Kategori: ~Bara jag~
Sommarlov~
Ser inte fram emot årets sommarlov. Inte ens litegrann.. Jag vill såklart att barnen ska ha ett magiskt lov med sol, bad, glass, lek & minnen, men med vår situation med storebror så är energin i mig helt utdömd och jag känner panik inför alla dessa lediga timmar.. Hur ska jag kunna hålla koll? Hur mycket ska jag leta? Hur mycket orkar jag bråka, tjafsa, motarbeta hans dumheter?
Har varit sjukskriven för utmattningssyndrom och stress. Nu närmar sig dagen då jag ska ut på golvet igen och jobba. Jag känner en hel del ångest men vill ändå ge det en chans.. Jag vet ju inte om jag inte testar..
Men inte på en enda HEL dag kan jag hålla honom hemma. Hans attityd är i botten. Han gör verkligen allt för att reta upp mig o få mig att helt tappa humöret.. Idag gick han o vråla i Skhlms garage för det att han inte får sin märkeskläder han vill ha.. Men hallå??? Seriöst?? Ska jag köpa dyra märken till en unge som inte sköter det som ska skötas, som använder äckliga substanser, som stjäl och ljuger??? Wtf, hur kan han ens argumentera med så dåligt så argument???
Ikväll är det match, jag har lovat att vi ska se den.. Ham drog hemifrån vid 15:45.. Jag tror inte han kommer hem, fören tidigast 01-02 inatt.. Jag är så jävlas trött. Har knappt sovit 2-3 timmar per natt sen i fredags. Han kommer hem och väcker mig mitt i natten då han tycker det är rimligt att komma hem till.. Jag är blockad i hans telefon.. Jag är så himla less.. På torsdag är det två viktiga möten. Ett som enbart gäller för Noel. Ett för mig & R gemensamt med andra föräldrar till struliga ungdomar.
Nu ska jag njuta av sista kvällen på 7 dagar med mina kids.
Ha det bra!
Hemskt med så kvävande värme~
Ja, jag vet att jag gnäller men det skiter jag i.. Det är så förbaskat kvavt och svetten bara rinner, det är tungt att andas då luften är så tung.. Jag satt och hoppades halva för-/ & eftermiddagen att det skulle braka loss med ett paket och blixt oväder för att få en lättare luft och några timmars svalka. Men icke, de utlovade blixtrarna kom aldrig hit till mig 🤨
Idag har jag haft en del samtal, försäkringskassan (efter många om och men så blev det bra) polisen, ett ”biträde”. Nu är det bokat med besök och förhör nästa vecka. Om det är någon som är nyfiken på vad det handlar om, nöj er med det som står att läsa.. Här.. Vissa saker ska inte ens barn behöva prata eller diskutera kring. Vi har en enormt pressad och jobbig livssituation här som det är, det tär psykiskt på oss alla på olika sätt. Uppskattar all omtanke och goda råd, axlar att gråta mot, men inte utfrågningar..
Idag har jag haft besök, skrattat så tårarna sprutat, till en komedi jag sett förut.. Men att se den med någon som har samma sjuka humor, det är grejor det 😉
Snart är det dags för sommarlov.. På fredag slutar Max skolan. N med.. Ja, nu har inte han någon närvaro, men årskurs 7 slutar.. Det S slutar först nästa vecka. Jag ska sakta kämpa mig tillbaka till arbetet. Hoppas innerligt det ska kännas bra. Har saknat många fina kollegor, det tråkiga är att många slutat och gått vidare till nya arbetsplatser. Så är det inom vården. Enda vägen mot lönelyft är att byta arbetsplatser. Tråkigt, men sant.
GodNatt!
6/6-2021~
Idag ska man våga vifta med svenska flaggan & kanske sjungit Du gamla Du fria.. Men sånt görs ju inte. Sveriges är ett land där svenska flaggan anses vara rasistisk och sången lärs inte längre ut till dagens skolbarn. Jag minns med glädje skolavslutningarna i kyrkan, med massor av syrenblommor, tåg av skolbarn med svenskaflaggan o sen sjöngs Du gamla Du fria, Idas sommarvisa med många andra sånger inne i kyrkan. Det var så vackert. Och så fina minnen. Mina barn vet inte ens vilken sång jag menar när jag frågar och sjunger på den. Det är tråkigt.
