~Bara jag~, ~Familjen~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Tisdag, mina troll kommer idag~

Ja, idag är det äntligen dags att hämta mina små troll! Nu börjar min mammavecka! Har längtat efter dom massor faktiskt!

Hoppas det blir fint väder i helgen så att vi kan ta oss iväg och hitta på något. Kanske gå i skogen & grilla korv. De behöver verkligen aktiveras, och jag behöver verkligen få gå mer i skogen 🙃🙂

Sovit som en kratta inatt, vaknade med så ont i ryggen. Fattar inte varför jag alltid har så himla mycket smärta efter att ha ”sovit”.. Ryggen typ skriker av smärta, känns som att någon rispar en kniv mot ryggen.. Så hemskt! Tycker kroppen borde slappna av under natten, men min verkar spänna sig konstant. Iof så är jag extremt spänd nu. Käke, nacke, axlar, skuldror är helt stenhårda. Gör ont hela tiden. Gnälligt värre; Jag vet, men är så himla trött på att alltid ha ont. Kan nästan, bara nästan, förstå hur mitt äldsta barn måste ha det som har reumatism. Hon har levt med smärtan alltid. Men inte gnäller hon.. Skäms Jojo!!!

Har inte något speciellt att skriva om idag, ska försöka mig på en powernap tänkte jag, vilket inte kommer att funka, jag kan inte sova på dagarna. Omöjligt. Men testa ska jag..

Just ja, en kul sak att se fram emot är att 5/11 ska jag med brorson, son & bror till Gröna Lund på deras Halloween 🎃 kväll. Ska bli kul! Sist jag var där var med Stora S, mamma, A & M. Vi var då 5 stycken vilket inte var så kul, då de flesta attraktioner är för 2 eller 4.. Jag hade precis kunnat börja ”gå” utan krycka efter att diskbråcket slagit till med full kraft. Jag gick på starka morfintabletter som smärtstillande så var ganska ”sänkt” i huvudet.. Så en blev ju utanför den gången.. Man ska försöka vara jämt antal, blir roligare då. Kommer ihåg att ena grejen vi gick igenom, Area51, där fick S & A putta upp mamma för en brant stege. Hon vart så rädd för zombiesen och fick panik när hon skulle klättra upp. Haha, vi hade ganska kul ändå.

Njut nu av dagen! Även om den är grå och kall. Hmm, kanske ska ta en promenad istället.. Jävla adhd-hjärna.. Promenad lät mera rimligt än en powernap 😆

Tjohejsan!!

~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Tankar och känslor~

Många vet hur jag växt upp.. Många vet att jag känner väldigt starkt för barn och ungdomar som lever med utanförskap, både i familjen och i det sociala sammanhanget. Jag är mån om att alla barn och ungdomar ska bli sedda och hörda, bli behandlade med samma respekt som vuxna kräver.

Därför kommer det här inlägget handla mycket om just sådant.

” När jag ser dig, dina stora ögon som är så vackra, men där inne finns en osäkerhet och en otrygghet som jag önskar jag kunde trolla bort. Jag önskar din blick var lika knivskarp som din personlighet och att du blir behandlad så som du förtjänar. Ofta, speciellt sista månaderna, har jag sett hur många vuxna i din omgivning behandlar dig illa. Även de vuxna som ska vara ditt bollplank, som ska älska dig utan gränser och vara intresserad av hur Du mår och lyssna på sig när du pratar. Även dessa vänder sig ryggen. ”Du är ju jobbig… Du kräver liiiiite mer än det ”normala”.. Du blir varken hörd eller sedd… Ingen kramar dig eller ringer dig.. Och jag blir vansinnig ända in i benmärgen.

Alla är så olika. Alla har olika förutsättningar att lyckas med olika saker. Vissa glider genom livet utan minsta motgång eller problem. Vissa är bara väldigt bortskämda och naiva och gråter för att de inte har rätt kläder eller får det de pekar på, och Ja, det är ju deras främsta motgång.. Vissa väljer fel väg, slår sig tillbaka, men får inte den uppbackning av sin familj eller andra som de faktiskt förtjänar. Och här ger många upp. Varför kämpa om ingen ser och stöttar dig?

Men inte Du.. Du fortsätter. Du ger dig inte. Och jag ser dig. Jag hör dig. Jag älskar dig, jag vill dig det bästa. Jag kramar dig. Jag skäller och blir arg såklart, men det är ett av mina sätt att ge sig vägledning i livet. Jag är en vuxen. Och oavsett vilket är band jag har till dig så är det mitt ansvar att finnas vid din sida. När en/flera andra vuxna bara ”gottar” sig i det som varit kring dig, men inte är villiga att ta kontakt, erbjuda dig en plats, frågar efter dig, blir jag ledsen. Och jag vet exakt vad du känner.

Jag har varit osynlig. Jag blev inte sedd alls. Och de som skulle vara min trygghet lös med sin frånvaro. Därför tillåter inte jag att det ska bli samma för dig. Jag kommer aldrig vika en centimeter från din sida. Oavsett vad du gör. Jag hör även det du inte säger, jag känner det du inte visar & jag vet hur liten och oviktig du känner dig.

