Etikett: ptsd

adhd, ~Bara jag~, ~Familjen~, ~Hysteriskt~, ~Varför~

”Ledig dag= Städa,diska,plocka,tvätta,damma,handla”~

Jojjo

Börjar lite smått ledsna på varannan–vecka livet i mitt hem. Jag städar och fixar så det är helt rent och fräscht när jag går på tisdagar och R ska ta över.. Glömt en soppåse någon gång, men annars är det rent på diskbänken, rent på golv och toaletter, renbäddat osv. Nu måste jag tyvärr göra exakt samma sak när jag kommer hem tisdagen efter. Frågar mig själv VARFÖR det är så, och svaret jag kommer fram till är, ”det är så det alltid varit”.. I 20 års tid har jag tagit huvudansvaret för städning. Så varför blir jag ens förvånad?

-Jo, för att delvis så trodde jag att när man ”SEPARERAR” så betyder det att man då tar fullt ansvar för barn och hem den veckan man är i FÖRÄLDRATJÄNST, och då innefattar det städning, mat, tvätt, barn, dusch, djur, plocka efter barn, läsa, Ja ALLT som man ska när man är förälder! Eller en ansvarsfull vuxen!

Men när jag kommer hem och får ta hand om rentvätten, för att han inte orkar vika in den barnens lådor som står 20 cm ifrån tvättsäcken, jag får städa av spisen från gamla intorkade matrester, städa toaletten från papper som hamnat bredvid toan istället för i, plocka papper och leksaker från golven, dammsuga och skura golv, då det är så allmänt skitigt, då börjar jag ledsna. Jag vill oxå komma hem och bara fokusera på barnen när det är min vecka. Inte behöva storstäda det första jag gör. Nu behöver jag alltså lägga mitt arbetsschema så att jag har onsdagen ledig för att städa mitt hem varje gånga jag flyttar hem, och så städar jag varje måndag/tisdag innan jag flyttar ut. Jag vet att det kanske framstår som att jag gnäller, men varför kan inte vuxna män bara ta sitt ansvar? Är de så sönder curlade av sin mammor/flickvänner/sambos/fruar att de aldrig lär sig hur man sköter om ett hem? Det måste bli en ändring på det här.. Jag gör mitt yttersta för att fostra mina söner likadant som mina döttrar. De ska veta hur en tvättmaskin funkar. De ska kunna fylla på/ur en diskmaskin och se när den behöver köras.. De ser när golven behöver dammsugas. De kan lägga sin kläder i smutstvätten, ibland med lite påputtning, men de kan. Det finns snart inga kvinnor kvar som orkar bo och leva ihop med lata män. Har man dessutom barn ihop så vill man ju lägga energin på barnen, inte behöva städa och fixa efter en vuxen oxå? Eller har jag fel?

Gemensamt Ansvar= D E L A T A N S V A R !

SAMMARBETE= inte MOTARBETA!!

Igår jobbade jag som koordinator. Jösses, vilken kväll.. Jag var så inte upplagd för jobb igår, kände mig låg, trött och irriterad pga den här fega människan som skickade meddelanden till mig. Men nu vet jag hur personen hittas, och det ska bli mig ett nöje att se till att inte flera MAMMOR råkar ut för en sådan skev människa. Eller troll är nog mera rättvist.. Ett jäkla nät-troll som njuter av att förnedra, trycka ner, hota och skrämma ensamma kvinnor. Jag är så förbannad innerst inne, men det här ska lösas på rätt sätt, och det kommer bli mig ett sant NÖJE! Iaf, kvällen var både tung, lite galen, hysterisk, mycket ringande, problemlösningar osv, kul oxå såklart, och alltid lär man sig något nytt! Mycket då jag har fantastiska kollegor och arbetar på Stockholms bästa Sjukhus! Det Sjukaste Huset, min arbetsplats.

