Etikett: jag väljer mig
Det sjuka Huset~
Som jag älskar det här Sjuka Huset! Älskade SjukHus! Hur kan man ens älska ett sådant ställe? Egentligen?
Jag har dunder kollegor! Fantastiska och så olika karaktärer allihopa. Och jag tycker om dom allihopa! Dels för att de alla bidrar till en fantastisk stämning, lekfullhet, ansvar, avgörande beslut, omhändertagande, kärlek, skratt & trygghet! Vissa bidrar såklart med mera och andra med mindre, men man kan fasiken inte säga att inte alla egentligen fyller en funktion. På något sätt är alla viktiga.
Ikväll var jag ”hemma” på min avdelning igen. Jag hade KrisTeam-samtal inbokat från 19.00, tillsammans med andra såklart. Nu är det obligatoriskt att alla ska delta vid 2 olika sittningar/samtal. Kan hända att vi får flera bokade samtal framöver. Känns ändå väldigt bra att gå på dom. Jag känner att den här timmen oftast ändå ger en möjlighet att ventilera, lyssna, ta in och höra andras tycke/åsikter, även om jag inte kanske håller med om allt, så är det viktigt att kunna lyssna och låta andra få uttrycka sin känsla. Så jo, jag är tacksam för att Sigge, vår samtalare, kommer och ger oss möjlighet att få just ventilera.
En väldigt kr människa mådde dåligt idag. Jag missförstod hennes signaler, och kanske är jag väldigt okänslig då, men jag behöver tydligare signaler. Jag hänger ej med i svängarna ibland. Förlåt!
Var koord ikväll. Jag gillar det, tycker det är kul, men idag var det lite stressigt. Det var många samtal. Jag hjälpte till så mycket jag bara kunde i alla grupper, försöka finnas, synas, delta och hjälpa till och samtidigt sköta telefon och data. Det är lite av dubbelt arbete. Jag springer hit och springer dit. Hämtar och lämnar. Mitt i något så ringer telefonen och jag måste svara. Jag upplevde att jag fick blickar om att jag ska vara lat och inte jobba. Medans jag har ett stresspåslag på 180 och gör mitt yttersta varenda pass att hjälpa den som behöver hjälp. Oavsett om det handlar om blodprov, helskötning, dusch osv. Innan jag ens hade börjat så hade jag fått lägga en patient i säng med hjälp av luft, och tagit blt efter bolusdos, fyllt på skåp då dagen missat och ej hunnit med. Jag försöker alltid nytt yttersta. Alltid. Sen är telefonen ett otroligt störande moment eftersom att den oftast ringer mitt i ett vårdmoment. Men men! Allt för en säker, trygg, rolig vård!
Fick jag ventilera lite här med. Bara skriva av mig alla tankar innan sömnen kommer.
GodNatt!
Vilken kväll~
Senaste tiden har jag blivit avsatt att vara koordinator väldigt ofta. Nu med det definitiva ansvaret över huvudluren. Att vi äntligen har en extra för att sköta telefon och bokningar, förfrågningar, beläggning osv är så skönt. Då blir inte den patientnära & säkra vården drabbad. Men det är ett stort ansvar. Det är fullt ös med att ha telefonen. Igår var det ganska lugnt på ringandet.. Idag lite mera.
Ikväll var det en hel del som hände på Det Sjuka Huset, saker som kräver tid. Det blir lixom ett ”vakum” i tiden, allt stannar till för en stund, samtidigt som 1,5 timme bara svept förbi. Helt galet. Men ibland blir det så. Jag älskar på sätt o vis ansvaret att få vara en liten extra koordinator, och är glad när man kanske får en lucka på 10-20 minuter att delta i omsorgsarbete. Vi har haft en grupp med ”hög poängare” och där har det verkligen behövts att jag kan hjälpa till. Och det vill jag såklart. Men så ringer den där telefonen.. Suck!
