Kategori: ~Bara jag~

~Bara jag~, ~Helt Galet~

Färgat~

Jojjo

Har varit så sugen ett tag att färga håret i två olika nyanser. Tittat på både TicToc och Instagram efter inspirationsvideos och bilder. Jag gillar just kombon rött och svart.

Nu har ju inte jag så långt hår, men tycker det är så himla snyggt!

Så igår köpte jag blekning från Dollarstore. Eftersom jag har mycket svart/brunt/rött i mitt hår efter färgningar så behövde jag bleka upp mitt underhår ca 4-5 nyanser. Fick ha i blekningen i två omgångar. Ville inte bleka sönder håret så körde bara med det i i ca 15 minuter, tvättade ur och fönade torrt sedan i med det sista lika länge.

Första omgången med blekning
Andra omgången (står o lagar sushi samtidigt)

Sedan kastade vi i en röd färg, även den från Dollarstore:

Jag fick upp min hörntand från väldigt mörkt till mitten av exemplet på förpackningen.

När det röda var i passade jag på att färga utväxten uppe på huvudet, alltså överhåret. Lät det sitta i 30-40 minuter och sköljde. Var lite osäker på om det röda skulle bli skarpt med tanke på att jag inte ville överdriva just blekningen och förstöra mitt redan slitna hår..

Men attans så nöjd jag blev med resultatet.. Det blev riktigt coolt och jag är så nöjd!

Precis tvättat ur och fönat..
Resultatet! Trist bara att mitt hår är slutet, det gör sig inte rättvisa på bild. Men när jag har i olja och fönat med rundborste så blir det så snyggt!

Jag älskar att experimentera med hår. Tycker färg är kul! Helst skulle jag vilja dela håret i bena och färga vardera sida i olika färger, men kanske måste dämpa mig lite och inse att jag är liiiite äldre och inte 20 år..

Men, mera färg åt folket!!!

Ha en fin dag!

~Bara jag~, ~Känslan idag~, ~Varför~

Tankar och känslor~

Jojjo

Många vet hur jag växt upp.. Många vet att jag känner väldigt starkt för barn och ungdomar som lever med utanförskap, både i familjen och i det sociala sammanhanget. Jag är mån om att alla barn och ungdomar ska bli sedda och hörda, bli behandlade med samma respekt som vuxna kräver.

Därför kommer det här inlägget handla mycket om just sådant.

” När jag ser dig, dina stora ögon som är så vackra, men där inne finns en osäkerhet och en otrygghet som jag önskar jag kunde trolla bort. Jag önskar din blick var lika knivskarp som din personlighet och att du blir behandlad så som du förtjänar. Ofta, speciellt sista månaderna, har jag sett hur många vuxna i din omgivning behandlar dig illa. Även de vuxna som ska vara ditt bollplank, som ska älska dig utan gränser och vara intresserad av hur Du mår och lyssna på sig när du pratar. Även dessa vänder sig ryggen. ”Du är ju jobbig… Du kräver liiiiite mer än det ”normala”.. Du blir varken hörd eller sedd… Ingen kramar dig eller ringer dig.. Och jag blir vansinnig ända in i benmärgen.

Alla är så olika. Alla har olika förutsättningar att lyckas med olika saker. Vissa glider genom livet utan minsta motgång eller problem. Vissa är bara väldigt bortskämda och naiva och gråter för att de inte har rätt kläder eller får det de pekar på, och Ja, det är ju deras främsta motgång.. Vissa väljer fel väg, slår sig tillbaka, men får inte den uppbackning av sin familj eller andra som de faktiskt förtjänar. Och här ger många upp. Varför kämpa om ingen ser och stöttar dig?

Men inte Du.. Du fortsätter. Du ger dig inte. Och jag ser dig. Jag hör dig. Jag älskar dig, jag vill dig det bästa. Jag kramar dig. Jag skäller och blir arg såklart, men det är ett av mina sätt att ge sig vägledning i livet. Jag är en vuxen. Och oavsett vilket är band jag har till dig så är det mitt ansvar att finnas vid din sida. När en/flera andra vuxna bara ”gottar” sig i det som varit kring dig, men inte är villiga att ta kontakt, erbjuda dig en plats, frågar efter dig, blir jag ledsen. Och jag vet exakt vad du känner.

