~Bara jag~

Att leva med PTSD~

Jag har haft PTSD ända sen ganska ung ålder. Den har dock aldrig behandlats eller blivit uppmärksammad förren jag i vuxen ålder utredde mig för Adhd.. Då märkte läkaren snabbt att jag har ganska stora trauman i bagaget som på verkar mig väldigt mycket. När jag nu även fått Utmattningssyndrom, så gör sig PTSD’n till känna. Jag har både fysiska och psykiska symtom. Det värsta är nästan värken i huvud, nacke o axlar. Samt att jag är extremt lättskrämd. Ljud, mobilsignal/meddelande signaler, får mig att rycka till och få panikkänslor. Oväntade ljud, eller som att någon går om mig i matbutiker eller på gatan, kommer bakifrån då alltså, kan få mig att skrika högt och bli livrädd. Det här är extremt jävla jobbigt, och människor måste tro att jag är helt galen. Jag sover inte som jag ska. Jag har vidriga mardrömmar. Ibland låser sig min röst, jag kan inte få fram ett ljud, det är som att hjärna och tunga inte vill samarbeta med varandra. Jag känner inte igen mig själv. Kan titta i spegeln på min egna spegelbild och undra vem är hon i spegeln med helt kall blick, munnen som ett streck, ingen glöd eller glädje i ansiktet.. Vem är hon?

Jag mår väldigt väldigt dålig av att ha PTSD, Adhd, utmattningssyndrom. Adhd släpper eller stänger aldrig av min hjärtverksamhet, utmattningen gör mig totalt slut, bara av gå ut med sopor eller försöka komma på middagsmat.. PTSD har gjort mig skakig, alltså mina händer skakar konstant, värken k huvud och nacke är vidrig, lusten att höra något finns inte, inte något är roligt. Jag är kall och avstängd. De här tre diagnoserna är inte ultimata att ha samtidigt. De vill inte jobba hand i hand och motarbetar varandra ganska intensivt. Har äntligen fått remissen skickad till BPM o hoppas innerligt att de vill ta emot mig. Ge mig en chans att få min hjärna o kropp under kontroll så att jag kan bli mig själv igen.

Jag är glad att jag är singel, och slipper visa eller ta hänsyn till någon annan varannan vecka. Jag har bara mig själv att tänka på just nu. Även om det oxå är ansträngande.. Livet är bara inte så kul just nu..

Jag har en hel del arbete som ligger framför mig, det kommer bli tufft, men förhoppningsvis kanske jag kommer må bättre. Nu är det knappt 19 dagar kvar tills jag ska rehabiliteras i solen och det ser jag fram emot massor. Även om glädjen inte är vad den borde vara. Men det blir bra. Det kommer bli okej allting. Jag måste bara låta allt få ta sin tid.

Bara det här inlägget gör mig helt slut. Känns som att jag sprungit ett maraton. Kroppen är helt svettig, pulsen har gått upp, svetten rinner och ögonen värker. Ska försöka dricka lite vatten och sedan blunda en stund.

Ta hand om er ♥️

~Bara jag~

23 dagar~

Nedräkningen har börjat.. Håller tummar o tår för att allt nu bara fortsätter smärtfritt och utan problem..

Haft en fin dag idag. Mått relativt okej, inte haft någon större ångest eller känt att tårarna bränt sönder insidan av mina ögonlock. Varit ute nästan hela dagen. Varit i parken med barnen och grannflickan. Rastat Ziri. Ett kvällsdopp för barnen i Arken Parken. Vid 20 tiden var alla hemma och då duschades all sand och smutsigt badvatten bort. Sen gick det fort för barnens ögon att stängas och det var dags att hänga med John Blund i drömmarnas land..

Nästa vecka, eller från tisdag, är min vecka borta från barnen, sedan ska jag ha dom i två veckor. Blir nog ett byte på söndagen v 32 så jag hinner fixa det sista, slippa kaoset som lätt blir.

Imorgon blir det en tur till CityGross, fylla upp kyl, frys och lite skafferi inför en vecka borta. Ska hjälpa mamma att tvätta i veckan. Hon kan ju inte bära o kånka själv med tanke på gipset. Sedan tänkte jag försöka satsa på att komma igång med träningen. Dags att få in ett mönster/schema nu innan hösten kommer. Så jag har hittat en någorlunda fungerande rutin. Kommer inte bli sådär super ”seriöst” nu, avvaktar till efter sommar & semester, men måste försöka komma igång för mitt psykiska måendes skull. Kan inte bara sitta o glo in i väggen eller titta på värdelöst skit på tv.. Blir knappast piggare eller friskare av det. Nu väntar remiss till PBM oxå, hoppas jag kan få tid dit om ca 1-1,5 månad. Och att dom är villiga att låta mig gå ett av deras program.

