ptsd – Sida 2 – ~Alltid En Diva~

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Virkat~

Onsdag~

mars 5, 2025 Jojjo

Igår var ett bra samtal med psykologen. Även fast han satt o gäspa under halva samtalet, haha. Undrar om han bara var trött eller om han blev trött av min röst, eller kanske uttråkad?! Vem vet, han kanske sovit dåligt.

Min psykolog är en kopia av en ung Stig Helmer.. Han är så lik honom, tillomed glasögonen är lika. Igor var första gången då jag själv drev på samtalet, tyckte jag själv, och för mig är det ett tecken på att jag börjar lite på honom. Jag har så många gånger gått på samtal hos någon som helt plötsligt slutat, avbrutit samtalen med att ”mina 10 samtal är slut”, eller bytt arbetsplats mm. Detta har gjort mig väldigt osäker och rädd för att berätta om saker som är enormt tyngande för mig, för ofta har jag i slutänden suttit med öppna sår som ingen hjälper mig att läka. Men jag har tro på Stig Helmer.. Han kanske är den som kommer hjälpa mig att hjälpa mig. Ni som förstår, ni fattar!

Gick ut på fejjan när jag vaknade, såg att en grannpojke fyller 18 idag, och då slog det mig, min äldsta son fyller 18 nästa månad!! 18!! Hur sjutton är det möjligt? Han blir myndig! Han får ta körkort, rösta i val, han får gå på krogen!! Finns det någon gång som man som förälder inser att sina barn blir vuxna? Uscha!

Häromdagen ringer min äldsta dotter, kul och via FaceTime, och säger

-”Hej mamma! Ville bara berätta att jag är i Danmark!!”

Är väldigt ta skam för att mitt ”vuxna” barn tar sig tiden att ringa o berätta vart hon är, otroligt tacksam för det, men blev lite förvånad! Men så kul för henne o hennes bihang, att dom får uppleva så många olika ställen tillsammans. En dag senare ringer hon igen, på FaceTime, och säger-

”Hej mor, ville bara meddela att jag är i Tyskland”

Här blev jag lite stum ett tag. Trodde hon skoja. Men nä, hon o bihanget tog tåget från Danmark över till Tyskland o gick där o strosa på gatorna och shoppade lite. Fatta va modiga och roliga dom är, så impulsiva och så jäkla mycket minnen de skapar, både tillsammans och för sig själva. Jag är imponerad. Hon filmade lite runt, och arkitekturen på husen såg lockande ut. Jag vill oxå åka till Tyskland!

Mina tre små troll, ja, ena barnets lag ska anordna cup, vilket är för att dra in pengar till Gotia, så jäkla kul. Har självklart anmält mig att hjälpa till. Letar efter cheerleading klass för dottern, eller dansklass, hon måste få en aktivitet. Min lilla pojke, som alltid är min bebis trots att han är längre än sin 11 årige bror, han bara är än så länge. Han är duktig i skolan. Han har många vänner. Allt rullar på.

N har börjat med hemresor varannan vecka, och i helgen är en sån helg. Han ska till landet med sin pappa och hans tjej, småsyskon mm, och hugga/såga ner träd. Hoppas dom får kul!

Nä, nu ska jag nog ta fram min virkning med filten till lilla S, för de andra två har jag gjort filtar till. Men M’s filt har jag en kant kvar på så den ligger gömd hemma. Så passar på att börja med sista filten så jag kan göra den långsamt till hans födelsedag. Haha, ja i Oktober!

Ha det bäst!

Jojo

~Bara jag~

Svårt att hitta gnistan i att skriva~

februari 3, 2025 Jojjo

Känns otroligt svårt ibland att ens öppna bloggen. Det gör mig ledsen, jag älskar att skriva. Älskar att sätta ord på tankar och känslor. Men haft svårt sista tiden att komma igång med skrivandet.

