~Bara jag~

Psykolog och hem till mina troll~

En vanlig varannan vecka tisdag med andra ord.

Förra veckan var jag på begravning. En av de ”häftigaste” och mest kärleksfulla avsked jag sett. Det var så otroligt familjärt även fast vi var så många som var där.

Hamnade efter begravningen i ett triangeldrama, känns det som nu i efterhand. Den ena spelade ut den andre och i mitten stod jag. Jag gjorde för stunden att onödigt val, det kan jag själv erkänna, skulle gjort ett annat val och bara gått hem själv. Men dagen efter ramlade messen in och jag blev kallad än det ena än det andra. Och då kändes valet inte lika onödigt. För det var ovärdiga ord som skrevs och på mig tog de hårt. Att bli kallad oförskämda saker, till viss del kan jag ta det, men när det verkligen blir personligt och det inte finns en helt ärlig person bakom orden, då tappar jag tålamodet.

För att kunna sätta sig över någon annan då ska man vara totalt ärlig och oskyldig i allt. Och när det inte är så, då är pajkastning jävligt omoget och onödigt.

Detta har jag tänkt på under helgen. Jag är inte en elak människa. Långt ifrån felfri, men inte elak.

Nu borde Stig Helmer komma snart, så ska pausa min text här.

Ha en fin dag i kylan, det är faktiskt riktigt bitande kallt ute.

Kram

~Bara jag~

Svårt att hitta gnistan i att skriva~

Känns otroligt svårt ibland att ens öppna bloggen. Det gör mig ledsen, jag älskar att skriva. Älskar att sätta ord på tankar och känslor. Men haft svårt sista tiden att komma igång med skrivandet.

Nytt i mitt liv, i år börjar jag något som heter ”Dynamisk Terapi”. Så inte Psykoterapi, utan en annan behandlingsform. Har träffat min psykolog vid 3 tillfällen, som en ”lära-känna-fas” & imorgon har jag en träff med honom igen. Känns skönt, jag har länge bett om samtalsterapi via Psykiatrin och det har tagit ett tag att få min vilja igenom. Men nu är jag öppen för den här behandlingen. Jag känner mig redo att göra mitt yttersta för att bryta den tystnadskulturen jag växte upp i. Då menar jag mina 11 år i fosterhem. Där jag blev uppfostrad till att vara tyst, osynlig och värdelös. Nu vill jag berätta. Jag vill prata. Även om det är så svårt. Min kropp har som ett inbyggt skydd, så fort jag vill säga något, för mig viktigt, eller berätta, eller bara be om hjälp, då känns det som att jag typ stryps. Det bara slår lock i halsen och orden kommer inte ut. Det här vill jag ändra på. Kanske är det med hjälp av den här behandlingen som jag hittar modet och styrkan att ändra detta beteende.

Min äldsta son ska börja komma hem nu varannan helg. Så himla kul. Samtidigt tycker jag synd om honom. Han fyller snart 18 år, varit borta från hemmet i 14 månader. Nu ska han dela hemmet med sina småsyskon igen, han som bott där inga andra barn funnits. Kan tänka mig att det kommer att ta hårt på honom, med alla ljud, syskonens kompisar som kommer. Ja, det kommer nog kännas rörigt för honom. Samtidigt är jag lycklig över att få hem mitt stora vackra barn. Han är så vuxen nu. Han är så smart, ödmjuk, lugn och trygg, har drömmar och planer för de närmsta åren. Det är en väldig förändring hos honom.

Livet rullar på, lite väl fort dock. Tycker veckorna bara springer iväg. När jag väl har mina barn så känns det som att jag bara hinner komma hem och sen ska jag flytta igen och det är pappa-vecka. Det går så väldigt fort.

Jag känner att det här året ska jag ta varje dag, varje vecka som den kommer. Jag ska inte planera för mycket, inte sätta upp mål och definitivt inte ”försöka förutspå” att 2025 ska bli förändringens år. Jag glömmer aldrig när jag la ut det för några år sedan. Det året, och de följande, var så åt helvete jobbiga.

