~Bara jag~

~Sommaren~

Nu kommer den tiden på året då jag borde bada med barnen, äta glass, sitta ute på ljumma sommarkvällar och njuta av min lilla familj.

För mig känns det inte så. Jag har inte råd att köpa glass. Jag har inte modet att bada själv med tre barn som inte är helt 100 på att simma. Jag har inte orken att sitta ute på kvällar.

Hela sommaren känns mer som ett kommande kaos. Sonen ska sommarjobba och då kommer jag känna stress över att han ska komma upp till jobb och komma hem efter jobb. En kortare resa är planerad, men det finns en liten ond klump i magen då jag inte är så glad i närmiljön. Den är kantad av dåliga minnen, sorg, hat och smärta. Men jag ska göra mitt bästa för barnens skull.

Jag har äntligen började få förtroende för Stig Helmer, och har pratat om saker jag aldrig nämnt förut. Om saker som smärtar mig mycket.

Jag kämpar för att göra rätt men blir nertryckt av andra som tycker att jag gör fel. Det gör mig ledsen att ingen kan stötta mig och se hur mycket jag går sönder av allt jag gör. Att någon då säger elaka kommentarer som är nedvärderande mot min karaktär, det trasar sönder mig. Jag försöker, försöker och försöker. Och det lilla jag lyckas med går i tusen bitar när jag blir klankad på. Det är så svårt att känna sig stolt och stark när det kan gå sönder på en microsekund.

Idag är sista dagen med Zoey. Har varit trevligt med hennes sällskap, men ska bli väldigt skönt att hon får återgå till sin familj.

Jag ska hem till barnen i eftermiddag. Men först lite annat.

Dessutom var Stig Helmer sjuk idag så samtalet blev avbokat..

Ha en fin dag!!

~Bara jag~

~Mini semester, födelsedagar, möten, Stig Helmer~

Det har lina dagar innehållit sedan sista inlägget. Sonen som fyllt 18 år, sedan var det paus på födelsedagar och påsken kom & gick. Jag var ensam i år (igen) så någon påskmat eller ägg eller familj blev det inte. Jag hatar att vara ensam under högtider.. Eller jag hatar inte det egentligen, men min hjärna och kropp återupplever alla gånger jag blev övergiven som barn och alla gånger jag blev bortvald samt orden ”ingen vill ha dig, du är värdelös” som spelas upp på repeat i huvudet.

Söndagen den 20/4 lyften planet. Vi landade i Polen kl 9. Dagarna där var ett kaos. Vi firade min äldsta dotter som nu blivit 22 år ung!

Polen är ett land jag aldrig kommer att besöka igen och jag rekommenderar ingen att besöka just Gdansk. Fy! Jag kan vara lite orättvis i min bedömning, jag fick så jävla ont i min kropp där, jag kunde inte gå, och då överdriver jag inte. Mina ben började domna bort, fötterna gick inte att styra och det gick som elektriska stötar genom smalbenen ut i tårna. Det var vidrigt! Överallt kullerstensgator. Polacker är otrevliga och tjuriga, speciellt kvinnorna. Dom frästa åt oss när vi ställde frågor på engelska. Ett dyrt och överskattat Gdansk får minus 10 poäng av mig!

Träffade Stig Helmer igår. Samtalet flöt på bra, inte lika mycket tystnad. Jag lyfte en sak som tyngt mig och fick bra återkoppling på det. Jag tog tag i min ångest direkt efteråt och använde mig av de tips jag fått av S.H. Det blev bra. Bättre än om jag hanterat det på mitt sätt med ilska. Vågade visa mera svaghet och sorg.

Idag var det Planeringsmöte med Socialtjänsten, Familjebehandlare, Behandlingsfamilj, Perspektiva, vi föräldrar samt son. Allt via länk givetvis. Hatar möten via länk. Så opersonliga, många otydliga svar och frågor, för många röster som vill prata. Blir bara mera luddigt och otydligt. Inte alls nöjd med vad som sas, inte med det som beslutades heller, för när den sista pusselbiten besvarats av Polisen så kan allt ändå dras in och då är det här mötet helt värdelöst. Så trött på Soc och myndigheter. Så trött på information som är otydlig, även om jag ställer rätt frågor så är svaret inte tydligt.

Igår fyllde min mellanson hela 12 år. Nu är det slut på födelsedagar i April för i år! Han har blivit så stor!

Nu ska jag fortsätta deppa lite, skriva av mig på andra forum, tänka och sen förhoppningsvis kunna släppa allting och försöka njuta av Valborg.