Nytt i mitt liv, i år börjar jag något som heter ”Dynamisk Terapi”. Så inte Psykoterapi, utan en annan behandlingsform. Har träffat min psykolog vid 3 tillfällen, som en ”lära-känna-fas” & imorgon har jag en träff med honom igen. Känns skönt, jag har länge bett om samtalsterapi via Psykiatrin och det har tagit ett tag att få min vilja igenom. Men nu är jag öppen för den här behandlingen. Jag känner mig redo att göra mitt yttersta för att bryta den tystnadskulturen jag växte upp i. Då menar jag mina 11 år i fosterhem. Där jag blev uppfostrad till att vara tyst, osynlig och värdelös. Nu vill jag berätta. Jag vill prata. Även om det är så svårt. Min kropp har som ett inbyggt skydd, så fort jag vill säga något, för mig viktigt, eller berätta, eller bara be om hjälp, då känns det som att jag typ stryps. Det bara slår lock i halsen och orden kommer inte ut. Det här vill jag ändra på. Kanske är det med hjälp av den här behandlingen som jag hittar modet och styrkan att ändra detta beteende.

Min äldsta son ska börja komma hem nu varannan helg. Så himla kul. Samtidigt tycker jag synd om honom. Han fyller snart 18 år, varit borta från hemmet i 14 månader. Nu ska han dela hemmet med sina småsyskon igen, han som bott där inga andra barn funnits. Kan tänka mig att det kommer att ta hårt på honom, med alla ljud, syskonens kompisar som kommer. Ja, det kommer nog kännas rörigt för honom. Samtidigt är jag lycklig över att få hem mitt stora vackra barn. Han är så vuxen nu. Han är så smart, ödmjuk, lugn och trygg, har drömmar och planer för de närmsta åren. Det är en väldig förändring hos honom.

Livet rullar på, lite väl fort dock. Tycker veckorna bara springer iväg. När jag väl har mina barn så känns det som att jag bara hinner komma hem och sen ska jag flytta igen och det är pappa-vecka. Det går så väldigt fort.

Jag känner att det här året ska jag ta varje dag, varje vecka som den kommer. Jag ska inte planera för mycket, inte sätta upp mål och definitivt inte ”försöka förutspå” att 2025 ska bli förändringens år. Jag glömmer aldrig när jag la ut det för några år sedan. Det året, och de följande, var så åt helvete jobbiga.

Jag hoppas att det här året kan vara lite lugnare. Att terapin ger utdelning samt att jag hittar styrkan att förändra mig. Att jag blir mer förlåtande, främst mot mig själv. Jag önskar att jag vågar öppna mig och släppa in andra i mitt liv. Men jag har inga krav. Känner någonstans att det kan inte bli värre än de sista 4-5 åren.

Nu hoppas jag att få ett positivt besked, klockan är 11:00.

Puss

~Bara jag~

Nytt år~

januari 6, 2025 Jojjo

Det här året avslutades med en människas död, startades med ty en människa avlidit av olycka eller mord på min gata, och att en granne på min andra adress avlidit.

Livet är kort. Vad som helst kan hända när som helst.

Det är svårt att känna glädje över det nya året när så många liv avslutats.

Men så är livet, oförutsägbart och plötsligt.. Ta till vara på varandra.

Hade en fantastiskt fin jul den 23/12 med alla, alla, mina barn och min mamma och brorson. Självaste julafton firades hos min mamma med min storebror och hans barn, Tania & hennes syster och mamma. Även två av mina barn och Noha. Så många skratt och så trevligt.

Nyår firade jag med mina tre små troll med min mamma och Kenta. Vi åt tacos och tog det så lugnt. Det var alldeles lagom. På förmiddagen åkte jag o hämta Bobby ”the dog”, så vi hade honom med oss ända till i fredags. Så himla mysigt och så mycket kärlek.

Maxi har haft en kompis som sovit här, världen skönaste energi har fyllt mitt hus. Så visst finns det glädje i allting, jag hittar fina ljusglimtar i det mörka.

Jag tror jag väljer att fokusera på nu och här, glädjen och framförallt kärleken från mina barn.

