Etikett: ptsd

~Bara jag~, ~En snabbis~

Mindre kul möte idag~

Jojjo

Ett möte som kan vara väldigt avgörande för framtiden. Både kortsiktigt & långsiktigt. Omtumlande psykiskt är det iaf. Omtumlande emotionellt.

Det känns som att det kommer hända saker i raskare takt nu. Jag hoppas så mycket att allt är som det ska över Jul & Nyår, och att det nya året kan kommer med större förändringar, det som måste hända menar jag, men inte under högtiden.

För jag tror att nästa år, vid den här tiden, ser det annorlunda ut. Och jag vill inte att högtider ska förknippas med minnen av sorg och frustration & oro. Speciellt inte såna här familjehögtider. Då ska banden återknytas, värme och kärlek, nya fina minnen skapas med hjälp av skratt och glada barn.

När jag kommer härifrån måste jag handla & sen hem o städa. Saras N hjälpte mig att byta tv i v-rum igår och det blev ett lite mindre kaos då. Nu måste jag städa av tv-bänken och få lite snyggt. Det bästa med att byta tv var att få bort dammet mellan väggen och tv. Fy satan så äckligt det var! Det är nackdelen med att ha en vägghängd ”dumburk” det blir alldeles för sällan städat i det utrymmet. Men nu har jag ju chansen att få riktigt fräsch, lagom till att det är dags att börja fixa fint för advent!

Orden tog slut nu. Har alldeles för mycket oro och tankar som snurrar så mitt hjärnkontor håller på att gå i kras.

Ska Du ut o köra bil idag? VARNING: Det är riktigt jävla halt på vägarna!!! ÄVEN MED DUBBDÄCK!!!

Hej hopp

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~En snabbis~

Lite snö~

Jojjo

~jag ser det snöar, jag ser det snöar, det var ju roligt Hurraaa~

Äntligen! Det lilla som hittills kommit gör ändå att det blir så mycket ljusare ute! Jag avskyr det gråa, dova, mörka vädret i November. Det känns bara mera mörkt i hjärnan, och jag personligen känner mig bara mera trött. Nu genast, känns det ljusare!

Idag ska jag skjutsa brorsonen till Cup. Min mamma ligger med Corona så hon kan inte, så jag erbjöd mig att skjutsa. Tycker synd om honom om han ska åka kommunalt. Tar ca 1,5 timme med tåg/buss och runt 30 minuter med bil! Så vi ska börja rulla om 20 minuter.. Hämta upp hans fina mamma på vägen :).

Ska ladda med flera lager kläder. Det är svinigt kallt och friskt, och jag hatar att frysa!

Så, ha en bra dag allihopa!

~Bara jag~, ~Familjen~

Fler timmar Tack~

Jojjo

På dygnet. Nu!

Det är en önskan som aldrig kan bli sann, men något jag verkligen behöver. För att minska alla ”möten” och arbetstid är inget alternativ. Inte just nu. Alla möten är av stor vikt att delta i, det är bara lite för många. Minst 3 möten i veckan. Och på det ska jag jobba och ge kärlek och omsorg till alla barn. Det är svårt & tufft just nu.

Väntan på det oundvikliga är olidlig. Även om jag måste säga att det i den här väntan är ganska skönt att vara ovetande.. Men det är mera som ett litet skydd, ett skydd som kommer brista.

Idag började jag dagen med mina 3 små troll och lämna på skolan. Sen åkte jag o hämtade Pepzie som hade tid för operation idag kl 8:30. Det gick bra att lämna över henne, även om det nog blev lite fuktigt i ögat när jag sa Hej då och gick därifrån utan henne. Hoppas verkligen att allt går bra. Det finns stora risker när man söver och operationen är väldigt omfattande. Men jag håller tummarna och jag får träffa henne när jag slutat mitt kvällspass. Idag är det byte av vecka, så nu är det 7 dagar utan barn. Saknaden känns redan nu!

Imorgon ska jag på utbildning på jobbet. Hatar den typen av utbildning, Simulering, men det är ett jobbigt måste, så bara att genomlida och se glad ut. Är väl iof oxå bra att ha avklarat som utbildning och bra att ha som grundläggande kunskap i det yrket jag har.

