Jag är ingen trevlig morgonmänniska, alla som känner mig vet det. Jag har blivit ”liiiite” bättre med åren, men fortfarande HATAR jag mornar!
Jag avskyr speciellt att jobba kväll och behöva kliva upp tidigt. Men, eftersom T inte vill behöva jobba 30-40 minuter längre på eftermiddagen så har jag ett schema där jag endast jobbar kväll. Det innebär såklart att jag får lämna barnen varje dag. Vilket betyder att jag måste upp runt 6-6.30 varje morgon. Med min Adhd, så innebär det att vid 13 tiden är jag helt mentalt slut. Psykiskt trött. Och då kliver jag på mitt arbetspass kl 13.30. Jag är konstant trött. Mentalt slut. Men, vad göra? –Det finns ingen annan lösning!
Längtar lite tills Sigge fyller typ 10, då kan alla barnen gå till o från skola själv. Ja, de tre yngsta kommer alltid ha sällskap av varandra, så ensamma går de ju inte.
Nu sitter jag i soffan, känner tröttheten lägga sig som ett tungt moln över mig, men att sova/vila nu vore idiotiskt. Då funkar inte mitt huvud igen vid 18 ca. Bara att hålla igång. Har hantverkare här som fixar vårat handfat på lilla toan. Det gamla släppte från väggen, så nu får vi ett nytt.
Jobbar lördag kväll igen. Ytterligare en dag på helgen på jobbet. Fattar inte hur jag la mitt schema, misstänker att de ändrade mitt schema efter att jag la in min planering. Att jobba en dag i helgen, är helt värdelöst!!
Nu ska jag glo lite mer på buketterna, dricka en shake och bara sitta här innan jag får dra till jobbet.
Kom på att jag inte lagt upp några bilder från min 39 års dag! Så nu ska jag göra ett inlägg dedikerat till min dag den 1 juli 2020.. I bilder!!
Världens bästa mamma kom o överraskade mig! Världens grymmaste dotter bakade fantastiska kakor och kom & överraskade mig!Födelsedags pussar med min älskade Max! Min fina guddotter Ellie sprutar ner sin mamma! Fotografen är Sigge som tar bild på sin gudmor/kusin Rebeca-bull! Fika-tajm Pepzi kom oxå o överraskade mig med pälsiga pussar!! Här är jag!! 39 år ung & still going strong!
Sen fick jag en fantastisk present av min mor!
En ny pälskling! En av dessa flyttar in hos oss imorgon, fredag, och mamma ska ha en och jag en. Jag väljer när jag träffar dom och avgör då vilken kissemiss som ska bli min nya familjemedlem. Det är Myrans småsyskon, lite roligt!
Nu kom det några bilder, och inget mer. Ska ta en dusch och fixa mig för att åka till Det Sjuka Huset och jobba!
Idag var man åter tillbaka i tjänst på Det Sjuka Huset. Det är inte bra att vara ledig EN vecka och sen jobba. Jag tror min hjärna hann gå ner i ”semester-mode” alldeles för mycket under förre veckan.
Jag åkte ut med familjen till landet på fredagen. Fick några dagar med extrem värme, lite väl varmt enligt mig, men sen kom det bättre temperatur. Lagade lax i foliepaket på grillen med kokt färskpotatis och romsås på min födelsedag som vi bjöd på. Så gott! Sara & Mamma kom ut och överraskade mig! Blev sååå glad, det var verkligen oväntat. Och älskade ungen hade bakat sin speciella kladdkaka med massa kladdig frosting på och svägerskan kom med nyplockade jordgubbar från deras trädgårdsland. Så mysigt och uppskattat.
Veckan gick förvånansvärt fort. Åkte hem i fredags igen, tvättade på lördagen. Tog en pw på förmiddagen på lördagen och drog på mig värsta vidriga skavsåren. Helt fruktansvärda och så jävla smärtsamma. Men men, det får man ta om man vill vara ”duktig”..
