~Bara jag~, ~Förundran~, ~Känslan idag~

Reflektion~

Synonym

Det här är vad kommande dagar ska ägnas åt. Att reflektera. Men försöka göra det logiskt. Att jag ska hitta logiken i det jag reflekterar över och försöka att stanna där. Inte låta hjärnan överarbeta utan träna på ett avslut. Nästan som att använda sig av ”papegojan” inom psykiatri. Den har jag faktiskt haft stor användning av. När jag väl lärde mig hur jag kunde använda ”papegojan” visade det sig snabbt hur användbar och hur viktig den är. För att vara tydlig. För att kunna sätta punkt. För att avsluta något som jag upplever jobbigt eller krävande. Nu är det dags att reflektera med logik och därefter sätta punkt.

Har tre bokade tider med kuratorn. Känns skönt. Måste fixa sjukskrivningen oxå. Jag behöver en paus från mina måsten och hitta en balans med kropp och känslor. Hitta den stabila grunden att stå på, som jag tillfälligt tappt men jag kommer hitta den igen. Jag behöver bara tillåta mig att vara svag en stund för att orka bli stark igen.

Livet är extremt stressigt just nu. Och då menar jag extremt. Jag har så mycket jag behöver göra, men just nu finns inte orken. Jag gör det mest viktiga såklart. Jag tillåter inte mig själv att bara ligga o stirra in i väggen, jag gör det som behövs för att må lite bra, jag njuter av mina barn. Jag njuter av mina fantastiska barn som är så otroligt roliga människor. Jag försöker lyssna när dom pratar. Höra hur de utvecklats sedan min förra vecka med dom. För vet du, Hur mycket som händer under EN vecka ifrån sina barn??? Det vet man inte förren man lever ett varannan vecka liv. På en vecka händer massor. Jag har aldrig tänkt på det förut, eftersom jag haft mina barn varje dag, varje minut. Nu bara utvecklas de i rasande fart, de pratar annorlunda, tänker på massa olika saker. Det är sjukt häftigt att lyssna när de pratar.

April månad närma sig med stormsteg. Mina Aprillisar fyller år.. 18, 14, 8 & 6 år! Så stört! Min äldsta blir myndig 🙀 Hur är det ens möjligt? Hon föddes ju nyss. Hon är fortfarande min lilla bebis. Stoppa tiden, snälla, stanna upp litegrann bara. Jag hinner inte med.. Jag som fortfarande är 20 i huvudet kan knappast ha en dotter som fyller 18 år? Nä….

Dags för reflektion. Med tydlig punkt!

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Tar ingenting för givet~

Varje dag har sin plåga. Eller glädje.. Eller ingenting.. Eller Njae, ingenting är kanske lite väl drastiskt att dra till med. Något händer varje dag.

Idag har jag träffat min andra halva. Tänk att hon fyllde jämt igår..? Helt sinnes… I mina ögon är hon fortfarande 17 år och jag minns som igår första gången vi träffades. Att det skulle uppstå sådan kärlek och vänskap hade jag aldrig kunnat gissa mig till.. Någonsin.. Men jag är så tacksam. Och stolt över min fina kompis.

Och att livet kommer med oväntade saker, och att det gäller att uppskatta det lilla man kan. Försöka hitta det positiva i varje dag. Ingen annan kan förändra ditt liv, ingen kan förändra mitt. Det ligger enbart hos mig att ta till mig, stöta ifrån, vända andra kinden till osv.. Välja vad som är värt att kämpa för och vad som kan släppas..

Jag är sjukt envis. Men till min nackdel, går min styrka upp och ner. Kanske lite pga adhd’n oxå. Jag kan några dagar känna mig helt oövervinnerlig, orka precis allt, kämpa lite mera för att någon dag senare känna mig totalt överkörd. Ha noll ork. Orden fastnar i min hals. Tårarna bränner men kommer inte ut.. Såhär kan mitt liv se ut. Var och varannan dag. Jag vet aldrig hur jag mår om två dagar. Jag vet inte ens om morgondagen blir bra.. Efter allt som hänt sen i januari är jag helt slutkörd. Mentalt och psykiskt. Sönderbränd in i minsta cell. Men fortfarande kommer den där falska kämpaglöden och lyfter mig vissa dagar. Och då tänker jag ”Yes, livet är på väg tillbaka”.. Men så blir det inte. Idag var en dag då humöret var på topp. Jag kände mig glad. Men jag vågar inte tro eller hoppas. Jag måste tillåta mig själv att ta tid på mig att bli hel. På insidan såsom utsidan. Jag vill inte ha onödigt tjafs, dumma kommentarer eller negativa människor i min närhet. Jag behöver lugn och trygghet, kärlek & skratt och en förbannat stor portion humor.

