Jag tänker att jag ska vara så ärlig & sann jag bara kan och vågar i det här inlägget. –Kanske kan det vi går igenom stötta eller hjälpa någon annan förälder i samma sits??
Vårt ena barn har ”strulat” ett tag. Vi, som föräldrar, har försökt med regler, bestraffningar och belöningar.. Inget har gett någon direkt utdelning.
Nu är det så att inget vi för är tillräckligt. Istället lever hela familjen med en klump i magen och en oro som är ständigt.
N har problem med fel umgänge, droger, attityder, stölder & allt som kommer med att vara ett struligt barn. På det har han sin Adhd som i det här fallet inte är en styrka. Snarare det motsatta. När vi dessutom bor i en storstad så är precis ALLT väldigt nära och tillgängligt. Det finns så många appar för att få tag på precis vad man vill. Alkohol, röka, snus/cigg, tabletter, kokain/amfetamin/heroin.. Det finns precis allt. Du kan tillomed få det utkört om du betalar för det. Så allt är enkelt och tillgängligt.
Det är så mycket jag fått höra och veta om min son den sista tiden som skrämmer mig enormt. Mentaliteten bland ungdomar idag, sjunker framförallt i åldrar, men själva mentaliteten är skrämmande hög och brutalt rå. Fruktansvärt läskigt!
Vi, mamma & pappa, har försökt med allt för att förhindra och sätta käppar i hjulet för honom, försvåra att han kan ta kontakt med fel folk, jaga honom, störa honom o hans vänner, prata, skrika, skratta, gråta, förhandla.. Ja allt.. Vi har försökt flytta honom bort från vår ”ort” men han rymmer tillbaka.
Han är inskriven på Mini Maria. Han har två handläggare på Soc. Han träffar läkare och ssk på BUP. Han ska lämna pissprover kontinuerligt. Han avviker då såklart när han ska dit. Han är riktigt arrogant i tonen mot alla han träffat som arbetar inom sjukvården, beroendevård, psykiatrin, skola, socialtjänsten. Han pissar, inte ordagrant, på alla som försöker hjälpa och stötta honom.
N verkar ha haft de här problemen sen ca 1.5 år tillbaka. Jag, min naiva jävel, misstänkte först för ca 6 månader sedan att något inte stod rätt till. Jag, som dessutom sitter med alla facit och borde veta, hur droger ter sig i människor, har inte märkt något.
Att leva och bo med ett barn med kraftiga problem, med droger & alkohol, är hemskt. Med missbruk, oavsett flytande form eller röka, följer ett beteende som är okontrollerbart. Han stjäl. Han ljuger. Han är aggressiv. Han är manipulativ. Han har stulit av sina syskon. Han har stulit massor av mig. Han har tillomed stulit hemma hos sin mormor. Jag får gå med mitt necessär i handen när jag är boendeförälder. Jag kan aldrig släppa ifrån mig den. Hans syster har fått gömma sina mediciner. Han har stulit hennes 18 års present. Han har tömt småsyskonens spargrisar. Stulit massa receptbelagda läkemedel av oss.
Vi försöker göra allt för honom. För att han ska vilja ändra sig. Göra en egen förändring.. Men här vet jag, oohhhjaaa, att vill inte personen SJÄLV förändra sig, så kommer det INTE att hända. Tyvärr! Jag kan fortsätta störa, jaga och vara jobbig, inget kommer hända om inte han själv är redo att förändra sitt beteende och sina berusningsmedel.
Med detta vill jag även poängtera att jag kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara jobbig, som han uttrycker det.. Vissa har nog sett att ”jag” skriver på hans Insta, det är ett hövligt effektivt sätt att få kontakt med honom. Han blir så förbannad, eftersom typ hela hans skola ser det och alla hans vänner. Jag kommer fortsätta med alla mina knep för att störa hans beteende.
Ja, han är inskriven på olika instanser för att få hjälp, han har säkert minst 15 anmälningar till Socialtjänsten på sig. Så om Du tänker att du vill lägga ytterligare en, det behövs inte. Ca varannan vecka kommer det in en ny, så den här summan av 15 ökar hela tiden.
Men, att leva med ett barn med missbruksproblem, innebär konstan oro & stress. Det innebär att ditt hjärta går i bitar dagligen. Du tar och famlar efter varje liten ljusglimt och tror på varenda ord som sägs, för att bara sekunder senare inse att du blivit manipulerad. Igen… Och så här är det dagligen. Varje telefonsamtal, varje gång telefonen ringer slår hjärtat dubbla slag, tungan sticker, jag är livrädd för att samtalet ska innebära något fruktansvärt. Så här är det varje dag.