Jag jobbade helgen, men i söndags blev det vab. Max vaknade på lördagsmorgonen och kaskad kräktes. Stackars! Nu har vi hållit stenhårt på 48 timmar innan han fått träffa andra, och jag hoppas att Sigge klarar sig. Ebba har redan haft en magsjuka, min senaste vecka hemma, och hoppas innerligt att Sigge klarar sig! Inget mera kräks!

Nu ska jag glo klart lite på nyheterna, sen åka mot det Sjuka Huset!

Hej hopp

~Bara jag~

När jag drunknar av minnen~

Jojjo

11 år av vansinne. 11 år i förnedring. 11 år där jag inte hade ett namn..

De åren har såklart skapat djupa sår och hårda ärr i mig. Min tid i fosterhem, det är de minnen jag har från min barndom. Har vissa glimtar såklart, men de är enbart av mina vänner/grannar jag hade. Inga ljusa minnen från min ”familj”.. Där är det dunkla och mörka minnen, helt utan kärlek. Varje dag fick jag veta vart jag kom ifrån, att jag minsann inte var värd något, trots att den här så kallade FAMILJEN fick massor med pengar av Socialtjänsten för att de skulle ta hand om mig. Pengar som skulle gå till aktiviteter, resor: allt för att ge det här ”stackars barnet” fina minnen & en ”bättre” uppväxt.

På ren svenska, det här var under 1984-1996, jag hade hellre, om jag fått välja, bott kvar hos min mamma. Den omänskliga kontakten och den smärtan, den psykiska & fysiska misshandeln jag genomgått under de 11 åren, tror jag hade varit kraftigt halverad om jag fick stanna hos mamma.

Det här är ju ett par år sedan, mitt hopp ligger i att även socialtjänsten utvecklats och gör noggrannare kontroller och VIKTIGAST av allt, lyssnar till barnet/ungdomen!!

Jag är så upprörd & orolig just nu. Tänk om mitt egna kött & blod ska genomgå liknande process?? Det är min skräck.. Min absoluta mardröm. Det finns en annan inblick i ”olika hem” idag, men vissa hamnar ”mellan raderna”?!? Tänk om mitt barn är en av de få??

Jag mår så vidrigt dåligt. Dels känner jag att jag misslyckats.. Jag menar då att när jag var liten blev jag placerad i fosterhem pga min mammas missbruk. Jag missbrukar inte. Däremot har jag misslyckats med uppfostran, regler och att få mitt barn att lära sig göra rätt o kloka val. Jag har helt misslyckats. Jag borde sökt efter honom dygnet runt när han ej svarat i telefon. Borde krupit på alla 4a i buskar o jag borde övervakat mer. Jag kunde göra mer.

Jag önskar att jag kunde o hade möjligheten & packa ihop o flytta. Lååååååångt från Stockholm. Långt ut i skogen. Långt från en tåg station. Men den möjligheten har inte jag. Jag har inte råd. Jag kan få jobb var som helst som undersköterska, men jag måste hitta ett boende långt härifrån, jag måste bryta många kontakter för att min son ska kunna börja om. Alla hans syskon måste börja om. Men den möjligheten finns inte. Annars hade jag, utan minsta tvekan, gjort det.

Det här är så hemskt. Jag är inte ensam om att genomlida det här.

Till alla er Gäng/Kriminella, ni som rekryterar, som ber era rekryterade fortsätta rekrytera, kan Ni snälla bara ge FAN I MITT/VÅRA BARN?? Dom som ni nu dödar ar barn som ni själva rekryterat!

Låt oss behålla våra barn. Låt bli våra barn. Sköt er skit på egen hand utan att blanda in någons son eller dotter.

Hade ni inte funnits, hade min son varit min, och inte er.

/Joso

~Bara jag~

Redan fredag~

Jojjo

Tiden går för fort just nu. Barnens ”Höstlov” heter numer ”Läslov” och det börjar på måndag. På Sigges födelsedag! Tänk att min yngsta redan fyller 7 år! Tandlös är han oxå, båda övre framtänderna är tappade, så gulligt!

Idag har de ”Halloween-mys” på barnens skolor, så de fick vara lite sminkade om de ville. Sigge & Ebba ville såklart! Men Maxi är för ”stor”, haha..

