Etikett: adhd

maskrosbarn, psykisk ohälsa, psykoterapi, suicidal, ~Bara jag~, ~Känslan idag~

Känner mig radiostyrd~

Jojjo

Fortfarande väldigt avtrubbad och avstängd. Vågar inte le, rädd att leendet utlöser gråt eller andra känslor. Så jag använder knappt min ansiktsmimik överhuvudtaget.

Idag var första psykoterapin efter juluppehåll. Varit orolig inför det, orolig att behöva berätta allt som hänt. Men hon är bra min terapeut, hon hade läst på. Jag fick prata. Fick faktiskt bekräftat att det jag möts av, hur jag blir behandlad, är fel. Självklart utlöser det reaktioner och känslor, så det är inte konstigt att det som hänt, hände just nu, med tanke på allt jag öppnar upp genom psykoterapin, sedan blir jag inte respekterad av andra, utan jag blir undanskuffad och förlöjligad samt inte betrodd, dessutom respekteras inte mina gränser. Det är enorma svek mot mig.

Det är så sjukt hur lite jag värdesatt mig själv. Skulle någon av ”mina människor” bli behandlad så som jag blir, hade jag blivit riktigt arg. Jag hade gjort allt för att få min människa att se, eller få bort den från situationen. Skulle aldrig accepterat att någon inte respekterade dennes integritet, personliga space. Men när det kommer till mig själv, då ser jag inte.

Det här är något jag måste jobba med.

Både B-mottagningen och Terapeuten är helt överens om att jag ska försöka att inte bo hos M. Jag ska försöka bo på annat håll. För så länge jag inte kan vara helt 100 på att jag blir respekterad och inte behöver vara minsta orolig över att R kan komma in här, så kommer jag aldrig kunna satsa helhjärtat på mig själv. Jag kommer alltid vara orolig, redo att fly, inte känna mig säker. Och det är sant. Jag vet aldrig när hon viker ner sig och sätter honom först..igen.

Så glad att psykoterapin är igång igen. Så glad över 2 dagar i veckan på Beroendemottagningen, glad att jag prioriterar dessa bokade tider.

Det kommer ta tid. Lång tid. Men nu är jag här, jag ska göra det jag kan för att hitta respekten för mig själv, våga visa känslor, avstå alkohol helt o hållet, sätta gränser och hålla dom, och jobba med att tillåta närhet & kramar (i mini steg) och inte dra mig tillbaka vid beröring. Be om hjälp. Ta emot hjälp. En annan sak jag inte ens tänkt på, att låta andra ta hand om mig, typ skämma bort mig, låta mig bli omhändertagen. Det är något jag aldrig tillåtit mig att bli. Varför? Jag undrar själv ”varför”?.. Kanske för att då känner jag mig svag? Eller jag vågar inte bli van vid att andra tar hand om mig, för de kanske försvinner? Är det kopplat till mina emotionella svårigheter? Jag vet inte, men det slog mig faktiskt att det är sant, jag låter aldrig någon annan ta hand om mig, göra saker för mig, underlätta för mig.. Det är ju sjukt..!

Jag mår fortfarande riktigt dåligt. Mina ord fastnar i halsen. Jag vill ingenting. Jag vill inte känna. Inte prata. Inte ha ögonkontakt med människor. Jag vill helst krypa ner i en grotta och bara ligga där. Jag är så trött. Jag är så less på mig själv och att jag mår såhär. Jag är så trött, men ändå kan jag inte sova på nätterna. Jag har svårt att fokusera och ta in information. Jag skulle vilja ha ork o typ ut och gå… men det finns ingen ork. Dessutom skulle det krävas att jag skulle behöva fokusera på att röra fötter och ben och samtidigt andas. Jag kan inte göra de grejerna samtidigt. Jag kan inte hålla fokus på att fötter och ben ska lyftas i otakt för att samtidigt få ner luften i lungorna och andas ut. Där tar det stopp. Det är övermäktigt. Och bara tanken på allting som händer runt mig, en fågel, en bildörr, ett larm, mötande människor, hur det luktar, hur regnet låter.. Jag uppmärksammar minsta lilla ljud, minst händelse runt mig, och då tappar jag allt fokus på min kropp. Eller tvärtom.. Svårt att förklara. Någonstans vill jag göra så mycket, men vad jag behöver är att vila, ta allting i låg hastighet, känna.. Allting i mig bara drar åt olika håll, just vad jag behöver göra och vad jag vill göra! Varför är det så svårt att bara lyssna och göra det jag borde?

