~Bara jag~

Det sjuka huset~

Två dagar. Bara två onyttiga dagar som är sammanlagt 10 timmar. Och 10 timmar är ju ingenting, eller?

I måndags tappade jag helt talförmågan. Redan på plats på Det sjuka huset när någon kollega hälsade och ställde vanlig trevliga frågor så fastnade orden i min mun. Det tog bara stopp. Jag kände mig så otroligt korkad. Medans jag försökte svara på en vanlig fråga då glömde jag bort vad fråga var och vad mitt svar var..? I tisdags kände jag mig hjärntrött. Ni vet, kan liknas vid första dagen på ett helt nytt arbete, där du inte vet någonting, och du bara försöker hänga med, utan att egentligen förstå varför? Jätte svårt att förklara. Jag försökte att städa lite, fylla på material, hänga med i ronder mm. Men ändå kände jag mig dum.

Missförstå mig rätt nu, jag vet att jag kan mitt jobb, jag kommer inte utsätta någon annan för fara, jag har varit tydlig med att jag behöver få komma in i alla rutiner, checklistor, möten och rond, i min egen takt. Jag har avsagt mig allting som kan påverka mitt arbete negativt, just pga att jag inte vill göra fel. Jag är ändå nöjd med att ha varit där två dagar, 10 timmar. Imorgon är det dags igen. Idag är en vilodag, att vila hjärnan, slippa alla larm och människor, reflektera och känna efter hur jag klarat mina två första pass. Hade jag börjat jobba som man ska efter en sjukskrivning skulle jag varit på jobbet 1,5-2 timmar varannan dag. Men då jag bad om att få min vecka med barnen mera ”fri” från pass, så blir det istället 5 timmar per pass. Inte alls den ultimata lösningen, inte ens säker på att det är den bästa för mig, men jag är tacksam över att min chef och schema-ansvarig tar sig tiden att försöka fixa om ett väldigt personligt schema utefter mina önskemål och förutsättningar så att jag kan få prova att jobba såhär. Det är bara hålla tummarna. Och hoppas på det bästa.

Jag önskar att jag kunde knäppa med fingrarna 🤌🏼 och bara bli helt harmonisk i hjärna och kropp och inte alls ha kvar min ptsd, min utmattning, mina ångestsattacker. Och jag tror att alla som lever med psykisk ohälsa önskar exakt detsamma.

Igår efter jobbet åkte jag till bostadsadressen och packade ner lite kläder innan jag åkte upp till mitt ”varannan-vecka-hem”. Jag la mig i soffan och skulle kolla på andra säsongen av Bäckström, hann se 1,5 avsnitt innan jag somnade!!!! På soffan!!! Ni som känner mig, vet att det är extremt sällsynt att jag somnar på dagarna! Det händer typ inte. Jag vaknade av en blöt tunga i örat.. Det kan ju vara trevligt, men nu var det en hundtunga, som slafsade runt. Pepzi var jätte glad att jag låg på hennes soffa.

Sovit bra inatt oxå. Vaknade vid 6 tiden av att jag var så kissnödig, men dum som jag är så låg jag kvar till 7:30 innan jag gick på toa. Varför går jag inte och kissar när jag behöver? Det var ju inte så att jag kunde sova vidare med full pissblåsa..? Nu har jag fått i mig mediciner, kaffe och hinner blogga. Vet inte alls vad jag ska göra idag. Inga planer alls, förutom att jag ska duscha sen. Jag känner mig så jäkla rastlös, men ändå totalt slut. Jag vill göra något, men vet inte vad..

Okej, för att ändå peppa mig själv, när jag någon gång i framtiden kollar tillbaka på mina inlägg här, så måste jag säga till mig själv;

Hanna
Att du tog modet till dig att gå tillbaka till ditt jobb, trots att tårarna forsat, hjärtat dunkat i miljoner slag i minuten, ångesten fått dig att tappa andan, men att Du ändå försöker. Du är modig! Du är stark! Du låter inte alla kroppsliga symtom hålla dig tillbaka! Du ”tar tjuren vid hornen” och Du försöker.
Mer kan du inte göra.
Att Du just nu inte kan le, inte kan skratta, inte kan prata är enbart tecken på hur fokuserad Du är. Det kommer att släppa när Du kommit till rätta i ditt arbete och insett att Du är bara människa.
Du kommer göra fel (ur Ditt egna perspektiv) men det gör inget. Den som dömmer Dig hårdast är Du!
Du är grym!
Du är här!
Du väljer dig själv.
Bra jobbat Hanna ♥️

Jag behöver jobba med att peppa mig själv. För just nu är den jobbigaste biten väldigt psykisk.

Jag är totalt livlös i ansiktet. Ingen mimik. Jag är så sjukt fokuserad. Jag är annars en så glad och sprallig personlighet på min arbetsplats. Jag skrattar och skojar. Jag har alltid bidragit med skratt och humor. Varit en uppskattade undersköterska bland mina kollegor. Jag känner själv att jag inte är samma person just nu. Och det ger mig prestationsångest. Därför blir det att jag sluter mig, pratar inte, tar inte ögonkontakt, ler inte, skrattar inte. Jag är som i ett vakuum utan att tillåta mig själv att slappna av. Men det kommer! Visst…?

Tack för att Du tog dig tiden att titta förbi!

Jag ska försöka skriva av mig här så mycket jag kan, uppdatera kring min återgång till Det Sjuka Huset. (Det är MITT uttryck, jag startade det, och har märkt att flera av mina kollegor tagit efter det, men JAG ”myntade” uttrycket) Jag ska skriva om varje framsteg, motgång, beteendeutveckling, när jag ler på jobbet första gången, när jag slappnar av och hittat tryggheten i mig själv som Världens Bästa Undersköterska!!

Så, framtidens-Hanna, Du är Fantastisk!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s