Kategori: ~Men USCH~

~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Sorg & känslor~

Jojjo

Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att visa när jag är ledsen. Jag kan vara arg eller glad, hysterisk & euforisk framför andra, men just sorg och tårar är jag ganska privat med. Några få utvalda får dela det med mig.

Pratade med B idag i telefon. Blev så glad när han ringde upp. Det var en liten lättnad att höra hans röst, även om det inte var den rösten jag älskar att höra. Han har ont, strålningen ger sin beskärda del.. Jag har ont i hjärtat.. För mig är han Mannen, Myten & Legenden! På alla sätt och vis. Han har visat mig tillit, han fick mig att lita på honom till 100%, han öppnade sin famn för mig & jag älskar att bli kramad av honom. Jag känner mig trygg i hans famn. Hans skratt är så jäkla smittande, han säger alltid något riktigt sant eller helt tokigt. Han valde att steppa in och bli min pappa när min biologiska var en riktig skitstövel. Han valde mig, på sätt & vis.. Jag älskar dig Bobben! Så mycket!

Igår kväll lyckades den äckliga cancern vinna över ännu en själ. Hon har kämpat länge men nu tilläts hon inte kämpa längre. Jag sönder all kärlek och värme till hennes närmsta familj & vänner. Gå i Frid, rocka med Änglarna. Nu är du fri från smärta & begränsning & hela Evigheten är din tills dina nära kommer! ♥️

Cancer.. Guud så jag hatar den sjukdomen. Rena jävla giftet för en människa. Jag hatar cancer! Jag vill utrota cancer!

Jag hoppas att fler stöttar cancerforskningen, ger bidrag eller köper deras gåvor, UngCancer har olika paket man kan köpa. Där vet man att pengarna går till bra forskning. Eller Barncancerfonden. Bara en sådan enkel ska som att köpa Rosa eller Blå bandet stöttar cancerforskningen. Helt klart värt det, istället för annat onyttigt eller onödigt som man inte alls behöver köpa egentligen.

Nu ska jag läsa och sova. Imorgon kommer R hem hit och har barnen i helgen. Jag flyttar ut och ska jobba helgen. Får se hur det kommer kännas, vara ifrån barnen, om så bara för 3 dagar till att börja med, så är det mycket för mig, som aldrig är ifrån dom, ensam, om jag inte jobbar då. Nu kommer jag hem igen på måndag då jag har 3 lediga dagar, så slipper R stressa med lämning innan jobb osv. Så jag småstartar med att vara borta fredag eftermiddag till måndag eftermiddag.

Hann iaf få upp julstjärnor och ljusstakar i fönstren nu ikväll. Orkar dock inte byta gardiner i år, där går min gräns känner jag..

Hej hopp..

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Varför~

Fuck U Covid-19~

Jojjo

Så känner jag just nu! Och igår och imorgon! Satans jävla virus att krossa liv, hopp och människor! Det värsta är dock de som har noll hänsyn till detta vidriga virus som tar Sverige med storm! EN ANDRA GÅNG!! Var det inte jobbigt och skrämmande nog i våras? Var det nödvändigt att fortsätta testa virusets gränser genom att träffa vänner, gå på café/restaurang/bio/konsert? Var det så livsviktigt att det inte kunde vänta?

Nu är vi i Stabsläge på sjukhusen. Man kan tro att man ska vara lite rutinerad sen i fjol, men icke! Den ”andra vågen” känns mera brutal, snabbare, ilsknare, nästan giftigare på något sätt. Den biter hårdare på människor och invaderar deras lungor.. Utan lungor är det mycket svårt att leva. Prova andas genom ett sugrör.. Du får inte använda näsan.. Kolla hur länga du orkar.. Tänk dig att ligga så i veckor..? Nää, ingen vill hamna där. Så ge fan i att åka runt. Håll varenda centimeter ni kan i avstånd. Använd munskydd om ni absolut måste åka kommunalt. Vid minsta symtom på halsont, hosta, snor, stanna hemma. Det är skit tråkigt! Att behöva vara hemma endast för lite snor i näsan, men kanske hellre det än att aldrig mer träffa den familjemedlemmen? Stanna hemma!

