Både jag och Stora S ligger hemma förkylda. Vi snorar, harklar, hostar och mår nog allmänt rätt pissigt.
Fick veta av R att han ska med M till landet i helgen. Blev lite förvånad men samtidigt bryr jag mig inte faktiskt. Han får göra som han vill. Är landet dit han vill åka så inga problem för mig. Jag är van att ta hand om allt hemma så jag känner ingen speciell oro eller ångest för det. Kanske liiite, då jag är förkyld. Men han har aldrig brytt sig speciellt mycket innan när jag är sjuk, så varför börja nu?
Jag väljer mig, och tänker på vad som blir bäst och roligast för mig & barnen.
Idag, trots hosta och snuva och värk i kroppen, lyckades jag dra fram dammsugarn och fräschade till hemmet lite snabbt. Sen hade jag bokat tvättstugan 14-18, sååå skönt när det blir tvättat och torrt alltihop. Nu var det bara 1 veckas tvätt så det blev bara 4 maskiner kläder och 3 med 60 graders tvätt. Satte upp ny tid till på söndag.
Efter tvättstugan var jag helt slut. Men hunden ska ju ut, så Sara o jag tog det. Sen har jag legat på soffan och hostat.
Fick återigen ett mindre roligt samtal från N’s rektor. Jag hoppas bara att han kan ”tagga ner” med allt och landa i sig själv, hitta tryggheten i skolan och i hjärta och knopp. Jag vill honom så väl, men ibland vet jag verkligen inte hur jag ska gå till väga. Hela tiden maler tankarna ~
”Tänk om jag fått mera uppbackning med regler för flera år sedan… Hade det varit annorlunda nu då?”
Jag har aldrig haft svårt för att prata, eller sätta ord på tankar. Aldrig varit feg eller velig i mina åsikter. Snarare tvärtom. Tycker jag något så står jag för det. Jag gillar att alla tycker olika, för mig är det helt okej, med åsikter. Att debattera och diskutera kan vara väldigt roligt och intressant, så länge personen man pratar med kan diskutera och inte blir personlig.
Nu, har jag dock tappt det. Jag kan inte öppna munnen och få fram det jag verkligen vill. Jag är som en mussla. Jag vet inte vilken fot jag ska stå på, eller hur jag gör för att komma framåt.
Idag var jag hos min husläkare, hon tittade på mig, jag såg vad hon tänkte. Men jag bekräftade inte tanken. Jag valde att vara tyst. Vet inte om det är speciellt smart av mig. Eller om det bara var som ett skydd.
Jag är förkyld. Jag har blivit smittad av barnen. Ögonen är svullna och trötta, näsan kliar/svider, halsen ömmar & jag tror jag har feber.
Jag måste ta mod till mig att säga vad jag känner. Jag måste våga stå upp för mig. Jag har lixom tappat den biten, jag som annars värdesätter mig själv ganska högt och ser till att bli behandlad efter vad jag anser är rimligt. Men nu är jag feg. Jag bara ”väjer” undan och parerar, utan att egentligen veta hur jag lyckas.
Jag är slut. Mentalt & psykiskt slut. Jag är trött. Och inte känns det bättre när jag nu även blivit förkyld. Har dock tur att nästa jobbkväll är på onsdag, så jag hinner kurera mig.
Ligger och kollar på ”KALIFAT” på Netflix. Älskar den serien. En viktig serie, som många borde se.
Nu är näsorna våta och magarna oroliga, och då får man vara hemma från förskola och skola. Så är det! Hårdare riktlinjer just nu, och det är bara att acceptera och följa.
Just nu sitter M och bygger ett helt fantastiskt hus i Lego och S sitter uppkrupen bredvid mig i soffan och tittar på Zootropolis. Jag har hunnit städa av i köket, dammsuga, klippa av tomaterna från plantorna och lagt in i fönstret. De kommer aldrig bli röda ute nu, för lite sol och värme.