Självklart skulle det snöa fööör mycket på eftermiddagen. Vid 9 var jag på P i Lilje, fick såklart ”sopa” fram bilen (med armar och händer) o skrapa. Sen när jag skulle till jobbet hade det kommit 10 centimeter snö över hela bilen, så det blev att upprepa det jag gjorde på morgonen. Efter jobbet hade hela 30 centimeter lagt sig över bilen. INSÅG ATT JAG MÅSTE SKAFFA EN BORSTE TILL BILEN!!! Jag ser nog ganska kul ut när jag försöker ”åla” över bilen och klättra för att få bort snön på taket.. Tog ca 15-20 minuter att bara få fram plåten på bilen under all snö..

Idag åkte jag förbi K i M-höjden. Han fixade min handbroms! Så nu ska jag boka en ombesiktning så är älskade bilen godkänd i 1 år till!

Nu har jag så sjukt ont i min rygg efter allt städande. Ska bara slappa o chilla framför teven innan det måste handlas och fixas för kväller!

Ta hand om Er!

Tack för titten!

~Bara jag~

Det sjuka Huset~

Jojjo

Som jag älskar det här Sjuka Huset! Älskade SjukHus! Hur kan man ens älska ett sådant ställe? Egentligen?

Jag har dunder kollegor! Fantastiska och så olika karaktärer allihopa. Och jag tycker om dom allihopa! Dels för att de alla bidrar till en fantastisk stämning, lekfullhet, ansvar, avgörande beslut, omhändertagande, kärlek, skratt & trygghet! Vissa bidrar såklart med mera och andra med mindre, men man kan fasiken inte säga att inte alla egentligen fyller en funktion. På något sätt är alla viktiga.

Ikväll var jag ”hemma” på min avdelning igen. Jag hade KrisTeam-samtal inbokat från 19.00, tillsammans med andra såklart. Nu är det obligatoriskt att alla ska delta vid 2 olika sittningar/samtal. Kan hända att vi får flera bokade samtal framöver. Känns ändå väldigt bra att gå på dom. Jag känner att den här timmen oftast ändå ger en möjlighet att ventilera, lyssna, ta in och höra andras tycke/åsikter, även om jag inte kanske håller med om allt, så är det viktigt att kunna lyssna och låta andra få uttrycka sin känsla. Så jo, jag är tacksam för att Sigge, vår samtalare, kommer och ger oss möjlighet att få just ventilera.

En väldigt kr människa mådde dåligt idag. Jag missförstod hennes signaler, och kanske är jag väldigt okänslig då, men jag behöver tydligare signaler. Jag hänger ej med i svängarna ibland. Förlåt!

Var koord ikväll. Jag gillar det, tycker det är kul, men idag var det lite stressigt. Det var många samtal. Jag hjälpte till så mycket jag bara kunde i alla grupper, försöka finnas, synas, delta och hjälpa till och samtidigt sköta telefon och data. Det är lite av dubbelt arbete. Jag springer hit och springer dit. Hämtar och lämnar. Mitt i något så ringer telefonen och jag måste svara. Jag upplevde att jag fick blickar om att jag ska vara lat och inte jobba. Medans jag har ett stresspåslag på 180 och gör mitt yttersta varenda pass att hjälpa den som behöver hjälp. Oavsett om det handlar om blodprov, helskötning, dusch osv. Innan jag ens hade börjat så hade jag fått lägga en patient i säng med hjälp av luft, och tagit blt efter bolusdos, fyllt på skåp då dagen missat och ej hunnit med. Jag försöker alltid nytt yttersta. Alltid. Sen är telefonen ett otroligt störande moment eftersom att den oftast ringer mitt i ett vårdmoment. Men men! Allt för en säker, trygg, rolig vård!

Fick jag ventilera lite här med. Bara skriva av mig alla tankar innan sömnen kommer.

GodNatt!

~Bara jag~

Vilken kväll~

Jojjo

Senaste tiden har jag blivit avsatt att vara koordinator väldigt ofta. Nu med det definitiva ansvaret över huvudluren. Att vi äntligen har en extra för att sköta telefon och bokningar, förfrågningar, beläggning osv är så skönt. Då blir inte den patientnära & säkra vården drabbad. Men det är ett stort ansvar. Det är fullt ös med att ha telefonen. Igår var det ganska lugnt på ringandet.. Idag lite mera.