När man inte ens har sin familj att gå till, vem har man då?? Tänk på den..

Jag vet inte om ni som läser min blogg har sett att det finns en kolumn där det står ”Meny”. Om ni klickar på den, finns det en webbplats sida som heter ”Jag kallades Den Där”. Och där har jag skrivit en historia om ett livsöde. Jag kanske kommer ångra att jag nu delar med mig av den sidan, jag har inte velat göra det innan. Men känner nu att det kanske är dags att våga visa verkligheten i den historien. Allt är fritt att tolka i betraktarens öga. Men ALLT som står där ägs av En Divas Blogg och stannar där. Läs, men kopiera INTE och DELA inte!

Men lite där går hand i hand med hur jag ser på dagens vuxna som ska stötta och finnas för dagens barn och ungdomar. Att det inte ändrats på 40 jävla år är skrämmande.

Jag har alltid haft en stark känsla och ett band för att ens familj ska vara ens säkerhet. Oavsett relation så ska man veta att är det något kliver Familjen fram. Och då ska man inte behöva ha familjemiddagar varje söndag, prata i telefon dagligen osv, utan när det gäller är Familjen alltid där!

Och så väljer jag att leva. Jag väljer att alltid finnas för Familjen och närmsta vännerna. Skulle min bästa barndomskompis ringa, som jag inte träffat nu på 6-7 år, men som jag ändå har ett band till, och behöva mig då ställer jag upp direkt. Skulle svägerskans barn ringa så finns jag där. Skulle min ex-man behöva mig så finns jag här. Jag finns alltid. Mina brorsbarn: finns här.. Oavsett hur tät kontakt vi har. Har man en plats i mitt hjärta då stannar man där för alltid, tills du bevisat motsatsen och förtjänar att slängas ut. Men då gör jag valet att kapa vårat band, men är man älskad av mig så ställer jag alltid upp på bästa sätt.

Varför gör inte flera det? Varför finns inte flera för andras ungdomar? Det är så viktigt att alla hjälps åt. Och idag är kärlek så himla osynligt. Men ändå så viktigt!

Nu har jag fått skriva av mig. Har grubblat och drömt om detta hela natten och behövde då skriva av mig alla tankar och känslor.

Nu kan jag andas igen..

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Känslan idag~

Träningsvärk~

Lyckades övertala min lilla mamma att investera i en ”ny” begagnad soffa! Hittade en blå från Ikea, som är mega stor med plats för 9 personer utan problem. Bra pris var det oxå! Så idag åkte vi först till Ip och hämtade upp släpet, självklart upptäcker mamma när vi är ca 2 min från Ip att hon glömt nycklarna, så vi fick åka hem igen.. Tillslut lyckades vi iaf komma iväg mot Upplands Väsby. Fick hjälp av mannen i familjen att bära ut mega soffan till släpet. Sen var det hem till mamma igen. Då går inte soff-fan in i hissen!! Fick skriva bort armstöden. Efter att ha burit o kånkat och svettats någe kopiösa mängder så fick vi soffan på plats. Den är stor! Den är så himla skön att ligga o sitta i! Den är rena drömmen, jag hade velat ha den här soffan själv, då hade alla barnen fått plats utan problem!

Efter att ha lämnat tillbaka släpet, så åkte vi till min bostadsadress, och hämtade lite grejer och Tezzla. Nu ska hon bo med mig hos mamma. Än så länge är hon lite skygg, Mini har kaxat lite emot henne, Myran bryr sig däremot inte alls. Hon bara tittar på Tezzla.. Har satt in mat till henne och ska visa henne lådan snart. Kommer bli bra, de behöver vara en-två dagar på sig att vänja sig med varandra.

Imorgon drar stambytet igång, låset ska bytas och de ska byta ut alla elkontakter. Så om två månader är jag hemma igen. På tisdag hämtar jag barnen och de får bo här min vecka.

Nu ligger jag i soffan och har så sjukt ont i mina överarmar. Sådan sjuk träningsvärk av att bära soffa. Ryggen mår förvånansvärt bra dock, trodde den skulle ta stryk, men än så länge är det lugnt.

Ska snart gå och lägga mig, är riktigt trött!

~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Ganglion~

Som om jag inte redan har tillräckligt lixom…

Ganglion! Senknuta! Vätskeansamling i handleden!!! Gör ont som fan!!!

Igår kväll kände jag har det stramade, värkte, ömmade i högra handledens undersida. Sen känner jag en KNÖL!! Paniken inombords var inte att leka med kan jag säga.. Det första jag tänkte var såklart, nu har jag fått Cancer!!!

Men, tur för mig, läser äldsta just nu till Nagelterapeut i skolan, och då säger hon ”Ganglion, mamma”! Wtf??? Googlade, då hon oxå nämnde Karpaltunnelsyndrom, vilket jag är opererad för i båda handlederna, och det stämmer precis på vad jag har. Jag har antagligen överansträngt handleden och det här charmiga Gangliolet har uppstått..