Ja, det var dagens utrensning. Av ord. Nu ska jag faktiskt försöka vila innan möte kl 14:00. Sedan hoppas jag att jag fått svar på om jag för sova hos en kompis i helgen.

Önskar alla en trevlig Fredag Den 13:onde! Hoppas ni laddat upp med era favorit skräckisar, chips & grönsaker med dipp, bubbelvatten/läsk, härliga kuddar och filtar till soffa/säng, och bra umgänge! Perfekt väder idag för just fredagen den 13:onde! Regn, blåst, mörkt & ruggit!

/ Divan Joso ☝🏼

~Bara jag~

Bokade tider hela veckan nästan~

Jojjo

Den här veckan kommer gå fort. Har två bokade tider inom vården idag. En imorgon bitti och psykoterapi på fredag. Kommer vara helt slut till helgen.

Den här veckan började med strul såklart. Jag förväntade mig en sak, som inte hölls, som satte mig i en jäkligt stressig situation. Och jag undrar lite, är det medvetet av den personen att göra så det blir kaos för mig?? Är det någon form av straff? Hämnd? Varför inte bara säga eller skrika ut vad som bränner i bröstet istället för att sätta mig i en väldigt stressad & pressad sits?

Idag börjar pappa veckan. Än så länge är jag i lägenheten men ska snart packa ner lite kläder och börja röra mig bort. Ligger bara i soffan och andas lite.

Sovit så dåligt inatt. Dels pga jag alltid haft sömnproblem, men min mellan son vaknade vid 01 av en mardröm och kröp ner mellan mig & Lilla S i min säng, så det blev ganska trångt, och sen vaknade de redan vid 5 tiden och hade någon ”vilda leken” i sängen. Så var helt mosig när klockan ringde. Hoppas på bättre sömn inatt.

Mitt psykiska mående är bara helt platt. Det är enda ordet jag kan förklara med. Jag varken känner eller tycker. Jag går runt som en zombie. Jag kan inte gråta och inte skratta. Jag hatar känslan av likgiltighet, samtidigt som jag kanske borde vara tacksam att jag inte känner något alls, just nu. Jag hoppas att jag snart kan må bra. Känna glädje och sorg. Våga visa känslor. Kunna uttrycka mig utan att orden klumpar ihop i halsen, kunna höra vad som sägs till mig. Börja leva igen.

Är det en orimlig önskan??

~Bara jag~

Vara ärlig mot mig själv och de närmsta~

Jojjo

Låter kanske konstigt att läsa, eftersom jag skriver väldigt ärligt här. Men många av er som läser har jag inget ansikte på.

Och de som är mig nära och som visar hur mycket jag betyder för dom, har visat det så starkt nu. Dels har jag själv förstått hur rädda de är att förlora mig. Och det blev ett litet uppvaknande, positivt sådant. Inte så att jag tvivlat så, men den här gången tog jag till mig deras kärlek och oro annorlunda. De här fyra är min fyrkant av styrka, kärlek, ärlighet & tro. Ni vet att jag älskar er! Jag vill aldrig skrämma er igen. Jag är så glad att ni alla är så brutalt ärliga på så olika sätt, att ni säger saker så olika men ändå betyder det samma. Att Ni finns.

Jag går på mottagningsbesök på ett ställe varannan dag. Har psykoterapi varje fredag och två läkar kontakter.

Jag har en kris-plan. Jag har för första gången i mitt liv varit helt ärlig med hur andra kan märka att jag mår dåligt. Jag vet att jag inte svarar i telefon. Jag undviker kontakter. Jag struntar i sms. Jag går in i mig själv och jag blir väldigt fåordig. Blir jag då pressad att prata när jag mår dåligt slutet jag mig som en mussla. Vilket jag gjort i hela mitt liv. Aldrig pratat om allt. Slutit mig. För hela mitt liv har jag blivit lämnad av vuxna och viktiga människor. Den barriären som jag byggt upp som ett skydd , är en falsk trygghet. Det förstår jag nu. Därför är jag där jag är idag.

Blir jag inte betrodd eller att någon ifrågasätter mig, utan rimlig grund så tar jag det enormt hårt. Psykiskt. Det syns inte utanpå. Men inuti växer ett mörker och ett hat. Jag blir så enormt sårad inombords för att bli misstrodd, men istället för att säga något så börjar jag hata både mig och andra.