Tog in paprika-plantan oxå, hoppas den fortsätter gro inne och att paprikorna växer sig stora. Men så fort den togs in så satt den Lilla Katten mitt i krukan och lekte kurragömma i jorden under alla gröna blad. Hon lekte ca 25 ggr innan hon fattade att jag hittade henne innan hon gömt sig! Tillslut fick jag flytta krukan till ett annat rum och förhoppningsvis hittar hon den inte.
På fredag ska jag träffa min husläkare, hon vill fortsätta följa upp min rygg. Värken har spridit sig, nu har jag ont både i rygg, skuldror, överarmar, armbågar och fingrar. Antingen så har muskler & leder tagit så mycket stryk av tiden med diskbråcket, tog nästan 1 år från det att jag fick själva ”bristningen” i diskbråcket tills jag blev opererad, och jag kunde ju knappt gå, eller så har något annat hänt som gör att jag har mera värk. Hon skickade ny remiss till sjukgymnast, så får jag se om jag helt gör mina övningar fel, eller om jag kan komplettera med några nya övningar. Den som lever får se!
Nu ska jag gosa ner mig i soffan med S och kolla på någon konstig tecknad film med knasiga fåglar.
Jag är ingen trevlig morgonmänniska, alla som känner mig vet det. Jag har blivit ”liiiite” bättre med åren, men fortfarande HATAR jag mornar!
Jag avskyr speciellt att jobba kväll och behöva kliva upp tidigt. Men, eftersom T inte vill behöva jobba 30-40 minuter längre på eftermiddagen så har jag ett schema där jag endast jobbar kväll. Det innebär såklart att jag får lämna barnen varje dag. Vilket betyder att jag måste upp runt 6-6.30 varje morgon. Med min Adhd, så innebär det att vid 13 tiden är jag helt mentalt slut. Psykiskt trött. Och då kliver jag på mitt arbetspass kl 13.30. Jag är konstant trött. Mentalt slut. Men, vad göra? –Det finns ingen annan lösning!
Längtar lite tills Sigge fyller typ 10, då kan alla barnen gå till o från skola själv. Ja, de tre yngsta kommer alltid ha sällskap av varandra, så ensamma går de ju inte.
Nu sitter jag i soffan, känner tröttheten lägga sig som ett tungt moln över mig, men att sova/vila nu vore idiotiskt. Då funkar inte mitt huvud igen vid 18 ca. Bara att hålla igång. Har hantverkare här som fixar vårat handfat på lilla toan. Det gamla släppte från väggen, så nu får vi ett nytt.
Jobbar lördag kväll igen. Ytterligare en dag på helgen på jobbet. Fattar inte hur jag la mitt schema, misstänker att de ändrade mitt schema efter att jag la in min planering. Att jobba en dag i helgen, är helt värdelöst!!
Nu ska jag glo lite mer på buketterna, dricka en shake och bara sitta här innan jag får dra till jobbet.
Så mycket känslor som drar igenom min kropp & knopp.. Allt på en gång samtidigt vill jag egentligen ingenting. Känner ångest över att jag har semester, känner ångest över att redan mina 5 första dagar är över.
Varför är livet så himla knepigt att leva? Varför ska vissa ha det så jobbigt med krav, tankar, känslor? Varför påverkas jag så hårt av mina tankar?
I tisdags fyllde min brorson år. Firades med närmsta familjen i vacker miljö. Så himla kul att träffa honom. Tänk att han fyllde 18 bast! Helt otroligt.
Jag saknar mina söner så mycket. De är med R på landet och jag längtar efter dom så himla mycket. Samtidigt vill jag inte åka ut i flera dagar, kan inte lämna Tezzla för länge. Och jag vill inte att de stackars barnen ska komma hem och bli uttråkade i lägenheten. Efter maten tog jag, Sara & Ebba en promenad.. Vi hittade en mängd smultron. Lite mysigt. Det var skönt att bara strosa ute och komma bort från lägenheten. Nu ligger jag i sängen och känner klumpen i magen sakta växa sig större. Känner hur andningen påverkas. Känner tårar bränna.. Känner hopplöshet.