Omkretsen är ca en gammal femkronas storlek, men själva knutan/kulan som syns med ögat är som guldpeng.. (en tiokrona alltså)

Började fundera vad jag gjort som kan ha orsakat överansträngningen, och kom fram till att det enda jag gjort extremt MYCKET mera än vanligt, är överdriven tvättning, plockning, bilkörning.. Så fatta att det kommit av att jag bara gjort lite mera av mina vanliga sysslor…? Så jäkla absurt!

Nu ska jag bara försöka låta handleden vila, det ”kan” gå tillbaka av sig självt, men risken för ”återfall” är stor. Jag tänker att gör det fortfarande ont nästa vecka så får jag ringa min husläkare och visa upp Ganglionet och få det inskrivet i min journal.

Igår var jag på PBM Globen och träffade först psykolog och sedan fysioterapeut/rehabkoordinator/arbetsterapeut. Min Människa kom hit och tog hand om mina 4:a yngsta så jag kunde ta mig iväg dit. Det kändes bra. Jag känner mig väldigt hoppfull och hoppas innerligt att de erbjuder mig plats i deras program och att jag inom kort kan ha tillräckligt med verktyg för att återgå i jobb. Känns dock väldigt typiskt att jag nu då åker på ganglion oxå! Why?!?!? Ska det aldrig bara få vara ”bra”??

E & S, N är hemma idag oxå. M fick gå till skolan idag, då han varit hemma hela veckan, han är testad för covid och är Negativ, han har inte haft feber sen i söndags, lite snuva kvar bara. Så jag kände att vi testar iaf! S är såklart i skolan, med halv panik över att hon inte har några kläder alls att bära, fast hennes garderob är full 🤷🏻‍♀️

I det här inlägget vill jag även flagga för att ”David Tobias” är igång igen, nu under namnet DANIEL JACOB, så blir någon mer kvinna i detta avlånga land utsatt för den här psykopaten, anmäl! ANMÄL OCH ANMÄL!!! Den här saken har förstört mitt liv! Tack vare dessa sjuka meddelanden och ”outtalade” hot mot mina barn så blev det droppen som fick min bägare att svämma över”- Jag Brakade Helt! Hoppas du är nöjd nu, ditt smutsiga as!?! Så många kvinnor som lidit alla helvetets kval för att du ska få hålla igång Ditt sadistiskt kränkande vidriga spel! Hur fungerar du egentligen? Du måste vara väldigt ensam! Det är väldigt synd om dig som utsätter kvinnor för det här. Du är nog en väldigt patetisk och liten människa, inga vänner i världen, din familj har säkert vänt dig ryggen för att de inte står ut med dig, och du är Ful oxå!! Med fil menar jag inte enbart fysiskt, jag menar att du är genom ful, så ful både inuti och utanpå att enda sättet att stå ut med dig själv är genom att kränka och skada andra. Klarar du ens av att se dig själv i spegeln?? Du har säkert inga speglar hemma.. Du är en väldigt patetiskt och oälskad smutsig sak. En dag är ditt terroriserande slut, kom ihåg det!

Så, ni har jag fått rensa mina tankar idag. Ska kolla på tv med lilla S nu.

Ha en bra dag!

~Dagligt~, ~Härligt~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Magiska Playa Del Ingles~

Vilken vecka! Jag har totalt förälskat mig i Gran Canaria! Mysigt, nära till allt, varmt, mysigaste lägenhetshotellet, bra städning, skön pool, Atlanten bara 20 minuter bort, stort köpcentrum, Yumbo, bara 10 min bort, god mat, goda drinkar, gott sällskap!

Att jag fick den här möjligheten att resa bort under den här perioden när jag är så utmattad, betyder verkligen massor. Jag var nervös innan att jag skulle ha tråkigt, kanske känna mig utanför, eller känna att jag är i vägen eftersom resesällskaper är familj med varandra.. Men icke! Jag blev varmt mottagen av Denise & Stefano, och jag gillar dom verkligen massor. Trevliga och väldigt roliga människor. Lätt för skratt och roliga berättelser.

Vi har spelat Bonanza, Svarte Petter och ett nytt kortspel jag lärt mig som heter ”Din mamma”. Superskojsigt spel! Många kvällar blev det sällskapsspel, även Yatzy.. Jag förlorade i typ allt, men hade lika kul för det. Några av dagarna tog jag min bok och gick de där 15 stegen upp till poolen o parkerade mitt arsle i en solsäng o låg där några timmar. En dag sov jag nästan hela dagen. Dels för att fullmånen ”fuckade” min sömn dagarna innan så jag tog igen det ett helt dygn nästan. Det var nog välbehövligt.

Sista kvällen i Yumbo med tapas och god paella, drinkar och underhållning.
På väg ut ur hamnen i Puerto Rico för delfinsafari!
Låååångt ute på Atlanten
Väntar in paellan.
Honungs rom
Tapas, vinkokta musslor, friterad bläckfisk, räkor i vitlök och chili, svamp med vitlök

Maten var amazing! Varenda tugga var en njutning! Sällskapet var väldigt trevligt! Poolen var nästan dagligen 27 grader och saltvattenspool. Så mysiga ”små” lägenheter/radhus. Hit vill jag verkligen tillbaka!