Det har varit två kvällar med väldigt olika typer av ”action” och för varje dag inser jag att jag är på så rätt ställe i arbetslivet! Jag älskar att jobba på sjukhus. Jag älskar att arbeta inom vården. Jag älskar att vara undersköterska. Men i allt det här så fattar jag att jag vill vidare. Jag vill verkligen läsa till sjuksköterska. Jag vill inte alls stanna nu. Och bara ”nöja” mig.. Varför skulle jag ens göra det? Jag har många år kvar att arbeta, och jag har möjlighet att faktiskt nå mina drömmars mål, och jag måste iaf försöka. Så nu har jag bestämt att söka in till höstens högskoleutbildning. Ja, jag måste iaf få försöka. Annars vet jag aldrig om jag skulle klara av det.. Om jag känner att det är för tuffa studier, då är det ju bara bryta studierna och arbeta vidare som en fantastisk undersköterska och fortsätta utföra under för andra människor.
Nu ska jag ta och knoppa in. Ledig imorgon och det ska bli så skönt!
Hej hopp!!
Lösenordsskyddad: Så fullständigt oväntat~
Det sjuka huset~
Back on track, eller vad jag ska kalla det. Så himla skönt att vara tillbaka på min fantastiska arbetsplats bland mina underbara kollegor. Ikväll var det ett fantastiskt sällskap jag hade att göra med. Blev dessutom x och hade hand om huvudluren, bara av det springer tiden iväg. Människor vill veta hur dess anhöriga mår, självklart är det så, andra vill veta när de ska till IM inför sin op. Koordinatorn från Akm ringer ofta 10-15 ggr på ett pass och då får man rodda bland platser osv. Allt för att hjälpa hela sjukhuset att få en bra och säker vård. Jag hade dessutom lönesamtal ikväll med min boss. Mitt första på DS. Det här skulle jag haft efter 6 månaders anställning, men redan där satte covid käppar i hjulet för all form av verksamhet och planering. Så nu har jag haft mitt första & i vår redan ska jag ha nästa lönesamtal. Förväntar mig knappast att bli miljonär, men kanske jag kan bli glad en stund. 🤞🏻
Det var ändå grymt skönt att vara tillbaka på golvet. Och imorgon ska jag hem till mina grymma kids. 7 dagar ifrån som känns i mamma-hjärtat och nu behöver jag lite påfyllning av deras stora energi, Lilla S pussar och kramar, M’s leende, E’s fantastiska humörsvängningar. Mina stora hjärtan S & N, att få sitta & prata med dom bara det ger lycka i kroppen. Men det är imorgon. Nu ska jag snart somna hemma hos mamma och bara hoppas på en skön natts sömn.
Det händer mycket & lite just nu. Det har varit kaos med alla fina människor som lämnat den här platsen för att Cancern tagit deras liv, det är så tungt att vara kvar på jorden och verkligen känna hur mycket man sörjer och saknar någon. Det måste nästan vara ”bättre” att vara den som dör. Att sakna, gråta, sörja & ibland drabbas av panik är bara smärtsamt. Och jag är inte en människa som är speciellt sams med att tillåta mig känna. Blivit bättre, men långt ifrån överens med alla dessa känslor.
Det fick mig räcka så, för nu..
Puss och kram 🥰
Ingen kontroll över dagarna~
Hela jag är i ett knasigt kaos. Ingen direkt koll på dagarna heller.
I veckan begravdes allas älskade Bobben. En av de värsta dagarna i mitt liv. Jag tappade andan både en och två gånger. Kändes som att jag var där men ändå inte. Det var verkligen så jobbigt. Men en otroligt fin minnesstund och sista avsked.
I fredags var det E’s begravning. Även den vacker.
Känns som att bara 2021’s början har varit väldigt kaotiskt och känslofylld, och jag hoppas att det kommer bli en lugnare fortsättning av detta år.
Idag är det den 16 januari 2021. Idag är det 21 år sedan som min morbror förlorade sin kamp mot cancern. 21 år?!? Ärligt, saknaden försvinner aldrig, inte heller smärtan av att han inte fick leva längre än vad han gjorde. Än idag känns det som en kniv i hjärtat när jag tänker på min absoluta favoritmänniska! Han fattas mig enormt mycket.