Igår var en fantastisk dag. Vi hade premiär på att grilla. Vi grillade lax i foliepaket och marinerad fläskytterfilé. Hade gjort sötpotatis, potatis, palsternacka, morötter i ugn, ett riktigt vitlökssmör, inlagd gurka och picklad rödlök. Det vart riktigt gott. Kenta kom förbi och förgyllde kvällen med skratt. På dagen hade jag gjort en rabarber och jordgubbspaj, den blev väldigt bra den med. Vi satt ute på gården från ca 16-21. Vädret var perfekt. Avslutades i soffan framför en komedi och massa bubbelvatten.
Så igår var det då grillpremiär. Det blev så väldigt lyckat. Idag har nästan hela dagen spenderats på ballen och avslutade med ett glas rött hos C & lite skitsnack. Eventuellt kanske vi drar på en kryssning ihop 🙂 Behöver handla inför min 40 års dag såklart.
Just nu står min mamma och väsnas av bara fan i köket. Hon snackar högt o hon har vattnet rinnande, går igenom kylskåp och gud vet vad!!! Ett jävla liv är det.
Nationaldagen har iaf varit trevlig. Jag är nöjd. Imorgon ska jag hjälpa K med Wi-fi, och hans frisörbesök, lämna och hämta. Man gör vad man kan för en pensionär och dess vovve. Man får hjälpas åt i den mån man kan. Tycker jag.
Så, take care, Du vet aldrig vad som kommer härnäst..
Sommar, sol & rosé~
Nu har jag fått några dagar med solsken och värme! Jag som vanligtvis avskyr solen och hetta har njutit av att vara i solen hos mamma. Dock är jag kraftigt snorig, men vad gör det! Nässpray och lite rosé bubbel så känns livet lättare!
Allt strul som sker på hemmaplan är dagligt påminnande. Ni kanske tror att jag släpper taget om allt strul när jag flyttar ut, men det kan ni bara glömma. Redan på tisdagen, bara 2-3 timmar efter att den barnfria veckan började fick jag ringa till MM, börja inga runt till polare, söka, leta och vara jobbig. För att en viss annan inte ”vet” vad som ska göras..? Jag blir vansinnigt less på att känna att det inte finns ett samarbete som fungerar. Allt ska alltid hänga på mig, eller så blandas jag in. Missförstå mig rätt nu, jag gör min del för att det är min skyldighet. Men, när det är min vecka så behöver inte någon annan kopplas in för att ringa, jaga runt osv. Men när det är tvärtom, så hinner jag inte ens lämna hemmet fören jag måste styra upp saker. Eftersom jag drabbats av utmattningssyndrom och stressreaktion så är jag väldigt skör. Jag är konstant stressad. Jag mår inte speciellt bra. Jag kämpar på så mycket jag kan och lägger egentligen NOLL fokus på min egen återhämtning. När det var tvärtom, gjorde jag allt, för att göra en lugnare och mindre stressad varda för den andra parten. Varför kan inte jag få samma typ av uppbackning??? Är jag så jävla oviktig att man pissar på mitt psykiska och fysiska mående?
Jag behöver få ha ett lugnare tempo när jag är barnfri.. Jag behöver få slappna av. Kunna skita i telefonen några dagar. Ja, den här jävla telefonen som är en hemsk triggar.. Så fort den ringer blir tungan som sandpapper. Hjärtat stannar först för att sedan slå på i ett högre tempo.. Telefonen har blivit en skräck. För varje samtal innebär ofta ett måste, min hjälp, en syssla, en fråga.. Min kropp reagerar utan att jag kan kontrollera den. Och det är så jobbigt. Det tar evigheter för mig att koppla av efter att den ringt.
