröntgen som visar på lunginflammation.. Ändå blir hon inte testad. Ändå blir hon inte inlagd för observation. Hon, som dessutom, är vårdpersonal. Skulle hon haft minimala symptom och istället gått och arbetat hade Hon fört viruset vidare till våra akut sjuka på avdelningen. Och personal. Och De kanske skulle få de symptomen Hon nu idag faktiskt har… Fattar ni hur sjukt lilla Landet Lagom Är?????
Så snälla Regering! Snälla Folkhälsomyndigheten! Snälla Socialstyrelsen! Börja berätta sanningen och sluta upp att lura folk. Börja ta prover igen, låt de med uppenbara jobbiga symptom få en plats på sjukhus och övervakning.
Så, nu har jag skrivit av mig för idag. Nu ska jag fortsätta titta på Trassel med Ebba & Sigge. Fortsätta vårt fantastiskt roliga liv i isolering.
Ta hand om Er!
Fokus ligger mycket på handhygienen, men glöm inte bort att det är de sociala kontakterna som behöver MINSKAS! Undvik att träffa vänner. Undvik folksamlingar! Undvik buss och tåg i den mån det går. Minst symptom på förkylning innebär enorma risker för äldre och riskgrupper. Så ta Ditt Ansvar! Var en Bra Medmänniska. Håll ditt avstånd!
Kan fan inte tro gott om människor längre. Här, i mitt bostadsområde, finns så mycket barnfamiljer och överallt finns barn och ungdomar. Ungdomar som busar, ungdomar som inte gör någonting osv osv
Igår var Noel ute med tre kompisar och busringde på dörrar. Ja, så irriterande jobbigt för den som bor där, men så sjukt roligt för barn och ungdomar. Vem har inte själv någongång busringt eller plingar på en dörr och sedan sprungit o gömt sig??
Igår, blev lägenhetsinnehavaren, en 44 år gammal man, pappa till 2 barn, så arg att han tar strypgrepp på en 12 år ung pojke. Han lyfter en annan 12 årig pojke i luvan på jackan och hoddien, så han blir hängd i luften och sedan kastas iväg på golvet, 2 andra 12 åriga barn sliter han i armarna så de ramlar runt och den här mannen, 44 år gammal två barnafar, försöker DRA IN DESSA POJKAR i sin lägenhet!
WTF!!!!!! Vad tänkte han göra med pojkarna om han fått in de i lägenheten? Varför går han på barn med fysiskt våld?
En polisanmälan mot denna vidriga vuxna man är såklart upprättad från alla 4 pojkars föräldrar. Mannens grannar såg även det här då de öppnade sina ytterdörrar när de hörde pojkarna skrika.
Hur FAN tänker en förälder till två barn, när han utan problem kan använda fysiskt våld mot 4 unga pojkar? Pga att de en gång plingade på hans ytterdörr??
En av min sons förälder gick till den här mannen och plingade på och frågade vad han gjort och hur han tänker… Mannen stod då fortfarande och skakade av ilska i kroppen.
Ena pojken, han som blev tagen med strypgrepp, är den enda av barnen som är mörk i hyn, stod längst bort från mannen innan han blev våldsam och mannen kastar sig över honom och tar strypgrepp.
Jag är så vansinnigt jävla arg. Jag vill gärna själv gå och plinga på hos honom och fråga hur hans lilla hjärna fungerar.
Självklart kan man bli irriterad på barns ”pranks” men att strypa, hänga ungar i luften via deras kläder, putta omkull dom….?????
Nä. Fy vad jag tappar förtroendet för vuxna människor. Vi som ska finnas som trygghet och stöd i samhället för unga vuxna. Föregå med gott exempel, förhindra misshandel och mobbning.
~Alltid En Diva~ 