Ta hand om varandra! Våga älska och förlåta, försök glömma och se det ljusa i allt. Kom ihåg glädjen och de fina minnena. En dag kan det vara försent!!

~Bara jag~

Prima Lilje~

november 7, 2024 Jojjo

Haha, inte så positivt menat så som rubriken ser ut, utan jag är på Prima i Liljeholmen. Man mår inte prima när man går här & speciellt inte när Jag går hit då jag tycker min läkare är en väldigt okänslig, ganska elak och ej lyssnande kvinna. Hon går enligt statistik och vad som ser bäst ut ifrån hennes perspektiv som läkare och inte utifrån individens mående, bakgrund eller situation. Jag mår ännu mera dåligt när jag ser hennes namn på kallelsen. Har haft henne nu i cirka 4 år men sammanlagt har jag fyskiskt träffat henne 4 ggr. Föredrar nästan att träffa andra okända läkare än just henne.

Men men, nu sitter jag här i det här vidriga väntrummet, bland andra människor som säkert tycker det suger att vara här de oxå. Imorgon ska jag till Fruängen för familjebehandling och på kvällen ska lilla S firas med tårta & paket. Max har två matcher på lördag, men jag ska bara ta ena, den på kvällen tar hans pappa & flickvän. Lite skönt.

På måndag ska jag hit igen, till Prima, men då för möte med rehab koordinater och Försäkringskassan. Inte en lugn stund. Att det redan är torsdag känns sjukt. Veckan går alldeles för fort.

Aja, vi höres. Ska spela lite innan jag träffar Häxan..

maskrosbarn, ~Bara jag~, ~Familjen~

Hejsan~

september 27, 2024 Jojjo

Länge sen jag vädrade min hjärna på ord, det har sina skäl, jag har dock saknar att skriva av mig, det hjälper mig mycket med att orka med allt som pågår runt min lilla familj..

Mycket som händer kan jag inte skriva om. Det är för privat att sprida ut. Men Ni med barn som är busar förstår nog exakt vad jag menar med det. Och med de orden sätter jag punkt där.

Annars, mina tre små troll mår bra. M spelar mycket fotboll och med det är det matcher varje helg. Han utvecklas så mycket och det är jätte kul att följa.

E vill börja med cheerleading, hon var på en prova-på lektion och hon älskade det. Tråkigt nog är den föreningen skit svår att få tag i, de skulle mejla ut när träningsstarten var, men min mejl verkar de tappat bort. Jag har ringt till föreningens kansli men utan framgång. Jag ger inte upp, hoppas att snart få svar och bekräftat att hon har en plats. Har nämligen sökt plats sen 2023.

Lilla S fyller snart 8 år! Han är så duktig i skolan, en riktigt smart pojke som klarar så mycket. Han är glad, har fina kompisar & det känns så sorgligt att min bäbis växer upp så snabbt.

Jag. Ja jag, är sjukskriven igen. Mitt hjärta är i uppror, min puls är för hög, min Ptsd har exploderat, jag drömmer mardrömmar, vaknar av paniken och tror att jag är i situationer jag varit i som barn, jag är ledsen men kan inte gråta. Jag är rädd & orolig. Jag är så ”lättskrämd” att jag själv upplever det som jobbigt och jag skäms när jag skriker och hoppar till för att jag möter en främling i hissen eller runt en hylla i mataffären.. Jag går på familjebehandling pga min äldsta pojke och jag väntar på Psykodynamisk terapi för min egna del.

Stora S har börjat nytt jobb. Nu har hon iof jobbat där över en månad, och det är det perfekta jobbet för henne! Jag är så glad för hennes skull. Hon är en kämpe min stora tjej. Hon är mycket hos sin pojkvän, så det är tomt hemma. Men ibland dyker hon in och det är så uppskattat och hon är alltid välkommen.