Ha förstående med att jag är amatör 🤭 Men Ebba blev nöjd!
Sigge fick spindelnät han med..

Just nu är jag ”valp vakt”.. Mamma är hos veterinären med Pepzi då hon fått knölar i bobisarna. Biopsi är redan tagen. Så idag ska hon röntgas. Hoppas det inte är det värsta, och är det de så hoppas jag hon får vara frisk ett bra tag till.

Michonne & Charlie håller på här o ska imponera med alla sina leksaker, allt ska fram och visas upp.

Lille Charlie

Michonne är grym på att uppfostra honom. Så fort han leker med något då går hon dit o kollar honom, eller hon kanske bara är ute efter att sno leksaken, vad vet jag?? 🤔

Igår var det möte för N på Soc. Jag bröt ihop och satt & grät. Maktlösheten och känslan av att ingen hör och ser, knäckte mig. Fick veta nya händelser som jag inte haft en aning om, så är sjukt besviken gentemot hans gymnasium som inte alls haft en kontakt med mig, trots att jag hört av mig dit både via mejl och sms och via appen. En bra kontakt och dialog är avgörande för ett gott samarbete, där har hans skola helt fallerat. Besviken och ledsen.

Ja, jag kan känna mycket. Jag kan verka hård och väldigt rak i mina tankar och uttryck, men även jag bryter ihop och trasas sönder ibland. Jag försöker att alltid se saker o ting ur det ”ärligaste” och sannaste perspektivet, för har jag fel så är det en glad överraskning. Men att tro och tänka positivt är något som jag blivit bränd av alldeles för många gånger, så att se & tänka det värsta är enklare. Låter säkert knasigt för många, och jag är positiv i tankarna om vissa saker såklart. Jag är inte totalt ”mörk” inombords.

Nytt möte nästa vecka igen. Får se vad för hjälp, stöd och vad det långsiktiga målet är. Även vad det kortsiktiga målet är. Vad som ska kunna ändras och bli ”bättre”..? Det är så mycket jag tänker och undrar över, att mitt minne börjar nästan att svikta. Jag har svårt att minnas dagar, vad som hänt, det är så jäkla rörigt och så mycket, så intensivt allting, och min hjärna känns överfull.

Jag har helt glömt att lämna blodprover för min sköldkörtel. Då tar jag medicin varje morgon o ser att mängden i burkarna minskar och nytt prov måste tas innan förnyelse. Nu står jag utan Levaxin och idag måste jag ta provet. Så kommer bli en tuff tid nu utan medicin. Har redan känningar av Hypotyreos’n och det är allt annat än skönt.

Nu kom mamma hem o jag kan åka till vc o lämna prover.

Ha en fin helg!

~Bara jag~

När inget hjälper~

Jojjo

Hur kommer man ur den onda cirkeln som vi lever i, som bara återkommer om & om igen.. Jag levde ett tag i tron om att jag lyckades bryta den onda cirkeln samt bryta mönstret av destruktivitet och fel umgänge, men inser att det var bara ett ”blindspår”!

Nu står vi här igen. Trampar runt i redan sargade spår och det blir inte bättre. Beteenden och umgängen har inte alls brutits, de har bara varit väldigt bra kamouflerade.

Jag som mamma, jag orkar inte mer. Jag kämpar, jag stör, jag ifrågasätter, ställer ändå rimliga krav. Jag har försökt med belöning, med straff. Inget fungerar. Det är nog redan försent. Jag har skrikit efter hjälp. Till alla olika instanser och myndigheter.

Nu först ska först insatsen göras: Intensiv Familjebehandling. -IGEN-

Jag tycker det är otroligt patetiskt att ha det som insats. Det är bara Jag som vill gå den behandlingen för att hjälpa mitt barn. Men när de andra två parterna är ganska ointresserade av denna typ av behandling, så undrar jag vad det ska leda till?? Jag behöver inte behandling. Den som behandlingen riktad till är inte alls intresserad. Ska vi slösa resurser, pengar & tid för något som inte kommer leda till någonting?