Nä, nu är det dags att fightas mot månen 🌕 och överlista fanskapet så jag får sova. Fasiken vad månen stör min sömn och mitt mående. Otroligt irriterande.

Ha det bäst!

~Familjen~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~

Vilka dagar~

I fredag blev jag helt överraskad av mamma, Cina, Tania, Tessa, Sara & Linda.. Jag hade fått höra att vi skulle ut o käka, jag, Sara, Linda & mamma, på Kinamuren. Som att fira mig & Sara gemensamt.

När jag kommer ner på gården och ska möt upp ”Bolten” vi skulle åka med så står där en Limousine! Ut ur den kommer Mamma, Tessa, Cina & Tania.. Sjungandes, skrålandes och jag började gråta!! Av glädje! Vi åkte runt i Limon ett tag, festade med bubbel och musik, innan vi kom fram till Odengatan. Där åt vi god mat och drack vin!! Sen åkte vi hem till mamma för att avsluta med ost & kex.. Helt plötsligt får jag en ögonbindel på mig och en vältränad polis i knäet!! En manlig strippa!! Så sjukt jävla roligt, jag skrattade så jag nästan kissa på mig.. Dog lite inombords av både ”skam” och ”pinsamhet”, men jäklar vad jag skrattade.. Det var en upplevelse vill jag lova.. Men räcker med en gång!

Stort varmt och hjärtligt tack för alla fantastiska skratt, den nakna mannen, god mat, all kärlek och glädje, för att Ni var där! Tack!

~Bara jag~

1 juli~

Så överraskad och älskad jag är!! Alla ni som känner mig och som gjorde den här dagen så fantastiskt magisk för min skull, ni kan aldrig förstå hur tacksam och lycklig jag känner mig..

Tack Norrland!
Tack Tania, Robin, A, Milla & Leon!!
Jag och min brorson!!
Los Norrland o Jag”
Mina stora kids ♥️

Den här dagen blev så mycket mer än vad jag någonsin kunnat tro eller drömma om. Att Norrland kom från Luleå, Madde tog sig tiden att komma o hälsa på, Robin, Tania & Leon kom för min skull, Mamma lagade sallad o köpte tårta, Catten & Daniel gav mig fantastiska blommor! Fick blommor från många håll, och ett bud kom med den största o vackraste rosen från Tessa, Lull & Nille! Jag kan inte med ord beskriva hur jävla älskad jag känner mig! Och alla samtal! Min guddotter med syskon o mamma ringde o sjöng!!! Jag är väldigt välsignad som har så många fina människor runt omkring mig, och i den här ganska jobbiga perioden av mitt liv så är allt så himla UPPSKATTAT!!

Tusen och åter tusen tack till Er Alla! Ni är alla så himla viktiga och uppskattade! Och framförallt, ni alla ger mig något att leva och hoppas på! Stort tack!

Pussen kramen och hjärtligt tack!! (Igen)

Madde
Brorestoren
Fårti & fabolous
~Bara jag~

Sommarlov~

Ser inte fram emot årets sommarlov. Inte ens litegrann.. Jag vill såklart att barnen ska ha ett magiskt lov med sol, bad, glass, lek & minnen, men med vår situation med storebror så är energin i mig helt utdömd och jag känner panik inför alla dessa lediga timmar.. Hur ska jag kunna hålla koll? Hur mycket ska jag leta? Hur mycket orkar jag bråka, tjafsa, motarbeta hans dumheter?

Har varit sjukskriven för utmattningssyndrom och stress. Nu närmar sig dagen då jag ska ut på golvet igen och jobba. Jag känner en hel del ångest men vill ändå ge det en chans.. Jag vet ju inte om jag inte testar..

Men inte på en enda HEL dag kan jag hålla honom hemma. Hans attityd är i botten. Han gör verkligen allt för att reta upp mig o få mig att helt tappa humöret.. Idag gick han o vråla i Skhlms garage för det att han inte får sin märkeskläder han vill ha.. Men hallå??? Seriöst?? Ska jag köpa dyra märken till en unge som inte sköter det som ska skötas, som använder äckliga substanser, som stjäl och ljuger??? Wtf, hur kan han ens argumentera med så dåligt så argument???