Imorgon ska jag ta mina döttrar o åka o handla. Köpa hem lite mat till frysen & frukt! Saknar frukt. Kanske handla så vi kan gå ut och äta imorgon. Vädret verkar iaf vara fortsatt bra ett tag till.
Vi får se. Imorgon kanske jag mår hur bra som helst. Man vet aldrig.. Man kan alltid hoppas.
Jag orkar inte skriva mera.. Ska drömma mig bort i en bok och hoppas på sömn hela natten.
Kom på att jag inte lagt upp några bilder från min 39 års dag! Så nu ska jag göra ett inlägg dedikerat till min dag den 1 juli 2020.. I bilder!!
Världens bästa mamma kom o överraskade mig! Världens grymmaste dotter bakade fantastiska kakor och kom & överraskade mig!Födelsedags pussar med min älskade Max! Min fina guddotter Ellie sprutar ner sin mamma! Fotografen är Sigge som tar bild på sin gudmor/kusin Rebeca-bull! Fika-tajm Pepzi kom oxå o överraskade mig med pälsiga pussar!! Här är jag!! 39 år ung & still going strong!
Sen fick jag en fantastisk present av min mor!
En ny pälskling! En av dessa flyttar in hos oss imorgon, fredag, och mamma ska ha en och jag en. Jag väljer när jag träffar dom och avgör då vilken kissemiss som ska bli min nya familjemedlem. Det är Myrans småsyskon, lite roligt!
Nu kom det några bilder, och inget mer. Ska ta en dusch och fixa mig för att åka till Det Sjuka Huset och jobba!
Idag var man åter tillbaka i tjänst på Det Sjuka Huset. Det är inte bra att vara ledig EN vecka och sen jobba. Jag tror min hjärna hann gå ner i ”semester-mode” alldeles för mycket under förre veckan.
Jag åkte ut med familjen till landet på fredagen. Fick några dagar med extrem värme, lite väl varmt enligt mig, men sen kom det bättre temperatur. Lagade lax i foliepaket på grillen med kokt färskpotatis och romsås på min födelsedag som vi bjöd på. Så gott! Sara & Mamma kom ut och överraskade mig! Blev sååå glad, det var verkligen oväntat. Och älskade ungen hade bakat sin speciella kladdkaka med massa kladdig frosting på och svägerskan kom med nyplockade jordgubbar från deras trädgårdsland. Så mysigt och uppskattat.
Veckan gick förvånansvärt fort. Åkte hem i fredags igen, tvättade på lördagen. Tog en pw på förmiddagen på lördagen och drog på mig värsta vidriga skavsåren. Helt fruktansvärda och så jävla smärtsamma. Men men, det får man ta om man vill vara ”duktig”..
Känner mig slut som människa i övrigt. Känner mig allmänt nedstämd och allt känns tråkigt. Ser knappt fram emot tre veckors ledighet heller, varför vet jag inte. Vi brukar inte dra iväg någonstans på somrarna, och i år blir det definitivt inga större utflykter med tanke på corona. Men, inget kul händer. Att vara på landet funkar… Några dagar, sen är det inte roligt längre.
I helgen som kommer så flyttar en liten katt in hos oss. Min födelsedagspresent från mamma. En liten flicka-kisse. Längtar lite nu, hon kommer lyfta mitt humör lite tror jag. Så, ska vara hemma med henne lite från det att hon flyttar in så hon får vänja sig vid sitt nya hem. Tänk, Lilla Hunden får en ny kompis! Ziri som saknat vår katt Killen så mycket! Dom var ju verkligen bästa kompisar dom två. Hoppas att Ziri och BisseBebisen klickar lika bra.
Nu ska jag läsa lite och sen hoppas jag John Blund kommer fort och söver mig.