Hans färg på begravningen var blå. Vi hade blåa rosor som hans blomma. Dagen till ära får han en blå ros. I mitt minne är han med mig varje dag. Varje gång jag tar på mig något blått tänker jag på honom. Min favoritfärg.
Just nu är det ”pappa-vecka” så jag har inte träffat mina kids sedan i tisdags. Saknar dom naturligtvis. Men lite skönt att den här veckan medfört så många olika moment att dagarna rullat på väldigt fort. Mycket känslor. Både sorg och skratt och leenden..
Nu ska jag kolla på ”MA” med mamma. Hon har inte sett den 🤫
Ha det fint alla!
Mycket att göra & för få timmar på dygnet~
Som för alla tror jag. Nu jobbar jag alla dagarna fram till 2021. Sedan börjar ett Nytt År och förhoppningsvis blir 2021 året då Corona pandemin vänder. Människor kan träffas igen. Det dödliga viruset blir ett mycket tråkigt och jobbigt minne, som läggs till i historieböckerna.
2020 har inte alls många goda minnen att glädjas åt. Bobben dog, Eva dog, Roland dog och Janne dog. Alla tagna av den vidriga cancern.
Jag känner mig konstant trött, tror mycket beror på det vidriga vädret. Här fick vi iaf se snön i 2 dagar. Sen regnade den bort. Så tråkigt..
Julen var fin. Barnen glada och god mat. Alldeles lagom.
Nu väntar kudden på mig. Dags att sova så jag orkar vårda andra som är sjuka och dåliga, ledsna eller smärt påverkade.
Ha det fint nu, ta vara på 2020, snart är det tack o lov slut!
Kram Jojo
En kväll som bara jävlades~
Känns som att idag inte varit min dag alls. Börjar med att jag snoozar för länge. Så jag kommer iväg senare till jobbet. Egentligen gör det inget, jag kommer ändå i god tid. Men jag har min tid jag vill ha på mig för vissa moment, och ändras det blir det fel för mig.
Iaf, kommer till jobbet, parkerar, märker att jag glömt mobilen… Jag parkerar via en app, så det är svårt att lösa på annat vis. Byter om och går upp till avdelningen, lånar mobil av en kollega, ringer mamma och vet henne låsa upp och parkera åt mig. Bara där kan vi stanna…. Min mamma med en iPhone i handen är inte kompatibla. Hon kan endast en modell ur Samsung-familjen. Så att sitta stressade och grinig på jobbet och förklara hur hon ska göra… aahh, ni fattar!!
Tillslut lyckades hon. Så, en sak mindre att oroa sig över.
Får veta att min HLR utbildning börjar kl 14 imorgon. Till 16.00.. Min lediga dag ska jag vara på Clinicum för utbildning. Och innan måste jag genomgå en utbildning på datan och sen skriva ut mitt Diplom som ska med till utbildningen och visas upp. Inte en enda skrivare samarbetade på jobbet! Datorerna låste mitt tjänstekort, både igår och idag, så var tvungen att ringa supporten för att låsa upp. Jag blev så irriterad. 2 timmar gick åt att försöka få till en utskrift. Som aldrig kom.
Så imorgon har jag inget diplom att visa upp. Jag ska vara ombytt, så jag tog med kläder hem. Jag kommer definitivt hamna i köerna på väg hem från utbildningen. Så det kommer ta hundra år typ… Alltså idag…. Var ingen bra dag…
Jag måste ta mig i kragen och gå upp till B oxå. Säkert min enda chans att göra det, men jag vill gärna putta det framåt och helst inte tänka på det.. Men jag kommer ångra mig annars. Och det vill jag inte.
Nu börjar mina nerver lugna ner sig. De har legat utanpå hela kvällen och nu vill jag inget annat än att sova så jag orkar med kommande vecka med utbildnnng och sedan 3 kvällspass på rad.
Längtar efter mina barn. Så mycket. Längtar hem. Speciellt till dofterna i mitt egna hem. Idag är det dessutom andra advent & jag missade första advent med barnen. 3dje och fjärde får jag iaf dela med dom. Tack o lov!
Godnatt! Sovgott..