Just här passar det att lägga till att jag såg massor av vackra blommor, men just denna vackra dock mig att tänk på mina fem vackra barn som nu startat upp skolor för ht 2021. Sara sista året på gymnasiet, Noel årskurs 8, Max årskurs 2, Ebba förskoleklass, Sigge-lillen går sista året på dagis! Jag längtar till att få träffa er sön-tis.. Jag har tänkt på er varje dag. Önskar att ni varit med mig, men ändå varit enormt tacksam över den här resan och det verkliga andrum jag fick, att bara vara jag. Men oavsett, är jag alltid er mamma och ni är alltid med mig i tankarna!! Älskade vackra barn, ni är som världens vackraste blommorna!
Catten o Jag tog en runda biljard
En irländsk pub vi titta in på en snabbis , Djurgården!!!!!
Vår uteplats, direkt till vänster bodde de andra 🙂
Poolen ”by night”. Poolbaren som syns.

Nu, när jag väl lyckas få klart det här inlägget så är det torsdag. Torsdagen den 26/8. Dagen som inte många sett fram emot. Ove ”pappin” begravdes. Det blev ett sista farväl i kyrkan. Kändes bara overkligt.. Jag var väldigt avtrubbad av oro för hur min människa skulle klara den här dagen. Jag tittade på henne hela tiden. Jag ville att hon skulle bryta ihop, samtidigt ville jag att hon skulle se till att få gråta ut och få ett ändå vackert avsked. Du vet ju att han alltid är med dig. Han finns vid din sida varje sekund. Han ser dig/Er ❤️ Jag är enormt tacksam för att jag fått dela så mycket med Ove och hans familj. Så mycket villkorslös kärlek, respekt, kramar och trygghet. Jag är evigt tacksam för att Ove & Irene skapade min människa som jag kommer att ha i mitt liv tills mitt sista andetag. Utan Er två, hade jag inte varit komplett, för hon är så viktig för mig, och kommer alltid att vara. Mitt löfte till pappin är, jag ska ta hand om din dotter! Jag lovar!

Vi ses igen, någon annanstans, det vet jag ♥️
~Bara jag~, ~Känslan idag~

Gå i frid~

Med stor sorg och enorm saknad har ”Vovve, Pappin, Ove” lämnat jorden och gått över till den evighetslånga Efterfesten. Den 16/7 gav hans kropp upp och hans varma, roliga & kärleksfulla själ lämnade hans sjuka kropp! Tack för all kärlek 💓!

Varma och kärleksfulla kondoleanser till hans fina barn, Tessa, Tobbe, Ted. Hans kärlek Irene, och till Alla hans syskon, svågrar/svägerskor, syskonbarn och anhöriga! Jag beklagar 💙

Just nu händer så mycket på en o samma gång. Jag har fått diagnosen Utmattningssyndrom. Men rehabiliteringen tycker mitt liv är för stressigt för att vilja behandla mig i deras 12 veckorsprogram.. Det kom lite som en chock faktiskt. Som om mitt liv kommer ändras nämnvärt de närmaste 5-10 åren!! Är jag ett hopplöst fall??

Jag är trött.. Ibland nästan trött på allt. Jag är less på att känna mig så fullkomligt avtrubbad och samtidigt så superkänslig hela tiden.

Jag tror oxå att den här extrema värmen vi haft, gjort människor fullkomligt galna! Jag tror både 1 & 3-4-18 st människor blivit fullkomligt knäppa av värmeslag.. Det har på riktigt brunnit i huvudet på folk.. Och jag har haft den enorma turen att drabbas av 3 av dessa människor. Och det känns otroligt knäckande. Ungefär som att sparka på någon som ligger ner redan.. Sista tiden har varit helt galen. Både på Gott & Ont dock. Varit mycket glädjetårar och skratt, samtidigt som det varvats med att hjärtat dig lite av sorg över Pappin, och sedan andra som jag tycker så mycket om men som verkligen inte kan välja när det är lämpligt att kasta ur sig onödiga beskyllningar och kommentarer, som verkligen sårar mig på djupet, speciellt då jag redan sörjer. Fullkomligt omtumlande har senaste 2,5 vecka varit.

Jag försöker resa mig. Jag saknar min bästa vän! Jag blir så ledsen och arg när jag inte blir förstådd och respekterad. Varför kan människor inte ta in att ett Nej är ETT NEJ! Släpp taget. Gå vidare. Lyssna på vad jag säger. Kärlek kan inte tvingas fram, respekt kan inte köpas, känslor styrs inte av vilja, allt som ska ske och kännas kommer när det ska. Allting annat är bara nonsens..

Låt mig andas. Låt mig känna det jag känner. Låt mig vara. Respektera min tid och ge mig utrymme. Jag väljer Mig.. Jag måste få bli hel, både inuti och utanpå.

Så… Låt mig va!!!