Ska ni fira Valborg? Vart? Med vilka?

Jo, min insändare blev publicerad, så kul att det handlar om just kritik mot Glassbilen!!! Haha, som om det inte finns viktigare ämnen att diskutera och debattera om!

maskrosbarn, ~Bara jag~

~Aha~

Kanske jag nyss fick ett uppvaknande.. Kollar på en film, där en ung tjej förlorat sin mamma i sjukdom, och flickans mål är att inte vara ”lik” sin mamma, ”inte bli” som sin mamma..

Vänta nu, är det inte så jag tänkt? Jag ska aldrig bli min mamma, med tanken om missbruk då.. Jag ska aldrig överge eller lämna bort mina barn, pga missbruk..? Är det inte exakt så jag tänkt i mitt liv?

Samtidigt minns jag från så ung ålder hur allt jag gjort är att försvara min mamma. Aldrig kalla fosterfamiljens kvinna för ”mamma”.. Jag sa redan som 5-6 åring att jag har en egen mamma och trotsade henne jag bodde hos.

När jag väl flyttade hem, så var det inte för att min mamma bad om det. Det var jag som sa till Soc att jag kommer ta livet av mig om ni inte överväger att jag får flytta ”hem”.

Intressant nu att tänka tillbaka, vart var hem? Jag bodde i Skogås när soc LVU mig. Innan dess hade jag bott på olika boenden, 2 minns jag.. Så vart fan var mitt hem? Kanske borde jag aldrig flyttat ”hem”? Kanske borde jag stannat hos hon jag var lvu’ad hos. Jag var aldrig speciellt omtyckt eller älskad där, men jag hade mat på bordet, rena kläder o dusch. När jag blev befriad från mitt LVU kom jag till en ”mamma” jag inte känt på 11 år. En kvinna som heller inte bett om att jag skulle komma hem. Jag hamnade alltså från ena ”hemmet” till nästa ”hem”. Jag har ju aldrig riktigt känt min mamma. Alltid försvarat henne och alltid älskat MAMMA. Men, Jag tror att drömmen om min mamma är något jag själv skapat, för jag tvingade henne att låta mig flytta hem. Hon var inte och aldrig redo.

Vem är det som är oärlig nu, är det jag eller hon? Jag tycker hon borde sagt nej. Hon borde sagt till Soc att hon inte var redo att låta mig flytta till henne. Det hade varit ytterligare ett slag i ansiktet men det hade varit ärligt. Jag hann bara flytta ”hem” så flyttade min mamma ut. Hon träffa en kille. Där satt jag, 15 år gammal. Placering i fosterfamilj i 11 år, och min mamma lämnar mig igen.

Nu först, 43 år ung, så fattar jag. Jag skulle aldrig bett henne om att få flytta hem. Hon borde sagt Nej. Hon har aldrig velat ta hand om mig, sen tvingar jag mig på henne. Hon får ett barn på halsen som ska fylla 15 år, en dotter hon inte känner.

Jag har i hela min barndom förskönat min kärlek till mamma. Jag har själv skapat så fina minnen, men tänker jag tillbaka, så var det inte så fina möten. Hon var gladast när hon fick gå därifrån. Hon var gladast när hon fick träffa min bror. Jag har alltid varit jobbig.

Kanske för att hon och min pappa inte kom lika bra överens som hon och min brors pappa?

Eller så är vissa inte skapade för barn?

Så mycket frågetecken. Så mycket ångest.

maskrosbarn, ~Bara jag~, ~Familjen~

Hejsan~

Länge sen jag vädrade min hjärna på ord, det har sina skäl, jag har dock saknar att skriva av mig, det hjälper mig mycket med att orka med allt som pågår runt min lilla familj..

Mycket som händer kan jag inte skriva om. Det är för privat att sprida ut. Men Ni med barn som är busar förstår nog exakt vad jag menar med det. Och med de orden sätter jag punkt där.

Annars, mina tre små troll mår bra. M spelar mycket fotboll och med det är det matcher varje helg. Han utvecklas så mycket och det är jätte kul att följa.

E vill börja med cheerleading, hon var på en prova-på lektion och hon älskade det. Tråkigt nog är den föreningen skit svår att få tag i, de skulle mejla ut när träningsstarten var, men min mejl verkar de tappat bort. Jag har ringt till föreningens kansli men utan framgång. Jag ger inte upp, hoppas att snart få svar och bekräftat att hon har en plats. Har nämligen sökt plats sen 2023.

