~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~

~!••!Köttätande ”maskar”!••!~

Vad i hela fridens namn!!!! Jag är i chock!!

Jag har suttit och försökt mata en sån där äcklig sak, vi undrade alla tre vad sjutton det var för neonorange larv med neongröna ränder, 4-5 fluffiga snuskiga tentakler på alla ”ben”!

Källa: Aftonbladet.se
Källa: Marcus Oscarsson
Källa: Dubrovnik/Kroatien

Den här obehagliga saken var ca 25 cm.. Bilden gör den inte rättvisa i färgen. Den hade en kompis oxå som var lite kortare men den tog han inte upp. Så jäkla vidrigt!

Och att den kan ge yrsel, nervpåverkan, svimning och ”GudVetVad”!!!

Så varning till alla son ska till Dubrovnik, den finns även där bland klippornas små vikar och pölar, kolla vart ni sätter fötterna när ni badar!

Stackars alla snäckor och sniglar som fick dela bytta med en köttätande giftig snusk-larv!!!

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Sluta hoppas & tro~

Som vanligt när jag drabbas av sorg bubblar ilskan i mig upp.

Jag är så arg på att jag återigen valt att tro på hans ord, trott på att han är ärlig i sitt ord att förändras, trott på att myndigheter haft fel och kanske dömt honom för hårt.

Nu fick jag en käftsmäll i ansiktet och sanningen skrattar mig i ansiktet. -Dumma jävla människa, hur kan Jag vara så förbannat naiv??-

Min son har brutit mot alla regler och normer. Han har gått bra mot allt vad jag och hans pappa uppfostrat honom till. Han har ljugit, så brutalt bra, och hela tiden har jag valt att ”fria” än att ”fälla”.. Jag önskar så att jag varit mer hård. Att jag varit mera misstänksam. Att jag ställt andra frågor, kanske även ställt hårdare krav. Att jag inte följt mitt mammahjärta. Att jag inte la all min tro i min kärlek till min son. För oj så lurad jag blivit. Oj, så manipulerad jag är. Oj så jävla besviken jag är på mig själv och min son.

Nu kommer vi inte ses på länge. Blir ingen campning, ingen midsommar, inga umgängen på Hotell.

Allt är borta. Allt är förstört.

Där han är nu, är precis rätt plats för honom. Gör man så, väljer man det livet, då är jag glad att han blev tagen. För såhär är han inte uppfostrad. Såhär ska han inte ens tänka eller leva. Det är fel på så många plan.

Jag är krossad. Jag är ledsen. Jag är arg. Mest är jag besviken på de val mitt barn gjort.

Hur hamnade han här?

Frågorna många och förhoppningsvis får jag något svar, inom snar framtid.

~En snabbis~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Idioten är igång igen~

David Tobias? Robert Mattias? Jacob David? Daniel Tobias? Ja, idioten har en mängd alias som ”den” gömmer sig bakom. En fegis som inte vågar använda sitt riktiga namn eller sin riktiga identitet, utan gömmer sig bakom väldigt typiskt svenska manliga namn, alltid dubbelnamn. Skrämmer slag på kvinnor, oftast ensamstående/separerade med barn. Hotar med att ens barn är i fara. Namnger dina barn, din moster, din pappa, din bror, barnens pappa.. Allt för att starta en riktigt vidrig psykiskt påfrestande lek som förstör kvinnors liv. När jag drabbades så slog det hål på hela min egna identitet. Jag trodde det var någon nära mig som verkligen var ute efter mina barn. Jag kollade extra över axeln. Det är riktigt skrämmande med detta vider till människa.

Att den här människan inte kan stoppas är obehagligt. I flera år har den hållit på. Polisanmälningarna haglar in, anmälan till Facebook görs. Men det har ännu inte lett någonstans. Men jag tror på karma, så Du kommer att åka dit. Någon gång är sista gången du skriver dessa vidriga saker. Det ska bli kul…

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Det blev inte som planerat~

Det blev verkligen inte enligt planen. Det blev istället ett mer chockerande och hemskt besked. Och nu är det försent att gå tillbaka och försöka göra annorlunda.