Ikväll var det en hel del som hände på Det Sjuka Huset, saker som kräver tid. Det blir lixom ett ”vakum” i tiden, allt stannar till för en stund, samtidigt som 1,5 timme bara svept förbi. Helt galet. Men ibland blir det så. Jag älskar på sätt o vis ansvaret att få vara en liten extra koordinator, och är glad när man kanske får en lucka på 10-20 minuter att delta i omsorgsarbete. Vi har haft en grupp med ”hög poängare” och där har det verkligen behövts att jag kan hjälpa till. Och det vill jag såklart. Men så ringer den där telefonen.. Suck!

Det har varit två kvällar med väldigt olika typer av ”action” och för varje dag inser jag att jag är på så rätt ställe i arbetslivet! Jag älskar att jobba på sjukhus. Jag älskar att arbeta inom vården. Jag älskar att vara undersköterska. Men i allt det här så fattar jag att jag vill vidare. Jag vill verkligen läsa till sjuksköterska. Jag vill inte alls stanna nu. Och bara ”nöja” mig.. Varför skulle jag ens göra det? Jag har många år kvar att arbeta, och jag har möjlighet att faktiskt nå mina drömmars mål, och jag måste iaf försöka. Så nu har jag bestämt att söka in till höstens högskoleutbildning. Ja, jag måste iaf få försöka. Annars vet jag aldrig om jag skulle klara av det.. Om jag känner att det är för tuffa studier, då är det ju bara bryta studierna och arbeta vidare som en fantastisk undersköterska och fortsätta utföra under för andra människor.

Nu ska jag ta och knoppa in. Ledig imorgon och det ska bli så skönt!

Hej hopp!!

~Bara jag~, ~En snabbis~, ~Härligt~

Det sjuka huset~

Jojjo

Back on track, eller vad jag ska kalla det. Så himla skönt att vara tillbaka på min fantastiska arbetsplats bland mina underbara kollegor. Ikväll var det ett fantastiskt sällskap jag hade att göra med. Blev dessutom x och hade hand om huvudluren, bara av det springer tiden iväg. Människor vill veta hur dess anhöriga mår, självklart är det så, andra vill veta när de ska till IM inför sin op. Koordinatorn från Akm ringer ofta 10-15 ggr på ett pass och då får man rodda bland platser osv. Allt för att hjälpa hela sjukhuset att få en bra och säker vård. Jag hade dessutom lönesamtal ikväll med min boss. Mitt första på DS. Det här skulle jag haft efter 6 månaders anställning, men redan där satte covid käppar i hjulet för all form av verksamhet och planering. Så nu har jag haft mitt första & i vår redan ska jag ha nästa lönesamtal. Förväntar mig knappast att bli miljonär, men kanske jag kan bli glad en stund. 🤞🏻

Det var ändå grymt skönt att vara tillbaka på golvet. Och imorgon ska jag hem till mina grymma kids. 7 dagar ifrån som känns i mamma-hjärtat och nu behöver jag lite påfyllning av deras stora energi, Lilla S pussar och kramar, M’s leende, E’s fantastiska humörsvängningar. Mina stora hjärtan S & N, att få sitta & prata med dom bara det ger lycka i kroppen. Men det är imorgon. Nu ska jag snart somna hemma hos mamma och bara hoppas på en skön natts sömn.

Det händer mycket & lite just nu. Det har varit kaos med alla fina människor som lämnat den här platsen för att Cancern tagit deras liv, det är så tungt att vara kvar på jorden och verkligen känna hur mycket man sörjer och saknar någon. Det måste nästan vara ”bättre” att vara den som dör. Att sakna, gråta, sörja & ibland drabbas av panik är bara smärtsamt. Och jag är inte en människa som är speciellt sams med att tillåta mig känna. Blivit bättre, men långt ifrån överens med alla dessa känslor.

Det fick mig räcka så, för nu..