Lilla S fyller snart 8 år! Han är så duktig i skolan, en riktigt smart pojke som klarar så mycket. Han är glad, har fina kompisar & det känns så sorgligt att min bäbis växer upp så snabbt.

Jag. Ja jag, är sjukskriven igen. Mitt hjärta är i uppror, min puls är för hög, min Ptsd har exploderat, jag drömmer mardrömmar, vaknar av paniken och tror att jag är i situationer jag varit i som barn, jag är ledsen men kan inte gråta. Jag är rädd & orolig. Jag är så ”lättskrämd” att jag själv upplever det som jobbigt och jag skäms när jag skriker och hoppar till för att jag möter en främling i hissen eller runt en hylla i mataffären.. Jag går på familjebehandling pga min äldsta pojke och jag väntar på Psykodynamisk terapi för min egna del.

Stora S har börjat nytt jobb. Nu har hon iof jobbat där över en månad, och det är det perfekta jobbet för henne! Jag är så glad för hennes skull. Hon är en kämpe min stora tjej. Hon är mycket hos sin pojkvän, så det är tomt hemma. Men ibland dyker hon in och det är så uppskattat och hon är alltid välkommen.

Den här sommaren har varit fylld av känslor. Jag, mina barn (alla mina barn) min mamma och brorson åkte till Åland, bodde i stuga, hade egen bastu och brygga. De dagarna var de bästa jag upplevt på länge. Alla barn tillsammans. Mitt hjärta var så lyckligt! Men den veckan gick för fort, snart var vardagen tillbaka och det där vidriga att skiljas åt, säga Hej då gick inte att undvika. Den bilresan efteråt tannins tårar hela vägen tillbaka till vårt hem. Jag kände det som att någon stampat sönder mitt hjärta. Det gjorde, och gör, så fruktansvärt ont.

Jag och tre små troll var o badade när vädret tillät. Bara någon vecka senare drunknar en av min dotters barndomsvän på den badplatsen, så den platsen är för alltid kopplad till orättvisa och sorg.

I år var det barnens pappa som hade dom på Midsommar, så därav kändes den helgen väldigt tom. Klart jag firade med bekanta, men utan barn saknas något.

Pga min ekonomiska situation har jag inte haft råd att åka o hälsa på min stora pojke så mycket som jag velat. Men glad att hans pappa varit där 2 gånger i somras. Men självklart vet jag att min son känner sig ensam när inte hans mamma varit där, det känns hemskt i mig med. Men det är en lång resa, det kostar väldigt mycket pengar. Tåg är inte ett alternativ av olika skäl jag ej tänker nämna.

Jag längtar tillbaka till när alla mina barn var ”små”. När framtiden fortfarande var ljus och jag inte hade en aning om hur jävla onda människor, i dagsläget, kan vara och hur illa det ska drabba min familj.

Jag vill ha en liten glimt in i framtiden. Jag vill veta om det faktiskt kan vara så att allting vänder, det görs rätt val och att vi som familj håller ihop, att vår familj är viktigast. Tänk vilken gåva att få veta det. Då skulle allt som är nu, kännas mera okej att uthärda. Som att jag vet att jag kämpar för rätt sak. Men det finns ingen garanti. Valet är inte mitt.

Ja, luddiga meningar, men så super tydligt för mig.

Gud så skönt det var att skriva av sig litegrann.

Ta hand om er i regnet!

Kram Jojo

~Bara jag~, ~En snabbis~

”Semester”~

Nu är barnen med sin pappa. Så nu har jag ”solo-semester”. Det ekar i tystnaden, men försöker att njuta och bara ta det lugnt.

Inatt drömde jag en riktigt jobbig mardröm, jag minns den inte helt, men vaknade strax efter kl 02 och var sådär obehagligt ”rädd”.. Kände mig för i sängen efter Sigge, för att låna lite av hans trygga sömn, men så insåg jag snabbt att barnen är inte hemma. Ett tag tänkte jag gå in till min äldsta dotter och lägga mig bredvid henne, men vet inte om hon skulle uppskattat det jätte mycket 🙃

Veckan på Åland gick alldeles för fort. Jag njöt av att ha alla mina barn samlade. Att höra deras röster, skratt och skämt, se dom alla 5 på samma plats.

Hammarland
Boviks badplats
Utsiktsplats vid Solis, här höll ryssarna till 1816-1819 & försvarade den ryska Tsaren.
Fiskar vid Rännbäck
Jag & stora ♥️at på väg till Eckerö.