Känner mig slut som människa i övrigt. Känner mig allmänt nedstämd och allt känns tråkigt. Ser knappt fram emot tre veckors ledighet heller, varför vet jag inte. Vi brukar inte dra iväg någonstans på somrarna, och i år blir det definitivt inga större utflykter med tanke på corona. Men, inget kul händer. Att vara på landet funkar… Några dagar, sen är det inte roligt längre.
I helgen som kommer så flyttar en liten katt in hos oss. Min födelsedagspresent från mamma. En liten flicka-kisse. Längtar lite nu, hon kommer lyfta mitt humör lite tror jag. Så, ska vara hemma med henne lite från det att hon flyttar in så hon får vänja sig vid sitt nya hem. Tänk, Lilla Hunden får en ny kompis! Ziri som saknat vår katt Killen så mycket! Dom var ju verkligen bästa kompisar dom två. Hoppas att Ziri och BisseBebisen klickar lika bra.
Nu ska jag läsa lite och sen hoppas jag John Blund kommer fort och söver mig.
Datumet för vår första gipsbärare!! Som är ett barn då alltså.. Majen har haft gips några ggr genom livet, jag har endast stukat fötter och handleder under mina tonår.
I fredags ramlade Ebba ner från ett äppelträd inne på förskolan. Det är endast 1,5 meter upp, men det räckte visst för en ”krossad” armbåge. Det är andra gången hon klättrar och ramlar ner från just det trädet.
I fredags när hon kom hem var hon så ledsen, hon grät och höll ”om” sin vänstra arm hela tiden. R åkte till HS akut, de gav henne 1 gram Alvedon och sa att deras röntgen är stängd och tyckte att vi tidigt på Lördagen skulle söka upp ALB istället, där de har barnröntgen. Men de kände lite lätt på armen men tyckte vi kunde vänta då de inte rådde oss att sitta hela natten på ALB.
Hon fick Alvedon när de kom hem och somnade ganska snabbt. På lördagen var hon ganska ”normal”. Använde inte vänster arm, men jag lindade om den med gasbinda, då vi skulle på Konfirmation i Gnesta kl 11.00. Hon lekte knappt hos kusinerna. Fick Alvedon på kvällen då hon hade ont.
Imorse såg det bara konstigt ut, lindade av armen och hon vägrar använda den.
Blev HS närakut. Röntgen visade en ”krossade” armbåge, en rejäl fraktur som ”tur i oturen” ligger rätt. Vanligtvis opereras frakturer i armbågar, men Ebbas borde läka med 4 veckors gips. Om en vecka ska hon röntga om armen igen på Huddinge Sjukhus.
Stackars barn! Hon har gått sen i fredags med fraktur i armen. Knappt gnällt. Använt hela kroppen när hon ska förflytta sig, klättra, sätta sig, utan att använda vänster sida av kroppen.
När vi kom hem från sjukhuset hade Ebba med sig glass till syskonen. Och av röntgen fick hon såpbubblor som hon delade med sig av ute på gården på kvällen. Röntgen tyckte hon var läskig. Och hon hade så vansinnigt ont när de skulle lägga armen rätt för bilderna. Jag fick hjälpa till så att det blev bäst för BomBom. Dessutom ”lärde” jag röntgen usk & ssk något helt nytt om hur man röntgar ett barn som har ont och är rädd.
Nu sover 2 av tre små troll. Sigge sitter som en ”glödlampa” i soffan. Imorgon är det dagis och 6års och jobb som gäller.
Eller bakåt, just nu är allt bara kaos i mitt huvud. Känner att det är mycket nu. Jag längtar till att få ledigt, på riktigt, med barnen. Att orka ge mera av mig själv. Just nu är jag inte en fullt presterande mamma eller människa.
Det är så mycket, jag ska bli helt frisk så jag kan jobba. Längtar dit kan jag säga.. Jag hjälper mamma så mycket jag kan, med att handla, eller jag gör det när hon ringer såklart. Men det blir mycket. Det är ganska mycket på en gång.