Jag bär på enorm skuld. Enorm skam.

Den tiden av mitt liv jag hittills levt kommer aldrig bli annorlunda. Alla ärr, alla svek, all skam, all skuld, alla vuxna, all smärta, alla mardrömmar kommer aldrig försvinna. Så är det. Men det här har jag försökt ”gömma & glömma & förneka”.

Idag, där jag är i livet just nu, var min brytpunkt. Det var nu mitt psyke brast, min livsgnista försvann, ångesten kvävde mig, smärtan släpper aldrig greppet. Det är 41 år av ” infekterat var som läckt ut i mig”. Barriären sprack. Och det är nu jag själv vill prata. Jag vill och ska våga be om hjälp. Jag ska bearbeta all skam & skuld och jag kommer aldrig bli fri från vad jag levt med, men kanske kan några ”små sår” läka så pass att jag kan leva resten av mitt liv utan att ha en barriär? Att förlåta? Att prata. Att våga vara skör. Våga gråta. Börja våga leva utan massa lögner för att skydda andra. Verkligen ta tag i hur mina olika relationer till olika ska se ut. Vad är rimligt av mig att kräva i en relation? Kanske jag måste inse att vissa av mina krav aldrig kan bemötas och då måste jag ta beslut om en tät kontakt där jag mår dåligt för att jag alltid vill ha mer, eller en mera distanserad kontakt utan förväntningar? Vad är bäst för mig?

Och jag ska aldrig mer ha kontakt med den som gjort mig illa. Fysiskt & psykiskt. Aldrig mer behöva leva likgiltig och iskall för att någon vill att ”vi” ska ha en relation. Jag ska aldrig mer gör så mot mig! Så dåligt jag mått. Så mycket jag fått pressa undan och hur äcklet i mig själv o mot mig själv bara växte. När jag säger Nej & Stopp, då ska andra lyssna. Acceptera. Inte ifrågasätta. För nu är det mig det handlar om. Att vara egoistisk och sätta gränser. För att jag ska kunna leva, skratta igen & älska igen, måste jag ge mig själv hänsyn & omtanke, respektera mina egna gränser och skita i vad andra tycker om det. För jag vill skratta med mina vänner o barn. Jag vill känna glädje över framtiden och våga planera. Jag vill älska igen. Men den biten är långt bort, först måste jag älska hela mig själv.

Finns en liten dos framtidshopp.

Känns ändå skönt att 3 små troll står utanför detta. De var inte med mig. Och visst ska man prata om saker, men just det här behöver de inte veta.

~Bara jag~

På väg hem~

Jojjo

Jag älskar när mammaveckan startar! Jag älskar att få möta mina små och stora troll, få laga mat med dom och sitta o kolla bompa tillsammans!

Men idag har jag inte den känslan. Inuti mig gnager dåligt samvete. Jag känner mig inte duktig och bra. Jag känner att jag misslyckats. Jag sviker de jag älskar och bryr mig om allra mest. Det är en hemsk känsla. Och jag kan inte göra ett skit åt den. För det kommer bli katastrof snart. Det är inget som går att undvika. Jag bara väntar på när det ska hända. Och det kommer ske snabbare än jag tror..

Har iaf packat ihop mina saker. Ska bara lyfta mitt tunga arsel från sängen, ta på mig jackan & ta min väska och påse och gå ut genom dörren. Men det tar emot. Det är extremt svårt idag.

Jag kommer få fira 3:dje advent med mina troll. Då ska granen upp. Vet inte hur jag ska orka det. Jag har världens sämsta pokerface.. Barnen kommer att se på mig att något är fel. Att jag inte är sådär glad som jag borde vara över julen. Undrar om jag kanske skulle sökt efter ”pokerface” under Black Week och fyndat ett då? Som jag kunde ta fram när mitt riktiga ansikte inte håller måttet? Tänk vad enkelt det skulle vara då..? Eller som att ha en tablett att ta till middag, som fyllde allas magar och även gav smak i munnen av en ljuvligt hemlagad måltid, men allt vi gjorde var att svälja ett litet piller med vatten? Det vore något! Så mycket lättare allt skulle bli! Tänk om jag kunde pausa livet! Bara trycka på P A U S och göra vad jag vill ett tag för att starta igång allt när jag känner för det? Ja, jag kan alltid önska och drömma.

Livet är svårt. Att vara mamma är svårt. Att vara separerad är svårt. Att inte ha ett fungerande nätverk är svårt. Att lida av psykisk ohälsa är svårt.