Jag har varit osynlig. Jag blev inte sedd alls. Och de som skulle vara min trygghet lös med sin frånvaro. Därför tillåter inte jag att det ska bli samma för dig. Jag kommer aldrig vika en centimeter från din sida. Oavsett vad du gör. Jag hör även det du inte säger, jag känner det du inte visar & jag vet hur liten och oviktig du känner dig.

När man inte ens har sin familj att gå till, vem har man då?? Tänk på den..

Jag vet inte om ni som läser min blogg har sett att det finns en kolumn där det står ”Meny”. Om ni klickar på den, finns det en webbplats sida som heter ”Jag kallades Den Där”. Och där har jag skrivit en historia om ett livsöde. Jag kanske kommer ångra att jag nu delar med mig av den sidan, jag har inte velat göra det innan. Men känner nu att det kanske är dags att våga visa verkligheten i den historien. Allt är fritt att tolka i betraktarens öga. Men ALLT som står där ägs av En Divas Blogg och stannar där. Läs, men kopiera INTE och DELA inte!

Men lite där går hand i hand med hur jag ser på dagens vuxna som ska stötta och finnas för dagens barn och ungdomar. Att det inte ändrats på 40 jävla år är skrämmande.

Jag har alltid haft en stark känsla och ett band för att ens familj ska vara ens säkerhet. Oavsett relation så ska man veta att är det något kliver Familjen fram. Och då ska man inte behöva ha familjemiddagar varje söndag, prata i telefon dagligen osv, utan när det gäller är Familjen alltid där!

Och så väljer jag att leva. Jag väljer att alltid finnas för Familjen och närmsta vännerna. Skulle min bästa barndomskompis ringa, som jag inte träffat nu på 6-7 år, men som jag ändå har ett band till, och behöva mig då ställer jag upp direkt. Skulle svägerskans barn ringa så finns jag där. Skulle min ex-man behöva mig så finns jag här. Jag finns alltid. Mina brorsbarn: finns här.. Oavsett hur tät kontakt vi har. Har man en plats i mitt hjärta då stannar man där för alltid, tills du bevisat motsatsen och förtjänar att slängas ut. Men då gör jag valet att kapa vårat band, men är man älskad av mig så ställer jag alltid upp på bästa sätt.

Varför gör inte flera det? Varför finns inte flera för andras ungdomar? Det är så viktigt att alla hjälps åt. Och idag är kärlek så himla osynligt. Men ändå så viktigt!

Nu har jag fått skriva av mig. Har grubblat och drömt om detta hela natten och behövde då skriva av mig alla tankar och känslor.

Nu kan jag andas igen..

~Bara jag~

Del/heltids mamma~

Jojjo

Senaste 4 veckorna har min äldsta son bott med mig. Och jag är inneboende hos familjemedlem pga pågående stambyte på hemadressen.

Så han bestämde direkt att han ska bo med mig. Jätte mysigt såklart. Speciellt de veckorna när det inte alla barn hos mig. Får lite kvalitetstid med honom som varit sällsynt senaste 2,5 året.

Och jag tror han behöver mig just nu. Han har utvecklats så mycket på egen hand och egen styrka. Han har brutit ett beteende helt självmant, bytt ut det umgänget som enbart var problem och fel för honom. Börjat hänga med bra kompisar igen. Han är Negativ på de testerna han tagit. Och detta har han gjort själv. Dock har han drabbats av sjuk ångest med inslag av panikattacker. Jag kämpar med att BUP eller Mini Maria ska hjälpa honom med ångestdämpande medicin, men som väldigt ofta vill alla olika myndigheter skicka remisser fram och tillbaka. Från att ALLA kände en sådan oro kring min son, till att ingen av hans läkare där han är inskriven vill hjälpa honom. Nu när han verkligen behöver det som mest. Han har visat att han vill förändra sig själv. Han har bevisat att han kan. Nu när andra symtom uppträder och han behöver deras stöd på annat sätt då blundar de och skickar remisser hit & dit.