Jag ser panik. Jag ser oro. Jag ser sådan hjärtskärande ångest.. Jag försöker trösta, genom mitt munskydd som döljer halva mitt ansikte, genom ett visir som jag måste skrika genom för att höras, prasslande förkläder som stör en konversation. Svetten rinner under förklädet, i pannan under visiret ner i ögonen, men jag får inte torka bort det inne hos patienten. Jag biter ihop. Jag känner ångesten. Jag tar med den hem. Det är inte bara min ångest, jag tycker det är så fruktansvärt att se människor bli rädda och oroliga, men jag kan inte trösta. Till viss del kan jag såklart, men jag känner mig ganska hjälplös. Idag har satt sina spår. Det är tungt med all oro. Det är tungt att säga isolering.

Jag fick ett så otroligt uppskattat samtal idag. Och oväntat, fast ändå inte. Jag hoppades någonstans att han skulle fått höra om det här och faktiskt skulle reagera på hur allt gick till. Och det gjorde han. Min bror fattade precis vilket övertramp det blivit, och försvarade mig! Tack för det! Jag blev så jäkla glad! Spelar ingen roll vilka ”rykten” som går. Du är min storebror och jag älskar dig! Jag vet att du kämpar och jag är stolt över att Du ringde mig! Stolt över att Du hittar styrkan att kämpa åt rätt håll. Jag tror på Dig!

I förrgår fick jag så fina, och väldigt oväntat, ord från Lisa. Som kom från hennes mamma. Det värmde ska ni veta. Jag blev nästan helt mållös, och det är sällsynt. Jag tar verkligen till mig era ord. Jag lägger dom längst in i mitt hjärta och ska plocka fram som när livet känns tufft igen! Tack till Er!

Efter denna tunga dag, med känslostormar, förvirring, för lite tid, för mycket kaos, lättnad, för lite tid för att kissa, så har jag ont i varenda muskel och längtar nu efter en natts sömn.

Imorgonbitti är det lämna barn igen, Skolsköterskan med Max för vaccin och kontroll.

Men, inget jobb imorgon.. Bara obetalt jobb hemma..

Puss hej Ses Ej!!!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Hatar~

Jojjo

PÅ RIKTIGT HATAR Stora S reumatiska sjukdom! Om jag kunde skulle jag ta över den helt. Låte henne slippa Enbrel 1 gång i veckan! Låte henne slippa ha ångest inför varje spruta och känna smärta när vätska går in. Hon lider verkligen. Jag HATAR att det är jag som sticker henne. Jag som ”gör” henne illa. Jag känner mig som ett monster som gör så mot min stora vackra tjej. På torsdag är det planerat att vi ska till Reuma för uppföljning och utvärdering av Enbrel och leder. Men nu återstår det att se om vi är friska till att börja med. Hostar hon eller jag imorgon då måste vi boka om.

Jag blir så himla ledsen och känner mig så elak när jag ger henne sprutan. Jag ser hur hennes muskler spänns, kroppen blir som en fiolsträng, hon kniper ihop ögonen, och många gånger efteråt springer hon in på toa och gråter.

Jag kan aldrig förstå vad hon genomlider. Jag har inte den minsta susning om hur det är att leva med reumatism. Jag vet vad kronisk värk är, med tanke på diskbråcket, men jag vet inte alls hur det är att ha ont i lilltå, käken, fingrar, underarmar och i stort sett alla leder… Jag kan aldrig fatt den biten. Därför hatar jag att ge henne medicinen. Jag hatar att göra mitt barn ledset och besviket. Jag avskyr att orsaka henne smärta.

Jag hatar Reumatism!

~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Att sätt ord på~

Jojjo

Hur gör man? Hur börjar man?

Jag har aldrig haft svårt för att prata, eller sätta ord på tankar. Aldrig varit feg eller velig i mina åsikter. Snarare tvärtom. Tycker jag något så står jag för det. Jag gillar att alla tycker olika, för mig är det helt okej, med åsikter. Att debattera och diskutera kan vara väldigt roligt och intressant, så länge personen man pratar med kan diskutera och inte blir personlig.

Nu, har jag dock tappt det. Jag kan inte öppna munnen och få fram det jag verkligen vill. Jag är som en mussla. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, eller hur jag gör för att komma framåt.

Idag var jag hos min husläkare, hon tittade på mig, jag såg vad hon tänkte. Men jag bekräftade inte tanken. Jag valde att vara tyst. Vet inte om det är speciellt smart av mig. Eller om det bara var som ett skydd.