Den här sommaren har varit fylld av känslor. Jag, mina barn (alla mina barn) min mamma och brorson åkte till Åland, bodde i stuga, hade egen bastu och brygga. De dagarna var de bästa jag upplevt på länge. Alla barn tillsammans. Mitt hjärta var så lyckligt! Men den veckan gick för fort, snart var vardagen tillbaka och det där vidriga att skiljas åt, säga Hej då gick inte att undvika. Den bilresan efteråt tannins tårar hela vägen tillbaka till vårt hem. Jag kände det som att någon stampat sönder mitt hjärta. Det gjorde, och gör, så fruktansvärt ont.

Jag och tre små troll var o badade när vädret tillät. Bara någon vecka senare drunknar en av min dotters barndomsvän på den badplatsen, så den platsen är för alltid kopplad till orättvisa och sorg.

I år var det barnens pappa som hade dom på Midsommar, så därav kändes den helgen väldigt tom. Klart jag firade med bekanta, men utan barn saknas något.

Pga min ekonomiska situation har jag inte haft råd att åka o hälsa på min stora pojke så mycket som jag velat. Men glad att hans pappa varit där 2 gånger i somras. Men självklart vet jag att min son känner sig ensam när inte hans mamma varit där, det känns hemskt i mig med. Men det är en lång resa, det kostar väldigt mycket pengar. Tåg är inte ett alternativ av olika skäl jag ej tänker nämna.

Jag längtar tillbaka till när alla mina barn var ”små”. När framtiden fortfarande var ljus och jag inte hade en aning om hur jävla onda människor, i dagsläget, kan vara och hur illa det ska drabba min familj.

Jag vill ha en liten glimt in i framtiden. Jag vill veta om det faktiskt kan vara så att allting vänder, det görs rätt val och att vi som familj håller ihop, att vår familj är viktigast. Tänk vilken gåva att få veta det. Då skulle allt som är nu, kännas mera okej att uthärda. Som att jag vet att jag kämpar för rätt sak. Men det finns ingen garanti. Valet är inte mitt.

Ja, luddiga meningar, men så super tydligt för mig.

Gud så skönt det var att skriva av sig litegrann.

Ta hand om er i regnet!

Kram Jojo

~Bara jag~

Ska det aldrig bli lite mera ”normalt”~

september 2, 2024 Jojjo

De sista åren med mina barn har varit en riktig bergochdalbana. Inte en enda period på åtminstone 14 dagar har varit utan oroväckande samtal eller händelser. Det är något hela tiden.

Det knäcker mig totalt.

Det är inte så att det är ett barn som tjafsar om skolan, eller som vägrar plocka undan sin tallrik, eller ”inte orkar gå på träning”, såna där saker skulle jag kunna ge allt för att ha. Det är vanliga små problem i ett liv med barn.

Nä, här händer helt andra saker. Jag inser att jag varit väldigt godtrogen och naiv. Eller det är nog inte rätt ord, det är mera att jag så mycket vill ”fria” istället för att ”fälla”. Ingen mamma vill tro det värsta. Även fast det är precis framför dig, allting finns framför dig men ändå väljer man att försöka leta efter det där pyttelilla hoppet och när Jag har funnit det har jag hållit mig fast där stenhårt.

Men så kommer det där, det som gör att du inte längre kan hålla fast det där stenhårda greppet, utan jag faller handlöst ner i den hårda kalla verkligheten. Utan återvändo.

Och nu sitter jag här. Jag kan inte le längre. Jag har glömt hur det känns att vara utvilad och pigg. Jag är otrygg och orolig. Mitt flykt beteende är påslaget på 100%. Jag kan knappt se glädjen i det som vardagen vanligtvis gör mig glad. Jag kan inte somna. Jag spänner mig så mycket i käkar och kropp att jag har konstant ont. J

ag vill ingenting längre.

Eller jo, jag vill ta mina barn och flytta långt bort från den eländiga tunnelbanelinjerna, bort från Stockholms små ”orter”, bort från tätbebyggda områden där kommunala färdmedel möjliggör kriminella alltid att hitta en plats, där de lurar oskyldiga barn in i förödande konsekvenser. Jag vill långt bort från Stockholm.