Det sjuka huset~
Idag ska vi umgås, jag och Det sjuka Huset! Och alla sjuka människor i behov av omvårdnad, kärlek, skratt & stöd i n svår tid i deras liv! Tänk att jag ändå får äran att hjälpa en helt främmande människa att för en stund må lite bättre! Vilket otroligt häftigt jobb jag har! Redan när jag läser på om mina patienter, människorna i salarna, så känner jag att nu ska det bli en bra kväll, och mitt mål är att lindra, hjälpa, få ett skratt, och ge lite hopp. Oftast är det otroligt tacksamt! Jag känner mig stärkt i sinnet när jag lämnar avdelningen, även om jag verkligen vill poängtera att INGEN dag är den andra lik, alla människor helt unika med egna behov, och vården är extremt ansträngd och passen är tunga! Väldigt tunga! Men där är min roll, undersköterskan, så himla viktig och avgörande. Ett gott samarbete med sjuksköterska och läkare är ett måste, vara lyhörd, se allt och uppmärksamma minsta lilla förändring, på både gott och ont, det är en av de viktigaste uppgifterna som Undersköterskan har!
När jag jobbade förra veckan, med ssk L, så satt han och en annan ssk-kollega och pratade om just usk och ssk samarbete. Hur olika det ser ut på olika avdelningar. De båda höjde oss usk till skyarna. Det var fantastiskt att höra att de tycker att vi usk på avd 61 är helt överlägsna flera andra usk på andra avdelningar. De här två, menade på, att här hos oss vet de att uskan ser och upptäcker minsta förändring väldigt fort. De känner trygghet med oss. Det är otroligt glädjande att höra. För alla ser inte allt en usk gör. Vi är inte lokalvårdare, även om viss städ ingår i jobbet, så är vi alltid närmast patienten. Alltid! Det är en av anledningarna till att jag ibland tvivlar på om jag verkligen vill vidareutbilda mig till Sjuksköterska. Mycket av deras tid går till läkemedel. Och de förlorar ofta den nära och intressanta kontakten med människan. Och den biten älskar ju jag. Närheten, samtalen och alla historier jag får höra. Det är alltid nya saker och intryck. Och ofta väldigt roligt! Men tungt!
Nu har jag packat min väska, sova-hos-mamma-påse, och det är inte kul! Jag kommer sakna mitt hem och dess lukt, min säng, min soffa. Och såklart barnen, men måste jag nämna det ens??
Om ca 1,5 timme åker jag till Det Sjuka Huset och checkar in för ett kvällspass. Ska bli kul att se vilka underbara människor som jobbar ikväll. Lite besviken på att Min Fru är ledig och jag får inte träffa henne. Men men, jag får överleva.
Nu ska jag glo på lite tv med S innan jag ska bege mig.
Ha en fin dag!
Pussen kramen Jojo!
Nära på att ge upp~
Jag kämpar, jag vänder ut och in på mig själv för att få vardagen att gå ihop. Det är tungt! Det är ensamt och det är svårt. Men jag vet långt där inne att jag gör rätt.. Jag vet att i långa loppet är det här det bästa. Att bli ifrågasatt, att få blickar, vissa med sympatier andra med nedvärdering, är inget jag kan eller vill se just nu. Jag vill inte höra ett skit om min situation, ingen absolut ingen har med mitt liv att göra.
Vem jag är och vilka val jag gör är BÄST ENLIGT mig! Det är jag som lever i min kropp, i mitt huvud och i mina barns vardag. Jag har inte alltid värdesatt mig själv speciellt mycket. Jag har kunnat acceptera och bara gå vidare. Det finns många gånger under mitt 39 åriga liv som jag tagit skit som jag inte borde accepterat! När jag ser tillbaka hur jag då tänkt blir jag ledsen och besviken på mig själv. Oavsett vad jag gjort, så har jag all rätt att leva mitt liv med värdighet. Jag vill att varje dag i mitt liv ska vara värd att leva. Jag ska inte ångra något. Jag ska aldrig någonsin känna ”att jag accepterar” något, för att jag själv gjort fel någon gång. Det spelar ingen roll vad jag gjort eller vad Du gjort. Ingen annan har rätt att få dig att känna dig dålig. Låt aldrig någon annan få dig att tvivla på dig själv!