Just nu, är det just det sistnämnda som är värst. Att jag har en Hypotyreos som inte alls behandlas som den ska, att min Adhd är helt upp i det blå och tar beslut lite av sig själv, att lida av kronisk smärta i rygg och armar, att ha en Ptsd som är under behandling, sömnbesvär, panikattacker som inte är under kontroll, ekonomi som inte räcker till. Ångest! Den här jävla ångesten som hypotyreosen,adhd, Ptsd enbart förvärrar då ALLA DESSA JÄVLA DIAGNOSER motarbetar varandra!! Hur är det möjligt att de ska just motarbeta varann? Varför kan de inte bara gå ”hand i hand” och försöka ge mig lite andningspauser i livet?

Just nu är sköldkörteln värst. Jag ska äta Levaxin 175 i tre dagar, sen 200 i fyra dagar sen återigen 175 i tre dagar, ja ni som fattar vet, och det här ska jag i mitt minne komma ihåg? Ska göra detta i 10 veckor för att sedan ta nya prover. Alla siffror, alla dagar & doser, det går inte ihop i mitt adhd huvud? Spelar ingen roll om någon säger ”skriv ner allting”, för när jag glömmer bort att fylla i vilken dag jag är på då har det helt fuckats up.. Jag är så less på den här jävla hypotyreos’n! Önskar ingen att få problem med sköldkörteln! Det är fan värre än en depression, speciellt då den ger exakt samma symtom fast typ gånger 10 & drabbar din hud, uppblåsthet, svullnad i ansikte, stressmage & förstoppning, myrkrypningar i huden, torrt o livlöst hår, svettningar men ändå iskalla fötter, sväljsvårigheter vid skov, sömnsvårigheter, kan känna sig som en sengångare ibland, ändå hyper en annan dag, hjärntrött och trögtänkt.. Förstår ni hur dessa diagnoser bara krockar??

Ja, jag vet att jag gnäller. Jag klagar! Men jag är i en väldigt neråtgående spiral just nu, kanske är den över imorgon? Eller om en vecka? Eller tänk om, redan ikväll? Jag vet aldrig när jag ska känna lite glädje och må lite bra. Det är inte jag som styr det, det är hormonerna som bestämmer och speciellt min sköldkörtel!

Så, kul läsning va? Hoppas Du har en bra dag!

~Bara jag~, ~Varför~

Idag mår jag inte bra~

Jojjo

Idag är en sån här dag då alldeles för många känslor överöser mig med sin närvaro, tankar jag försökt trycka undan exploderar i mitt huvud. Idag är en riktig skit dag!!

Tårarna rinner, hjärtat slår, tankarna går åt helt fel håll, jag försöker ställa mig stabilt och andas.. Men idag, är det svårt.

När en tanke väl börjat ”rota sig” går den inte att stoppa. Den leder till flera tankar och frågor och det blir övermäktigt för mig. Helst vill jag svepa en liter alkohol och bara försvinna bort, men det privilegiet har inte jag. Vilket kanske är tur.

En sak hände imorse, EN SAK!!

Det startade igång den obehagliga och negativa spiralen i mig och nu är jag på botten av botten, typ i underjorden, och jag hittar inget att greppa tag i och få mig bort ”därifrån”!

Jag måste bara genomlida detta, allt dåligt samvete, all ångest, all panik, all destruktivitet. Det värsta är att jag är så medveten om att just det som hände imorse inte behövt hända, om jag planerat annorlunda och om jag istället bett om att få låna pengar för att åtgärda problemet istället för att vara en stolt jävla idiot!!

Min kropp flämtar efter luft och syre, min hjärna vill bara avsluta allt.. Mitt hjärta säger till mig att härda ut= Du Har Varit Med Om Värre!!

Så, om Du är en sån person som brukar prata med mig, Ring Inte! Jag har inte syre till att prata. Jag har inte koncentration till att lyssna & svara. Jag behöver bara vara för mig själv, kämpa själv, tänka och andas mig ut ur det här mörkret! Jag kommer snart tillbaka.. Ge mig lite tid bara!

Jag mår bara inte så bra just idag..

~Bara jag~, ~Helt Galet~, ~Hysteriskt~

”Blivit galen”~

Jojjo

Jag intygar att jag inte blivit galen eller åkt på en 40 års kris, jag är enbart väldigt snabb med att göra saker för att få en förändring, samt stilla min ångest och då, tyvärr, är det mitt hår som drabbas hårdast!!!