Eller bakåt, just nu är allt bara kaos i mitt huvud. Känner att det är mycket nu. Jag längtar till att få ledigt, på riktigt, med barnen. Att orka ge mera av mig själv. Just nu är jag inte en fullt presterande mamma eller människa.
Det är så mycket, jag ska bli helt frisk så jag kan jobba. Längtar dit kan jag säga.. Jag hjälper mamma så mycket jag kan, med att handla, eller jag gör det när hon ringer såklart. Men det blir mycket. Det är ganska mycket på en gång.
Jag är trött. Jag är pigg. Jag sover och sover men är ändå trött. Min man är allmänt tjurskallig och ganska tråkig för tillfället. Har en taskig attityd, och känns inte alls kul. Men han är oxå trött. Det vet jag. Jobbet tär, han längtar efter ledigt han med. Barnen är aldrig trötta. Inte de tre yngsta. De är pigga tills dess att ögon slår igen och direkt de öppnar dom på morgonen är energin på topp. Jag är inte ens i närheten av vad de orkar. Ändå kämpar jag med att hinna med alla deras behov, hundens behov, att vila och ta hand om mig själv, att röra på mig för att kanske få en bättre omfördelning i knoppen av att bli ”bra” trött och att bli ”bättre” pigg när jag är vaken.
Det är säkert bara en ”pre-semester” svacka, men usch vad jag bara vill stoppa tiden, frysa allt och alla runt om mig så jag bara kan ”lalla” på i min egen takt.
Alltså hur coolt vore det inte att kunna göra så? Det är ju den bästa superkraften någonsin!
Nu ska jag poppa popcorn innan jag ska dejta Mr John Blund! Förhoppningsvis, om han inte hoppar över mig inatt..
Men, eftersom jag inte vill att viruset helt ska ”äga” mina lungor, så rör jag på mig så passa att alveolerna iaf får arbeta lite med att ta in och ge ut syre. De får helt enkelt lite ”underhållsarbete” i en pissigt tråkig period.
Igår sjukskrevs jag en vecka. Jag tror att viruset börjar ge med sig, även om det går sjukt långsamt, men jag känner ett hopp till att den här veckan är den veckan då det vänder! Längtar tillbaka till jobbet så jaga blir knäpp. Saknar mina arbetsuppgifter och kollegor! Längtar efter att få vara lite social med vuxna igen. Så, nog om virus och sånt, nu räcker det för idag!!
Noel åkte iväg på sin klassresa idag. De ska åka till Adventura på Barnens Ö, ha aktiviteter, äventyrsutmaningar, paddla kanot, grilla, umgås och övernatta. R åkte med som klass-pappa. Sammanlagt är det 6 pappor med och deras Lärare. Lite kul att det är endast pappor som åker tycker jag. Jag var först planerad att åka, men som Du läst ovanför redan, så går inte det. Jag hoppas att de får riktigt roligt och att de får fina minnen för livet! De har kämpat så hårt sista året att få ihop en bra klasskassa, hade det funnits ett åtagande redan från årskurs 4 så hade de säkert haft minst det dubbla och kunnat göra en längre resa ihop, men alla barnen är så glada att de ändå fick ihop till Adventura. Tänk att Noel börjar högstadiet efter sommarlovet 🙈 Alltså, hur gick det till??
Så idag är jag ”gräsänka” med 4 barn. Ska ta mig ut på en promenad vid 15 så kan jag hämta Max, Ebba & Sigge vid 16 tiden. Kanske stanna ute en stund så att de får springa av sig och bli härligt trötta till kvällen. Tänkte ställa mig och förbereda middagen om någon timme, så har jag mera tid till att umgås med mina tre små trollungar ikväll! Lite mysigt är det när vi föräldrar delar på oss. Jag får möjlighet att göra allt på mitt sätt, utan att bli störd eller att R ska lägga sig i eller störa. Men guuud vad konstigt det lät, men den som förstår, förstår!!
Nu ska jag hänga en maskin med rentvätt, sen ligga på soffan en stund innan middagen ska förberedas.