Om två veckor ska han tillbaka till TB-skolan. Då har han gått 4 veckor på Skolakuten och det har varit så bra för honom. Han har lärt sig räkna matematik, han älskar visst att läsa böcker, han går sina dagar, han jobbar varje lektion, han har ett fantastiskt stöd av mentorerna och kuratorn där. Det har höjt hans självkänsla och NOEL har fått bevisat, både för sig själv och andra, att han k a n massor, med rätt stöd och tålamod. Och att jag har ett barn som gillar att läsa böcker, det var en ”aha-upplevelse” så nu måste jag införskaffa böcker som han gillar. Jag är stolt!

Min oro kring att gå tillbaka till TB är mest kring hans ångestproblematik. Skolan är mycket större. Många många fler elever. Flera störande moment. Mera vänner.

Varför gör sjukvården kring ungdomar med NPF diagnoser så här? Att avsluta en medicinsk behandling kan de göra på 2 sekunder, men att stötta och vara snabb med ny medicinering när det är akut, då sker ingenting. Jag vet inte hur många gånger jag pratat med BUP. Och Soc via MM, sköterskan på MM, vanliga Soc. Även kopplat in primärvården i det här. De är villigare och mer taggade att hjälpa än vad sjukvården som ska vara anpassat till hans diagnoser är… Sjukt eller??

Idag har jag och Pigglet tvättstugan. Nu väntar vi på sista maskinen som ska hängas, sedan ska allt torka och vikas. Ska köra ner Piggis, Ziri och rena kläder till pappan vid 16-17 tiden. Pigges dagis ringde idag och frågade efter honom. De har saknat honom under veckan. Han har haft envis o jobbig hosta så jag har haft honom hemma. Så länge han inte springer så hostar han inte, men på dagis kommer han att hosta, just pga lek o rörelse. Men imorgon ska han få träffa sina kompisar igen. Tror han längtar.

Jag vet inte vad jag ska göra under min lediga vecka.. Men borde försöka ta mig till Vip och byta däck på bilen. Trött på pyspunkan nu. Måste åka o pumpa däcken var tredje dag ungefär. Tröttsamt i längden. Har värsta snygg-däcken liggandes så nu ska de få hotta upp min sketna gamla S80. Dock tror jag inte den håller ens året ut. Den har börjat strula när man startar, instrumentbelysningen lever sitt eget liv, hastighet-bensin-värme mätarna lever sitt egna liv och kan börja dansa HipHop rätt som det är. Så ny bil behövs. Trodde jag skulle vara prioriterad till förtur på köp av en bil, men icke sa nicke. Jag trodde nog att man tycker att barnbarnen är viktigast och då även ha en bra och säker bil. Så nu får deras pappa köra och skjutsa, ta läkarbesöken och möten som kommer. Jag kommer stå utan bil och kan då inte åka på möten osv. Någongång kanske jag kan låna bil av min mamma, men då hon jobbar och inte är pensionär så är det väldigt svårt.

Kollat begagnade bilar, men känns väldigt otryggt att köpa av främlingar när jag vet vad det jag kunnat köpa.. Men men, sånt är livet.

Man ska inte separera, för gör man det så är man inte så viktig längre. Även fast man är mamma till barnbarnen och har en bra relation med sin ex-man. Nope.. Nu lär jag väl inte vara välkommen att Fira Jul med familjen längre. Nu är det min vecka under Jul så jag får helt enkelt skapa nya traditioner. Jag lyckades ganska bra med Midsommar, barnen var iaf nöjda och glada även om det var annorlunda från vad de är vana vid. Så jag kan fixa en JUL oxå!

Nu gick larmet för tvättstugan!

Tjolahopp och Hej!

adhd, ~Bara jag~

Äntligen~

Jojjo

Var länge sen, med tanke på mitt yrke, som jag hade gelé naglar. Köpte på mig lite Poly gel nyligen och idag tog jag mig både tid och ork o byggde en hand. Jag är ju tokig i color changing lack och shellack så har en del sen innan.

Den här skiftar mellan ljust rosa till stark rosa, vidare till stark cerise och över till klarröd, sedan mörk röd över till lila. Jag älskar just att vid kyla är den mörk & värma ljus.

Dock ångrar jag mitt färgval nu, eftersom jag är galen i blått borde jag såklart valt just blått. Eller den som går från vitt till svart. Den är grymt cool.