Igår, medvetet, lämnade jag telefonen hemma. Gick över till C, vi köpte pizza, kollade på film och bara pratade. Sen gick hon o bada, jag låg på hennes soffa och kollade på ”The theory of everything” om Stephen Hawkins.. Hon gick o la sig, jag kollade klart. Det var tyst. Det vart mörkt. Det var jag och teven och ingen telefon. Först var det sjukt jobbigt. Tänkte på mobilen konstant. Rädd för hur många samtal och sms som skulle finnas när jag kom hem. Vid 22:45 såg jag att INGEN hade försökt nå mig… Hur sjukt? Annars låter telefonen konstant. Men just när jag medvetet valt att lämna den, då är det ingen som sökt mig.. Det ändrades idag såklart. Nu är det full gång med att fixa, få ihop ”länkar” och jag avskyr det. Jag gör verkligen det!
Jag sitter o ser ut genom mitt fönster. Solen skiner. Jag vill sätta mig på ballen och njuta av solen. Men jag kan inte. Jag är så stressad redan nu. Har beställt rosé bubbel av en kompis. Jag vill ha bubbel för att få ner min ångest. Kanske kan jag skratta och le lite mera på riktigt då?
Jag är så genom trött. Sovit ganska ok inatt ändå, men vaknade med hjärtklappning och andnöd. Och ren och skär ångest för vad som ska ske idag..
Fy fan för allt just nu! Fy fan för att aldrig ha ett fungerande samarbete. Fy fan för att vara den som aldrig säger Nej och som bara vill göra det bästa för andra..
Kanske ska jag bli eremit? Kan man säga upp sig i ett halvår från allt ansvar och bo i en koja i skogen utan nätverksmöjligheter?? Nej, jag är mamma, den lyxen finns inte.
Byte~
… Då var mamma veckan slut för denna gång.. Och det är med blandade känslor kan jag ärligt säga..
N har varit en extremt svår den här veckan. Han bara gräver ner sig djupare i sin låtsasvärld av välbefinnande och lögnerna går omlott och in i varandra. Väldigt påfrestande psykiskt för både honom, hans syskon och mig. Idag ska han till MM, men han tror det är Bup.. Enda sättet att få dit honom just nu är att inte vara helt ärlig om vilka bokade tider han har och vart.. Tyvärr.. Men för att rädda och hjälpa honom så måste sanningen lindas in litegrann.
Den här veckan ska jag ta tag i träning igen. Känner av mina knän, och har varit lite lat på att satsa på mig själv senaste månaderna. Allt fokus har legat på barnen. Men nu ska jag verkligen tänka på mig när jag är barnfri. Känner av ryggen lite mera nu, och jag behöver få till minst två cirkelpass den här veckan. Till att börja med. En längre promenad ska oxå utföras.. Det är ett löfte till mig själv. Så nu har jag fått ner det i text och därför måste jag nu även göra det!
Idag ska jag nog unna mig ett glas vi på mammas balle i solen! För det är jag värd!
Puss Kram
Att leva med~
Jag tänker att jag ska vara så ärlig & sann jag bara kan och vågar i det här inlägget. –Kanske kan det vi går igenom stötta eller hjälpa någon annan förälder i samma sits??
Vårt ena barn har ”strulat” ett tag. Vi, som föräldrar, har försökt med regler, bestraffningar och belöningar.. Inget har gett någon direkt utdelning.
Nu är det så att inget vi för är tillräckligt. Istället lever hela familjen med en klump i magen och en oro som är ständigt.
N har problem med fel umgänge, droger, attityder, stölder & allt som kommer med att vara ett struligt barn. På det har han sin Adhd som i det här fallet inte är en styrka. Snarare det motsatta. När vi dessutom bor i en storstad så är precis ALLT väldigt nära och tillgängligt. Det finns så många appar för att få tag på precis vad man vill. Alkohol, röka, snus/cigg, tabletter, kokain/amfetamin/heroin.. Det finns precis allt. Du kan tillomed få det utkört om du betalar för det. Så allt är enkelt och tillgängligt.
Det är så mycket jag fått höra och veta om min son den sista tiden som skrämmer mig enormt. Mentaliteten bland ungdomar idag, sjunker framförallt i åldrar, men själva mentaliteten är skrämmande hög och brutalt rå. Fruktansvärt läskigt!