I förrgår fick jag hem mitt provtagnings kit för Covid-19. Då flera kollegor på min avdelning blivit testade positiva , bad jag min chef om att få testas. Har samma symtom som dom.
Men igår kväll kom mitt svar. Jag var negativ i mitt test. Men sen står det så finurligt beskrivet i texten att jag ska meddela min chef om test resultatet samt att jag kan återgå till jobb när jag är symtomfri. Behöver inte vänta 48 timmar innan jag går till jobbet. Sedan står det att provet ej till 100% kan utesluta Covid-19 så jag ska vara helt symtomfri ett par dagar innan jag återgår i arbete..
Alltså va??
Hur ska ni ha det? Hur ska jag tänka? Jag kommer dela bilden av vad de skrivit till mig.
Va? Ska jag gå till jobbet eller ska jag fortfarande ”anta” mig som att jag är ”positiv” fast jag är ”negativ”??
Alltså väldigt luddigt och väldigt oklart.
Men, eftersom jag tänker på mina medmänniskor, och samhället, så håller jag avstånd, går inte ut i onödan, går endast egentligen promenader med hunden. Har varit tvungen att gå in på Ica 2 ggr för att köpa mjölk och popcorn. Men då har jag hållit avstånd, spritar händerna noga, endast rört det jag ska köpa. Jag kommer absolut vänta tills jag är symtomfri, såklart. Men ska ringa min chef imorgon och dela med mig av mitt provsvar, men eftersom jag fortfarande blir andfådd av att gå från soffa till toa, hostar, ont i huvudet och halsen, så blir det minst 4-6 dagar hemma. Sen är alla tre små troll förkylda med astma besvär på det. Alla tre hostar & skäller!! Hemskt jobbigt! Men deras energi är ju ändå på TOPP! Vilket min inte är. Jag är så slut. Både psykiskt och fysiskt. Igår försökte R gå ut med barnen en timme. Låta dom göra av med lite energi utomhus i en lekpark. Men vad händer då, Jo, astman tar över. De hostar och hostar och hostar.
Jo, jag blev så glad i går, jag har ju jobbat lite med att öka min motion, röra mig mera, dels för att stärka min stackars rygg, så kör en del ”core” övningar hemma och tränar rumpa, rygg och nacke via en jätte bra app. Sen har jag övertalat Sara att vi måste ta minst 2 långa promenader i veckan, utöver de vanliga med Ziri. Vi har hållit det här nu i ca 5-7 veckor. Och det syns på vågen! Väger mindre än på många är & Det syns i mitt ansikte. Det känns i mina lår. Vi har kört mycket ”egen” träning i lekpark! Japp, vi är båda för korta för ”utomhusgym” så vi tränar i en lekpark. Använder oss av leksaker för barn för att öka på våran träning. Jag är så sjukt stolt över att hon hjälper mig att hålla mitt löfte till mig själv. Att jag måste förändra mitt liv och göra förändringar, då främst i mitt rörelsemönster, annars kommer inte min rygg att hålla mig upp i mitt yrke.. Jag ska kämpa på. Är så ledsen över att jag inte kunnat göra någon träning nu på 4-5 dagar pga sjukdom. Men jag måste försöka intala mig själv om att det är ”ok”!! Jag är sjuk. Jag kommer återuppta allt när jag inte blir andfådd för minsta lilla. Men jag ser alldeles för snabbt det negativa. Tycker att jag presterar för dåligt och skyller på mig själv. Jag måste sluta med det. Sluta klanka ner på mig själv. Jag kommer dit en dag, och nu ska jag fokusera på att bli frisk. Sen jäklar, ska jag börja igen. Jag SKA! Jag KOMMER att göra det!
Min energinivå är låg just nu, alltså i mig själv, men det är bara tillfälligt.