Idag har varit en emotionell Berg & dalbana.. Kan inte riktigt sätta fingret på varför, men en jobbig dag psykiskt. Ändå har jag träffat min bästa TEssA, umgåtts med Sara o sällskapat till Bumm. Haft Pigglet hemma och han är ju oftast bara så mysig och snäll.

Imorgon ska de till sin pappa.. Jag längtar efter att få sova (förhoppningsvis) och stärka mig till nästa vecka.

Att bo hemma hos sin mamma är enormt påfrestande. Jag har enormt svårt att vara tyst när jag tycker något är irriterande eller ”bara” fel.. Och min mamma är just nu, skit jobbig.. Enligt mig vill jag tillägga. Men dels har vi aldrig ”bott tillsammans”, hon har faktiskt noll förståelse för hur livet med barn ser ut. Jag tycker hon lägger sig i saker som hon inte har att göra med. Säger saker på ett sätt som inte är ett sätt jag skulle valt.. Aahh, men ni fattar kanske.. Det är enormt påfrestande och jobbigt att inte få bo i sitt eget hem när jag har mina barn, och nu bott ca 4 veckor hos mamma. Och hennes val av inneboende är inte något jag själv skulle valt heller. Där har jag gått i klinch med G x-antal gånger. Och han gnäller, påpekar, blandar sig i.. Ändå har han alltid rätt, enligt vissa.

Som sagt, en svårighet för mig är just att vara tyst. Kanske ska kolla om det finns någon behandling eller program att gå när man inte vet när det är dags att vara tyst..? Eller klippa av tungan?? Kanske är enklast!

Jag vill ut i skogen. Plocka svamp. Gå och bara koppla av i en värld av träd och löv..

Jag vill bort! Långt LÅNGT bort..!! Jag vill vara ensam men ändå inte! Jag vill kunna sitta i en soffa med en stor skål popcorn och mysiga i en filt utan massa katt/hundhår.. Jag vill kunna kolla på exakt den filmen jag känner för, eller byta film mitt i om det känns bra.. Jag vill verkligen bara bort..!

Ta hand om er!

~Bara jag~

Fotboll~

Jojjo

Började dagen med att åka o kolla när brorsonen spelade match mot Hammarby på Vårbergs Ip. Hans lag (oxå Hammarby) vann med 8-3. Riktigt intressant match!

Efter det var det hem till ”Gösta” och Derby på tv vid 15:00. Blev inte vinst till mitt älskade Djurgården dock.

Är så vansinnigt trött. Inte sovit mer än kanske 1,5-2 timmar inatt. Kunde bara inte somna. Trött som fan. Ont i huvudet. Känner mig helt utsliten. Irriterad och allmänt låg.

Imorgon ska jag åka med stora S till Bup i Huddinge. Även träffa upp Tessa..

Nä, nu sa hjärnan upp sig helt..

GodNatt..

~Bara jag~, ~Familjen~

Morgonpromenad efter att ha lämnat 2 små troll~

Jojjo

Stressig morgon, som vanligt. Alltid komma iväg i sista sekund är inte roligt. Men det är så livet är med utmattning, dålig sömn, många barn och jäkligt dålig på att planera mina timmar och minuter.

Idag fick E gå tillbaka till skolan. Mycket bättre i luftrören. Lilla S är hemma någon extra dag. N kom iväg sent, han är så himla svår att få upp på morgonen.

Jag och Lill-S tog Virpan på en lite annorlundare promenad. Upp på berget bakom mammas hus. Aldrig varit där förut men jäklar vilken utsikt.

Finns en supermysig koja där uppe, säkert många barn som har skoj och leker där.

Nu intas kaffe, ryggen skriker av ONT, och jag har fått ”höst-allergi”.. Jag kallar det så, för så fort det blir kyligare, löven trillar av grenarna, allt börjar ruttna, då får jag snuva, kli på hela kroppen, svullna ögon. Så nu har jag börjat med antihistamin och hoppas symtomen lägger sig inom några dagar. Älskar hösten, men hatar allergin.

Ha en fin dag!