Ja, jag älskar att färga mitt hår, att klippa mig själv.. Och så upptäckte jag Brad Mondo när jag kollade TikTok! Mindre bra!! Jag har ju redan för ca 1 år sen blekt och färgat mitt hår i nacken rött. Älskade det! Fick en dipp o färgade över med brunt, men så ville jag ha det tillbaka! Och då kom jag på att jag vill ha även luggen röd, så att det som är rött i nacken går ihop med framsidan av huvudet!

Här är innan jag blekte o fixa främre delen av håret..

Sagt o gjort, här tänker inte jag så mycket, i med en blekning!!! Oh Nooo!!! Pippgula rötter blev resultatet! I med rött på det, den röda tog inte alls som den skulle, utan jag blev orange.

Grät i 50 sekunder, men vafan, det är hår, MITT HÅR, så jag tog tag i mig själv och bara insåg att jag får äga situationen!! så dagen efter blandade jag två olika färger, rött & brunt, av balsamfärg och hade i, tonade ner det orangea en del och nu är jag iaf lite nöjdare.. Men jag behöver verkligen lära mig att inte ta så drastiska beslut på noll sekunder!!

Det här är innan jag tonat ner det orangea..
Och så är ser jag numera ut!!!

Jag älskar ju att färga o forma mitt hår, det är kul att inte se ut som alla andra! Och vissa blickar jag får är bara helt underbara! Jag älskar färgen nu, men ska i med lite mera nertonande brunt idag när jag tvättar håret, hoppas slippa den där väldigt orangea i hårbotten. Men kan bli svårt, eftersom jag blekte.. Men men, vad gör det om några år? Bara ha kul så länge jag kan, en dag är det slut på det roliga, och det är ju inte kul 🤣🤣

Nu ska jag få i mig kaffe och sen bygga lite naglar..

Ha en fin dag!

// Divan Jojo

~Bara jag~

Älskar hur ljust det blir med snö~

Jojjo

Det är en väldig skillnad på humöret nu, märks på barnen med. Inte lika mycket tjafs på morgonen med kläder, de verkar förstå att det är kallt & blött och då krävs varma och vattenavstötande kläder!

Kom hem igår, tvätten är överfull. Det såg ut som ett fullständigt kaos, men han kom o städade upp golven iaf. Men när det inte tvättas så finns inga strumpor eller byxor till barnen, det blir problem för mig.

Jag har ett riktigt skov med min hypotyreos just nu. Mega trött, nedstämd, frusen dagtid, svettas på nätterna.. Tog en dusch nyss och kändes som att jag tappade allt mitt hår i duschen. Hatar den här förbannade sköldkörteln.

Fick en förfrågan om julafton igår. Men är kluven och tackar nog Nej. Jag vill såklart fira med mina barn, men det borde kunna ordnas att vi gör det tidigare på dagen. Jag vill inte tränga mig på eller få någon att känna sig obekväm pga mig, då kommer jag att känna av det och det gynnar inte mitt egna mående. Så det blir en väldigt annorlunda jul i år, men så blir det när man separerar. Allt blir annorlunda. Nya traditioner, nya rutiner, man märker vilka som finns och vilka som inte finns och det på gott o ont.

Jag hade andra besöket hos min psykoterapeut i fredags och längtar tills på fredag när det är dags igen. Jag känner att jag vill ha en aktivitet.. Och då menar jag inte just specifikt att träna eller så, menar att träffa nya människor genom lika intressen. Jag vill ha flera umgängen. Men släpper aldrig de människor som står mig nära, ni är inte utbytbara!! Vill mest se vad det finns för mig.. Nya bekantskaper, bli mer social. Men det är nog ett önsketänkande. Jag är låst i mig själv pga vad som hänt de sista 1,5 åren plus alla äckliga minnen från min barndom. Jag hoppas att psykoterapi är det som hjälper mig släppa det gamla, bearbeta det jobbiga och gå vidare med glädje och lugn i kropp & själ.

Dags att börja sätta upp julstjärnor i fönstren. Men jag orkar inte. Och vill inte. Igår fick jag höra att ”*piip* inte gillar julen och får ångest av julen”. Att det är stressigt med jul!!”