Jag hoppas att det här året kan vara lite lugnare. Att terapin ger utdelning samt att jag hittar styrkan att förändra mig. Att jag blir mer förlåtande, främst mot mig själv. Jag önskar att jag vågar öppna mig och släppa in andra i mitt liv. Men jag har inga krav. Känner någonstans att det kan inte bli värre än de sista 4-5 åren.

Nu hoppas jag att få ett positivt besked, klockan är 11:00.

Puss

~Bara jag~, ~En snabbis~

”Semester”~

Nu är barnen med sin pappa. Så nu har jag ”solo-semester”. Det ekar i tystnaden, men försöker att njuta och bara ta det lugnt.

Inatt drömde jag en riktigt jobbig mardröm, jag minns den inte helt, men vaknade strax efter kl 02 och var sådär obehagligt ”rädd”.. Kände mig för i sängen efter Sigge, för att låna lite av hans trygga sömn, men så insåg jag snabbt att barnen är inte hemma. Ett tag tänkte jag gå in till min äldsta dotter och lägga mig bredvid henne, men vet inte om hon skulle uppskattat det jätte mycket 🙃

Veckan på Åland gick alldeles för fort. Jag njöt av att ha alla mina barn samlade. Att höra deras röster, skratt och skämt, se dom alla 5 på samma plats.

Hammarland
Boviks badplats
Utsiktsplats vid Solis, här höll ryssarna till 1816-1819 & försvarade den ryska Tsaren.
Fiskar vid Rännbäck
Jag & stora ♥️at på väg till Eckerö.

Det var så otroligt uppskattat av mig och den kärleken och glädjen jag kände där, den tar jag vara på och håller varm i mitt hjärta & minne! Jag älskade att höra min äldsta sons skratt, dåliga skämt, hans jobbiga visslingar, hans höga nysningar.. Jag älskade varje sekund!! Tack Mamma ♥️ För Du gjorde det här möjligt!!

För Alltid så tacksam

I måndags var vi alla lagom trötta. Luftombytet slog till, men vi kämpade på med tvättstugan mellan 13-19. Lyckades få dubbelpass, så alla sängkläder och all packning blev rent och torrt.

Igår hämtades barnen redan vid 12 av deras pappa och nu ska de vara med honom i 2 veckor. Jag och äldsta dottern var ute och åkte lite med bilen, jag hade ett möte kl 11 i Telefonplan och efter det hälsade vi på min mamma på jobbet & tog en kaffe.

Sara har fixat lite med jobbintervjuer, jobb prov mm & jag har tvättat en maskin med kläder, sedan legat på soffan och bara vilat.

Imorgon ska vi två gå ut och äta. På Mandarin City. Ska bli både gott och mysigt. Lite egentid, mor & dotter.

Ikväll hoppas jag på lite tidigare i säng och inga mardrömmar under natten. Sovit så sjukt dåligt under flera nätter och jag känner det i huvudet dagtid. Vill inte sova på dagarna, vill verkligen få min återhämtning och vila under natten. Kanske är det inatt jag får en ordentlig fullträff med John Blund!!

Tack o Hej!

~Bara jag~, ~Dagligt~, ~En snabbis~, ~Familjen~, ~Känslan idag~, ~Men USCH~, ~Tråkigheter~, ~Varför~

Dags att skriva av mig lite~

Livet är verkligen en berg och dalbana.. Det är någon känd person som sagt den meningen, gjort den känd, orkar inte googla, men så sant begreppet är.

Igår blev det vab för Ebba. Idag ligger även jag dunderförkyld. Vet inte om det är de små som smittat mig eller om det är äldsta dotterns och hennes Skalman. Någon har iaf gett mig ett virus och det suger.