Vad är jag för förebild om jag inte själv tror på mig? Svaret på det är en ganska svag förebild.. Jag vill att barnen ska se att jag alltid försöker mitt bästa, ibland blir det ner bra, då får jag ta nya tag och försöka igen. Jag behöver inte besvara en ”dum kommentar” med att försvara mig eller vara otrevlig, jag besvarar med ett leende! Jag är så pass ”gammal” eller ”ung” i sinnet att jag vet vad jag vill, jag har visioner och planer, jag har nya drömmar och mål, jag kommer kanske inte ens klara av hälften, men vad gör det egentligen? Så länge jag lämnar den här jorden och vet att jag satt positiva och glada spår hos mina barn, och starka och goda värderingar och framförallt en tro på sig själva och att de vågar göra saker och testa på olika möjligheter, inte bara stannar i det ”trygga”, då har jag vunnit!
När något blir ohållbart, när något bara ger en större klump i magen, när spegelbilden inte längre tål att tittas på för att man mår skit, då har man två val. Antingen står man kvar och blir tillslut osynlig. Eller så tar man sig i kragen och gör en förändring. Det är två val. Det sista låter jobbigt, men det är det första alternativet som lämnar stora sår och ättika din själ. Du blir bara tom och svag. Att få kämpa är jobbigt. Det kräver En Jävlar Anamma & det är inte alla som har det. Men jag tror alla kan skaffa sig det! Genom att bara kämpa lite till & sluta komma med undanflykter.
Jag hade under ett tag undvikit min spegelbild. Jag orkade inte möta min egna blick. För i mina egna ögon såg jag att jag inte mådde bra. Jag kände inte att jag var nöjd och glad i min vardag längre. Jag kände skam över att jag bara stod och gjorde inte ett skit åt eller för min egna skull. Jag som alltid tipsar och hejar på andra, hade helt valt att blunda för det som var så tydligt precis framför mig. Min egna självbild. Som bara var otydlig och oklar. Det är inte den mamma eller kvinna jag vill vara. Jag vill se på mig själv och vara glad över vad jag presterar, att jag står för vad jag tycker och att andra inte kan påverka mig negativt. För jag kan sålla bort ”dumt”. Och behålla ”snällt”.
Jag försöker lära mina barn att:
Har man inget snällt att säga så kan man vara tyst!
Och det är fasiken bland det bästa jag hört och levt efter. Eller som Bamses Farmor säger ; Är man stor och stark måste man vara snäll
Det är oxå fina ord att ha i bakhuvudet. Människor är faktiskt mer ”rädda” eller avståndstagande till glada och snälla människor, för att de inte kan tro gott om andra. Då blir man en skeptiker och en pessimist.
Jag behövde verkligen skriva av mig idag.
Hade ett djävulskt bråk med E nu på kvällen. Hon vägrar sin sovis som hon tyvärr är i ett stort behov av, annars sover inte hon. Jag tror problemet är att det är flytande, ska nog kolla om hon inte kan få ta tablett istället, men det slutar med att hon tar i & skriker med hög o skärande vrål & jag går ner på samma nivå. N hade städat sitt rum, vilket är jätte bra, men när jag ser att tvättkorgen är överfull med skit från hans rum och diskbänken står full med intorkad disk från hans rum och sopor från hans rum står i hallen i en påse…. Då blir jag, nu i efterhand, otroligt arg på mig själv. Jag vill inte skrika eller bråka. Och idag var en sådan dag när jag blir så arg att jag vill ha sönder något. Kastade en ”pall” i plast i golvet sen ställde jag mig o putsade diskbänken i 180.. Tillslut la det sig.. Såklart. Det gör det alltid. Men mitt i allt, mitt i kaos, skrik, tårar & dumma ord, just där o då är det svårt att vara snäll.. Nu måste jag gå in till E och säga Godnatt o Förlåt..
•Är man stor måste man vara snäll•
~Alltid En Diva~ 