Alla dessa möten. Alla samtal, all planering, har lett till ingenting. Nu blev det så som jag absolut inte ville.

Samtidigt vet jag knappt hälften, men enligt säkra källor så har ”vi” haft änglavakt.. Det kunde gått så mycket värre, något som gjort oss alla olyckliga för alltid..

Sorgen, ilskan, oron, rädslan och att inte veta allting är påfrestande, men nu är det dags att jag börjar anpassa mig till det här och börjar leva och acceptera hur mitt liv ser ut nu.. Lite annorlunda, men så är det.

Imorgon ett möte igen som förhoppningsvis kan hjälpa till åt rätt håll, för såhär vill jag inte ha det.

Snart ska vi börja åka för att hälsa på.

Och jag ber er som känner oss att inte ställa frågor, vi vet knappt något och vi får & kan inte svara. Respektera att det är en tuff tid för oss som familj, och låt tiden gå gå litegrann.

Tack!

~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Ibland händer det~

Att det inte blir som det borde & ingenting fungerar som det ska!!

Ett sånt pass var det ikväll på Det Sjuka Huset.

Tyngsta gruppen hade jag, det blev Akutlarm som var riktigt allvarligt och läskigt, men det gick bra. Tillslut. Att se mina fantastiska kollegor kämpa för livet, är något man aldrig glömmer att man sett. Det är overkligt, samtidigt som allting annat bara stannar av och man står där och mitt i ett kaos som är under kontroll, det går inte att beskriva.

Det har varit två tunga dagar på golvet. Nu är det skönt att veta att imorgon blir det fotbollsmatch med M, hoppas på bra väder.

Jag är så slut i kroppen. Mina fötter värker. Ryggen skriker och jag vill gå och sova, men adrenalinkicken som slår in vid Akuta situationer, som gör att hela jag blir så lugn och så fokuserad, när allt är stabilt, då blir jag helt dränerad, men ändå ”pigg”. Så jag vet inte hur jag ska kunna sova nu.

Jag verkligen älskar och hatar mitt jobb. Älskar känslan av att göra gott för andra, attt ge och få leenden. Se framsteg hos någon som varit så skör. Göra det där lilla extra.

Jag hatar mitt jobb, när något blir fel.

Just nu känner jag så mycket lycka o kärlek för mina barn, att de har hälsan, att de ligger i sina sängar, att de andas och är trygga.

Livet är oförutsägbart. Imorgon kunde varit igår. Och igår kunde ha varit slutet.

Ta hand om varandra! Hata inte, älska istället. Ångra inget, ta till vara på varje sekund som gör dig hel.

Puss

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Förståelse~, ~Förundran~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Att vara mamma~

Att vara mamma är fantastiskt. Att bli mamma var helt omtumlande, det förändrade hela min värld, det fick mig att inse att från den stund jag fick mitt lilla knyte i famnen skulle inget jag tidigare trott eller tänkt om livet någonsin bli detsamma. Allt jag tidigare trott skulle från o med nu inte betyda ett skit.

Allt förändras den dagen du får ett litet liv i dina armar. Ett liv som är helt beroende av dig för att överleva. Vad jag ville, det upphörde där och då. Nu var det någon annan som alltid var viktigare.

Så här har det varit varenda gång jag fått ett barn. Första gången var självklart mest omtumlande, men varenda gång ett nytt litet liv kom så ändras livet och prioriteringar.

Jag har varit mamma i 20 år. Jag har varit mamma till fem barn i snart 7 år.

Alla mina barn har sina förväntningar av mig som mamma, jag själv lever för att se till att deras liv blir det bästa de kan få. Med detta vill jag påpeka att vara mamma, förälder, är det absolut svåraste jobbet som finns. Det är alltid en kamp. Alltid en oro som inte går att beskriva. Självklart även en kärlek utan gränser, men det absolut svåraste att leva med är oron, kampen, jagandet & rädslan att göra fel.