Jag är så förvirrad. Känner mig lite mobbad och utstött, och som att jag aldrig varit en speciell person i andras liv. Tydligen ser jag på saker på ett sätt som andra inte gör, till viss del förstår jag det, jag värdesätter vissa band enormt mycket, och sätter ”vattenband” lika starka som ”blodsband”. För mig betyder flera år av band väldigt mycket. Någonstans känns det som att jag fortfarande straffas för det valet jag gjorde för 3 år sedan. Vilket inte ska drabba någon annan än de som verkligen berördes. Och där har alla klarat av den förändringen fint. Ingen mår dåligt. Alla har gått vidare och acklimatiserat sig vid det som är ”normalt” idag. Jag gillar det som idag kallas ”blandfamiljer”, bonusar osv. Tycker det är häftigt att allting inte alltid handlar om kärnfamiljen, utan att en splittrad och separerad familj blir en ny genom nya partners, barn mm.

När jag var ung trodde jag att det viktigaste var just kärnfamiljen. Idag vet jag bättre. Jag menar att lyckas man leva lycklig inom sin kärnfamilj livet ut är det såklart fantastiskt. Men är man lite olycklig, förtroenden har brustit, och man behöver dela sig för att gå vidare och skapa nya band och familjer, så är det helt okej. Och ännu mera fantastiskt när den ”ordinarie” familjen blandas med nya familjer. Tänk så många fler förnuftiga vuxna alla barn får? Är inte det bra? Glada vuxna som alla älskar barnen, respekterar varandra, istället för att leva under en falsk fasad?

Jag tycker så. Jag känner en del som lyckats så bra med att involvera både gamla och nya medlemmar, skapa stor familj, och det blir så bra. Det enda som krävs är att inte vara bitter. Se det positiva och vara öppen för förändring. Kanske är svårt en kort tid, men i långa loppet kommer bara vinster ur det hela.

Mina barn har lyxen att deras pappa träffat en så härlig kvinna. Jag tycker så mycket om henne. Hon är glad, trevlig, tycker om barnen. Haha, raka motsatsen till deras pappa 😛 med andra ord. Jag är glad för henne. Glad att hon accepterar mina barn och att det märks. Hon har en superfin dotter, som jag tycker mycket om. Skulle hon någon gång vilja komma hit för att vara med alla hennes bonussyskon, så är hon varmt välkommen. Och det är exakt så jag vill att det ska vara i ”min blandade familj”. Blodet är inte alltid det viktigaste. Kärlek, kommunikation och respekt är viktigast.

Jag har min syster, som inte är syster via blod. Mina brorsbarns mamma räknar jag som en väldigt nära syster-människa oxå. Dom är mina valda människor. Hade flera systrar förut, som jag saknar mycket, och jag älskar att det inte behövs blodsband för det.

Jag känner mig lite ledsen just nu, jag vill inte skriva ut exakt i ord varför, men jag trodde att så många år ändå betydde att jag borde få vara med när det är stora händelser. När jag varit närvarande varje sommar, varit den vakna vuxna när andra behöver vila, lov under så många år, borde det vara en liten övervägande del som betyder något. Min kärlek har aldrig minskat, även om livet kommit emellan och kontakten inte varit som tidigare, så behöver man inte ses eller prata hela tiden, det ska kunna gå evigheter, men i hjärtat vet man att personen finns där. Känner mig lite oviktig och förbisedd.

Nu ska jag ligga här med papperstussar i näsan och flåsa genom munnen, har satt på ”The Butler” på tv, den är så fantastisk bra.

Hoppas på att stora dottern vaknar snart så vi kan åka o handla sammans. Måste förbi mamma o hämta sopsäckar, dags att rensa hör hemma IGEN.