Förra veckan, hos min lilla mamma, skrattade jag nästan 3 dagar i rad. Jag skrattade så jag fick ont i kinder och käke och magmusklerna. Mamma lyfte mitt humör till så hög nivå och genom skrattet slappnade jag av. Jag träffade även min bror. Jag , mamma & han umgicks och där var skrattet en rejäl höjning återigen.

Jag är så glad och tacksam för min storebror! Där han är nu i livet. Jag vet att du väntar en jobbig tid Robin, men jag finns här och jag ska stötta dig framåt. Inga bakslag nu, du vinner över vilka demoner som helst. Vi sprayar lite spökspray på dom jävlarna och sopar dom under mattan! Jag finns här. Jag beklagar från djupet av mitt hjärta vad som hänt.. Fruktansvärt orättvist 💙

Jag skrattade bort stress & ångest. Jag mådde så bra i kroppen. Blev utmattad av allt skrattande. För att sedan på tisdagen få en ny käftsmäll i forma av offerkoffer beteende, vassa repliker, och rent skitsnack för mig. Vart var du när jag hade behövt ditt stöd? Då var det inte alls så viktigt att bry sig om mig längre. Nä, lite ”sol och vårar” tecken där. Jag duger när livet är tungt och ensamt, men inte om det gäller mitt liv, bara ditt. Jag är trött och sliten. Jag behöver stöd och positiva vibbar. Jag behöver varma kramar precis som Olof i Frost,

Så jag ber er, skriv inte nedtryckande saker till mig. Be mig inte lösa dina problem och speciellt inte lösa hungersnöden, för jag har nog med att mätta mina fem kids.. Mer än så klarar jag inte av just nu.. Men vill du skratta och skoja då är jag mera mottaglig. Öppen för förslag iaf.

Nu börjar min sovis kicka in och jag ska ta o lägga ifrån min luren.

Imorgon är det fredag. Funderar på att surprise barnen med kebab-middag.. Från reklamen. Kan bli smaskigt.

God Natt!!

~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

”You dont know where i’m from”~

Man kan jävlas med människor.. Man kan munhuggas och diskutera, så länga alla parter gör det på lika villkor.. Ungerfär som det viktiga och tydliga ordet NEJ. Det ska lixom inte vara så svårt att fatta sånt här..

Men när någon går förbi alla gränser, inte respekterar andra, inte fattar vad integritet är och bara kör över andra människor, då är det inte längre på lika villkor. Då börjar det bli sjukt..

Allt som hänt sista tiden. Allt kaos. Det psykiska lidandet.. Att dessutom lida i tystnad.. Men konstant så maler allt i huvudet.. ”Gjorde jag fel/rätt? Vad kommer hända? Kommer jag få ångra mig?”

Allt detta går som ett ont mantra om och om igen i huvudet. Hjärtverksamheten som annars är ganska snabb, pga adhd, är nu speedad gånger 10000..

Den här personen som skapat allt detta kaos i mitt huvud, vet kanske inget om mig.. (eller vet Du allt?) och om jag ska utgå från att Du inte vet något om mig, så anar du inte hur mycket du faktiskt förstört. Du vet inte hur min uppväxt varit, vilka demoner jag slagits emot och övervunnit, Du vet inte alls vilken skillnad det är på mig idag och den jag var då.. Du kanske tror att Du kommer att övervinna mig och få mig att spricka som en ballong, och visst har du lyckats. TILL VISS DEL!! Jag är livrädd. Har blivit hysterisk och fått dansa mig med all kraft jag har. Har fått ren och skär panik över att Du blandat in mina barn i det här.. Just nu kanske jag är i en ”djupare dal” rent psykiskt, fysiskt och mentalt, men jag vet att jag kommer tillbaka starkare och vassare efter varje nederlag jag mött. När jag är hel igen… Då ska Du få veta det.. Hade Du åtminstonde gett fan i mina barn, hade jag nog inte blivit lika förbannad och arg som jag är nu, men då du har påverkat hur de mår så har du verkligen retat upp djävulen i mig. Du har fått mina barn att må dåligt. Då det här påverkar även dom när de känner av hur deras mamma mår. Min egen mamma mår dåligt av att se hur hennes dotter mår. Min bror är rosenrasande av att du gjort hans lillasyster illa och hans systerbarn.. Fel familj David Tobias, så fel familj du gett dig på!