Sara har distansstudier fortfarande. Hon är så jävla duktig. Hon har så fina omdömen från alla lärare, hon har höjt sina betyg så jäkla mycket från Högstadiet. Hon ligger först i alla ämnen, hon ber om extra uppgifter för att se om hon kan höja betyget till det högsta, och då ligger hon redan väldigt bra betygsmässigt. Som hon kämpat! När hon blir vuxen, ska jag ge henne en liten bok. Där ska jag skriva upp allt jag ser hos henne, hur hon tar sig upp igen fast något sparkat undan benen på henne. Gång på gång på gång, reser hon sig och kämpar lite till. Hon är smart! Så jävla smart att jag ibland inte tror att hon kommer ifrån mig.. Hon är så jäkla häftig. Hon säger att hon är glad över att vi var så hårda mot henne när hon var 12-15 år. Att vi ställde krav och inte släppte på alla regler som hennes kompisars föräldrar gjorde. Det var vi och en mamma till som höll hårt på regler. Dom två tjejerna går det förbannat bra för idag. De andra tjejerna går det åt helvetet för (iaf just nu), de tar droger, bråkar o dricker, sköter inte skolan, de kom inte in på gymnasierna de ville utan får gå kompletterande linjer. De hänger med äldre kriminella. S är så glad att vi inte lät henne fortsätta ”spåra” som de andra. Och nu kan man se att regler och gränser är det enda rätta. Jag är i första hand hennes mamma. Inte kompis. Som hon avskydde mig emellanåt. Men idag, jäklar i gatan, vilken kämpe hon är. Klivit ur sin ”Comfort zon” och konfronterat livet och utmanar sig själv varje dag. Alltså wow!
Noel är i den härligaste tonårsgrabbar-fasen. Han är en 13 åring *150. Med humör, röstresurser, offerkofta, humor osv. Typisk tonåring. Samma regler för honom. Ställer krav för att han ska lära sig. Han ska hålla tider till skolan, ta medicin dagligen, gå ut med hunden 1 gång, annars blir det konsekvenser. Det är inte lätt. Inte någonstans. Men jag ger mig inte. Han får hata mig nu. Förhoppningsvis älskar han mig igen om några år. Jobbar mycket med hur man talar till andra. Vilka ord som är okej och inte. Vikten av att hålla vad man lovar. Att ta ansvar för att komma i tid, sköta sysslor, förstå vad ansvar innebär både för honom och hur det påverkar andra.
Kan säga såhär… Jag kommer behöva fortsätta med det här i sååååå många omgångar och år till!!! Snart är det Max’s tur. Sen Ebba (😱) och sist Sigge.
Vad fan tänkte vi på när vi skaffade 5 barn? Ja, vi kommer aldrig att ha det tyst och tråkigt hemma. Förhoppningsvis så ger allting utdelning för våra barn i framtiden. Om inte, så älskar jag varenda jävla cell i deras kroppar oändligt mycket. Men jag tvivlar inte, de kommer alla gå långt. På sina egna kreativa sätt och vägar genom livet.
Jo, måste rekommendera en komedi på Netflix. ”The Wrong Missy”. Riktigt knäpp och galen komedi med en helt knäpp tjej. Slutar fjantigt lyckligt dock, men sevärd.
Oja, en film till som finns på Netflix. Som jag ÄLSKADE när jag var tonåring!!! Alltså jag kan replikerna typ utantill fast det är mer än 24 år sen (ish) jag såg den. ”Den onda cirkeln” eller ”The Craft” på engelska. Jag vet inte vad som drog så med den filmen men jag verkligen älskade den. Igår, när jag såg den, så blev jag lite full i skratt av vissa effekter, men den är ändå bra. Påminner mig om en tid då jag var så lycklig. Ger en ”feelgood” känsla i mig.
Så, nu är det uppdaterat här och jag ska försöka ta mig upp från soffan, gå och kissa, sen bara L Ä N G T A tills det är kväll och jag får säga godnatt till barnen. Så det blir T Y S T ! Tyst o lugnt och skönt. Och jag själv får gå och sova.
~Alltid En Diva~ 