~Bara jag~

Mini-semester~

Jojjo

Varit på kryssning med C. Jag med lite ”båtfobi” klarade av kryssningen utan ångest. Men kanske hjälpte vinet till 🤣

Den här människan hittade vi i korridoren! Hysteriskt roligt sätt att ta sig fram på 🤣

Nanne Grönwall stod på scenen, det var lite kul! Hon har en grym stämma den lilla kvinnan..

Förra veckan var så fullbokad med möten osv, kändes som att hela veckan gick ut på att passa tider, stressa runt hit & dit. Så lagom till att jag har ”koll på tiden” och känner att en vecka av lugn kommer, ja då är det ”min barnvecka”.. Jag har dock saknat mina små troll. N har bort med mig i två veckor, så barn har jag ju hela tiden, S har kommit förbi o hälsat på, men de tre små har jag saknat. Så ska bli roligt att hämta dom imorgon och få kramas lite!

Allting går vara så fort nu. Veckorna springer förbi.

Jag längtar tills stambytet hemma ska bli klart, jag saknar min soffa och min säng! Att vara vuxen och bo inneboende hos sin mamma är inte alltid en höjdare. Det går en stund, men i det långa loppet är det ganska påfrestande.

Igår kväll hade jag tvättstugan. Så är redo för barnen med rena kläder som väntar på dom!

Nu är det härligt med en ny vecka som väntar, lite rutiner, kanske ett par promenader för att rensa kroppen på skit och bli starkare.

Kram på Er

~Bara jag~

En dag i skogen~

Jojjo

En kortare tur blev det idag. Med Tessa & Noel. Hittade lite svamp oxå. Det har verkligen blivit kallt ute. Men ändå skönt att strosa. Fick inviga min svampkorg!!

Har sådan huvudvärk och känner mig nere, tror det är månen som jävlas, det närmar sig fullmåne igen. Var på Dollarstore som hastigast idag, köpte nya deodoranter och strumpor till de yngsta 3 små trollen. Jobbigt under stambyte att leta strumpor konstant, så köpte så jag har till dom hemma hos mamma under mina veckor. Köpte nytt bubbelvatten från Lidl oxå, hittade nya träningskläder, så efter jag fått hem barnen ska jag ut och träna i trappan tänkte jag. Måste försöka träna upp benmuskler och lite flås.

Hade tid med vc idag. Sjukskrivning förlängd. Väntar remiss till Kris & Trauma Center. För min PTSD. Känns ändå som något jag ser fram emot även om det troligtvis kommer att bli tufft. Kan tänka att jag psykiskt kommer bryta ihop innan jag kan byggas upp igen. Men det kommer nog vara värt det.

Idag var Noel som sagt hemma. Han hade ont i nacken efter att ha sovit på soffan. Imorgon ska han till Skolakuten igen! På onsdag är det två möten på Soc, kl 10 och 13:15. Får se vad som kommer ut av de mötena.

Ja, det är väl bara kämpa på och börja fixa för att åka o hämta trollen.

Tjolahopp

~Bara jag~

GAAAHHHHHH~

Jojjo

Just nu är jag riktigt ilsk på MM!! Försökt få tag på ssk sedan en vecka tillbaka. Har ringt och messat om vartannat sedan 9:45 idag. Vi hade en telefontid bokad 9:45, men tror ni hon ringt!???

Här gör skolan och mentorer, elevassistenter ALLT för att hjälpa och stötta min son i hans nya liv, men inte fan kan BUP Skhlm eller Mini Maria ställa upp!!! Alla skyller allt ifrån sig, ingen vill ta ”det eller det” ansvaret.. Och tänk då, att dör bara knappt 5 månader sedan ville Mini Maria SKRIVA UT NOEL helt o hållet! Idag är de så ”oroliga” för honom, men ingen pratar med mig! Hans egen mamma! Som ringer och ringer och ringer hela tiden! Jävla piss myndigheter att kunna skita i det ansvaret som är viktigast, att prata med tonåringen och föräldrarna!

Nu har jag ringt vc, hoppas på hjälp därifrån. Varför ska vi ha både BUP, Soc & Mini Maria, när ingen vill samarbeta mes Familjen och barnet???

Jag är otroligt jävla arg just nu!!