Ikväll är det match, jag har lovat att vi ska se den.. Ham drog hemifrån vid 15:45.. Jag tror inte han kommer hem, fören tidigast 01-02 inatt.. Jag är så jävlas trött. Har knappt sovit 2-3 timmar per natt sen i fredags. Han kommer hem och väcker mig mitt i natten då han tycker det är rimligt att komma hem till.. Jag är blockad i hans telefon.. Jag är så himla less.. På torsdag är det två viktiga möten. Ett som enbart gäller för Noel. Ett för mig & R gemensamt med andra föräldrar till struliga ungdomar.

Nu ska jag njuta av sista kvällen på 7 dagar med mina kids.

Ha det bra!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~

Hemskt med så kvävande värme~

Ja, jag vet att jag gnäller men det skiter jag i.. Det är så förbaskat kvavt och svetten bara rinner, det är tungt att andas då luften är så tung.. Jag satt och hoppades halva för-/ & eftermiddagen att det skulle braka loss med ett paket och blixt oväder för att få en lättare luft och några timmars svalka. Men icke, de utlovade blixtrarna kom aldrig hit till mig 🤨

Idag har jag haft en del samtal, försäkringskassan (efter många om och men så blev det bra) polisen, ett ”biträde”. Nu är det bokat med besök och förhör nästa vecka. Om det är någon som är nyfiken på vad det handlar om, nöj er med det som står att läsa.. Här.. Vissa saker ska inte ens barn behöva prata eller diskutera kring. Vi har en enormt pressad och jobbig livssituation här som det är, det tär psykiskt på oss alla på olika sätt. Uppskattar all omtanke och goda råd, axlar att gråta mot, men inte utfrågningar..

Idag har jag haft besök, skrattat så tårarna sprutat, till en komedi jag sett förut.. Men att se den med någon som har samma sjuka humor, det är grejor det 😉

Snart är det dags för sommarlov.. På fredag slutar Max skolan. N med.. Ja, nu har inte han någon närvaro, men årskurs 7 slutar.. Det S slutar först nästa vecka. Jag ska sakta kämpa mig tillbaka till arbetet. Hoppas innerligt det ska kännas bra. Har saknat många fina kollegor, det tråkiga är att många slutat och gått vidare till nya arbetsplatser. Så är det inom vården. Enda vägen mot lönelyft är att byta arbetsplatser. Tråkigt, men sant.

GodNatt!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Sommar, sol & rosé~

Nu har jag fått några dagar med solsken och värme! Jag som vanligtvis avskyr solen och hetta har njutit av att vara i solen hos mamma. Dock är jag kraftigt snorig, men vad gör det! Nässpray och lite rosé bubbel så känns livet lättare!

Allt strul som sker på hemmaplan är dagligt påminnande. Ni kanske tror att jag släpper taget om allt strul när jag flyttar ut, men det kan ni bara glömma. Redan på tisdagen, bara 2-3 timmar efter att den barnfria veckan började fick jag ringa till MM, börja inga runt till polare, söka, leta och vara jobbig. För att en viss annan inte ”vet” vad som ska göras..? Jag blir vansinnigt less på att känna att det inte finns ett samarbete som fungerar. Allt ska alltid hänga på mig, eller så blandas jag in. Missförstå mig rätt nu, jag gör min del för att det är min skyldighet. Men, när det är min vecka så behöver inte någon annan kopplas in för att ringa, jaga runt osv. Men när det är tvärtom, så hinner jag inte ens lämna hemmet fören jag måste styra upp saker. Eftersom jag drabbats av utmattningssyndrom och stressreaktion så är jag väldigt skör. Jag är konstant stressad. Jag mår inte speciellt bra. Jag kämpar på så mycket jag kan och lägger egentligen NOLL fokus på min egen återhämtning. När det var tvärtom, gjorde jag allt, för att göra en lugnare och mindre stressad varda för den andra parten. Varför kan inte jag få samma typ av uppbackning??? Är jag så jävla oviktig att man pissar på mitt psykiska och fysiska mående?

Jag behöver få ha ett lugnare tempo när jag är barnfri.. Jag behöver få slappna av. Kunna skita i telefonen några dagar. Ja, den här jävla telefonen som är en hemsk triggar.. Så fort den ringer blir tungan som sandpapper. Hjärtat stannar först för att sedan slå på i ett högre tempo.. Telefonen har blivit en skräck. För varje samtal innebär ofta ett måste, min hjälp, en syssla, en fråga.. Min kropp reagerar utan att jag kan kontrollera den. Och det är så jobbigt. Det tar evigheter för mig att koppla av efter att den ringt.