Jag är så maktlös. Jag är maktlös i mitt eget liv, kan någon förstå hur det känns? Att inte ha någon kontroll? Att aldrig veta om nästa samtal är okej eller om det kommer orsaka mer ångest & oro? Att aldrig andas ut.. Bara andas snabbt och ytligt, för det är så det blivit. Jag väntar bara på att nästa katastrof ska komma.

Jag vill ha ett liv. Ett nytt liv. Börja om, långt bort från all skit. Bygga upp mig och mina barn igen. Bygga ihop oss.

Livet är svårt och har varit det under lång lång tid. Allt som gått sönder kommer ta tid att laga.

~Bara jag~, ~En snabbis~

”Semester”~

juli 17, 2024 Jojjo

Nu är barnen med sin pappa. Så nu har jag ”solo-semester”. Det ekar i tystnaden, men försöker att njuta och bara ta det lugnt.

Inatt drömde jag en riktigt jobbig mardröm, jag minns den inte helt, men vaknade strax efter kl 02 och var sådär obehagligt ”rädd”.. Kände mig för i sängen efter Sigge, för att låna lite av hans trygga sömn, men så insåg jag snabbt att barnen är inte hemma. Ett tag tänkte jag gå in till min äldsta dotter och lägga mig bredvid henne, men vet inte om hon skulle uppskattat det jätte mycket 🙃

Veckan på Åland gick alldeles för fort. Jag njöt av att ha alla mina barn samlade. Att höra deras röster, skratt och skämt, se dom alla 5 på samma plats.

Utsiktsplats vid Solis, här höll ryssarna till 1816-1819 & försvarade den ryska Tsaren.

Det var så otroligt uppskattat av mig och den kärleken och glädjen jag kände där, den tar jag vara på och håller varm i mitt hjärta & minne! Jag älskade att höra min äldsta sons skratt, dåliga skämt, hans jobbiga visslingar, hans höga nysningar.. Jag älskade varje sekund!! Tack Mamma ♥️ För Du gjorde det här möjligt!!

För Alltid så tacksam

I måndags var vi alla lagom trötta. Luftombytet slog till, men vi kämpade på med tvättstugan mellan 13-19. Lyckades få dubbelpass, så alla sängkläder och all packning blev rent och torrt.

Igår hämtades barnen redan vid 12 av deras pappa och nu ska de vara med honom i 2 veckor. Jag och äldsta dottern var ute och åkte lite med bilen, jag hade ett möte kl 11 i Telefonplan och efter det hälsade vi på min mamma på jobbet & tog en kaffe.

Sara har fixat lite med jobbintervjuer, jobb prov mm & jag har tvättat en maskin med kläder, sedan legat på soffan och bara vilat.

Imorgon ska vi två gå ut och äta. På Mandarin City. Ska bli både gott och mysigt. Lite egentid, mor & dotter.

Ikväll hoppas jag på lite tidigare i säng och inga mardrömmar under natten. Sovit så sjukt dåligt under flera nätter och jag känner det i huvudet dagtid. Vill inte sova på dagarna, vill verkligen få min återhämtning och vila under natten. Kanske är det inatt jag får en ordentlig fullträff med John Blund!!

Tack o Hej!

~Bara jag~

Underbara 🇦🇽 Åland~

juli 11, 2024 Jojjo

Vilka fina dagar hittills. Vi kom hit till Söderhagens Gästhem & Campibg vid 14 tiden i måndags. Träffade då Morgan som är en av ägarna. Han skulle visa oss våra 4-bädds rum, men så sa han att han skulle ringa ett samtal först bara. Så kommer han tillbaka och säger; ni ska få en större stuga eftersom ni är så många, så kan ni vara där tillsammans och ha ett 4-bäddsrum oxå till att sova i.

Alltså, vilken service är inte det??? Vi fick ett helt hus med kök, toa, dusch, två sovrum, egen bastu att jag elda i, har stor gräsmatta för barn och hundar att springa på. Tillgång till roddbåtar, låna fiskespön, flytvästar mm.

Bara 6-7 minuter bort ligger Degersands beach, en väldigt fin camping och stugby med en magisk sandstrand. Det var så långgrunt så vi kunde gå 30 meter ut och ändå bara ha vatten till typ naveln.