Det var så otroligt uppskattat av mig och den kärleken och glädjen jag kände där, den tar jag vara på och håller varm i mitt hjärta & minne! Jag älskade att höra min äldsta sons skratt, dåliga skämt, hans jobbiga visslingar, hans höga nysningar.. Jag älskade varje sekund!! Tack Mamma ♥️ För Du gjorde det här möjligt!!

För Alltid så tacksam

I måndags var vi alla lagom trötta. Luftombytet slog till, men vi kämpade på med tvättstugan mellan 13-19. Lyckades få dubbelpass, så alla sängkläder och all packning blev rent och torrt.

Igår hämtades barnen redan vid 12 av deras pappa och nu ska de vara med honom i 2 veckor. Jag och äldsta dottern var ute och åkte lite med bilen, jag hade ett möte kl 11 i Telefonplan och efter det hälsade vi på min mamma på jobbet & tog en kaffe.

Sara har fixat lite med jobbintervjuer, jobb prov mm & jag har tvättat en maskin med kläder, sedan legat på soffan och bara vilat.

Imorgon ska vi två gå ut och äta. På Mandarin City. Ska bli både gott och mysigt. Lite egentid, mor & dotter.

Ikväll hoppas jag på lite tidigare i säng och inga mardrömmar under natten. Sovit så sjukt dåligt under flera nätter och jag känner det i huvudet dagtid. Vill inte sova på dagarna, vill verkligen få min återhämtning och vila under natten. Kanske är det inatt jag får en ordentlig fullträff med John Blund!!

Tack o Hej!

~Familjen~, ~Helt Galet~, ~Varför~

Orkar inte~

Så fort jag tror att allt lugnat sig lite, känns som att jag har någorlunda ”koll” på läget, då kommer nästa grej. Jag är så trött på att gå runt o vara orolig o rädd. Så trött på alla lögner.

Så trött på min egna naivitet när det kommer till att ”inte se det uppenbara”! Hur blev jag såhär jävla dum? Varför tror jag jämt att allt ska ordna sig, och lever på det hoppet, sen uppdagas sanningen som en jävla käftsmäll…?

Jag är så himla trött. Så himla orolig. Så less. Känner mig bara konstant livrädd när telefonen ringer..

Snälla låt det här jävla PISSÅRET avsluta ALLTING NEGATIVT!!!

Snälla LÅT 2024 bli det år där alla puzzelbitar hamnar på rätt plats och tid för återhämtning och harmoni erbjuds.

Jag orkar faktiskt inte gå runt med ont i magen och hyperventilera längre.

~Bara jag~

Allt pappersarbete ”klart”..~

Nu är det underskrivet & klart. Igår sattes våra signaturer som ger andra tillåtelse att ta avgörande beslut och kontakt utan oss. Det är en sorg. Enorm sorg. Idag ringde dessutom Folktandvården och frågade om hans kommande tider, och att då säga att ”han kommer inte att gå till ”Er” mer utan han kan skrivas ut från er mottagning och kommer att besöka tandläkare på annan plats i Sverige” det var fruktansvärda ord att säga och det gav ett nytt uppvaknande.

Ja, mitt barn är borta. Mitt barn bor inte längre hemma. Jag vet att ni är några som undrar och funderar, det här är allt jag bekräfta. Fråga inget annat, för jag får och kan inte svara!

Mitt barn får inte bo med sin mamma för att dessa kriminella får härja fritt, de får tillåtelse att använda andras barn för sina fula och äckliga uppdrag, pga ett krig som vi vanliga inte har ett skit med att göra.

De kan arbeta fritt då vi lever i ett land där det under så många år inte arbetats för att förhindra gängen att arbeta fritt. Nu är vi i en situation i Sverige där gängkriminella kan styra vad som ska hända, när det ska hända, de kan styra från andra länder, de använder sig av oskyldiga människor, de använder sig av barn, och de skiter i vad som händer med våra barn. De använder befolkningen som förbrukningsvaror, går en sönder då hämtar de en ny. Vems familj som krossas, vilka anhöriga som trasas sönder, vilka lagar som bryts, vems blod som spills, det är helt oviktigt.