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Känslan idag~

Hemskt med så kvävande värme~

Ja, jag vet att jag gnäller men det skiter jag i.. Det är så förbaskat kvavt och svetten bara rinner, det är tungt att andas då luften är så tung.. Jag satt och hoppades halva för-/ & eftermiddagen att det skulle braka loss med ett paket och blixt oväder för att få en lättare luft och några timmars svalka. Men icke, de utlovade blixtrarna kom aldrig hit till mig 🤨

Idag har jag haft en del samtal, försäkringskassan (efter många om och men så blev det bra) polisen, ett ”biträde”. Nu är det bokat med besök och förhör nästa vecka. Om det är någon som är nyfiken på vad det handlar om, nöj er med det som står att läsa.. Här.. Vissa saker ska inte ens barn behöva prata eller diskutera kring. Vi har en enormt pressad och jobbig livssituation här som det är, det tär psykiskt på oss alla på olika sätt. Uppskattar all omtanke och goda råd, axlar att gråta mot, men inte utfrågningar..

Idag har jag haft besök, skrattat så tårarna sprutat, till en komedi jag sett förut.. Men att se den med någon som har samma sjuka humor, det är grejor det 😉

Snart är det dags för sommarlov.. På fredag slutar Max skolan. N med.. Ja, nu har inte han någon närvaro, men årskurs 7 slutar.. Det S slutar först nästa vecka. Jag ska sakta kämpa mig tillbaka till arbetet. Hoppas innerligt det ska kännas bra. Har saknat många fina kollegor, det tråkiga är att många slutat och gått vidare till nya arbetsplatser. Så är det inom vården. Enda vägen mot lönelyft är att byta arbetsplatser. Tråkigt, men sant.

GodNatt!

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~, ~Känslan idag~

Sommar, sol & rosé~

Nu har jag fått några dagar med solsken och värme! Jag som vanligtvis avskyr solen och hetta har njutit av att vara i solen hos mamma. Dock är jag kraftigt snorig, men vad gör det! Nässpray och lite rosé bubbel så känns livet lättare!

Allt strul som sker på hemmaplan är dagligt påminnande. Ni kanske tror att jag släpper taget om allt strul när jag flyttar ut, men det kan ni bara glömma. Redan på tisdagen, bara 2-3 timmar efter att den barnfria veckan började fick jag ringa till MM, börja inga runt till polare, söka, leta och vara jobbig. För att en viss annan inte ”vet” vad som ska göras..? Jag blir vansinnigt less på att känna att det inte finns ett samarbete som fungerar. Allt ska alltid hänga på mig, eller så blandas jag in. Missförstå mig rätt nu, jag gör min del för att det är min skyldighet. Men, när det är min vecka så behöver inte någon annan kopplas in för att ringa, jaga runt osv. Men när det är tvärtom, så hinner jag inte ens lämna hemmet fören jag måste styra upp saker. Eftersom jag drabbats av utmattningssyndrom och stressreaktion så är jag väldigt skör. Jag är konstant stressad. Jag mår inte speciellt bra. Jag kämpar på så mycket jag kan och lägger egentligen NOLL fokus på min egen återhämtning. När det var tvärtom, gjorde jag allt, för att göra en lugnare och mindre stressad varda för den andra parten. Varför kan inte jag få samma typ av uppbackning??? Är jag så jävla oviktig att man pissar på mitt psykiska och fysiska mående?

Jag behöver få ha ett lugnare tempo när jag är barnfri.. Jag behöver få slappna av. Kunna skita i telefonen några dagar. Ja, den här jävla telefonen som är en hemsk triggar.. Så fort den ringer blir tungan som sandpapper. Hjärtat stannar först för att sedan slå på i ett högre tempo.. Telefonen har blivit en skräck. För varje samtal innebär ofta ett måste, min hjälp, en syssla, en fråga.. Min kropp reagerar utan att jag kan kontrollera den. Och det är så jobbigt. Det tar evigheter för mig att koppla av efter att den ringt.

Igår, medvetet, lämnade jag telefonen hemma. Gick över till C, vi köpte pizza, kollade på film och bara pratade. Sen gick hon o bada, jag låg på hennes soffa och kollade på ”The theory of everything” om Stephen Hawkins.. Hon gick o la sig, jag kollade klart. Det var tyst. Det vart mörkt. Det var jag och teven och ingen telefon. Först var det sjukt jobbigt. Tänkte på mobilen konstant. Rädd för hur många samtal och sms som skulle finnas när jag kom hem. Vid 22:45 såg jag att INGEN hade försökt nå mig… Hur sjukt? Annars låter telefonen konstant. Men just när jag medvetet valt att lämna den, då är det ingen som sökt mig.. Det ändrades idag såklart. Nu är det full gång med att fixa, få ihop ”länkar” och jag avskyr det. Jag gör verkligen det!

Jag sitter o ser ut genom mitt fönster. Solen skiner. Jag vill sätta mig på ballen och njuta av solen. Men jag kan inte. Jag är så stressad redan nu. Har beställt rosé bubbel av en kompis. Jag vill ha bubbel för att få ner min ångest. Kanske kan jag skratta och le lite mera på riktigt då?

Jag är så genom trött. Sovit ganska ok inatt ändå, men vaknade med hjärtklappning och andnöd. Och ren och skär ångest för vad som ska ske idag..