Då tappade jag all ork! Vem är det som alltid pyntar? Alltid rullar 100 köttbullar? Alltid lagar all mat och städar? Som försöker få ihop en trevlig tid innan jul? Som dessutom ska hinna, ha råd, slå in och gömma julklappar? Jo Jag.. Inte sjutton är det någon annan i min familj som lyfter så mycket som ett lillfinger inför advent och julemys..!?! Jag kände bara att all luft gick ur mig och jag funderar på att skita i stjärnor i fönstren. Strunta i julkalendrar, jag har ändå inte råd. Även om jag skulle ”pynta” får jag ingen hjälp att ta bort pyntet efter jul så det blir bara dubbelt så mycket ångest, ågren, stress för mig. Med utmattning, Ptsd, på,adhd, hypotyreos så är det inget jag orkar göra i år. Hoppas barnens pappa känner för att göra mysigt för barnen. Jag orkar verkligen inte.

Önskar jag kunde packa en väska o dra iväg under jul. Slippa alla måsten. Slippa besvikna ögon. Bara blunda och stoppa huvudet i sanden som alla andra!

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Förundran~, ~Härligt~, ~Hysteriskt~, ~Men USCH~, ~Varför~

Ska jag våga~

Jojjo

Ibland vara händer saker, vid helt fel tillfällen. Men ändå känns det ”rätt” & kul och spännande. Men det är bara så fel tillfälle!!

Jag vill verkligen satsa på mig själv nu, på min psykoterapi, bara haft ett tillfälle hos min psykoterapeut, och jag tror det kan bli väldigt bra. Men så från ingenstans så dyker en möjlighet upp, och jag står och velar fram o tillbaka. Jag vet att det här inte är rätt nu. Men jag är oxå rädd att missa en chans!!

Åh va otydlig jag är nu, jag vet det, men vill inte outa allting ännu. Jag är oxå väldigt rädd att det ska bli fel, att historien ska upprepa sig, klarar jag ett sådant nederlag igen, är det kanske rätt ändå? Vågar jag ens?

Alltså, jag är bara så förvirrad just nu!

Ska ta upp det här på fredag med min terapeut, kanske hon har något bra råd att ge mig.

Så förvirrad!!!
~Bara jag~, ~Familjen~, ~Helt Galet~

~ONT:ONDARE:ONDAST~

Jojjo

Igår slog ett ryggskott till. Hittade övningar på Google som jag gjorde och de hjälpte lite grann. Sen hjälpte min mellersta son mig med lite massage innan han hade träning, det hjälpte en hel del. Dock har jag svimning där mina knutor satt, men värt det ändå.

Idag har jag så ont i nacken så jag har svårt att vrida huvudet. Och vaknade med att mina ”kristaller” öronen är i obalans. Sov med öronproppar inatt, första gången på cirka 4-5 månader som jag använder det igen och då blev ”kristallerna” sura. Så när larmet gick på telefonen höll jag på ramla ur sängen pga yrsel. Det går riktigt bra här just nu! Äldsta dottern fick köra bilen imorse, så pass yr blev jag. Vidrigt.

Har tvättstugan 16-19 idag så det känns ju jäkligt bra att springa upp o ner därifrån med yrsel, ryggskott och nackvärk. Snart bryter jag väl ett ben eller något 🤷🏻‍♀️

Dagen har gått fort. Snart ska alla troll hem från skola igen och kvällsbestyren ska påbörjas. Imorgon tar pappan över och jag flyttar ut.

~Bara jag~, ~Familjen~

Fullt ös~

Jojjo

Idag var planen att städa upp i mitt och E & S rum. Alltså kast trasiga leksaker, pappersbitar, tejprester, månsand och möblera om så att elementet inte täcks av sängen.

Men… Jag fick ihop 3 sopsäckar och sen försvann all motivation. Jag bara orkade inte. Men det blev iaf lite fräschare i rummet. Hoppas att jag orkar mer min nästa gång hemma.

E har haft en kompis här idag. Lilla S fick vara med som o leka, både inne & ute. M drog iväg till en kompis och kom hem vid 18 tiden.

Gjorde pannkakor till de tre små barnen och tonfiskröra med pasta till mig, Stora S & N. E följde med kompisen hem och ska sova där inatt.

Så nu är det bara jag, M, Lilla S & N som sitter i soffan och glor på Sing. Stora dottern drog med Izza till thaien. Så det är väldigt tyst och lugnt här hemma. Tända ljus, ny dammsuget och skurat, avtorkat och känns bara harmoniskt.

Ja, det var idag det. Slut på ord.

Puss