Igår, medvetet, lämnade jag telefonen hemma. Gick över till C, vi köpte pizza, kollade på film och bara pratade. Sen gick hon o bada, jag låg på hennes soffa och kollade på ”The theory of everything” om Stephen Hawkins.. Hon gick o la sig, jag kollade klart. Det var tyst. Det vart mörkt. Det var jag och teven och ingen telefon. Först var det sjukt jobbigt. Tänkte på mobilen konstant. Rädd för hur många samtal och sms som skulle finnas när jag kom hem. Vid 22:45 såg jag att INGEN hade försökt nå mig… Hur sjukt? Annars låter telefonen konstant. Men just när jag medvetet valt att lämna den, då är det ingen som sökt mig.. Det ändrades idag såklart. Nu är det full gång med att fixa, få ihop ”länkar” och jag avskyr det. Jag gör verkligen det!

Jag sitter o ser ut genom mitt fönster. Solen skiner. Jag vill sätta mig på ballen och njuta av solen. Men jag kan inte. Jag är så stressad redan nu. Har beställt rosé bubbel av en kompis. Jag vill ha bubbel för att få ner min ångest. Kanske kan jag skratta och le lite mera på riktigt då?

Jag är så genom trött. Sovit ganska ok inatt ändå, men vaknade med hjärtklappning och andnöd. Och ren och skär ångest för vad som ska ske idag..

Fy fan för allt just nu! Fy fan för att aldrig ha ett fungerande samarbete. Fy fan för att vara den som aldrig säger Nej och som bara vill göra det bästa för andra..

Kanske ska jag bli eremit? Kan man säga upp sig i ett halvår från allt ansvar och bo i en koja i skogen utan nätverksmöjligheter?? Nej, jag är mamma, den lyxen finns inte.

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Att leva med~

Jag tänker att jag ska vara så ärlig & sann jag bara kan och vågar i det här inlägget. –Kanske kan det vi går igenom stötta eller hjälpa någon annan förälder i samma sits??

Vårt ena barn har ”strulat” ett tag. Vi, som föräldrar, har försökt med regler, bestraffningar och belöningar.. Inget har gett någon direkt utdelning.

Nu är det så att inget vi för är tillräckligt. Istället lever hela familjen med en klump i magen och en oro som är ständigt.

N har problem med fel umgänge, droger, attityder, stölder & allt som kommer med att vara ett struligt barn. På det har han sin Adhd som i det här fallet inte är en styrka. Snarare det motsatta. När vi dessutom bor i en storstad så är precis ALLT väldigt nära och tillgängligt. Det finns så många appar för att få tag på precis vad man vill. Alkohol, röka, snus/cigg, tabletter, kokain/amfetamin/heroin.. Det finns precis allt. Du kan tillomed få det utkört om du betalar för det. Så allt är enkelt och tillgängligt.

Det är så mycket jag fått höra och veta om min son den sista tiden som skrämmer mig enormt. Mentaliteten bland ungdomar idag, sjunker framförallt i åldrar, men själva mentaliteten är skrämmande hög och brutalt rå. Fruktansvärt läskigt!

Vi, mamma & pappa, har försökt med allt för att förhindra och sätta käppar i hjulet för honom, försvåra att han kan ta kontakt med fel folk, jaga honom, störa honom o hans vänner, prata, skrika, skratta, gråta, förhandla.. Ja allt.. Vi har försökt flytta honom bort från vår ”ort” men han rymmer tillbaka.

Han är inskriven på Mini Maria. Han har två handläggare på Soc. Han träffar läkare och ssk på BUP. Han ska lämna pissprover kontinuerligt. Han avviker då såklart när han ska dit. Han är riktigt arrogant i tonen mot alla han träffat som arbetar inom sjukvården, beroendevård, psykiatrin, skola, socialtjänsten. Han pissar, inte ordagrant, på alla som försöker hjälpa och stötta honom.

N verkar ha haft de här problemen sen ca 1.5 år tillbaka. Jag, min naiva jävel, misstänkte först för ca 6 månader sedan att något inte stod rätt till. Jag, som dessutom sitter med alla facit och borde veta, hur droger ter sig i människor, har inte märkt något.