Vi, mamma & pappa, har försökt med allt för att förhindra och sätta käppar i hjulet för honom, försvåra att han kan ta kontakt med fel folk, jaga honom, störa honom o hans vänner, prata, skrika, skratta, gråta, förhandla.. Ja allt.. Vi har försökt flytta honom bort från vår ”ort” men han rymmer tillbaka.
Han är inskriven på Mini Maria. Han har två handläggare på Soc. Han träffar läkare och ssk på BUP. Han ska lämna pissprover kontinuerligt. Han avviker då såklart när han ska dit. Han är riktigt arrogant i tonen mot alla han träffat som arbetar inom sjukvården, beroendevård, psykiatrin, skola, socialtjänsten. Han pissar, inte ordagrant, på alla som försöker hjälpa och stötta honom.
N verkar ha haft de här problemen sen ca 1.5 år tillbaka. Jag, min naiva jävel, misstänkte först för ca 6 månader sedan att något inte stod rätt till. Jag, som dessutom sitter med alla facit och borde veta, hur droger ter sig i människor, har inte märkt något.
Att leva och bo med ett barn med kraftiga problem, med droger & alkohol, är hemskt. Med missbruk, oavsett flytande form eller röka, följer ett beteende som är okontrollerbart. Han stjäl. Han ljuger. Han är aggressiv. Han är manipulativ. Han har stulit av sina syskon. Han har stulit massor av mig. Han har tillomed stulit hemma hos sin mormor. Jag får gå med mitt necessär i handen när jag är boendeförälder. Jag kan aldrig släppa ifrån mig den. Hans syster har fått gömma sina mediciner. Han har stulit hennes 18 års present. Han har tömt småsyskonens spargrisar. Stulit massa receptbelagda läkemedel av oss.
Vi försöker göra allt för honom. För att han ska vilja ändra sig. Göra en egen förändring.. Men här vet jag, oohhhjaaa, att vill inte personen SJÄLV förändra sig, så kommer det INTE att hända. Tyvärr! Jag kan fortsätta störa, jaga och vara jobbig, inget kommer hända om inte han själv är redo att förändra sitt beteende och sina berusningsmedel.
Med detta vill jag även poängtera att jag kommer inte sluta. Jag kommer fortsätta vara jobbig, som han uttrycker det.. Vissa har nog sett att ”jag” skriver på hans Insta, det är ett hövligt effektivt sätt att få kontakt med honom. Han blir så förbannad, eftersom typ hela hans skola ser det och alla hans vänner. Jag kommer fortsätta med alla mina knep för att störa hans beteende.
Ja, han är inskriven på olika instanser för att få hjälp, han har säkert minst 15 anmälningar till Socialtjänsten på sig. Så om Du tänker att du vill lägga ytterligare en, det behövs inte. Ca varannan vecka kommer det in en ny, så den här summan av 15 ökar hela tiden.
Men, att leva med ett barn med missbruksproblem, innebär konstan oro & stress. Det innebär att ditt hjärta går i bitar dagligen. Du tar och famlar efter varje liten ljusglimt och tror på varenda ord som sägs, för att bara sekunder senare inse att du blivit manipulerad. Igen… Och så här är det dagligen. Varje telefonsamtal, varje gång telefonen ringer slår hjärtat dubbla slag, tungan sticker, jag är livrädd för att samtalet ska innebära något fruktansvärt. Så här är det varje dag.
Jag har varit naiv, och mitt råd till andra föräldrar, som känner igen sig, lita inte på ett enda ord som sägs. Lås överlåset på dörren om det behövs. Förhindra och stör ditt barns umgängen. Skäm ut ditt barn genom att kolla alla sociala medier. Rota igenom lådor och säng i barnets rum. Ha aldrig alkohol hemma. Lås in och göm mediciner. Tårar är manipulation. Lita inte till ett enda ord. Droger gör människor opålitliga och de för allt för att få tag i sin berusning. Kopiera alla kompisarnas nummer. Ta kontakt med kompisars föräldrar. Starta ett nätverk med de vuxna. Ta hjälp av Socialtjänsten, Mini Maria (berondecenter) och BUP/Bumm. Prata med skolan, be om hjälp med anmälning till soc. Gör allt för att motarbeta, ge inte dyra saker, för de säljs för att få in pengar. Prata, prata och prata med din tonåring. Du kommer säkert inte få ett vettigt svar, inte nu, men någon gång i framtiden kanske deras sköld brister och Du når fram. Fortsätt bara vara jobbig. Det är din skyldighet som förälder. En väldigt viktig sak är att nätverka med kompisarnas föräldrar. Där får man otroligt mycket information, hjälp att hålla koll, och man känner sig inte lika ensam och maktlös.
