~Bara jag~

Det släppte lite~

Det har tagit tid att hitta mig själv som ”uska”. Jag har känt mig vilse, osynlig, dum och korkad. Men idag, på eftermiddags jobb så kände jag att jag gick på automatik och typ visste vad som behövdes göras. Jag tog för mig mer & kände mig inte lika nollad när det kom till mitt arbete. Kändes riktigt skönt.

Nästan så skönt att jag längtar efter flera timmar på Det Sjuka Huset, men jag vet att jag måste skynda långsamt. Sovit asdålift inatt. Haft så mycket konstiga drömmar, nästan då det känts som att jag varit vaken, det kändes som att det jag drömde verkligen hände på riktigt. Riktigt jobbigt. Och tidigt imorse började det ringa på dörrar o telefon här och där blev sömnen drabbad. Så hoppas på att kunna sova riktigt gott inatt.

Lyckades byta till morgonpass imorgon, så slipper det bli så stressigt när jag på eftermiddagen ska hämta barnen. Den här veckan har gått väldigt fort. Kanske för att jag faktiskt jobbat 5 av mina 7 barnfria dagar..!? Idag har det varit strålande väder oxå, bara det lättar upp sinnet litegrann.

Bjuder på denna 😂

När jag lämnade Det sjuka Huset så hade jag jackan uppknäppt & när jag öppnade bildörren strömma det ut värme från bilen. Precis som det kan göra på sommaren. Så blev att köra hem utan jacka. Riktigt härligt!

Tänka att min äldsta son blir 15 år imorgon! Vart tar tiden vägen..? Tyvärr rök vi ihop idag, kanske var det mitt fel, men jag är så slut i mitt huvud och jag hade bara klivit innan för dörren efter jobbet.. Så ledsen att det blev så.. Och jag hoppas innerligt du kan sluta kalla mig för de där orden. Jag blir så ledsen varje gång. Jag älskar dig mer än du kan ana, och är så mega stolt över det du presterar! Glöm aldrig det ♥️

Nu ska här läsas och sedan sova 🛌

~Familjen~, ~Känslan idag~

Som en dimma~

Så overkligt.. Livet är inte på något sätt som det var i lördags eller för en vecka sedan. Något har förändrats. Än så länge så är allt bara oklart. Men det är samtidigt en typ av befrielse att inte veta. För oavsett vilket besked det blir, så är det väldigt skönt att just nu ”inte veta”. Självklart ska diagnosen vara positiv för oss men negativ i hans kropp. Här ska ingen cancer bosätta sig. För det vore så sjukt. Och fel.

Att inte veta är verkligen en befrielse. Men imorgon får vi svar, då är väntan över, ovissheten ett förflutet och svaret är: inte cancer.

Det bara är så. Det finns ingen annan väg att gå, inga andra svar, inga andra möjligheter.

Punkt

Livet är så sjukt skört. Så sjukt kort. Så sjukt ”sjukt”. Man kan säga att man vill och ska leva i nuet, ta till vara på varje sekund, men det där nuet blir faktiskt ett förflutet och sekunden är över lika fort som den började..?

Med det här vill jag säga, ta aldrig någon eller något för givet. Gläds med andra som att deras glädje vore din. Våga visa tårar och känslor. Våga vara ödmjuk. Visa alltid kärlek. Le så mycket du kan. Våga lyssna. Våga även säga nej till andras krav, men sluta aldrig kämpa för sig själv.

Att vara där vi varit idag, helt ofattbart, att sitta på en sådan avdelning, och bara vänta. Det går inte att sätta ord på det. Det händer bara någon annan.. Så mycket jag läst, följt mammor & familjer med barn som drabbats av den vidriga sjukdomen, och aldrig fattat ett skit av hur de mått, väntat, känt sig maktlösa, velat fråga men inte vilja höra svaret, det är det konstigaste någonsin. På två sekunder for jag tillbaka till den dagen när Stora S hade sin första op och fick ”Mh’s” och hamnade i dygn på Biva. Den ofattbara skräcken att från en sekund till nästa, faktiskt kunnat förlora sitt barn..? Det går inte att sätta ord på. Att nu vänta på svar om en annan sjukdom, på ett annat av barnen, det kan inte vara sant..? Det måste vara en mardröm och jag vaknar snart..?

~Bara jag~

Ångest & huvudvärk~

Första gången på många år jag känner att kommande Julafton känns extremt jobbig. Jag har sådan fruktansvärd ångest och känner sorg konstant.

Känns inte alls roligt.. Jag har jobbat med att älska julen och göra den fin för mina barn. I år är allt bara så svart, kallt och jobbigt. Har enorm prestationsångest då jag vet att jag inte kan köpa o uppfylla mina barns önskningar. Ekonomiskt så suger den här julen redan. Jag är vanligtvis en sådan som försöker förmedla att ”julafton ska handla om familj, umgänge, mat och kärlek”. Att klappar och gåvor är inte det viktigaste..

Men ”Hey”, vem försöker jag lura?? Jag gick igenom det som är inhandlat igår och inser att två av mina barn har typ 3 julklappar, medans den andra tre har ca 10…?? Vad fan hände lixom?? Hur har jag kunnat glömma köpa till just dom?? Kände tårarna ta över, kände bara hur jag ville ge upp och gå ut i skogen och bara gå och gå & fortsätta gå och komma tillbaka lagom till att det blivit 2022.. Jag är så jävlas mentalt slut. Min hjärna har fullständig kaos. Jag minns inget. Jag glömmer allt. Jag blandar ihop saker. Jag blir så frustrerad och irriterad men ändå orkar jag knappt reagera.

Tro mig, är glad att jag upptäckte det här igår, för bara tanken på att detta upptäckts på självaste julafton hade fått mig att skämmas enormt.

Idag ska jag hem till mina barn. Granen ska upp! Jag ska få lukta och krama på mina älskade trollungar. Känna dofterna av mitt hem, och förhoppningsvis känna mera glädje inför den 24:de..

Nu måste jag bege mig ut i julhandeln den 23:dej, något jag hoppats slippa, men paketen måste bli mera jämna.

Så, här kom en liten blogg om ångest, julklapps-knas, julångest, tårar och skam.

God Jävla Jul 🎄