Att få vara med min stora pojke, höra hans skämt, hans skratt, höra honom säga ”Mamma”, se honom, bara det värmer mitt hjärta så enormt! Jag hatar vetskapen om att den här veckan ska ta slut.

Men jag försöker vara positiv. Vi är här och Nu.

~Bara jag~, ~En snabbis~

Kroatien~

maj 28, 2024 Jojjo

Ja, en liten kort resa känns som 3 veckor, allt blev knasigt när vi kom till boendet. Det växte SVAMPAR från väggen i ena sovrummet, vi alla fick snuva, huvudvärk och ont i ögonen.. Det luktade mögel i hela lägenheten. Vi sov där cirka 3-4 timmar sen tog vi våra saker och var ”hemlösa” i Dubrovnik fram till 18 då vi, efter att ha blivit lurade på ett ANNAT boende, äntligen fick tag på vårt numera tillfälliga hem. En liten lägenhet på nedre botten i ett hus, fullt utrustat, 2 badrum med dusch, kök, av & en liten trevlig uteplats. Här mår vi så himla bra.

Idag vaknade vi vid 7 och gick upp och satte på oss badkläder, gick till Tomy (liten affär) och köpte öl och frukost, sen ner till vattnet och bada, hoppa från klippor, solat. Helt underbart!

Vårat akvarium som Noha fiskade upp, det är vatten i plastlådan, men det syns inte

En liten grotta, och här ifrån hoppade jag ner i vattnet!!

Nackdelen med Kroatien är alla jävla trappor. Överallt är det trappor. Mina lår skriker av träningsvärk, mina fötter är skinflådda av alla steg, men när jag väl låg vid vattnet och såg botten på flera meters håll, då var det lite värt det. Och jag såg en kvinna imorse som fiskade upp en bläckfisk. 🦑! En stor bläckfisk som hon dödade genom att slå i muren. Bland det konstigaste jag sett, men ett minne för livet!!

Tack Sara & Noha för den här resan! Så otroligt roligt och så många skratt och fina minnen som skapats.

Jag älskar er båda ♥️

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Dags att skriva av mig lite~

april 11, 2024 Jojjo

Livet är verkligen en berg och dalbana.. Det är någon känd person som sagt den meningen, gjort den känd, orkar inte googla, men så sant begreppet är.

Igår blev det vab för Ebba. Idag ligger även jag dunderförkyld. Vet inte om det är de små som smittat mig eller om det är äldsta dotterns och hennes Skalman. Någon har iaf gett mig ett virus och det suger.

Jag är så förvirrad. Känner mig lite mobbad och utstött, och som att jag aldrig varit en speciell person i andras liv. Tydligen ser jag på saker på ett sätt som andra inte gör, till viss del förstår jag det, jag värdesätter vissa band enormt mycket, och sätter ”vattenband” lika starka som ”blodsband”. För mig betyder flera år av band väldigt mycket. Någonstans känns det som att jag fortfarande straffas för det valet jag gjorde för 3 år sedan. Vilket inte ska drabba någon annan än de som verkligen berördes. Och där har alla klarat av den förändringen fint. Ingen mår dåligt. Alla har gått vidare och acklimatiserat sig vid det som är ”normalt” idag. Jag gillar det som idag kallas ”blandfamiljer”, bonusar osv. Tycker det är häftigt att allting inte alltid handlar om kärnfamiljen, utan att en splittrad och separerad familj blir en ny genom nya partners, barn mm.

När jag var ung trodde jag att det viktigaste var just kärnfamiljen. Idag vet jag bättre. Jag menar att lyckas man leva lycklig inom sin kärnfamilj livet ut är det såklart fantastiskt. Men är man lite olycklig, förtroenden har brustit, och man behöver dela sig för att gå vidare och skapa nya band och familjer, så är det helt okej. Och ännu mera fantastiskt när den ”ordinarie” familjen blandas med nya familjer. Tänk så många fler förnuftiga vuxna alla barn får? Är inte det bra? Glada vuxna som alla älskar barnen, respekterar varandra, istället för att leva under en falsk fasad?