Barnens pappa köper öl i ”plattor” och lådor, men själva kartongerna ligger kvar på balkongen, säkert 5 bottnar till plattor och en stor kartong. Ölen går åt men skräpet lämnas kvar till mig. Som hushållssopor som står i köket o stinker. Alltid samma sak. Jag har gnällt. Jag har påpekat lite snällt. Jag har skrivit lappar o bett om att han ska lämna lägenheten som han vill komme hem till den. Inget verkar funka. Att våra barn bor här och borde få ha någorlunda fint omkring sig är inte någon prioritet tydligen. Väldigt tråkigt. Jag orkar inte gnälla och påpeka det här längre heller. Vill han ladda sin skit på mig får han väl göra det. Tycker dock, han har gått vidare, jag har gått vidare, så det är onödigt att skapa ny drama genom att inte respektera varandra, speciellt som han gör, lämnar sina sopor/sin skit till mig. Det känns som att han gör det medvetet. Men jag tänker strunta i det. Jag är väl den personen som försöker vara snäll, hjälpsam, vill att allt ska funka för barnen osv, men önskade att han kunde visa lite samma sak tillbaka. Ta hand om sin flickvän när han är med henne & sedan ägna barnen 100% av sin tid när han är med dom. Det är allt jag vill & önskar..

Ahh, och att hitta med egna hem. Något som bara är Mitt. Där allt ser ut som jag lämnar det. Där barnen har sina saker hos sin mamma. Den dagen, den kommer att komma, den dagen ska firas med bubbel och dans!!

Och jag ska till o med bjuda in honom och tjejen, hennes dotter, barnens kusiner med familjer! Ja, det ska festas för positiv förändring och det Nya Normala!

Tjohej!

~En snabbis~, ~Familjen~

Long time, No see~

Kära älskade blogg! Jag har inte haft varken ork eller tid att skriva här. Och jag känner i mig själv att min blogg är en super viktig ventil för mig. När jag inte bloggar mår jag inte bra, jag får inte ut mina tankar och går istället o grubblar på alla mina tankar och olika frågeställningar.. Så nu får jag ta och skärpa mig!

Jag har jobbat ganska mycket, hela förra veckan var det dagspass och inget barn blev sjukt så jag kunde jobba varje pass! Så befriande!

Men på fredagen, jobbade jag 6 timmar för att sen flexa ut 1,5 timme tidigare för att åka med Sigge till logopeden. Efter det fick han en glass och vi passa på att åka förbi mamma så jag kunde hämta den 6:e boken i serien jag läser (om för 3:dje gången) om psykopaten Silfverbielke, så sattes mitt liv helt plötsligt på paus. Mamma berätta att hon varit hos vårdcentralen akut då hon hittat en knöl i bröstet. Läkaren hittar då något mer i andra bröstet så blev akut remiss till Bröstcentrum i stan. Jag tog det hon sa ganska lugnt tyckte jag, men inuti började en dimma växa. Jag minns inte mycket av helgen. Jag bjöd in mig själv och barnen på middag på lördagen hos henne. Inte för att jag förutspått att hon ska dö eller så, men för att jag ville vara nära henne och för att hon skulle ha annat att tänka på. Lagade en fläskfilé gryta med ris. Jag och tre små troll sov kvar till söndagen.

Igår var mamma på röntgen och ultraljud. Läkaren gjorde en väldigt grundlig kontroll. Knölen hon känt är ett lipom. Helt ofarligt!! Det som läkaren på vårdcentralen känt, det fanns inte. Så hon har inte någon tumör eller cancer. Så otroligt jävla skönt.

Men jag gick ner på sparlåga psykiskt. Jag kan inte förlora min mamma. Jag vill inte leva utan henne. Jag behöver många år till med min lilla mamma. Vi är inte alls färdiga, mina barn är inte redo för ett liv utan deras tokiga, busiga & knasiga mormor. Vi behöver mamma! Jag är så glad för att inget farligt hittades.

Idag ska jag köra E till tandläkaren & imorgon köra M till bum. Med tanke på att jag är ledig så är jag snäll och tar de tiderna så att barnens pappa slipper gå tidigare från jobbet och förlora inkomst. Han hjälpte mig i torsdags och tog E till bum så jag slapp gå tidigare 2 dagar på min arbetsvecka. Då är jag snäll tillbaka!