Jag är trött. Jag är pigg. Jag sover och sover men är ändå trött. Min man är allmänt tjurskallig och ganska tråkig för tillfället. Har en taskig attityd, och känns inte alls kul. Men han är oxå trött. Det vet jag. Jobbet tär, han längtar efter ledigt han med. Barnen är aldrig trötta. Inte de tre yngsta. De är pigga tills dess att ögon slår igen och direkt de öppnar dom på morgonen är energin på topp. Jag är inte ens i närheten av vad de orkar. Ändå kämpar jag med att hinna med alla deras behov, hundens behov, att vila och ta hand om mig själv, att röra på mig för att kanske få en bättre omfördelning i knoppen av att bli ”bra” trött och att bli ”bättre” pigg när jag är vaken.
Det är säkert bara en ”pre-semester” svacka, men usch vad jag bara vill stoppa tiden, frysa allt och alla runt om mig så jag bara kan ”lalla” på i min egen takt.
Alltså hur coolt vore det inte att kunna göra så? Det är ju den bästa superkraften någonsin!
Nu ska jag poppa popcorn innan jag ska dejta Mr John Blund! Förhoppningsvis, om han inte hoppar över mig inatt..
Men, eftersom jag inte vill att viruset helt ska ”äga” mina lungor, så rör jag på mig så passa att alveolerna iaf får arbeta lite med att ta in och ge ut syre. De får helt enkelt lite ”underhållsarbete” i en pissigt tråkig period.
Igår sjukskrevs jag en vecka. Jag tror att viruset börjar ge med sig, även om det går sjukt långsamt, men jag känner ett hopp till att den här veckan är den veckan då det vänder! Längtar tillbaka till jobbet så jaga blir knäpp. Saknar mina arbetsuppgifter och kollegor! Längtar efter att få vara lite social med vuxna igen. Så, nog om virus och sånt, nu räcker det för idag!!
Noel åkte iväg på sin klassresa idag. De ska åka till Adventura på Barnens Ö, ha aktiviteter, äventyrsutmaningar, paddla kanot, grilla, umgås och övernatta. R åkte med som klass-pappa. Sammanlagt är det 6 pappor med och deras Lärare. Lite kul att det är endast pappor som åker tycker jag. Jag var först planerad att åka, men som Du läst ovanför redan, så går inte det. Jag hoppas att de får riktigt roligt och att de får fina minnen för livet! De har kämpat så hårt sista året att få ihop en bra klasskassa, hade det funnits ett åtagande redan från årskurs 4 så hade de säkert haft minst det dubbla och kunnat göra en längre resa ihop, men alla barnen är så glada att de ändå fick ihop till Adventura. Tänk att Noel börjar högstadiet efter sommarlovet 🙈 Alltså, hur gick det till??
Så idag är jag ”gräsänka” med 4 barn. Ska ta mig ut på en promenad vid 15 så kan jag hämta Max, Ebba & Sigge vid 16 tiden. Kanske stanna ute en stund så att de får springa av sig och bli härligt trötta till kvällen. Tänkte ställa mig och förbereda middagen om någon timme, så har jag mera tid till att umgås med mina tre små trollungar ikväll! Lite mysigt är det när vi föräldrar delar på oss. Jag får möjlighet att göra allt på mitt sätt, utan att bli störd eller att R ska lägga sig i eller störa. Men guuud vad konstigt det lät, men den som förstår, förstår!!
Nu ska jag hänga en maskin med rentvätt, sen ligga på soffan en stund innan middagen ska förberedas.
Nu har jag fått nog av att vara sjuk. Jag vill inte alls vara hemma längre. Jag vill gå till jobbet och prata med lite mognare människor än mina barn. Få vara social med andra vuxna. Även om vi kan bete oss som knäppa ungdomar ibland.. Min förkylning har ändrat karaktär igen.. Näsan rinner igen, rinner konstant! Och nyser hela tiden. Hade det inte varit för att jag även har ont i halsen och hostar skulle jag faktiskt tro att jag är pollenallergiker.. Nu är jag inte det, vad jag vet.. Överlag är jag så himla trött på det här nu. Trött på corona. Trött på virus. Trött på Covid-19..