Med det här inlägget har jag försökt att vara så öppen jag kan, om hur vi har det just nu. Det är långt ifrån hela sanningen om allt som sker, utan inlägget är väldigt putsat, men jag vet att många undrar, och jag har inte riktigt styrkan att verbalt berätta hur vi har det.
Hos mig har det här utlöst en akut stressreaktion med ökad panikångest. Att jag har PTSD i grunden är inte till hjälp. Jag har utvecklat triggers mot ringsignaler. Där kan jag få panikattacker. Jag tål knappt ljud längre. Jag hatar starkt solljus. Jag är konstant på högvarv. Jag sover aldrig helt, väldigt ytligt. Är konstant trött. Jag har helt tappat minnet. Minns inget längre. Glömmer bort allt om det inte skrivs ner på en gång. Jag är för stressad för att kunna sitta vid matbordet o äta. Oftast fastnar mina ord i halsen.. Svårt att få fram det jag vill.
Jag ser mina andra barn gå med oro och ångest och det ilska i ögonen, pga sin brors beteende. Det är inte okej. Dom mår otroligt dåligt av sin brors beteende, i en familj drabbas alla. Jag vill ge dom all min kärlek och uppmärksamhet, men när ett barn ger ett negativt beteende så innebär det att jag måste lägga mer än vad jag orkar på att försöka ha koll på det barnet. Det drabbar hans syskon. Och det är så jävla fel!
Jag har varit sjukskriven ett tag nu. Ska försöka återgå till jobbet om några veckor. Det är med båda glädje och skräck. Igår blev jag död för mig själv, när jag inte kunde återberätta något jag gjorde bara 30 minuter innan.
Nu har jag iaf försökt att låta er som läser lin blogg få ta del av hur livet hos oss är. Till viss del. Jag vill även förtydliga att vi har hjälp från många olika instanser och myndigheter, vi gör vad vi kan som föräldrar, vi pratar med N, jag har grym kontakt med N’s rektor och resurs. Men just nu är det inte tillräckligt.
Jag har därför gått till sista steget. Ansökt om att få Behandlingsfamilj till honom. Han ska inte vara med sitt umgänge eller i Stockholm. Jag fattar det nu. Och, ni som känner mig, vet att det här är det absolut SISTA jag vill, men jag ser ingen annan lösning.
Hoppas någon hittar stöd i den här texten. Och ni som undrar, fått några ”frågetecken” uträtade.
Ta hand om Er!
Brorestoren~
Varför kan det inte bara få vara bra ett tag? Åtminstone ett par dagar.. Helat en vecka!! Eller gärna för alltid!
Nu har bror åkt på en ny infektion av något slag i kroppen.. Sist var det riktigt illa och fanns en risk att ryggraden kunde nåtts av infektionen. Tack o lov så hann den inte dit! Nu har han återigen samma symtom med extrem smärta i kroppen.. Livrädd att han ska åka på sepsis.. Fattar inte varför hans kropp drabbas av så sjuka infektioner hela tiden? Känns som att det bara gått fyra veckor sedan han avslutade sin 12 veckor långa antibiotika kur.. Så blir han såhär dålig igen.. Nu är han på väg till SÖS iaf & jag hoppas de tar in honom snabbt samt kollar blodprover och blododlingar direkt.. Såhär ska han inte behöva ha det. Jag är väldigt orolig för honom. Det känns inte bra.. Känslan är… konstig.. Må allt gå väl, snabbt omhändertagande av min bästaste brorestoren ♥️ Starkt av dig att du åkte in!!