Jag tycker så. Jag känner en del som lyckats så bra med att involvera både gamla och nya medlemmar, skapa stor familj, och det blir så bra. Det enda som krävs är att inte vara bitter. Se det positiva och vara öppen för förändring. Kanske är svårt en kort tid, men i långa loppet kommer bara vinster ur det hela.

Mina barn har lyxen att deras pappa träffat en så härlig kvinna. Jag tycker så mycket om henne. Hon är glad, trevlig, tycker om barnen. Haha, raka motsatsen till deras pappa 😛 med andra ord. Jag är glad för henne. Glad att hon accepterar mina barn och att det märks. Hon har en superfin dotter, som jag tycker mycket om. Skulle hon någon gång vilja komma hit för att vara med alla hennes bonussyskon, så är hon varmt välkommen. Och det är exakt så jag vill att det ska vara i ”min blandade familj”. Blodet är inte alltid det viktigaste. Kärlek, kommunikation och respekt är viktigast.

Jag har min syster, som inte är syster via blod. Mina brorsbarns mamma räknar jag som en väldigt nära syster-människa oxå. Dom är mina valda människor. Hade flera systrar förut, som jag saknar mycket, och jag älskar att det inte behövs blodsband för det.

Jag känner mig lite ledsen just nu, jag vill inte skriva ut exakt i ord varför, men jag trodde att så många år ändå betydde att jag borde få vara med när det är stora händelser. När jag varit närvarande varje sommar, varit den vakna vuxna när andra behöver vila, lov under så många år, borde det vara en liten övervägande del som betyder något. Min kärlek har aldrig minskat, även om livet kommit emellan och kontakten inte varit som tidigare, så behöver man inte ses eller prata hela tiden, det ska kunna gå evigheter, men i hjärtat vet man att personen finns där. Känner mig lite oviktig och förbisedd.

Nu ska jag ligga här med papperstussar i näsan och flåsa genom munnen, har satt på ”The Butler” på tv, den är så fantastisk bra.

Hoppas på att stora dottern vaknar snart så vi kan åka o handla sammans. Måste förbi mamma o hämta sopsäckar, dags att rensa hör hemma IGEN.

Barnens pappa köper öl i ”plattor” och lådor, men själva kartongerna ligger kvar på balkongen, säkert 5 bottnar till plattor och en stor kartong. Ölen går åt men skräpet lämnas kvar till mig. Som hushållssopor som står i köket o stinker. Alltid samma sak. Jag har gnällt. Jag har påpekat lite snällt. Jag har skrivit lappar o bett om att han ska lämna lägenheten som han vill komme hem till den. Inget verkar funka. Att våra barn bor här och borde få ha någorlunda fint omkring sig är inte någon prioritet tydligen. Väldigt tråkigt. Jag orkar inte gnälla och påpeka det här längre heller. Vill han ladda sin skit på mig får han väl göra det. Tycker dock, han har gått vidare, jag har gått vidare, så det är onödigt att skapa ny drama genom att inte respektera varandra, speciellt som han gör, lämnar sina sopor/sin skit till mig. Det känns som att han gör det medvetet. Men jag tänker strunta i det. Jag är väl den personen som försöker vara snäll, hjälpsam, vill att allt ska funka för barnen osv, men önskade att han kunde visa lite samma sak tillbaka. Ta hand om sin flickvän när han är med henne & sedan ägna barnen 100% av sin tid när han är med dom. Det är allt jag vill & önskar..

Ahh, och att hitta med egna hem. Något som bara är Mitt. Där allt ser ut som jag lämnar det. Där barnen har sina saker hos sin mamma. Den dagen, den kommer att komma, den dagen ska firas med bubbel och dans!!

Och jag ska till o med bjuda in honom och tjejen, hennes dotter, barnens kusiner med familjer! Ja, det ska festas för positiv förändring och det Nya Normala!

Tjohej!