Jag kommer ge hela min själ för att stötta mitt barn, jag gör allt som krävs och mer än så, men jag tycker att det hela bara handlar om att ”skjuta upp det uppenbara”, och jag är livrädd att något riktigt illa kan hända innan ”myndigheten” inser att det här är inte det som behöver fokuseras på. Det behöver göras drastiska beslut och det snabbt.

Jag når inte fram. Jag kan inte prata med mitt barn. Mitt barn utstrålar en sån avsky gentemot mig, för jag är bara störande & jobbig. Jag fattar att jag är jobbig, det är en del av mitt jobb som mamma. Jag ska veta att jag gör och gjort allt i min makt för att hjälpa mitt barn att ha ett långt och bra liv.

-Allt annat är otänkbart-

I allt det här ska jag även vara en närvarande & kärleksfull mamma till mina andra barn. Jag ska vara en uppmärksam arbetskollega på mitt jobb. Samtidigt äts jag upp inifrån av oro, rädsla och sorg & ensamhet i en väldigt orolig värld.

Varje dag vaknar jag med tanken:

-När?

–Var?

-Är det idag?

~Bara jag~

Solberga Cupen 2023~

Jojjo

Så modiga och duktiga Tellus A’s spelare är!

Maxen kämpade på bra i alla matcher, tråkigt att två av hans spelkompisar blev sjuka och då blev hans lag utan avbytare i första två matcherna. Det blev en hel timme aktivt spring för laget, det är mer än vad många skulle klara av!

Solberga Cup/Solberga bollplan

Vädret var helt okej. Solen kom fram o ibland värmde den faktiskt.

Älskar hösten och alla dess färger

Det har varit en ganska bra dag. E sov hos sin bästis från igår, M gick till kompis efter Cupen & på eftermiddagen kom E & Z hit och de tog med Lilla S ut o cykla o åka rullskridskor.

Förkylningen börjar släppa greppet. Lite hosta kvar, o den kan ju vara kvar länge!

Nu ska jag kolla tv o n stund innan sängen ska få sällskap!

Tjo!!

~Bara jag~

Sjukare än sjukast~

Jojjo

Jag åkte på en förkylning som verkligen bitit sig fast och tagit all ork ifrån mig. Långdragen jäkla skit oxå.

Började smått under min vecka med barnen, då var Max’s dunderförkyld så fick vabba. Sen jobbade jag kväll nu i veckan och redan i tisdags kände jag symtom i näsa o hals så anade att jag kanske var på väg att bli sjuk. Kämpade på med jobb ändå. I torsdags började jag passet med Coldzyme munspray, Stepfen halstabletter & Alvedon i kroppen. Passet var sjukt jobbigt. Kände att febern låg där inne o skrattade åt mig.

Hann bara komma hem efter avslutat kvällspass, då orkade jag inte kämpa emot viruset längre. Sov inte en Blund den natten. Låg med feber & frossa, ont i kroppen, litervis med snor frästes ut.. Har legat helt däckad sen torsdags natt. Minns knappt dagarna och vad jag gjort. Så himla kokt o slut har jag varit. Somnat när som, vaknat då och då. Tvingar i mig vätska och gått på toa.

Nu är första dagen jag sitter upp o tar en kopp kaffe. Frisk?? Nä, inte ens i närheten. Huvudet är som inbäddat i ett vakuum. Täppt i näsan fortfarande & dryg hosta. Tror fan jag fick årets influensa tidigt?

Idag ska jag hem till mina troll. Känns som om jag varit i en dvala i typ 3 veckor, ändå har det bara gått 7 dagar sedan jag sist träffade dom. Längtar efter deras söta ansikten och kloka tankar!

Hoppas att jag blir bättre och friskare nu för varje dag som går. Vill må helt bra utan minsta symtom.

Innan passet på onsdag.. Ser fan hur svullen jag är pga nästäppa och svullna bihålor..

Önskar alla en fin tisdag, önskar alla en vacker höstdag, god hälsa & positiva möten!

Ha det bäst!

~Förundran~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

På liv & död~

Jojjo

Så började mitt arbetspass den här veckan.

På liv & död.

Att kämpa mot klockan, att trycka så mycket, så jämnt, lagom djupt som bara den för att få igång ett hjärta.