När barnen blir tonåringar, dom tror dom vet bäst, att de själva kan göra alla val kring deras liv, då blir jobbet ”Mamma” så svårt. För en tonåring vet inte bäst. En tonåring har inte ett konsekvens tänk som fungerar helt o hållet. De lever för dagen, men glömmer vad ett beteende kan göra på längre sikt. Och här ska jag då kliva in och fråga hur ”tänkte Du nu?”

Att vara mamma innebär att du aldrig sover en hel natt igen. Att du alltid är rädd & orolig. Att du blir hatad emellanåt för att du ringer och frågar en sådan enkel fråga som ”Hur mår du? Vad gör du?” Eller ”Kommer du hem till middagen?” Det innebär att du jobbar heltid för att få in pengar, samtidigt som du är totalt slut av sömnbrist, men vet att Du måste jobba samtidigt som du även jobbar 100% i din föräldratjänst, du arbetar alltid dubbelt.

Det innebär att du efter en dag på ditt jobb, ett arbetspass som klarats av trots att du bara sover som mest 4 timmar per natt, kommer hem och är så trött och mör att du skulle kunna stå o sova, men då ska se till att börja jaga runt efter barn, laga mat, sköta disken, se till att rena underkläder finns, boka in alla tandläkarbesök, läkarbesök mm på den enda lediga dagen du har, för annars blir ditt jobb lidande, det går inte.

I mitt fall har jag fem barn med väldigt olika behov. Något barn har väldig problem ute i samhället, ett annat har kraftigt utåtagerande beteende, en annan vill ha den här nära närheten för att må bra, en kanske vill prata om sitt favvo intresse varenda sekund det går.. Allt detta ska hinnas med på dygnets få timmar. Helst ska allt göras under den tiden då jag står vid spisen eller sköter disken eller hänger en maskin tvätt.

Samtidigt som jag lyssnar och försöker komma på bra svar, så går hjärnan på högvarv över det barn jag kanske inte fått tag på & oron hopar sig över vad som kan ha hänt som gör att det barnet inte svarar i telefon..? Och jag får inte bränna maten, kanske pastavattnet kokar över exakt just då, och jag måste vispa i smöret till såsen jag ska göra..

Att vara mamma innebär att Du får inga pauser. Du slutar stänga toadörren för så fort du satt dig där är det familjmöte i dörren. Du kommer misslyckas ibland och det ger dig ångest. Du kommer aldrig mer känna dig lyckad och att du har all den tid som behövs som dina barn vill ha. Din semester är inte en semester. Det är en ny tjänst, som förälder. Ledig tid spenderas med att åka till o från träningar, med en bli full av missnöjda barn som hellre gör annat.

Att vara mamma är det finaste Du kan bli. Men det är oxå det som gör att Du får en självinsikt och du inser hur egoistiska människor är som inte har barn. Dom kan aldrig förstå hur tufft jobbet som mamma är. De ser sig själva som prio 1 i sitt liv, en mamma ser sina barn som prio 1, sen kanske ett djur och en själv är ingen prioritet alls.

Vad vill jag med detta?

Jag vill försöka öka förståelsen bland människor, speciellt ni som inte har barn, sluta kom med Goda Råd gällande barn & barnuppfostran, för er åsikt är fel. Ni kan aldrig förstå. Ni kan inte det oavsett om ni läst 5 böcker om barnuppfostran eller 300 böcker. Har Ni inte barn så kan ni omöjligt veta hur livet med barn ser ut och är. Och det går heller inte att beskriva hur ett liv som förälder är. Det är en enskild upplevelse, och det är en heltidstjänst som är både lycklig och full av kärlek samtidigt som den helt kan dränera en.

Så sluta kom med goda råd.