Att leva och bo med ett barn med kraftiga problem, med droger & alkohol, är hemskt. Med missbruk, oavsett flytande form eller röka, följer ett beteende som är okontrollerbart. Han stjäl. Han ljuger. Han är aggressiv. Han är manipulativ. Han har stulit av sina syskon. Han har stulit massor av mig. Han har tillomed stulit hemma hos sin mormor. Jag får gå med mitt necessär i handen när jag är boendeförälder. Jag kan aldrig släppa ifrån mig den. Hans syster har fått gömma sina mediciner. Han har stulit hennes 18 års present. Han har tömt småsyskonens spargrisar. Stulit massa receptbelagda läkemedel av oss.

Vi försöker göra allt för honom. För att han ska vilja ändra sig. Göra en egen förändring.. Men här vet jag, oohhhjaaa, att vill inte personen SJÄLV förändra sig, så kommer det INTE att hända. Tyvärr! Jag kan fortsätta störa, jaga och vara jobbig, inget kommer hända om inte han själv är redo att förändra sitt beteende och sina berusningsmedel.

Med detta vill jag även poängtera att jag kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara jobbig, som han uttrycker det.. Vissa har nog sett att ”jag” skriver på hans Insta, det är ett hövligt effektivt sätt att få kontakt med honom. Han blir så förbannad, eftersom typ hela hans skola ser det och alla hans vänner. Jag kommer fortsätta med alla mina knep för att störa hans beteende.

Ja, han är inskriven på olika instanser för att få hjälp, han har säkert minst 15 anmälningar till Socialtjänsten på sig. Så om Du tänker att du vill lägga ytterligare en, det behövs inte. Ca varannan vecka kommer det in en ny, så den här summan av 15 ökar hela tiden.

Men, att leva med ett barn med missbruksproblem, innebär konstan oro & stress. Det innebär att ditt hjärta går i bitar dagligen. Du tar och famlar efter varje liten ljusglimt och tror på varenda ord som sägs, för att bara sekunder senare inse att du blivit manipulerad. Igen… Och så här är det dagligen. Varje telefonsamtal, varje gång telefonen ringer slår hjärtat dubbla slag, tungan sticker, jag är livrädd för att samtalet ska innebära något fruktansvärt. Så här är det varje dag.

Jag har varit naiv, och mitt råd till andra föräldrar, som känner igen sig, lita inte på ett enda ord som sägs. Lås överlåset på dörren om det behövs. Förhindra och stör ditt barns umgängen. Skäm ut ditt barn genom att kolla alla sociala medier. Rota igenom lådor och säng i barnets rum. Ha aldrig alkohol hemma. Lås in och göm mediciner. Tårar är manipulation. Lita inte till ett enda ord. Droger gör människor opålitliga och de för allt för att få tag i sin berusning. Kopiera alla kompisarnas nummer. Ta kontakt med kompisars föräldrar. Starta ett nätverk med de vuxna. Ta hjälp av Socialtjänsten, Mini Maria (berondecenter) och BUP/Bumm. Prata med skolan, be om hjälp med anmälning till soc. Gör allt för att motarbeta, ge inte dyra saker, för de säljs för att få in pengar. Prata, prata och prata med din tonåring. Du kommer säkert inte få ett vettigt svar, inte nu, men någon gång i framtiden kanske deras sköld brister och Du når fram. Fortsätt bara vara jobbig. Det är din skyldighet som förälder. En väldigt viktig sak är att nätverka med kompisarnas föräldrar. Där får man otroligt mycket information, hjälp att hålla koll, och man känner sig inte lika ensam och maktlös.

Med det här inlägget har jag försökt att vara så öppen jag kan, om hur vi har det just nu. Det är långt ifrån hela sanningen om allt som sker, utan inlägget är väldigt putsat, men jag vet att många undrar, och jag har inte riktigt styrkan att verbalt berätta hur vi har det.

Hos mig har det här utlöst en akut stressreaktion med ökad panikångest. Att jag har PTSD i grunden är inte till hjälp. Jag har utvecklat triggers mot ringsignaler. Där kan jag få panikattacker. Jag tål knappt ljud längre. Jag hatar starkt solljus. Jag är konstant på högvarv. Jag sover aldrig helt, väldigt ytligt. Är konstant trött. Jag har helt tappat minnet. Minns inget längre. Glömmer bort allt om det inte skrivs ner på en gång. Jag är för stressad för att kunna sitta vid matbordet o äta. Oftast fastnar mina ord i halsen.. Svårt att få fram det jag vill.