Och 🌞 tittar fram lagom till att vi tar helg! Känns faktiskt riktigt härligt. E & S är nere på gården och gungar, jag har fixat sötpotatis, potatis och morötter på en plåt som ska in i ugnen snart. Sen ska det stekas kyckling och korv och till det en helt superb PÅS BEARNAISE!! Jajamensan, riktigt lyxigt må jag säga, haha..
Nu blir det en kvart på ballen innan fågelfan ska tillagas..
Nedräkning~
Då var det dags att börja tänka på återgång i arbete.. Första tanken var bara ren och skär panik.. Men när jag landat i tanken så kändes det ganska ok. För att bara 10 minuter senare bli kaos i hjärna & hjärta.. Men jag vet att jag måste prova. Jag har min läkares stöd, skulle det bli värre, så gör det inget. Men att testa är bra. Och jag håller med om det. Psykiskt är det bra. Däremot, min sämre egenskap då, kan det slå ordentligt mot min självkänsla om jag inte skulle klara av det. Men jag vill innerst inne försöka. Det vill jag verkligen. Så jag försöker ha ett öppet sinne och slappna av och ge mig själv positiva tankar och pusha mig själv. Jag ska göra mitt yttersta! Hoppas att min kropp gör det som är bäst för mig.
Idag är alla kids iväg till skolor och förskola. Så jädra skönt! Faktiskt! Att jag bara har haft mig själv att tänka på, kunnat fortsätta på min diamond painting, plockat lite, kört diskmaskinen. Det är så skönt. Solen börjar titta fram ute vilket är härligt efter en vecka av ösregn. Ska ta mig iväg till Lidl o köpa kattsand och mat om ett tag. Innan det är dags att hämta hem trollungarna.
Nu ska jag njuta av att kolla på en dålig komedi och ett gott äpple.
Ha det bäst!
Himmel, regn & sol~
Har fått ett intresse av att titta på himmeln och molnen. Som vackrast när det är regn på g och man riktigt kan se i fjärran vart det öser ner. Magiskt vackert tycker jag.
Den ⬆️ tog jag på en kvällsis med Zirpan. Det låg regn i luften men här krigade solens strålar bakom molnen och det såg bara så magiskt ut. I fredags så såg jag hur regnet bara öste ner en bit bort, men det var helt torrt i mitt område, hann såklart inte få fram kameran i tid, det hann börja åska och blixtra och helt plötsligt var det ett oväder över mig. Jag satt hundvakt åt en granne, men den lilla hunden brydde sig inte ett skit om mullrandet utanför. Jag tände lite ljus på hennes vardagsrumsbord och öppnade balkongen, så jag verkligen kunde höra spöregnet, och kollade på dokumenten om ”Cher”.. Hur mysigt som helst! Däremot lyckades jag ta en bild efter ovädret lämnat mig..
Innan var det nästan som mitt i natten ute, riktigt mörkt, men så fort regnet dragit förbi och de gråa molnen lättat så såg det ut såhär.. Så synd att jag inte hann fota när det var som mörkast & blötast.
Idag har jag diskat upp i köket, städat och torkat av alla ytor. Eftersom jag ska hem imorgon vill jag såklart lämna det rent o fint efter mig. Ska försöka plocka lite i mitt rum och få extra fräscht till nästa gång jag flyttar in här.
Kan säga att det börjar bli sjukt påfrestande att bo hos sin mamma varannan vecka när man är vuxen. Fan vad jag skulle vilja ha min egna lägenhet. Så att jag varannan vecka kan ta hem kompisar på middag, filmkväll, vinkväll med Tessa, eller bara vara ensam och inte ha en enda jävel runt mig. Det skulle vara så skönt. Och jag tror verkligen att jag skulle behöva det. För mitt psykets skull och för att kunna läka. Nu har jag en plan, för min nästa barnfria vecka och jag ska faktiskt testa och se hur det kommer funka. Sen runt midsommar drar mamma till Åland i 2 veckor så just midsommarveckan, då har jag barnen, då planerar jag att vara här med dom, för det är så mycket enklare att släppa ut dom o leka i parken bakom mammas hus, då ser jag dom från köksfönstret och hör dom, medans jag fixar mat. Det är väldigt skönt oxå att det är en ”återvändsgata” in i mammas bostadsområde, så inte alls lika mycket biltrafik som det är nere hos mig. Vilket gör att det är lättare att ha barnen ute och leka.