Jag är förkyld. Jag har blivit smittad av barnen. Ögonen är svullna och trötta, näsan kliar/svider, halsen ömmar & jag tror jag har feber.

Jag måste ta mod till mig att säga vad jag känner. Jag måste våga stå upp för mig. Jag har lixom tappat den biten, jag som annars värdesätter mig själv ganska högt och ser till att bli behandlad efter vad jag anser är rimligt. Men nu är jag feg. Jag bara ”väjer” undan och parerar, utan att egentligen veta hur jag lyckas.

Jag är slut. Mentalt & psykiskt slut. Jag är trött. Och inte känns det bättre när jag nu även blivit förkyld. Har dock tur att nästa jobbkväll är på onsdag, så jag hinner kurera mig.

Ligger och kollar på ”KALIFAT” på Netflix. Älskar den serien. En viktig serie, som många borde se.

Hej hopp.

~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~

Börjar bli lite väl mycket nu~

Jojjo

Denna sabla ADHD kan verkligen både stärka och knäcka en människa. Omgivningen förstår sällan vad Adhd är eller hur olika den kan te sig i olika människor. Tjejer har oftast fallit bort pga att från början fanns endast forskning kring Adhd på det manliga könet.

Nu fick jag min diagnos som vuxen, men sablar vad min värld ändrades. Hur stärkt jag blivit genom att så mycket som jag gjort äntligen fick en liten förklaring. SJag n är händelser inte enbart pga diagnosen, det är Jag som haft fel omdöme. Men ändå, tänk om jag blivit sedd tidigare? Redan i tonåren.. Eller redan som barn..? Undrar hur livet sett ut då?

Min son, den stora, har verkligen ett rent h*****e med sig själv. Inte nog med att han är tonåring, han har sin Adhd att tragglas med. Jag vet så innerligt att mycket kring honom sker pga noll konsekvenstänk. Jag vet att fel kommentar/ord från någon kan få det att brinna i huvudet på honom på bara några sekunder. Jag vet att varje dag i skolan är kämpig. Att varje tanke i hans huvud går så mycket fortare att han inte hinner med att fatta vad han just tänkte. För i samma sekund trängs 75 andra tankar i hans huvud och jag vet att det blir övermäktigt och öronbedövande. Enda sättet att ibland få tyst i huvudet är genom agerande. Att göra något, och ibland agerar man fel.. Fast man vet att det är fel, så hinner man inte uppfatta det. Inte förrens man redan agerat.

Jösses så luddigt och knasigt det skrevs nu. Min son är avstängd från skolan imorgon. På tisdag möte med rektorn.

Jag vill hjälpa honom. Jag vill stötta. Men sista tiden har många olika incidenter skett, och han är alltid nära, men aldrig delaktig?? Ni som fattar, fattar…

Jag känner att min ork tryter. Mitt tålamod tar slut. Jag orkar inte vara en arbetande glad mamma till fem barn. Alla i behov av mig. Jag håller på att gå sönder inombords. Jag är inte tillräcklig.. Jag hör inte rätt. När jag väl har lediga dagar så är det möten, städa, disken, tvätten, handla, mediciner, osv osv. När jag väl jobbar är det upp tidigt och fixa allt för ungarnas dagar på fsk/skola. För naturligtvis hinns det inte med att få ordning på allt kvällen innan. Lämna ban, oftast är en alltid arg och ledsen. Hem, ut med hunden, hinna duscha, käka, försöka slappna av för att vara alert på jobbet. Men det sista hinns inte med. För då är klockan 12 och jag har nerverna utanpå av stress för att komma sent till jobbet (?) och hur sjukt är inte det? Redan kl 10 börjar räkna minuter tills det är dags att åka.

Imorgon ska jag försöka prata med mitt barn. Få honom att våga vara ärlig med mig. Få honom att tala om för mig vad han vill att jag ska göra! Hur kan jag stötta? Vad krävs för att han ska våga prata mer med mig? Han ska få berätta hur han vill att det ska funka, hemma o i skolan, och hur vi ska nå det målet..

Snälla, säg att det någon gång blir bättre!?! Snart är M tonåring, tätt följd av E som redan är helt obstinat och full av hormoner i obalans, och S kommer åka på ”samma tåg”.. Jösses!! Hur ska dessa barn slippa den hemska delen av tonårstrotts??

Kram & Hej