Jag vill ha en normal vardag tillbaka. Där jag går till jobbet, barnen går på dagis och skola, man äter middag efter vardagliga rutiner, städar som vanligt. Nu blir det ibland manisk städning vissa dagar, för att jag är så vansinnigt uttråkad, eller så blundar jag bara för skiten och mår psykiskt skit för det istället.
Hela den här situationen som Corona skapat, gör att jag och min äldsta son bråkar mer än vad vi någonsin gjort. Vi blir osams för inget. Han kallar mig saker han aldrig gjort förut. Han har en attityd som får mig att tappa andan ibland. Ett språk som gör mig helt vansinnig och det vet han och därför trycker han extra på just det, han vet att jag blir arg, och kan sitta och skratta mig rakt upp i ansiktet när han lyckats.
Känner en enorm oro inför hans umgängen. Vissa han hänger med lurar jag inte alls på, och jag gör mitt yttersta att förhindra att han träffar dom. Men självklart lyckas jag inte alltid. Vi får veta mycket om vart han är och vilka han är med, har goda kontakter med våra lokala Fältassistenter, nattvandrar-grupper, och andra föräldrar. Men allt vet man ju inte, såklart, men en hel del mer än vad han tror. Han är verkligen i en helt fruktansvärd 13 års fas. Han är sååååå mycket tonåring i hans lilla kropp. Han vet inte vad han känner och inte känner & hans språkstörning har exploderat på sista tiden. Han kan knappt styra hur högt han pratar, han går runt och visslar, ska han säga något så skriker han fast det är helt knäpptyst runt honom. Jag fattar ju att han har ett inre kaos just nu, och han har väldigt svårt att förstå Corona situationen och allvaret i det, många saker har rubbats och blivit annorlunda, och det här blir omfattande mycket ostrukturerat i hans huvud och kropp… Jag kan förstå det. Men jag vet inte hur mycket mer jag själv orkar heller. Hur länge till jag kan hålla alla känslor någorlunda i balans, försöka att vara logisk och pedagogisk. Jag börjar ta slut som mamma. Jag vill ha en vecka för mig själv i skogen i ett tält, utan telefon, men en radio vore trevligt, där jag kan sova, skrika, gråta, slå på träd och bara vara jag. Ladda upp mig själv igen. Säger bara Fuck Vuxenansvar & Fuck Corona & Fuck Tonårstrots!
Det händer inte så mycket här just nu. Sara har sina studier på distans. Idag ska hon ha Hantverk, gissar på att jag får vara ”modell” för någon sminkning eller frisyr.
Igår var det dags igen för hennes spruta mot reumatismen. Den här nya medicinen gör ont när den sprutas in. Den svider tydligen jätte mycket. När jag ska ge henne den så känns det som att vi är tillbaka till när hon fick Metotrexat i injektioner som 7-9 åringen. Hon grät, skrek och gjorde motstånd, men den medicinen gjorde henne sjuk. Hon fick biverkningar av själva Cellgiften mer än vad cellgifterna hjälpte hennes leder. Humiran som hon fick, det biologiska läkemedlet, för ca 1,5 år sedan, har varit ”lättare” att ge. Har inte gjort ont att ta. Men då byggde hennes egen kropp såklart upp anti-kroppar MOT Humiran så den fyllde ingen funktion. Nu får hon då Elebra, ett annat biologiskt läkemedel, som gör ont att ta. Igår låg hon och gömde sig för mig i 40 minuter sen var det en kamp att få ge henne sprutan, sen grät hon i en timme, gömd under sin huvudkudde i sin säng. Jag hatar att vara den som sticker henne. Hatar att se hennes panik och ångest över att få ont av injektionen. Hatar att nu ska vi göra det här 1 gång i veckan. HATAR REUMATISM!! Hatar JIA!! Hatar att hon fick reumatism. Jag vill ta över den sjukdomen. Jag önskar att det fanns en forskning kring att föräldrar kan få överta deras barn kroniska sjukdomar. Jag vill inte att hon ska lida. Jag vill överta allt! Varför just hon???
