Vilken ångest jag suttit med. Hela kroppen på spänn, ska jag lita på dig, eller inte. Ska jag våga chansa..? Alla andra ger mig gliringar om att jag gör fel, jag får pikar konstant från alla håll.. Men jag måste på något sätt kunna nå fram till mitt barn och ska jag då inte göra det på mitt sätt? Att få tillit kräver oxå tillit, och med facit i hand så har inget annat sätt fungerat hitills. Då kanske man borde prova på andra sätt.
Jag är så jävla glad att jag fick rätt denna gång.. Eller ”inte fick rätt” men gjorde rätt. Jag chansade och jag fick ärlighet tillbaka. Första gången och det känns så himla skönt.
Sista timmarna här har varit ett mentalt maraton.. Hjärnan har pulserat på högvarv, psyket har försökt att bryta ner mig och börja tvivla. Bilnycklarna har legat nära hela tiden och jag har varit beredd att springa till bilen och ut och vansinnes åka och leta. Men just denna gång, behövdes det inte. Hade jag vetat det här för några timmar sedan, då hade jag mått så mycket bättre just nu, nu har alla ”om” malt sönder mitt huvud.
Nu är det säkert att sova. Nu ska jag sova. En natt med sömn. Hoppa känna mig utvilad imorgon när nya utmaningar tar vid. Och ska jag orka måste jag få sova.
#plötsligthänderdet
~Alltid En Diva~ 