11 år av vansinne. 11 år i förnedring. 11 år där jag inte hade ett namn..
De åren har såklart skapat djupa sår och hårda ärr i mig. Min tid i fosterhem, det är de minnen jag har från min barndom. Har vissa glimtar såklart, men de är enbart av mina vänner/grannar jag hade. Inga ljusa minnen från min ”familj”.. Där är det dunkla och mörka minnen, helt utan kärlek. Varje dag fick jag veta vart jag kom ifrån, att jag minsann inte var värd något, trots att den här så kallade FAMILJEN fick massor med pengar av Socialtjänsten för att de skulle ta hand om mig. Pengar som skulle gå till aktiviteter, resor: allt för att ge det här ”stackars barnet” fina minnen & en ”bättre” uppväxt.
På ren svenska, det här var under 1984-1996, jag hade hellre, om jag fått välja, bott kvar hos min mamma. Den omänskliga kontakten och den smärtan, den psykiska & fysiska misshandeln jag genomgått under de 11 åren, tror jag hade varit kraftigt halverad om jag fick stanna hos mamma.
Det här är ju ett par år sedan, mitt hopp ligger i att även socialtjänsten utvecklats och gör noggrannare kontroller och VIKTIGAST av allt, lyssnar till barnet/ungdomen!!
Jag är så upprörd & orolig just nu. Tänk om mitt egna kött & blod ska genomgå liknande process?? Det är min skräck.. Min absoluta mardröm. Det finns en annan inblick i ”olika hem” idag, men vissa hamnar ”mellan raderna”?!? Tänk om mitt barn är en av de få??
Jag mår så vidrigt dåligt. Dels känner jag att jag misslyckats.. Jag menar då att när jag var liten blev jag placerad i fosterhem pga min mammas missbruk. Jag missbrukar inte. Däremot har jag misslyckats med uppfostran, regler och att få mitt barn att lära sig göra rätt o kloka val. Jag har helt misslyckats. Jag borde sökt efter honom dygnet runt när han ej svarat i telefon. Borde krupit på alla 4a i buskar o jag borde övervakat mer. Jag kunde göra mer.
Jag önskar att jag kunde o hade möjligheten & packa ihop o flytta. Lååååååångt från Stockholm. Långt ut i skogen. Långt från en tåg station. Men den möjligheten har inte jag. Jag har inte råd. Jag kan få jobb var som helst som undersköterska, men jag måste hitta ett boende långt härifrån, jag måste bryta många kontakter för att min son ska kunna börja om. Alla hans syskon måste börja om. Men den möjligheten finns inte. Annars hade jag, utan minsta tvekan, gjort det.
Det här är så hemskt. Jag är inte ensam om att genomlida det här.
Till alla er Gäng/Kriminella, ni som rekryterar, som ber era rekryterade fortsätta rekrytera, kan Ni snälla bara ge FAN I MITT/VÅRA BARN?? Dom som ni nu dödar ar barn som ni själva rekryterat!
Låt oss behålla våra barn. Låt bli våra barn. Sköt er skit på egen hand utan att blanda in någons son eller dotter.
Hade ni inte funnits, hade min son varit min, och inte er.
/Joso