Usch, börjar känna av huvudvärk igen, fan, den har varit borta i 2 dagar. Nu slog den till igen..
Alltså, wow, jag är så jäkla mallig! Så otroligt stolt och glad över mig själv!!
Träningen har ju hamnat lite på ”is” nu när jag är sjuk, men jag har ändå försökt behålla promenaderna. De får vara långa, även om de inte är så himla pulshöjande. Och jag ser och känner resultat. Så jäkla glad är jag!
Igår var det dags för återgivning från Bumm i Huddinge. Älskade Ebba tilldelades 3 diagnoser inom NPF. Kändes sådär.. Men, hon är Ebba! Kommer alltid att vara Ebba. Oavsett vilka ”stämplar, diagnoser, hårfärger, eller piercingar hon har.
Nu ska vi äta lite frukost här, sen blir det ut på en promenad! Tjolahopp!!!
I förrgår fick jag hem mitt provtagnings kit för Covid-19. Då flera kollegor på min avdelning blivit testade positiva , bad jag min chef om att få testas. Har samma symtom som dom.
Men igår kväll kom mitt svar. Jag var negativ i mitt test. Men sen står det så finurligt beskrivet i texten att jag ska meddela min chef om test resultatet samt att jag kan återgå till jobb när jag är symtomfri. Behöver inte vänta 48 timmar innan jag går till jobbet. Sedan står det att provet ej till 100% kan utesluta Covid-19 så jag ska vara helt symtomfri ett par dagar innan jag återgår i arbete..
Alltså va??
Hur ska ni ha det? Hur ska jag tänka? Jag kommer dela bilden av vad de skrivit till mig.
Va? Ska jag gå till jobbet eller ska jag fortfarande ”anta” mig som att jag är ”positiv” fast jag är ”negativ”??
Alltså väldigt luddigt och väldigt oklart.
Men, eftersom jag tänker på mina medmänniskor, och samhället, så håller jag avstånd, går inte ut i onödan, går endast egentligen promenader med hunden. Har varit tvungen att gå in på Ica 2 ggr för att köpa mjölk och popcorn. Men då har jag hållit avstånd, spritar händerna noga, endast rört det jag ska köpa. Jag kommer absolut vänta tills jag är symtomfri, såklart. Men ska ringa min chef imorgon och dela med mig av mitt provsvar, men eftersom jag fortfarande blir andfådd av att gå från soffa till toa, hostar, ont i huvudet och halsen, så blir det minst 4-6 dagar hemma. Sen är alla tre små troll förkylda med astma besvär på det. Alla tre hostar & skäller!! Hemskt jobbigt! Men deras energi är ju ändå på TOPP! Vilket min inte är. Jag är så slut. Både psykiskt och fysiskt. Igår försökte R gå ut med barnen en timme. Låta dom göra av med lite energi utomhus i en lekpark. Men vad händer då, Jo, astman tar över. De hostar och hostar och hostar.