Puss och kram 🥰

~Bara jag~

Ingen kontroll över dagarna~

Jojjo

Hela jag är i ett knasigt kaos. Ingen direkt koll på dagarna heller.

I veckan begravdes allas älskade Bobben. En av de värsta dagarna i mitt liv. Jag tappade andan både en och två gånger. Kändes som att jag var där men ändå inte. Det var verkligen så jobbigt. Men en otroligt fin minnesstund och sista avsked.

I fredags var det E’s begravning. Även den vacker.

Känns som att bara 2021’s början har varit väldigt kaotiskt och känslofylld, och jag hoppas att det kommer bli en lugnare fortsättning av detta år.

Idag är det den 16 januari 2021. Idag är det 21 år sedan som min morbror förlorade sin kamp mot cancern. 21 år?!? Ärligt, saknaden försvinner aldrig, inte heller smärtan av att han inte fick leva längre än vad han gjorde. Än idag känns det som en kniv i hjärtat när jag tänker på min absoluta favoritmänniska! Han fattas mig enormt mycket.

Hans färg på begravningen var blå. Vi hade blåa rosor som hans blomma. Dagen till ära får han en blå ros. I mitt minne är han med mig varje dag. Varje gång jag tar på mig något blått tänker jag på honom. Min favoritfärg.

Just nu är det ”pappa-vecka” så jag har inte träffat mina kids sedan i tisdags. Saknar dom naturligtvis. Men lite skönt att den här veckan medfört så många olika moment att dagarna rullat på väldigt fort. Mycket känslor. Både sorg och skratt och leenden..

Nu ska jag kolla på ”MA” med mamma. Hon har inte sett den 🤫

Ha det fint alla!

~Bara jag~

KK~

Jojjo

Känslor & Knas.. Ungefär där är jag nu. Jag är upp och ner, jag är ut & in.

Jag kämpar med mycket hos mig själv, jag försöker fokusera på att tänka om, kanske tänka ”rätt”? Hela jag är i upplösningstillstånd.. Hela jag bara tänker och försöker sortera allt.

Igår rann tårarna flera gånger. Jag kom på mig själv med att ”gå undan” och gömma mig när jag grät.. Varför gör jag så? Det är ju så knäppt.. Det sista jag vill är att det ska se ut som att man ska dölja vad man känner.. Ändå gör jag så själv inför mina barn. Går undan och isolerar mig, döljer, skapar en fasad.. Så sjukt dumt!

Igår möblerade jag om lite. Nu står stora sängen i största rummet, och Stora S har fått tillbaka sitt rum. Rensade i E’s rum ordentligt, det blev 5 papperskassar fyllda med trasiga leksaker, sönderklippta plasthandskar, pappersbitar osv. Det var så brutalt äckligt där inne. Nu är det Rent och städat, putsat och fint. Sådan enorm skillnad kan jag lova.

Stora S rum känns så stort nu när 160 sängen försvann. Det blev väldigt rymligt.

Usch, är trött idag, sovit dåligt, och E, M & S började tidigt härja inne i rummet. Skrek, tjoade, lekte och hoppade. Fattar inte varför mina tre yngsta barn alltid måste skrika då de pratar med varandra? De sitter på golvet med bara 20 cm till nästa person men vrålar fram sina ord & väsnas helt fruktansvärt. Varför?

Nä, nu ska jag slappa i soffan lite. Är helt slut mentalt!

~Bara jag~

Drömmar~

Jojjo 
-Drömmar kommer under sömnen och skapas av hjärnan. Drömmar är sammansatta minnen och sådant som vi varit med om både förut och alldeles nyligen. Drömmar berättar det du varit med om, men kan inte säga något säkert om framtiden.
Du kommer bara ihåg en mycket liten del av det du drömmer under natten. Det som du drömt alldeles innan eller just när du vaknar stannar i minnet-