Vill du göra något, erbjud dig att vara barnvakt, bjuda på middag, komma över med matlådor, lyssna gärna men skit i att kommentera. Och framförallt inga Goda Jävla Råd!

Tack o Hej:

Från en väldigt trött mamma

maskrosbarn, psykisk ohälsa, ~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Återhämtning~

Har inte bloggat på ett tag. Jag har varit så fokuserad på att andas, fokusera på min behandling och hantera alla intryck, känslor och fysisk smärta som kommer med att återuppleva och bearbeta mina minnen från min uppväxt. Det tar enormt på psyket och påverkar mig även fysiskt.

Nu kände jag en liten låga tändas i form av att skriva av mig.

Bloggen är min egna och fantastiska sfär där jag ventilerar, skriver exakt vad jag tycker o tänker, på gott & ont, för att få ur mig allt, bearbeta, minnas och överleva. Att människor läser mina ord är otroligt konstigt. Att det finns dom som kommer tillbaka o läser, ibland kommenterar, det är helt fantastiskt roligt och knasigt. Men jag uppskattar det och hoppas att även läsaren får ut något av min blogg ♥️ Så Tack!

Jag har mera livslust. Jag känner att jag ska vara här. Min plats är med båda fötterna på jorden. Att leva med mina barn & mina vänner. Att våga känna lite hopp om framtiden. Att våga ge mig själv en chans att verkligen få njuta och leva mitt liv. Min tid att inte leva är inte nu. Min tid att börja leva har precis påbörjats. För första gången i mitt liv, speciellt som vuxen, vill jag tillåta mig själv att vara glad. Lycklig. Vara jag på mina villkor. Stå upp för mig, värdesätta mig själv, må bra och dela glädjen med andra runt mig. Jag har nog aldrig känt så. Jag har bara varit. Övertänkt, överlevt, haft starka murar, gjort det som förväntas men aldrig riktigt ”känt på riktigt”. Aldrig låtit någon komma in på djupet, nära; Ja, men aldrig allra längst in.

Jag kämpar på med psykoterapin. Det är tufft. Jag drömmer en del mardrömmar. Jag har ett krig av känslor inombords. Jag går från glad till ledsen på nolltid. Jag pratar & pratar. Minns hemska saker, återupplever smärta. Återupplever skam och ensamhet. För första gången någonsin så känner jag även den styrka ”Lilla Johanna” ägde för att överleva. Hur hon försökte skydda andra. Vilka lösningar hon hittade för att minimera straff o smärta. Är riktigt mållös över hur mycket styrka och hur skickligt hon löste livet.. Utan att yttra ett endast ord. Ett barn ska aldrig behöva växa upp så. Inget barn. Jag är så tacksam för att mina barn aldrig någonsin behöver uppleva vad jag gjort.

Min bil ska besiktas imorgon. Så nervös. Skulle vara helt underbart om den Godkänns så jag kan släppa just de problemet och ångesten att oroa mig för bilen.

Haha, såhär är det att ha adhd, även i text. Jag skriver och är inte så noga med vad som skrivs eller i vilken ordning. Det blir som det blir liksom. Är det knas i huvudet så kan det få synas även i min text.

Sportlovet är på ingång. Min vecka med barn. Hoppas de haft en full rulle vecka med sin pappa, så inte de är helt uppe i de blå under min vecka. Hoppas kunna hitta på något så att de känner att de har lov men ändå att vi gör något tillsammans. Avskyr lov, egentligen. Alla yttre krav från andra familjer, om sportlovsresan, dyra aktiviteter. De ger mig ångest. Jag som mamma till 5 barn har aldrig ekonomi till några roliga aktiviteter ihop med alla barn. Knappt råd att göra en sak med 1-2 barn. Då kommer många genier med förslaget att det behöver inte kosta så mycket. Nä, man kan ha picknick utomhus, på med varma kläder, termos med varm choklad, smörgåsar mm. -Jo, men om jag inte har råd med den varma chokladen eller smörgåsarna då? Och min rygg & höft som jag har så förbannat ont i dygnet runt?