Fy fan för allt just nu! Fy fan för att aldrig ha ett fungerande samarbete. Fy fan för att vara den som aldrig säger Nej och som bara vill göra det bästa för andra..

Kanske ska jag bli eremit? Kan man säga upp sig i ett halvår från allt ansvar och bo i en koja i skogen utan nätverksmöjligheter?? Nej, jag är mamma, den lyxen finns inte.

~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Känslan idag~, ~Tråkigheter~

Att leva med~

Jag tänker att jag ska vara så ärlig & sann jag bara kan och vågar i det här inlägget. –Kanske kan det vi går igenom stötta eller hjälpa någon annan förälder i samma sits??

Vårt ena barn har ”strulat” ett tag. Vi, som föräldrar, har försökt med regler, bestraffningar och belöningar.. Inget har gett någon direkt utdelning.

Nu är det så att inget vi för är tillräckligt. Istället lever hela familjen med en klump i magen och en oro som är ständigt.

N har problem med fel umgänge, droger, attityder, stölder & allt som kommer med att vara ett struligt barn. På det har han sin Adhd som i det här fallet inte är en styrka. Snarare det motsatta. När vi dessutom bor i en storstad så är precis ALLT väldigt nära och tillgängligt. Det finns så många appar för att få tag på precis vad man vill. Alkohol, röka, snus/cigg, tabletter, kokain/amfetamin/heroin.. Det finns precis allt. Du kan tillomed få det utkört om du betalar för det. Så allt är enkelt och tillgängligt.

Det är så mycket jag fått höra och veta om min son den sista tiden som skrämmer mig enormt. Mentaliteten bland ungdomar idag, sjunker framförallt i åldrar, men själva mentaliteten är skrämmande hög och brutalt rå. Fruktansvärt läskigt!

Vi, mamma & pappa, har försökt med allt för att förhindra och sätta käppar i hjulet för honom, försvåra att han kan ta kontakt med fel folk, jaga honom, störa honom o hans vänner, prata, skrika, skratta, gråta, förhandla.. Ja allt.. Vi har försökt flytta honom bort från vår ”ort” men han rymmer tillbaka.

Han är inskriven på Mini Maria. Han har två handläggare på Soc. Han träffar läkare och ssk på BUP. Han ska lämna pissprover kontinuerligt. Han avviker då såklart när han ska dit. Han är riktigt arrogant i tonen mot alla han träffat som arbetar inom sjukvården, beroendevård, psykiatrin, skola, socialtjänsten. Han pissar, inte ordagrant, på alla som försöker hjälpa och stötta honom.

N verkar ha haft de här problemen sen ca 1.5 år tillbaka. Jag, min naiva jävel, misstänkte först för ca 6 månader sedan att något inte stod rätt till. Jag, som dessutom sitter med alla facit och borde veta, hur droger ter sig i människor, har inte märkt något.

Att leva och bo med ett barn med kraftiga problem, med droger & alkohol, är hemskt. Med missbruk, oavsett flytande form eller röka, följer ett beteende som är okontrollerbart. Han stjäl. Han ljuger. Han är aggressiv. Han är manipulativ. Han har stulit av sina syskon. Han har stulit massor av mig. Han har tillomed stulit hemma hos sin mormor. Jag får gå med mitt necessär i handen när jag är boendeförälder. Jag kan aldrig släppa ifrån mig den. Hans syster har fått gömma sina mediciner. Han har stulit hennes 18 års present. Han har tömt småsyskonens spargrisar. Stulit massa receptbelagda läkemedel av oss.

Vi försöker göra allt för honom. För att han ska vilja ändra sig. Göra en egen förändring.. Men här vet jag, oohhhjaaa, att vill inte personen SJÄLV förändra sig, så kommer det INTE att hända. Tyvärr! Jag kan fortsätta störa, jaga och vara jobbig, inget kommer hända om inte han själv är redo att förändra sitt beteende och sina berusningsmedel.

Med detta vill jag även poängtera att jag kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara jobbig, som han uttrycker det.. Vissa har nog sett att ”jag” skriver på hans Insta, det är ett hövligt effektivt sätt att få kontakt med honom. Han blir så förbannad, eftersom typ hela hans skola ser det och alla hans vänner. Jag kommer fortsätta med alla mina knep för att störa hans beteende.

Ja, han är inskriven på olika instanser för att få hjälp, han har säkert minst 15 anmälningar till Socialtjänsten på sig. Så om Du tänker att du vill lägga ytterligare en, det behövs inte. Ca varannan vecka kommer det in en ny, så den här summan av 15 ökar hela tiden.

Men, att leva med ett barn med missbruksproblem, innebär konstan oro & stress. Det innebär att ditt hjärta går i bitar dagligen. Du tar och famlar efter varje liten ljusglimt och tror på varenda ord som sägs, för att bara sekunder senare inse att du blivit manipulerad. Igen… Och så här är det dagligen. Varje telefonsamtal, varje gång telefonen ringer slår hjärtat dubbla slag, tungan sticker, jag är livrädd för att samtalet ska innebära något fruktansvärt. Så här är det varje dag.