Jag ser mina andra barn gå med oro och ångest och det ilska i ögonen, pga sin brors beteende. Det är inte okej. Dom mår otroligt dåligt av sin brors beteende, i en familj drabbas alla. Jag vill ge dom all min kärlek och uppmärksamhet, men när ett barn ger ett negativt beteende så innebär det att jag måste lägga mer än vad jag orkar på att försöka ha koll på det barnet. Det drabbar hans syskon. Och det är så jävla fel!

Jag har varit sjukskriven ett tag nu. Ska försöka återgå till jobbet om några veckor. Det är med båda glädje och skräck. Igår blev jag död för mig själv, när jag inte kunde återberätta något jag gjorde bara 30 minuter innan.

Nu har jag iaf försökt att låta er som läser lin blogg få ta del av hur livet hos oss är. Till viss del. Jag vill även förtydliga att vi har hjälp från många olika instanser och myndigheter, vi gör vad vi kan som föräldrar, vi pratar med N, jag har grym kontakt med N’s rektor och resurs. Men just nu är det inte tillräckligt.

Jag har därför gått till sista steget. Ansökt om att få Behandlingsfamilj till honom. Han ska inte vara med sitt umgänge eller i Stockholm. Jag fattar det nu. Och, ni som känner mig, vet att det här är det absolut SISTA jag vill, men jag ser ingen annan lösning.

Hoppas någon hittar stöd i den här texten. Och ni som undrar, fått några ”frågetecken” uträtade.

http://www.beroendecenter.se

http://www.socialstyrelsen.se

http://www.bris.se

Ta hand om Er!

~Bara jag~, ~Dagligt~

Nedräkning~

Då var det dags att börja tänka på återgång i arbete.. Första tanken var bara ren och skär panik.. Men när jag landat i tanken så kändes det ganska ok. För att bara 10 minuter senare bli kaos i hjärna & hjärta.. Men jag vet att jag måste prova. Jag har min läkares stöd, skulle det bli värre, så gör det inget. Men att testa är bra. Och jag håller med om det. Psykiskt är det bra. Däremot, min sämre egenskap då, kan det slå ordentligt mot min självkänsla om jag inte skulle klara av det. Men jag vill innerst inne försöka. Det vill jag verkligen. Så jag försöker ha ett öppet sinne och slappna av och ge mig själv positiva tankar och pusha mig själv. Jag ska göra mitt yttersta! Hoppas att min kropp gör det som är bäst för mig.

Idag är alla kids iväg till skolor och förskola. Så jädra skönt! Faktiskt! Att jag bara har haft mig själv att tänka på, kunnat fortsätta på min diamond painting, plockat lite, kört diskmaskinen. Det är så skönt. Solen börjar titta fram ute vilket är härligt efter en vecka av ösregn. Ska ta mig iväg till Lidl o köpa kattsand och mat om ett tag. Innan det är dags att hämta hem trollungarna.

Nu ska jag njuta av att kolla på en dålig komedi och ett gott äpple.

Ha det bäst!

~Bara jag~

Intressant~

Ja, livet kan vara intressant.. Jag finner inget annat ord som stämmer in mera på det.. Bara i n t r e s s a n t..

Det har regnat ordentligt senaste dagarna och jag gillar det. När jag är ”hemma” i stan så uppskattar jag sommarregn och åskan. För här, i betongdjungeln, känner jag mig trygg och uppskattar ljudet av regn och åska. Häromdagen öppnade jag fönstret och bara låg o lyssnade och njöt. Det är sövande och ger en inte ro som är så förbannat härlig.. Nästan samma som om man gråter riktigt mycket. Jag kan bli helt slut, psykiskt och fysiskt, av att gråta. Samma sak blir det av att lyssna på regnet. Jag blir verkligen helt fridfull och trött. Så himla skön känsla.

Idag hämtade jag storebroren och broresonen i Solberga. Kul att få träffa dom. Min brorson är en så himla go och glad och fin människa. Alltid ett leende på läpparna och glimten i ögat. Så han ger mig en liten extra kick av energi, även om han kanske själv är omedveten om det, men han har en väldigt fin aura.. Såklart grymt att träffa den stora broren oxå, vi förstår varandra på ett sätt inte många andra gör. Bara skönt att få skratta lite och släppa allt som gör att livet känns grått och trist. Det är såna människor man måste omge sig med ibland. Jag fick iaf möjlighet att tanka lite ny energi och det behövde jag.

Nu ska jag glo lite tv med mamsen. Så, ha det bäst! Ta hand om er och era kära! Älska, skratta och glöm aldrig bort att ödmjukhet vinner över har och avundsjuka.

Pöss