Jag har varit naiv, och mitt råd till andra föräldrar, som känner igen sig, lita inte på ett enda ord som sägs. Lås överlåset på dörren om det behövs. Förhindra och stör ditt barns umgängen. Skäm ut ditt barn genom att kolla alla sociala medier. Rota igenom lådor och säng i barnets rum. Ha aldrig alkohol hemma. Lås in och göm mediciner. Tårar är manipulation. Lita inte till ett enda ord. Droger gör människor opålitliga och de för allt för att få tag i sin berusning. Kopiera alla kompisarnas nummer. Ta kontakt med kompisars föräldrar. Starta ett nätverk med de vuxna. Ta hjälp av Socialtjänsten, Mini Maria (berondecenter) och BUP/Bumm. Prata med skolan, be om hjälp med anmälning till soc. Gör allt för att motarbeta, ge inte dyra saker, för de säljs för att få in pengar. Prata, prata och prata med din tonåring. Du kommer säkert inte få ett vettigt svar, inte nu, men någon gång i framtiden kanske deras sköld brister och Du når fram. Fortsätt bara vara jobbig. Det är din skyldighet som förälder. En väldigt viktig sak är att nätverka med kompisarnas föräldrar. Där får man otroligt mycket information, hjälp att hålla koll, och man känner sig inte lika ensam och maktlös.
Med det här inlägget har jag försökt att vara så öppen jag kan, om hur vi har det just nu. Det är långt ifrån hela sanningen om allt som sker, utan inlägget är väldigt putsat, men jag vet att många undrar, och jag har inte riktigt styrkan att verbalt berätta hur vi har det.
Hos mig har det här utlöst en akut stressreaktion med ökad panikångest. Att jag har PTSD i grunden är inte till hjälp. Jag har utvecklat triggers mot ringsignaler. Där kan jag få panikattacker. Jag tål knappt ljud längre. Jag hatar starkt solljus. Jag är konstant på högvarv. Jag sover aldrig helt, väldigt ytligt. Är konstant trött. Jag har helt tappat minnet. Minns inget längre. Glömmer bort allt om det inte skrivs ner på en gång. Jag är för stressad för att kunna sitta vid matbordet o äta. Oftast fastnar mina ord i halsen.. Svårt att få fram det jag vill.
Jag ser mina andra barn gå med oro och ångest och det ilska i ögonen, pga sin brors beteende. Det är inte okej. Dom mår otroligt dåligt av sin brors beteende, i en familj drabbas alla. Jag vill ge dom all min kärlek och uppmärksamhet, men när ett barn ger ett negativt beteende så innebär det att jag måste lägga mer än vad jag orkar på att försöka ha koll på det barnet. Det drabbar hans syskon. Och det är så jävla fel!
Jag har varit sjukskriven ett tag nu. Ska försöka återgå till jobbet om några veckor. Det är med båda glädje och skräck. Igår blev jag död för mig själv, när jag inte kunde återberätta något jag gjorde bara 30 minuter innan.
Nu har jag iaf försökt att låta er som läser lin blogg få ta del av hur livet hos oss är. Till viss del. Jag vill även förtydliga att vi har hjälp från många olika instanser och myndigheter, vi gör vad vi kan som föräldrar, vi pratar med N, jag har grym kontakt med N’s rektor och resurs. Men just nu är det inte tillräckligt.
Jag har därför gått till sista steget. Ansökt om att få Behandlingsfamilj till honom. Han ska inte vara med sitt umgänge eller i Stockholm. Jag fattar det nu. Och, ni som känner mig, vet att det här är det absolut SISTA jag vill, men jag ser ingen annan lösning.
Hoppas någon hittar stöd i den här texten. Och ni som undrar, fått några ”frågetecken” uträtade.
Ta hand om Er!
~Alltid En Diva~ 
Fina Johanna! Du e så jävla stark, tvivla aldrig på det!!! Och du är en sån bra mamma! Hoppas och håller alla tummar å tår att d blir bra och att han får komma till ett kanonbra ställe! Ta hand om dig å son jag sagt förut så hojta om du behöver skrika av dig! Kram
Tack så mycket för fina ord. Betyder massor i den här gråa och hårda vardagen ♥️