Jag har varit naiv, och mitt råd till andra föräldrar, som känner igen sig, lita inte på ett enda ord som sägs. Lås överlåset på dörren om det behövs. Förhindra och stör ditt barns umgängen. Skäm ut ditt barn genom att kolla alla sociala medier. Rota igenom lådor och säng i barnets rum. Ha aldrig alkohol hemma. Lås in och göm mediciner. Tårar är manipulation. Lita inte till ett enda ord. Droger gör människor opålitliga och de för allt för att få tag i sin berusning. Kopiera alla kompisarnas nummer. Ta kontakt med kompisars föräldrar. Starta ett nätverk med de vuxna. Ta hjälp av Socialtjänsten, Mini Maria (berondecenter) och BUP/Bumm. Prata med skolan, be om hjälp med anmälning till soc. Gör allt för att motarbeta, ge inte dyra saker, för de säljs för att få in pengar. Prata, prata och prata med din tonåring. Du kommer säkert inte få ett vettigt svar, inte nu, men någon gång i framtiden kanske deras sköld brister och Du når fram. Fortsätt bara vara jobbig. Det är din skyldighet som förälder. En väldigt viktig sak är att nätverka med kompisarnas föräldrar. Där får man otroligt mycket information, hjälp att hålla koll, och man känner sig inte lika ensam och maktlös.

Med det här inlägget har jag försökt att vara så öppen jag kan, om hur vi har det just nu. Det är långt ifrån hela sanningen om allt som sker, utan inlägget är väldigt putsat, men jag vet att många undrar, och jag har inte riktigt styrkan att verbalt berätta hur vi har det.

Hos mig har det här utlöst en akut stressreaktion med ökad panikångest. Att jag har PTSD i grunden är inte till hjälp. Jag har utvecklat triggers mot ringsignaler. Där kan jag få panikattacker. Jag tål knappt ljud längre. Jag hatar starkt solljus. Jag är konstant på högvarv. Jag sover aldrig helt, väldigt ytligt. Är konstant trött. Jag har helt tappat minnet. Minns inget längre. Glömmer bort allt om det inte skrivs ner på en gång. Jag är för stressad för att kunna sitta vid matbordet o äta. Oftast fastnar mina ord i halsen.. Svårt att få fram det jag vill.

Jag ser mina andra barn gå med oro och ångest och det ilska i ögonen, pga sin brors beteende. Det är inte okej. Dom mår otroligt dåligt av sin brors beteende, i en familj drabbas alla. Jag vill ge dom all min kärlek och uppmärksamhet, men när ett barn ger ett negativt beteende så innebär det att jag måste lägga mer än vad jag orkar på att försöka ha koll på det barnet. Det drabbar hans syskon. Och det är så jävla fel!

Jag har varit sjukskriven ett tag nu. Ska försöka återgå till jobbet om några veckor. Det är med båda glädje och skräck. Igår blev jag död för mig själv, när jag inte kunde återberätta något jag gjorde bara 30 minuter innan.

Nu har jag iaf försökt att låta er som läser lin blogg få ta del av hur livet hos oss är. Till viss del. Jag vill även förtydliga att vi har hjälp från många olika instanser och myndigheter, vi gör vad vi kan som föräldrar, vi pratar med N, jag har grym kontakt med N’s rektor och resurs. Men just nu är det inte tillräckligt.

Jag har därför gått till sista steget. Ansökt om att få Behandlingsfamilj till honom. Han ska inte vara med sitt umgänge eller i Stockholm. Jag fattar det nu. Och, ni som känner mig, vet att det här är det absolut SISTA jag vill, men jag ser ingen annan lösning.

Hoppas någon hittar stöd i den här texten. Och ni som undrar, fått några ”frågetecken” uträtade.

http://www.beroendecenter.se

http://www.socialstyrelsen.se

http://www.bris.se

Ta hand om Er!

~Bara jag~, ~En divas blogg 1~, ~Förståelse~, ~Härligt~, ~Känslan idag~

Himmel, regn & sol~

Har fått ett intresse av att titta på himmeln och molnen. Som vackrast när det är regn på g och man riktigt kan se i fjärran vart det öser ner. Magiskt vackert tycker jag.

Maj 2021

Den ⬆️ tog jag på en kvällsis med Zirpan. Det låg regn i luften men här krigade solens strålar bakom molnen och det såg bara så magiskt ut. I fredags så såg jag hur regnet bara öste ner en bit bort, men det var helt torrt i mitt område, hann såklart inte få fram kameran i tid, det hann börja åska och blixtra och helt plötsligt var det ett oväder över mig. Jag satt hundvakt åt en granne, men den lilla hunden brydde sig inte ett skit om mullrandet utanför. Jag tände lite ljus på hennes vardagsrumsbord och öppnade balkongen, så jag verkligen kunde höra spöregnet, och kollade på dokumenten om ”Cher”.. Hur mysigt som helst! Däremot lyckades jag ta en bild efter ovädret lämnat mig..

Innan var det nästan som mitt i natten ute, riktigt mörkt, men så fort regnet dragit förbi och de gråa molnen lättat så såg det ut såhär.. Så synd att jag inte hann fota när det var som mörkast & blötast.