Adrenalinkicken tog över. Att det smärtade av stresspåslag i varje muskel kändes inte där och då. Att svetten rann ner i ögonen, händerna brann och axlarna skrek, det kändes inte där & då.

Men sen.. När tiden runnit ut. När det blev bekräftat att det var stopp. Då kom smärtan, ögonen sved, armarna så tunga, hjärtat grät. Ett liv var slut. Ett liv vi inte lyckades rädda. Så otroligt sorgligt, så orättvist & så hopplöst.

Jag och mina kollegor gjorde allt. Vi kämpade så hårt. Vi gav aldrig upp. Vi la all vår styrka, envishet och kärlek i vårt arbete men det var inte tillräckligt.

Hela tiden bara väntade jag på att få höra en rossling, ett försök till ett andetag, få känna att bröstkorgen inte godkände mina kompressioner..

~Vila i frid nu, dansa bland alla änglar och vaka över din kära~

Mitt jobb kan på 1 sekund växla från glädje till totalt mörker. Från skämtsamhet och skratt till total fokus och allvarsamt arbete. Det finns aldrig en förvarning om när, var eller hur.

Jag är så stolt över att jag och mina kollegor kan ställa om på nolltid och göra precis allt som krävs för att rädda liv. Att vi alla jobbar så enormt hårt.

Många klankar ner på vården. I vissa fall helt rätt. Men det många glömmer är, att vi som jobbar som Undersköterskor & sjuksköterskor INTE är dom ni ska klanka ner på. Vi gör allt för våra patienter, allt för våra patienter hälsa och välmående. Vi är sällan de som gör fel. Det är oss ni lägger era liv och er hälsa hos när ni ligger på sjukhus. Vi ser först om något är fel eller inte. Vi larmar direkt. Vi börjar arbetet direkt.

Vi som jobbar på ”golvet” vi vill alla göra det bästa för er människor som kommer till oss. ALLTID!

Den här dagen började med ett akutfall. Den började traumatiskt. Det här livet kunde vi inte rädda, och det är en stor sorg i våra hjärtan. Vi gjorde allt. Det gick inte.

Glöm aldrig hur skört ett liv är. Se till att de du bryr dig om vet hur viktiga de är för dig. Glöm gammalt groll. Bli bättre på att förlåta och gå vidare med rent samvete och sluta hata i onödan. För det kan gå på sekunder så kan Du aldrig göra något åt det som varit, en förändring, ett förlåtande är då för alltid borta. Det är INTE värt det!

Förlåta. Älska. Skapa Minnen. Lev för dagen.
~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Ibland händer det~

Jojjo

Att det inte blir som det borde & ingenting fungerar som det ska!!

Ett sånt pass var det ikväll på Det Sjuka Huset.

Tyngsta gruppen hade jag, det blev Akutlarm som var riktigt allvarligt och läskigt, men det gick bra. Tillslut. Att se mina fantastiska kollegor kämpa för livet, är något man aldrig glömmer att man sett. Det är overkligt, samtidigt som allting annat bara stannar av och man står där och mitt i ett kaos som är under kontroll, det går inte att beskriva.

Det har varit två tunga dagar på golvet. Nu är det skönt att veta att imorgon blir det fotbollsmatch med M, hoppas på bra väder.

Jag är så slut i kroppen. Mina fötter värker. Ryggen skriker och jag vill gå och sova, men adrenalinkicken som slår in vid Akuta situationer, som gör att hela jag blir så lugn och så fokuserad, när allt är stabilt, då blir jag helt dränerad, men ändå ”pigg”. Så jag vet inte hur jag ska kunna sova nu.

Jag verkligen älskar och hatar mitt jobb. Älskar känslan av att göra gott för andra, attt ge och få leenden. Se framsteg hos någon som varit så skör. Göra det där lilla extra.

Jag hatar mitt jobb, när något blir fel.

Just nu känner jag så mycket lycka o kärlek för mina barn, att de har hälsan, att de ligger i sina sängar, att de andas och är trygga.

Livet är oförutsägbart. Imorgon kunde varit igår. Och igår kunde ha varit slutet.

Ta hand om varandra! Hata inte, älska istället. Ångra inget, ta till vara på varje sekund som gör dig hel.

Puss