Nu har jag städat, kastat sopor, tagit tag i köket & packat ner kläder och självklart mitt garn, efter tandläkaren ska jag flytta in i mitt andra hem igen :).

~Den 17/3 fyllda min människa år! Min bästa vän och finaste ryggrad! Jag saknar dig så mycket älskade Du, det var så länge sen vi sågs, men det spelar ingen roll. Oavsett hur lång tid som går mellan våra fysiska träffar så finns du alltid för mig dygnet runt, vecka in och ut, alla månader och alla dagar året runt! Och jag för dig. Vi finns via telefonsamtal och sms! ~

Grattis min Bejb! Hipp hipp hurra! Älskar dig!

Det får avsluta det här inlägget!

Ta hand om er!

Puss kram

~Bara jag~

Första inlägget 2024~

Kommer att bli som många andra inlägg, helt ointressanta och handla om vardagslivet.

Träffade min son innan nyår, det var mysigt. En jäkla lång resa och otroligt jobbig att köra i mörker. Vägarna är riktigt creepy större delen och det är inte motorvägar. Det gick bra och var värt huvudvärken som kom av att spänna sig och stirra på vägen, hemorrojden som hoppade ut pga för många timmar sittande på arslet.. Jag har varit väldigt sjuk oxå, hostar upp lungorna emellanåt. Nu först, men efter cirka 1,5 vecka börjar hostan äntligen ge med sig.

Ebba har fått vattkoppor. Så året inleddes för hennes del med prickar.

Idag gjorde jag Max’s favvo mat. Kyckling med curry & ris! Blev dunder!

Nu har mini Sigge problem med Roblox så måste hjälpa honom lösa det.

Så, vardagliga o intressanta ämnen togs upp i dagens blogg!

God Fortsättning och hoppas innerligt det här året medför minnen som suddar ut föregående års dysterhet.

Hej Hopp!

~Bara jag~

Sjukare än sjukast~

Jag åkte på en förkylning som verkligen bitit sig fast och tagit all ork ifrån mig. Långdragen jäkla skit oxå.

Började smått under min vecka med barnen, då var Max’s dunderförkyld så fick vabba. Sen jobbade jag kväll nu i veckan och redan i tisdags kände jag symtom i näsa o hals så anade att jag kanske var på väg att bli sjuk. Kämpade på med jobb ändå. I torsdags började jag passet med Coldzyme munspray, Stepfen halstabletter & Alvedon i kroppen. Passet var sjukt jobbigt. Kände att febern låg där inne o skrattade åt mig.

Hann bara komma hem efter avslutat kvällspass, då orkade jag inte kämpa emot viruset längre. Sov inte en Blund den natten. Låg med feber & frossa, ont i kroppen, litervis med snor frästes ut.. Har legat helt däckad sen torsdags natt. Minns knappt dagarna och vad jag gjort. Så himla kokt o slut har jag varit. Somnat när som, vaknat då och då. Tvingar i mig vätska och gått på toa.

Nu är första dagen jag sitter upp o tar en kopp kaffe. Frisk?? Nä, inte ens i närheten. Huvudet är som inbäddat i ett vakuum. Täppt i näsan fortfarande & dryg hosta. Tror fan jag fick årets influensa tidigt?

Idag ska jag hem till mina troll. Känns som om jag varit i en dvala i typ 3 veckor, ändå har det bara gått 7 dagar sedan jag sist träffade dom. Längtar efter deras söta ansikten och kloka tankar!

Hoppas att jag blir bättre och friskare nu för varje dag som går. Vill må helt bra utan minsta symtom.

Innan passet på onsdag.. Ser fan hur svullen jag är pga nästäppa och svullna bihålor..