Den här veckan gick först såååå långsamt. Men så fort fredagen passerat har dagarna bara sprungit iväg. Jag har ändå gjort grejer, för mig själv enbart, som har varit givande. Men har såklart lyckats bråka med någon oxå, men det är löst nu.. Eller egentligen var det inget ”bråk”, mera tjafs, och missförstånd. Jag kan ha svårt för människor som är ”socialt inkompetenta”, vilket säkert låter knasigt med tanke på min egna npf-diagnos, och att jag själv kan ha svårigheter inom många områden.. Men just det sociala, både i samspel och i olika koder, som vad man kan säga och vad man inte kan säga, är saker jag har fått träna upp. Jag har fått jobba hårt med att förstå att vissa saker kan vara otroligt elaka och kränkande, och det har jag fått jobba med mycket. Visst kan även jag göra fel, det kommer ”grodor” som borde hållits inne, då får jag stå mitt kast och göra rätt. Men först får jag gå igenom det några gånger med mig själv för att fatta vad jag gjorde fel. Inte alltid lätt med sociala koder/samspel/bitar.. Men med en jävla massa jobb så kan även jag fungera med de bitarna utan större problem. Bara jag tillslut inser och rättar till det jag orsakat.
Men, så finns det en, som inte överhuvdtaget, fattar eller har de här sociala kompetenserna, som antagligen inte ens vill lära sig dom. Som är enormt själviskt & har noll koll på vad som sårar andra, och den blev det problem med. Måste dock säga att den även chockerade mig dagen efter genom att Be om Förlåtelse.. Så redan ett dygn senare hade ändå poletten ramlat ner och förstod att den gått för långt. Jag blev mäkta imponerad. För det trodde jag inte. Kanske har jag påverkat personen med hur jag tänker när vi haft vissa diskussioner? Eller har jag öppnat upp den ”empatiska” sidan?
Till alla som nu tror att jag skriver om en från det motsatta könet, så stämmer det såklart! Nu tror Du säkert oxå att det är en ”ny” flinga till mig, men där kan jag göra dig besviken och säga att så är det INTE. Jag har fått kontakt med en gammal vän, som jag en gång i tiden pratade väldigt mycket med, som jag har en väldigt ”lång tillbaka i tiden”-vänskap med, som jag har både skrattat & gråtit med, haft hemligheter med, alltid haft grymma samtal och diskussioner med och som har varit en väldigt viktig och stor del av mitt ”tidigare” liv. Och det är med glädje som vi börjat prata igen. Så även om det är en penis bärare, så är hans intresse inte åt mitt köns håll, haha, den kan ni ju fundera över om ni vill 😇😅
Man kan alltså ha vänner av det motsatta könet utan att för den delen behöva ha haft sex, ha en sexuell relation, vilja skapa en intim relation. Det går faktiskt! När jag var yngre hade jag nästan bara killkompisar. Min absolut närmsta bästisar var 3 killar & 1 tjej. Att hänga med majoriteten killar är så mycket mindre komplicerat än vad vänskap med tjejer är. Killar snackar inte lika mycket skit. Det blir inte samma typ av intriger i kompisgänget. Allt är så mycket enklare och rakare. Vilket är väldigt skönt! Nu, i dagsläget, har jag min närmsta vän, hon är en tjej, men hon och jag är som gjorda för varandra och där är det inte heller komplicerat, blir aldrig några missförstånd, inget skitsnack. Sen har jag snoppbäraren som jag fått kontakt med igen.. Självklart ändras ju människor, men än så länge är det ganska kul och roligt att ha fått kontakt.
Nu fick jag tömma mitt huvud igen, på ord som bara trängts där inne, så nu kanske jag kan få lite tyst i huvudet några timmar..
Ha det fint!
~Alltid En Diva~ 