Jo, jag blev så glad i går, jag har ju jobbat lite med att öka min motion, röra mig mera, dels för att stärka min stackars rygg, så kör en del ”core” övningar hemma och tränar rumpa, rygg och nacke via en jätte bra app. Sen har jag övertalat Sara att vi måste ta minst 2 långa promenader i veckan, utöver de vanliga med Ziri. Vi har hållit det här nu i ca 5-7 veckor. Och det syns på vågen! Väger mindre än på många är & Det syns i mitt ansikte. Det känns i mina lår. Vi har kört mycket ”egen” träning i lekpark! Japp, vi är båda för korta för ”utomhusgym” så vi tränar i en lekpark. Använder oss av leksaker för barn för att öka på våran träning. Jag är så sjukt stolt över att hon hjälper mig att hålla mitt löfte till mig själv. Att jag måste förändra mitt liv och göra förändringar, då främst i mitt rörelsemönster, annars kommer inte min rygg att hålla mig upp i mitt yrke.. Jag ska kämpa på. Är så ledsen över att jag inte kunnat göra någon träning nu på 4-5 dagar pga sjukdom. Men jag måste försöka intala mig själv om att det är ”ok”!! Jag är sjuk. Jag kommer återuppta allt när jag inte blir andfådd för minsta lilla. Men jag ser alldeles för snabbt det negativa. Tycker att jag presterar för dåligt och skyller på mig själv. Jag måste sluta med det. Sluta klanka ner på mig själv. Jag kommer dit en dag, och nu ska jag fokusera på att bli frisk. Sen jäklar, ska jag börja igen. Jag SKA! Jag KOMMER att göra det!
Min energinivå är låg just nu, alltså i mig själv, men det är bara tillfälligt.
Sara har distansstudier fortfarande. Hon är så jävla duktig. Hon har så fina omdömen från alla lärare, hon har höjt sina betyg så jäkla mycket från Högstadiet. Hon ligger först i alla ämnen, hon ber om extra uppgifter för att se om hon kan höja betyget till det högsta, och då ligger hon redan väldigt bra betygsmässigt. Som hon kämpat! När hon blir vuxen, ska jag ge henne en liten bok. Där ska jag skriva upp allt jag ser hos henne, hur hon tar sig upp igen fast något sparkat undan benen på henne. Gång på gång på gång, reser hon sig och kämpar lite till. Hon är smart! Så jävla smart att jag ibland inte tror att hon kommer ifrån mig.. Hon är så jäkla häftig. Hon säger att hon är glad över att vi var så hårda mot henne när hon var 12-15 år. Att vi ställde krav och inte släppte på alla regler som hennes kompisars föräldrar gjorde. Det var vi och en mamma till som höll hårt på regler. Dom två tjejerna går det förbannat bra för idag. De andra tjejerna går det åt helvetet för (iaf just nu), de tar droger, bråkar o dricker, sköter inte skolan, de kom inte in på gymnasierna de ville utan får gå kompletterande linjer. De hänger med äldre kriminella. S är så glad att vi inte lät henne fortsätta ”spåra” som de andra. Och nu kan man se att regler och gränser är det enda rätta. Jag är i första hand hennes mamma. Inte kompis. Som hon avskydde mig emellanåt. Men idag, jäklar i gatan, vilken kämpe hon är. Klivit ur sin ”Comfort zon” och konfronterat livet och utmanar sig själv varje dag. Alltså wow!
Noel är i den härligaste tonårsgrabbar-fasen. Han är en 13 åring *150. Med humör, röstresurser, offerkofta, humor osv. Typisk tonåring. Samma regler för honom. Ställer krav för att han ska lära sig. Han ska hålla tider till skolan, ta medicin dagligen, gå ut med hunden 1 gång, annars blir det konsekvenser. Det är inte lätt. Inte någonstans. Men jag ger mig inte. Han får hata mig nu. Förhoppningsvis älskar han mig igen om några år. Jobbar mycket med hur man talar till andra. Vilka ord som är okej och inte. Vikten av att hålla vad man lovar. Att ta ansvar för att komma i tid, sköta sysslor, förstå vad ansvar innebär både för honom och hur det påverkar andra.
Kan säga såhär… Jag kommer behöva fortsätta med det här i sååååå många omgångar och år till!!! Snart är det Max’s tur. Sen Ebba (😱) och sist Sigge.
Vad fan tänkte vi på när vi skaffade 5 barn? Ja, vi kommer aldrig att ha det tyst och tråkigt hemma. Förhoppningsvis så ger allting utdelning för våra barn i framtiden. Om inte, så älskar jag varenda jävla cell i deras kroppar oändligt mycket. Men jag tvivlar inte, de kommer alla gå långt. På sina egna kreativa sätt och vägar genom livet.