⬆️ Lite intressant fakta om drömmar från 1177.. Jag drömmer mycket just nu. Ibland dyker minnet av drömmar upp mitt under dagen och jag nästan stannar upp och minns vad jag drömt mera noggrant. Jag drömmer om sorg. Rädsla. Utsatthet när jag var barn, hur jag hela tiden måste skydda den Den lilla Johanna, eller som inatt, att Bobben skulle dö.. Han visste det, jag visste det, men han såg ut som vanligt. Han tog med mig för att välja hans gravplats. Det var så sjukt otäckt, han valde en hemsk plats, men hans val var viktigt. Det var så sjukt allting. Sedan var det min bror som skulle läggas i kistan och inte Bobben. Men Robin levde.. Men han skulle dö.. Han la sig i kistan och locket skruvades fast. Vi som var där satt i ett rum bredvid och skulle festa. Jag ville inte och kunde inte. Sen skulle jag ta reda på om han var död i kistan eller ej..

Där börjar minnet av drömmen bli rörigt..

Här nedan följer in lista på vad drömmar kan betyda..⬇️

  • Att du faller – Drömmer du detta så kan det tyda på att du saknar trygghet eller självkänsla.
  • Att någon dör – Kan tyda på att du lämnar något bakom dig och går vidare för något nytt.
  • Naturkatastrofer – Detta kan tyda på att du har en stark oro eller genomgår stora förändringar.
  • Otrohet – Att drömma om detta innebär ofta att det handlar om oss själva och kan tyda på att vi inte är helt sanna mot oss själva.
  • Att du flyger – Kan tyda på känslan av frihet och befrielse, att du kanske tagit dig ur något som fått dig att känna dig instängd.
  • Att du blir jagad – Kan tyda på att du känner dig stressad och är i en stressad situation.
  • Att du är naken bland folk – Kan kopplas till känslan av sårbarhet och även utsatthet, det kan även tyda på oräddhet om det var en positiv dröm.

Drömmar är ganska häftigt egentligen. Även om de kan vara galet läskiga och obehagliga, så tror jag att drömmarna formas mycket efter hur vi mår i oss själva, och vart eller vad som händer i våra liv.

Men ju har jag flera nätter i rad, känns det som iaf, drömt så mycket olika, så röriga drömmar och det gör att jag inte känner mig utvilad heller. Känns mer som att jag är på helspänn och är beredd till ”flykt” konstant. Jobbigt, men säkert nyttigt för hjärnan.

Imorgon ska jag jobba på Det Sjuka Huset. Första kvällspasset för 2021. Ska bli skönt att återgå till rutiner. Äv n om jag känner panik över om jag får sova ordentligt eller om jag ska drömma konstant inatt igen.

God Fortsättning på Er Alla ändå, hoppas att 2021 bidrar med mera glädje och ljusare tider!

~Bara jag~, ~Förståelse~, ~Förundran~

Hur sorg kan visa sig~

Jojjo

Alla människor sörjer olika. Väldigt olika. Vissa gråter öppet, umgås med nära & kära, tar till sig allt stöd de kan få och tillåtet sig att känna alla känslor. Andra kanske låser sig helt. Vägrar att känna och vägrar umgänge. Vissa kanske bara förnekar.. Fortsätter att lägga alla känslor i den berömda ryggsäcken tills den inte längre går att ”stänga” och då först kommer alla känslor, av olika slag, fram.

Jag blir arg! Arg, förbannad och ledsen. Jag skäms nästan över att jag knappt kan se någon annan skratta. Jag kan inte ens höra någon dela med sig av roliga nyheter eller minnen, utan attrahera blir arg.

Jag är hemskt svår att ha att göra med när jag är ledsen. Jag är nog ganska fruktansvärd faktiskt. Egoistisk rent ut sagt. Jag stänger alla ute. Jag kan nästan göra allt för att andra ska bli sura på mig, bara för att få någon typ av reaktion.. Jag är inte snäll. Inte ens lite.

För att stå ut med mig krävs det väldigt tålmodiga och modiga personligheter. Jag har ”dräpt” många med mitt beteende, har puttat undan människor med flit. Jag har många gånger sårat andra för att jag är så totalt egoistisk när jag är ledsen. Många har jag lyckats att få att vända mig ryggen.