Samhället idag är så jäkla fixerat vid vad saker kostar, inte vad man gör. Nu framstår jag som bitter, det är jag nog på sätt & vis. Jag vill såklart att mina barn ska få göra roliga saker på lov, men det är inte en möjlighet jag har. Klart som fan att jag blir lite bitter då..?

Ändå ser jag fram emot att ha lite lov med barnen. De ska ha några dagar i skolan, men självklart ska de få lov med familjen. De dagar de går har jag behandling, så därför måste de gå på fritids.

Den här veckan har gått så himla fort. Känns som jag lämnade barnen för bara 2-3 dagar sen. Men imorgon är det redan måndag och på tisdag börjar mammaveckan.

Någon som kan rekommendera en bra film? Finns inget att titta på. Jag vill se något som vara är ”wow” och ger mig spänning, gåshud, glädje. Men tycker inte det finns så mycket bra filmer längre? Det görs inte, allt som kommer ut påminner om någon äldre film och storyn känns bekant redan innan 15 minuter av filmen gått. Eller är det bara jag som känner så?

Iof har jag svårt att fokusera på film. Speciellt nya filmer. ”Tack Adhd & Ptsd”! Mitt fokus varar cirka en kvart sen är det så mycket annat jag tänker på, upptäcker runt mig, ljud som hörs, oro, planering, stress. Ändå skulle jag så gärna se en film som verkligen trollbinder mig och efterlämnar en känsla av välbehag. Det vore magiskt!

Nope, orden tog slut. Fokus brast. Det blev mörkt. Måste tända en lampa. Törstig. Kissnödig. Byxan skaver. Ahhh, en fågel flög förbi……

🤫🫶🏼

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~

”Blivit galen”~

Jag intygar att jag inte blivit galen eller åkt på en 40 års kris, jag är enbart väldigt snabb med att göra saker för att få en förändring, samt stilla min ångest och då, tyvärr, är det mitt hår som drabbas hårdast!!!

Ja, jag älskar att färga mitt hår, att klippa mig själv.. Och så upptäckte jag Brad Mondo när jag kollade TikTok! Mindre bra!! Jag har ju redan för ca 1 år sen blekt och färgat mitt hår i nacken rött. Älskade det! Fick en dipp o färgade över med brunt, men så ville jag ha det tillbaka! Och då kom jag på att jag vill ha även luggen röd, så att det som är rött i nacken går ihop med framsidan av huvudet!

Här är innan jag blekte o fixa främre delen av håret..

Sagt o gjort, här tänker inte jag så mycket, i med en blekning!!! Oh Nooo!!! Pippgula rötter blev resultatet! I med rött på det, den röda tog inte alls som den skulle, utan jag blev orange.

Grät i 50 sekunder, men vafan, det är hår, MITT HÅR, så jag tog tag i mig själv och bara insåg att jag får äga situationen!! så dagen efter blandade jag två olika färger, rött & brunt, av balsamfärg och hade i, tonade ner det orangea en del och nu är jag iaf lite nöjdare.. Men jag behöver verkligen lära mig att inte ta så drastiska beslut på noll sekunder!!

Det här är innan jag tonat ner det orangea..
Och så är ser jag numera ut!!!

Jag älskar ju att färga o forma mitt hår, det är kul att inte se ut som alla andra! Och vissa blickar jag får är bara helt underbara! Jag älskar färgen nu, men ska i med lite mera nertonande brunt idag när jag tvättar håret, hoppas slippa den där väldigt orangea i hårbotten. Men kan bli svårt, eftersom jag blekte.. Men men, vad gör det om några år? Bara ha kul så länge jag kan, en dag är det slut på det roliga, och det är ju inte kul 🤣🤣

Nu ska jag få i mig kaffe och sen bygga lite naglar..

Ha en fin dag!

// Divan Jojo