Önskar alla en fin tisdag, önskar alla en vacker höstdag, god hälsa & positiva möten!

Ha det bäst!

~Förståelse~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Ibland händer det~

Att det inte blir som det borde & ingenting fungerar som det ska!!

Ett sånt pass var det ikväll på Det Sjuka Huset.

Tyngsta gruppen hade jag, det blev Akutlarm som var riktigt allvarligt och läskigt, men det gick bra. Tillslut. Att se mina fantastiska kollegor kämpa för livet, är något man aldrig glömmer att man sett. Det är overkligt, samtidigt som allting annat bara stannar av och man står där och mitt i ett kaos som är under kontroll, det går inte att beskriva.

Det har varit två tunga dagar på golvet. Nu är det skönt att veta att imorgon blir det fotbollsmatch med M, hoppas på bra väder.

Jag är så slut i kroppen. Mina fötter värker. Ryggen skriker och jag vill gå och sova, men adrenalinkicken som slår in vid Akuta situationer, som gör att hela jag blir så lugn och så fokuserad, när allt är stabilt, då blir jag helt dränerad, men ändå ”pigg”. Så jag vet inte hur jag ska kunna sova nu.

Jag verkligen älskar och hatar mitt jobb. Älskar känslan av att göra gott för andra, attt ge och få leenden. Se framsteg hos någon som varit så skör. Göra det där lilla extra.

Jag hatar mitt jobb, när något blir fel.

Just nu känner jag så mycket lycka o kärlek för mina barn, att de har hälsan, att de ligger i sina sängar, att de andas och är trygga.

Livet är oförutsägbart. Imorgon kunde varit igår. Och igår kunde ha varit slutet.

Ta hand om varandra! Hata inte, älska istället. Ångra inget, ta till vara på varje sekund som gör dig hel.

Puss

~Bara jag~

Härliga regniga fredag, min lediga dag~

Jobbat dagspass 4 dagar i rad. Så kommer den här efterlängtade dagen, inget jobb, planen att vädra lägenheten & få lite städat. Att vädra är bara glömma, det blir bara fuktigt och rått inomhus. Städa är jag tvungen att göra då det är så jäkla skitigt på golven. Intorkade fläckar från saft/läsk. Det här golvet är inte skurat den senaste veckan.

Jag röjde hemma som bara den innan barnen skulle vara med sin pappa 2 veckor. Jag bad honom göra 2 saker som min rygg inte orkade. Det var att antingen ”sälja eller skänka eller kasta eller bära ner i förrådet” de 3 lackhyllorna som står på golvet i sovrummet. Och att ”bära ner EN KARTONG” i förrådet.

Kommer hem och detta är INTE GJORT! Två små saker, jämfört med de mängder av skit jag rensade bort samt möblerade om, tvättade allt, dammsög och skurade allt; dagen innan jag lämnade över. Jag blir så himla ledsen i hjärtat. Jag har en trasig rygg. Jag gör så mycket jag kan och jag gör det för att alla ska trivas i lägenheten. Barnen bor här på heltid, endast vi två som bor på halvtid. Fortfarande någon som undrar varför vi separerade?? Här är en del av orsaken! Inget stöd, ingen hjälp, inget intresse, massa snack men inget som händer.

Just nu sitter jag o tjurar över det.

Måste skruva ner köksbordet. Har hittat ett nytt lite mindre som jag ska ställa upp. Det vi har nu är riktigt stort, robust & stadigt & utrymmet i köket blir så tajt o trångt. Så ska skruva isär det, se om det går att skänka iväg, annars måste jag åka o kasta det. Samt ta hand om lackhyllorna OCH kartongen!

”Lämna inte över ett ansvar= skapar bara mer ångest, frustration, sorg och trötthet”

⬆️Mitt nya mantra tror jag⬆️

Nä, ska bälja i mig mitt kaffe och sedan försöka dra igång allt måste innan helgen med alla Trollen börjar!