Idag har jag diskat upp i köket, städat och torkat av alla ytor. Eftersom jag ska hem imorgon vill jag såklart lämna det rent o fint efter mig. Ska försöka plocka lite i mitt rum och få extra fräscht till nästa gång jag flyttar in här.

Kan säga att det börjar bli sjukt påfrestande att bo hos sin mamma varannan vecka när man är vuxen. Fan vad jag skulle vilja ha min egna lägenhet. Så att jag varannan vecka kan ta hem kompisar på middag, filmkväll, vinkväll med Tessa, eller bara vara ensam och inte ha en enda jävel runt mig. Det skulle vara så skönt. Och jag tror verkligen att jag skulle behöva det. För mitt psykets skull och för att kunna läka. Nu har jag en plan, för min nästa barnfria vecka och jag ska faktiskt testa och se hur det kommer funka. Sen runt midsommar drar mamma till Åland i 2 veckor så just midsommarveckan, då har jag barnen, då planerar jag att vara här med dom, för det är så mycket enklare att släppa ut dom o leka i parken bakom mammas hus, då ser jag dom från köksfönstret och hör dom, medans jag fixar mat. Det är väldigt skönt oxå att det är en ”återvändsgata” in i mammas bostadsområde, så inte alls lika mycket biltrafik som det är nere hos mig. Vilket gör att det är lättare att ha barnen ute och leka.

Den här veckan gick först såååå långsamt. Men så fort fredagen passerat har dagarna bara sprungit iväg. Jag har ändå gjort grejer, för mig själv enbart, som har varit givande. Men har såklart lyckats bråka med någon oxå, men det är löst nu.. Eller egentligen var det inget ”bråk”, mera tjafs, och missförstånd. Jag kan ha svårt för människor som är ”socialt inkompetenta”, vilket säkert låter knasigt med tanke på min egna npf-diagnos, och att jag själv kan ha svårigheter inom många områden.. Men just det sociala, både i samspel och i olika koder, som vad man kan säga och vad man inte kan säga, är saker jag har fått träna upp. Jag har fått jobba hårt med att förstå att vissa saker kan vara otroligt elaka och kränkande, och det har jag fått jobba med mycket. Visst kan även jag göra fel, det kommer ”grodor” som borde hållits inne, då får jag stå mitt kast och göra rätt. Men först får jag gå igenom det några gånger med mig själv för att fatta vad jag gjorde fel. Inte alltid lätt med sociala koder/samspel/bitar.. Men med en jävla massa jobb så kan även jag fungera med de bitarna utan större problem. Bara jag tillslut inser och rättar till det jag orsakat.

Men, så finns det en, som inte överhuvdtaget, fattar eller har de här sociala kompetenserna, som antagligen inte ens vill lära sig dom. Som är enormt själviskt & har noll koll på vad som sårar andra, och den blev det problem med. Måste dock säga att den även chockerade mig dagen efter genom att Be om Förlåtelse.. Så redan ett dygn senare hade ändå poletten ramlat ner och förstod att den gått för långt. Jag blev mäkta imponerad. För det trodde jag inte. Kanske har jag påverkat personen med hur jag tänker när vi haft vissa diskussioner? Eller har jag öppnat upp den ”empatiska” sidan?

Till alla som nu tror att jag skriver om en från det motsatta könet, så stämmer det såklart! Nu tror Du säkert oxå att det är en ”ny” flinga till mig, men där kan jag göra dig besviken och säga att så är det INTE. Jag har fått kontakt med en gammal vän, som jag en gång i tiden pratade väldigt mycket med, som jag har en väldigt ”lång tillbaka i tiden”-vänskap med, som jag har både skrattat & gråtit med, haft hemligheter med, alltid haft grymma samtal och diskussioner med och som har varit en väldigt viktig och stor del av mitt ”tidigare” liv. Och det är med glädje som vi börjat prata igen. Så även om det är en penis bärare, så är hans intresse inte åt mitt köns håll, haha, den kan ni ju fundera över om ni vill 😇😅

Man kan alltså ha vänner av det motsatta könet utan att för den delen behöva ha haft sex, ha en sexuell relation, vilja skapa en intim relation. Det går faktiskt! När jag var yngre hade jag nästan bara killkompisar. Min absolut närmsta bästisar var 3 killar & 1 tjej. Att hänga med majoriteten killar är så mycket mindre komplicerat än vad vänskap med tjejer är. Killar snackar inte lika mycket skit. Det blir inte samma typ av intriger i kompisgänget. Allt är så mycket enklare och rakare. Vilket är väldigt skönt! Nu, i dagsläget, har jag min närmsta vän, hon är en tjej, men hon och jag är som gjorda för varandra och där är det inte heller komplicerat, blir aldrig några missförstånd, inget skitsnack. Sen har jag snoppbäraren som jag fått kontakt med igen.. Självklart ändras ju människor, men än så länge är det ganska kul och roligt att ha fått kontakt.

Nu fick jag tömma mitt huvud igen, på ord som bara trängts där inne, så nu kanske jag kan få lite tyst i huvudet några timmar..

Ha det fint!