En gång var jag en snäll och tyst liten flicka. Jag gjorde allt som andra sa till mig. Jag sa inte emot och jag fogade mig. Även om jag inuti gick i tusen bitar. Jag skrek inombords. Men jag visste att det som skulle komma utifrån var värre än det jag fick utstå om jag bara fogade mig. Det har jag lärt mig från barnsben. Men, jag har ändrats. Jag har jobbat hårt med mig själv. Jag har aldrig bett om hjälp, jag har bara gått på ren jävlaranamma och ren envishet och jag ger mig aldrig. Motgångar är till för att övervinnas, det får ta den tid det tar, men jag är ingen tyst och snäll lite flicka längre. Om du bara visste vilket nätverk jag har, säkert tror du att ditt är bättre, men skrattar bästa som skrattar sist.. Jag ska få rätt. Jag ska få rätt för mig och mina barn och deras oroliga anhöriga. Jag ska få rätt för de kvinnor som tigit och lidit i tystnad på grund av Dig! Vi kommer att vinna tillslut!

Jag tror på karma.. Och jag vet att karma kommer bita dig så hårt tillbaka.

Till alla vackra kvinnor där ute! Tillsammans klarar vi det här. Vi kämpar alla för varandra och våra barn. Vi är överlevare och Det Goda Övervinner Allt!

Vänliga hälsningar

Divan Jojo/Johanna/Hanna

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Varför~

Så många~

Kunde aldrig tro att responsen skulle bli så här.. Så många kvinnor, mammor, som fått dessa trakasserier av denna som kallar sig David Tobias.. Så många..

Till Alla Ni som fått liknande meddelanden så vill jag bara be er att polisanmäla händelsen. Hänvisa till dagens artikel i AFTONBLADET! Har du gjort en anmälan som lagts ner, Ring igen och gör en TILLÄGGSANMÄLAN! Ju flera desto bättre! Vi får hjälpa varandra så gott det går! Starka kvinnor äger världen, kom ihåg det!

Kan fortfarande inte begripa vad personen får ut av detta..!? Vad är det som lockar en person att knäcka en mamma på det här sättet? Majoriteten har barn.. Varför?

Jag har själv knappt tittat på artikeln på Aftonbladet. Jag orkar och vill inte.. Även om jag på något konstigt sätt är glad att jag ”vågade” ställa upp i tidningen med Monica, så känns allt ändå extremt jobbigt.. Extremt tufft..

I måndags drabbades jag av bakslag efter bakslag. Verkligheten kom ikapp mig, och ångesten slog till med full kraft.. Där och då kände jag att jag inte orkar mera.. Inte just nu. Det har varit lite för mycket på för kort tid. Och dessutom så kommer ny skit farandes från R (ej pappan) och där kände jag mig bara äcklig och ännu mera förnedrad. Vad är det för fel på folk? Seriöst…

Idag börs här plats igen. Känns skönt även om jag inte mår sådär jätte bra. Men skönt att ha barnen. Något att fokusera på. Få kramar och pussar och glada som ögonkast. Det är exakt vad jag behöver just nu. Och ungefär nu tog all ork slut. Finns inget kvar jag orkar ta mig till. Vill bara sluta ögonlocken och hoppas på en fantastisk dag imorgon. En ny dag!

#DavidTobias

#DavidTobiasOffer

~En snabbis~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

~Det här är för oss, Två röster för oss alla~

Idag har jag helt lämnat min comfort zone och lämnat ut mig själv. Jag har gått ut med mitt ansikte, tack o lov med en kvinna till, gällande de här meddelande vi fått. Så otroligt kränkande och extremt jobbigt, för nu ska våra sanningar uppdagas, det är så jobbigt bara det..

Men förhoppningsvis kommer någon där ute i landet, att se det, och förstå att vi är så många som råkat ut för samma idiot. En människa som livnär sig på att sätta skräck i kvinnor. Som njuter av att vara så vidrig och smutsig och trycka ner en kvinna på det värsta sätt som finns, genom att namnge hennes barn. Få det att framstå som att en planerad fara ska drabba hennes barn..

Jag har mått psykiskt piss sen det här hände. Jag har varit, och är, rädd, ledsen och förbannad. Nästan så jag börjar bli paranoid.. Vem kan jag lita på? Är jag förföljd? Finns det en hotbild mot mina barn? Skulle jag fortsatt dialogen med David Tobias? Är allt bara på låtsas? Överreagerar jag? Underpresterar jag? Vad mer kan jag göra? Kommer jag någonsin känna mig helt säker igen? Nej, jag tror inte det. För det här vidriga mähät har lyckats skaka om mina nerver ordentligt. Jag är inte samma människa som jag var innan 30/1-21. Jag känner mig mera orolig & utsatt. Jag är kränkt, och känner mig nästan smutsig av D T’s äckliga beteende.