Jag känner mig så maktlös. Jag ser hur min sons ångest eskalerar och förvärras, hur han kämpar. Han är drogfri. Han VILL klara av skolan. Han ser fram emot Skolakuten. Han känner glädje inför allt det ”nya”, men så slår ångesten till och han blir såklart paralyserad.

Min rädsla är, att får han inte medicinsk hjälp, kommer drogerna locka in honom igen. Då fanns inte ångest. NU FINNS ÅNGEST!

Hur kan jag lättast hjälpa min son? När alla instanser VÄGRAR hjälpa honom eller mig..?

~Bara jag~, ~Dagligt~

Något varje dag~

Jojjo

Ni som tror att vara sjukskriven innebär vila, återhämtning, träning, ta igen sömn, osv, THINK AGAIN!!!!

Denna vecka har varit full av möten. I måndags 8:30, i onsdags 8:30.. Gällande N. Idag 14:15 ska vi till hans tillfälliga skola. Ser fram emot att få se och höra hur de jobbar där, undrar lite hur planen är att få honom till skolan, när avståndet ökat drastiskt. Ikväll kl 19 ska jag tvätta.. Orkar inte men nödvändigt.

Det är jobbigt att bo med barnen hos min mamma. Men skulle inte orka bo i byggdamm och hantverkare som jobbar, inte ha toa eller dusch, inte ha rinnande vatten.. Då är det såklart att föredra att bo här. Men den ena vuxna här, driver mig till vansinne. Han är sur o grinig, hatar mina djur, måste kommentera på onödiga saker. Jag är inne i en kraftig brand pms period just nu så ”Glad & trevlig” finns inte i min personlighet just nu.

Jag sover som en jävla kratta. Jag har sammanlagt sedan i söndags sovit En hel natt.. Jag kommer inte till ro. Jag är spänd som en fiolsträng konstant. Jag har ont i kroppen, ont i nacke o axlar, känner mig extremt äcklig och ful..

Jag har försökt att öka på motionen den här veckan. Finns en riktigt bra trappa utanför mamma, den försöker jag att gå i varje dag. Det är ca 40 steg upp, och tanken är att jag ska springa i den. Uppför och gå nedför. Men försöker börja långsamt o sedan öka på.

Igår blev jag så jävla sur, tydligt tecken på pms, när mammas lilla katt ska hoppa upp på köksbordet och misslyckas och drar ner tidningen med all svamp jag plockat i golvet.. Jag blev rosenrasande inombords och kunde inte dölja det. Fattar väl såklart att katten inte menade det, men jag blev sur ändå. Jag ville koka katten och mata hunden med henne… Nä, inte riktigt kanske, men du fattar kanske vad jag försöker komma fram till.

Jag vill ut i skogen igen. Jag vill bara gå och gå och gå… Andas friskluft, filosofera utan att ändå behöva tänka, krama ett träd, sparka på en stubbe, leta efter tomtar och troll… Ja, det vill jag göra.

Alla andra, okej NÅGRA, runt mig är så fulla av äckel energi och vill åka till parker, badhus, nya jätte-lekparker/äventyrsbanor, och jag vill egentligen bara för skrika Nej!!!! Men då blir mina barn drabbade av det och det vore egoistiskt av mig. Jag ska inte vara negativ. Men just nu är jag väldigt N E G A T I V….

Jag vill ha vin! Massor av vin! Inte bli full egentligen, bara sitta och mysa i en stor stickad tröja, tända ljus, mysig film, ett/två/tre glas (flaskor) rött vin 🍷.. Skojar om mängden om inte det får fram. Är både ironisk och negativ: blivande komiker kanske..?

Imorgon har jag dessutom lovat att åka med äldsta till DS & fixa lite till L.

Jag skulle vilja kunna ta ett piller varje dag som bygger upp självkänsla, tar bort alla negativa tankar, får kroppen att slappna av, men skärper sinnena och ökar på prestationen, får en att känna genuin äkta glädje, ökar kreativiteten och tålamodet, får en att djupandas varannan timme, ger en pigga ögon och rosiga sinnen, låter kroppen somna på 5 minuter och sedan sover i 8 timmar helt utvilad och full av energi!!

• Finns det något sånt????

Kram Kyss ”Kolsyra” Knopp Kropp… Divan