Jag har svårt att acceptera och förstå allt som hänt under så kort tid. Jag fungerar så att det tar ett tag för mig att kunna vända om och hitta fotfästet igen. Min hjärna klarar inte att sortera allting som händer, alla känslor, all ilska. Samtidigt så slog mina egna barndomstrauman upp och triggades igång. Jag drömmer om min egna uppväxt, allt som var så svart och hemskt, och i mina drömmar ser jag då hur mitt barn är ”på min plats” och får genomlida det som jag växt upp med. Det är fruktansvärt att i mardrömmar sitta som åskådare och inte kunna rädda mitt barn.. Det blev så viktigt för mig att veta hur han mår. Se hur han har det. Ha en kontakt hela tiden. Han får aldrig känna sig bortglömd. Han ska veta att jag hela tiden frågar, lyssnar, håller koll, kollar upp.. Jag vänder ut och in på mig själv för att han ska känna att jag är med honom hela tiden. När jag var liten lyssnade ingen. Ingen vuxen trodde på mig. Jag fick aldrig prata. Jag var övervakad under samtal med myndigheter. Jag hade ingen. Så ska det inte bli för mitt barn.

Det som är svårt för mig är att jag ska kriga och vara uppmärksam på allt gällande honom, samtidigt ska jag vara professionell i mitt yrke, vara närvarande och kärleksfull för mina barn som är här. Med min adhd, utmattning, ptsd så är det här jätte svårt. Jag är grym när jag kan lägga 100% fokus på EN grej. Tex, på jobbet är jag grym, när jag inte är orolig för privata saker. Hemma är jag trygg och lugn, när jag inte behöver oroa mig för vad som händer runt min son. Att ha koll på allt kring sonen och kontakter/samtal gällande honom är jag bäst på, när jag inte behöver ha ångest för att mina andra barn lider av saknaden av sin bror & ångesten över att deras jul blir drabbad.

Jag är sämst på flera bollar i luften..

Ekonomiskt går inte det här ihop. Inför jul, inför framtiden. Lönen som vårdpersonal räcker inte för att vara ensam med barn, julklappar, hyra & nu kostanden för att kunna träffa/hålla kontakt med mitt barn. Allt kostar så mycket. Allt har blivit förskjutet, ingen klapp är köpt. Allt har hamnat på is. Och nu börjar tiden att bli knapp och jag måste se till att på en vecka försöka köpa någon julklapp till barnen, ordna juligt hemma, få ihop någon typ av julbord, se till att låta mina barn få träffas o kramas innan julafton, där ingår en jävla massa kostnader, resa, julklapp, mat med mycket mera.

Och alla dessa saker är för mig övermäktiga. Just för att jag inte kan ”sortera” och ”separera” och planera ihop så många olika steg.

Jag känner mig extremt ensam. Jag kan inte och får inte prata. Minsta information som läcker ut till fel person kan vara farligt. Minsta sak som kommer fram till ”rätt person” (som jag tror är rätt) kan råka försäga sig och då kommer det kanske fram saker till fel person som pratar vidare.. Barnen får inte veta vart syskonet är. För om de säger något till en kompis, som säger till ett storasyskon/förälder som bara råkar säga vidare till någon, ja, då har det startas ett spår av information som inte får komma ut. Har fått erbjudande om krisstöd och krissamtal, men tiden att gå på samtalet finns inte. Första tiden blev avboka pga krock med andra viktigare möten. Andra tiden avbokad då mellanbarnet fick dubbelsidig öroninflammation och halsfluss. Tredje besöket pga yngsta dottern blev sjuk. Nästa tid är när jag ska jobba och jag kan inte vara borta från jobbet. Samtalet borde prioriteras, där får och kan jag få prata och ventilera. Men jag tror inte mitt arbete tycker likadant. Förstår ni mitt dilemma? Det sista jag kan lägga fokus på är mig själv. Samtidigt så, om jag går sönder, då rasar allting runt mig oxå. Jag är som en bärande balk för min familj. Jag kan tyvärr inte lägga över något på den andre vuxne, då blir inget gjort. ”Allting är svårt & jobbigt”.. -No Shit, Sherlock”-

Nu måste jag gå och kissa. Innan jag ska packa ihop inför en vecka utan mina 3 små troll.

Jo, ta hand om varandra. Oavsett vilken plats du bor på, vart i livet du är, så vet Du aldrig vad som kan hända, varken dig eller dina nära o kära. Ta inget för givet. Ta INGEN för givet! Sluta vara naiv och tro att allt blir bra, för vad som helst kan hända precis närsomhelst. I dagen samhälle är ingen säker. Så visa uppskattning och säg vad du känner, innan det är försent.