Jag vill bara se ett slut på det här. Jag vill bara veta ”Varför?” Varför just mig? Varför just någon av de fantastiska kvinnor jag pratat med? Ingen av oss mår bra av det här. Ingen! Alla tar det olika. Jag har fortfarande styrkan och orken kvar att med detta sista kunna få ett avslut eller hoppas på att få hjälp av Trolljägarna.. Jag gör detta för alla kvinnor därute som helt stängt ner sina liv, som tigit om detta för länge. För er skull ska jag orka lite till. Ni ska få er rättvisa, det är fasiken ett löfte till er, från mig! Tillsammans fixar vi det här! Alltid tillsammans!

#DavidTobiasskafast

#StoppaDavidTobias

~Bara jag~

Nära på att ge upp~

Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.

Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!

Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!

När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.

Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.

Jag försöker lära mina barn att:

Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!

Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll

Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.

Jag behövde verkligen skriva av mig idag.

Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..

•Är man stor måste man vara snäll•

~Bara jag~

Ljust i mörkret~

Älskar verkligen hösten och alla färger. Att få tända ljus och bara njuta av mörkret och lågornas flackande sken och vackra skuggor. Jag verkligen älskar det.

Men nu har jag varit sjuk. Och vabbat. Det har sammanlagt blivit 2 veckor vabb och 2 veckor av egen sjukdom. Den ledvärken jag åkt på i samband med förkylning har inte varit rolig någonstans. Jag har fortfarande sjukt ont i armar, höfter och nacke. Hostat till mig ett ryggskott i alltihopa oxå. Haft sådan otur känns det som.

Men nu kan jag äntligen återgå i tjänst på Det Sjuka Huset. Som jag saknat mina patienter och kollegor. Nu känner jag längtan efter att jobba lördag och söndag kväll! Ska bli så skönt att få tillbaka rutiner och få träffa människor igen!

Helgen har varit annorlunda. Jag har varit uppe och hälsat på mamma både fredag och lördag. På fredagen var jag bara där nån timme med Ziri som sällskap. På lördagen tog jag med mig Max, Sigge & Ziri dit. Då stannade vi väl 2-3 timmar. Max ville sova kvar och det fick han. Även Ziri tog en ”sleep-over” hos mormor. Men Sigge fick jag med mig hem.

Jag har köpt en ny säng via blocket. En 160 säng som jag fick så billigt och som jag & Sigge delar på. Vi sover som ”prins och prinsessa” där i. Max tyckte det var jobbigt att Sigge kunde vakna på nätterna ibland o vara ledsen, då stördes även Max’s nattsömn så Sigge fick till en början flytta in till mig. Men sov på madrass på golvet. Det kändes ohållbart så när jag såg annonsen om sängen slog jag till på en gång.

Igår fick jag för mig att vara en duktig ”bull-mamma” så jag ställde mig och bakade saftiga vaniljbullar. Jag avskyr att baka. Jag tycker inte det är kul alls. Men någon enstaka gång kan jag få för mig att baka, och igår var det dags.

Saftiga vaniljbullar

Så när mamma kom ner med Max bjussades det på nybakade vaniljbullar. Lite mysigt faktiskt. Dock har mitt luktsinne typ försvunnit av förkylningen så det känns sjukt tråkigt att inte kunna känna doften av bullar i lägenheten.

Idag har jag dansat med dammsugarn, tömt diskmaskinen, rensat o tvättat ur kattlådan och fyllt på med ny sand. Och köpt katt & hund mat då det var slut hemma och djuren var lite ledsna på mig på morgonen. Nu är ordningen säkerställd, djuren är nöjda, golvet är rent och köket rent.

Sen ligger det en karl på soffan och jag fattar inte varför. Han är inte sjuk. Han har inga bokade läkarbesök. Kanske blev det för mycket igår, jag vet inte. Fattar inte tänket, ekonomiskt har vi inte råd att han är hemma. Jag är sjukskriven och kan ha Max hemma. Vad han ligger här för vet jag inte. Enormt irriterande är det iaf.

Nu ska jag lägga mig o vila lite. Har så fruktansvärt ont just nu o tror vila är vad jag behöver.

Ha en fin dag i höstvädret!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!