Men, det bästa med det här vädret dock, att ikväll blir det mys med tända ljus! Att få sitta på kvällen framför tv med lite fredagsmys med mina älskade Troll, se lågorna på ljusen fladdra, känna doften av ljus och nystädat hem, den känslan som kommer av det; den är dunder!!

Trevlig helg på Er!!

Kram Jojo

~Bara jag~

Det mesta har regnat bort~

Min semester.. Denna efterlängtade ledighet. Två första veckorna regn. Andra veckan var det faktiskt 23 grader EN DAG. Resterande dagar tycker jag vädret varit tråkigt och lite för kallt. När jag jobbar får det gärna vara den här tempen, men inte nu!

Idag har jag dammat av lite hyllor. Skurat och plockat av lite hyllor och annat skit från sovrummet.

Har haft feber på eftermiddagen, inte jätte hög, men lite förhöjd för mig som är ”lågtempare”!

Har haft en mini kräftskiva med härliga människor utanför mammas hus. Blev mer glada människor än väntat, och kanske just därför det blev så himla kul? När det egentligen är helt ”oplanerat”? Meningen var bara vi och Peter. Men så kom några till förbi och det blev ju riktigt trevligt.

Kräftis med några riktigt snygga personer

Var och kolla på brorsonens match igår. Dom Cannes 7-0, riktigt roligt och de var så värda den vinsten för det var ett riktigt bra samarbete och spel mellan honom och hans lagkamrater. Träffade finaste T oxå och vi käkade ihop efter matchen. Henne ville jag & baby grilla med, nu har skolorna börjat och jag är snart på Det Sjuka Huset igen. Men kanske en helg framöver? Hoppas det blir någorlunda finare väder i höst!

Ja, jag har nog inte så mycket mer att tillägga..

Jo, iof, måste få ner i text hur jäkla klumpig jag är. Jag, mamma & brorsonen skulle ut i skogen o plocka svamp. Jag vandrade iväg för mig själv, vilket jag har en tendens att göra, men den här dagen hade jag ett helvete med mygg, flugor, rötter, grenar och spindelnät.. Efter ett tag ringer min brorson och undrar vart jag är, för som hade hittat en guldåder av gula kantareller. Tillslut ställer han sig o vrålar mitt namn och jag lyckas lokalisera hur jag ska hitta dom. Kommer på den briljanta idén att gena över ett berg.

Får syn på dom en bit bort och ska bara lite fint ta mig nerför bergskanten. Då halkar jag i mossan, gör en hel 360 volt och när jag öppnar ögonen ligger jag med hela ansiktet i vitmossa & asgarvar! Jag vrålade ganska bra ”aj, oj, nej” så självklart hörde mitt sällskap mig. Mitt i allt får jag panik!!! Jag har tappat svampkorgen!!!!

Den låg så vackert tre meter nedanför mig, nedanför berget.. Och den var ju tom redan innan min vurpa, så jag fattar inte varför jag fick sådan oro över den 😵‍💫

Och för ca 4 dagar sedan slog jag på arslet igen och slog i min högra handled i ett bord. Dagen efter upptäcker jag att min knöl, ganglion, är borta!!! Ont och öm som sjutton var jag såklart, men ingen äckel knöl kvar!!!! Ibland är det bra att vara klumpig!!

Idag börjar mina 4:a yngsta barn i skolan. N börjar gymnasiet, M börjar årskurs 4:a, E börjar 2:an och lilla S börjar Ettan!! Så fort allt går när man har barn!?! Dom växer och blir större och äldre och smartare! Själv åldras jag inte, växer; jo på fel ställen 🤣 och smartare har jag lite svårt att påstå att jag blir. Men kanske inte mera korkad! Men klumpigare blir jag fan för varje vecka som går!

Nu ska jag försöka att sova. Sov så illa inatt! Vaknade säkert 10-15 gånger av att jag hade så vansinnigt ont i ryggen.

Puss på Er!