Jo, måste rekommendera en komedi på Netflix. ”The Wrong Missy”. Riktigt knäpp och galen komedi med en helt knäpp tjej. Slutar fjantigt lyckligt dock, men sevärd.
Oja, en film till som finns på Netflix. Som jag ÄLSKADE när jag var tonåring!!! Alltså jag kan replikerna typ utantill fast det är mer än 24 år sen (ish) jag såg den. ”Den onda cirkeln” eller ”The Craft” på engelska. Jag vet inte vad som drog så med den filmen men jag verkligen älskade den. Igår, när jag såg den, så blev jag lite full i skratt av vissa effekter, men den är ändå bra. Påminner mig om en tid då jag var så lycklig. Ger en ”feelgood” känsla i mig.
Så, nu är det uppdaterat här och jag ska försöka ta mig upp från soffan, gå och kissa, sen bara L Ä N G T A tills det är kväll och jag får säga godnatt till barnen. Så det blir T Y S T ! Tyst o lugnt och skönt. Och jag själv får gå och sova.
Här går såklart bara allt runt och runt och runt. Är man 7 i familjen så blir det väl så, ganska självklart egentligen. Och under rådande Corona kris så är det extremt hårda riktlinjer naturligtvis. Men det är jobbigt. Jätte tungt fysiskt och psykiskt. Känner mig otroligt frustrerad. Varje gång ett av barnen inte snorar på typ 5 timmar så börjar de helt plötsligt hosta sig blå och astmamedicinen måste ges och näsan öppnas som en kran..
Frustration! På HÖG nivå.
Så vad gör man då när man sitter som i karantän?
Jo, har städat balkongen. Städat hemma. Kollat på nya ”Dora utforskaren” på tv ca 17 gånger då Ebba & Sigge älskar den. Och ja, jag måste medge att den är faktiskt riktigt bra gjord om man sett den tecknade serien som gick på tv för x-antal år sedan.
Igår, när ungarna somnat så passade jag på att se på lite ”vuxnare” film, nej inte sån vuxen tv, utan det blev först en komedi, Like a Boss, så himla bra. Älskar den typen av ”tjej-filmer” och skådespelarna är så jäkla bra.
Rekommenderar den starkt.
Efter den gick vi en nivå högre i vuxenfilmerna och såg The invisible man
Den var riktigt bra. Lämnade lite till ”fantasin” med slutet men absolut bra. Och Elisabeth Moss är en av mina absoluta favorit skådespelerska. Hennes roll i THE HANDMAIDS TALE på HBO är ju helt jävla amazing. Vilken kvinna. Har du inte sett den serien så är den ett MÅSTE!
Ja, vad gör vi mer? Möjligen om orken finns så ut på promenad, mest för friskluftens skull. Orka gå eller springa för mycket går inte helt, med tanke på astma och små lungor.
I fredags, 17/4, så lämnade min mammas ”partner” jorden. Hon som stått vid mammas sida i vått och torrt varje dag i 12 år. Älskade Krissie orkade inte längre. Cancern hade spridit sig mycket bland hennes juver, hon ville inte äta, inte jaga boll, inte ens gå på promenad, kunde inte ens sätta sig och kissa.. Sista dygnet för henne blev hon dålig väldigt fort.
Min älskade lillasyster på 4 tassar. En fantastisk hund på alla sätt och vis. Minns dig för alltid med glädje och massa kärlek fina Jullan 💖
Idag försökte jag mig på att städa. Svetten rann och jag blev äckligt blöt. Kändes som värsta fys-passet på 1,5 timma.
Ebba knäckte idag koden för att cykla på 2 hjul. Blev ca 20 minuter ute på gården med deras cykla och sparkcyklar och hon lärde sig direkt. Trampade på runt runt och runt. Nu sitter de utslagna i soffan efter att ha tittat på Dora och just nu otecknade Skönheten & Odjuret.
~Alltid En Diva~ 