Sedan har jag en som stått vid min sida sedan 25 år. Hon har aldrig släppt greppet om mig, trots att jag varit både elak och dum mot henne. Hon känner mig så förbaskat bra att jag knappt vill erkänna det för mig själv. Hela mitt liv har jag haft som mål att ingen ska känna mig till 100%, ingen ska få mitt fulla förtroende för jag ska aldrig bli sviken igen. Någonsin. Ska någon bli sårad, så ska det inte vara jag.

Den inställningen har vuxit fram i mig redan från barndomen. Jag har blivit väldigt avtrubbad och ganska förstörd redan som liten. Jag har blivit sårad och sviken så många gånger att jag redan i tidiga tonåren bestämde mig för att aldrig bli utsatt för det igen. Jag trodde att jag gjorde mig själv en tjänst genom att vara kall, hård, byggde höga murar runt mina känslor, och var alltid först att kapa alla emotionella band när jag märkte om något var på g att hända. Jag skulle alltid vara den som inte blev lämnad ensam eller blev sårad.

Jag fattar nu, att alla dessa skydd bara blev en väldigt dålig fasad för mig. Jag har absolut inte ändrat mig helt.. Inte på långa vägar. Men jag jobbar med att ändra mig själv. Att sluta vara så skeptisk. Att låta mig få känna mer och mer. Men det är svårt. Väldigt svårt.

När min morbror dog, hade jag suttit vid hans sida nästan varje dag, på sjukhuset. Jag hade inget stöd av den människan som stod mig närmast. Hon sörjde ju redan, det fattar jag nu, men jag vägrade låta någon sorg göra att han var ensam. Varje dag var jag där. Handlade åt honom, pratade, skrattade & grät när han inte såg. Så kom den där natten.. Jag skulle varit där, men sa att jag ”kommer imorgon”… Den natten var 3 andra där. Och han dog. Jag var så jävla arg och ledsen över hur jag kunde vara så dum att jag valde bort en enda dag/natt på flera veckor, och då dör han. Guud så jag hatar mig själv för det här. Där & då bestämde jag att aldrig skjuta upp något, ta vara på alla chanser man får, jag skulle aldrig ångra eller missa något viktigt igen.

Men, jag gjorde det igen.. Jag skulle träffat Bobben först på söndagen. Men då jag sovit så dåligt så sa jag att jag går upp på måndag. Det sket sig pga jobb och brist på sömn, så onsdagen skulle det bli av. När jag kommer hem från jobbet på tisdag då är han död. Då finns han inte mer. Jag gör alla fel som jag svurit på att INTE göra! Där tänds ilskan i mig. Ilskan är egentligen riktad till mig själv.. Men det är lättare att lägga över den mot andra. Att förskjuta och vara arg. Känslorna bara tar över hela mig. Jag vill vara arg. Jag vill hata. Jag vill inte att någon annan ska vara glad. Jag vill inte höra vad andra tycker och tänker. Jag vill att alla bara ska fatta hur svart min värld är och bara fatta allt jag inte säger. Däremot har jag aldrig krävt att andra inte får sörja. Ingen behöver ”skydda” mig genom att inte våga vara ledsna. Däremot så vill jag inte prata. Jag vill inte öppna munnen, för då bryter jag ihop. Att ha adhd och levt hela sitt liv med murar och sedan förlora någon som älskade mig villkorslöst, men som jag känner att jag svek, är alldeles för mycket på En & samma gång! Nu när jag lättare fattar varför mina känslor konstant är ett virrvarr av kaos, dels pga adhd, så vet jag hur jag kan reagera. Först hysteriskt, sen ilska, isolering, hat, gråt, ännu mera hat, massa sjuka tankar, hata lite till.. Det tar mig en evighet att sortera allt jag känner. Jag kan ärligt säga att jag själv blir trött på mig själv. Hur fan ska då någon annan orka med mig???

Jag har fått höra att jag är kall, dum, egoistisk, andra får hålla igen, andra får känna mera än mig, jag ska minsann ”backa” och fatta att jag inte är viktigast.. osv.. Från en person som borde veta bättre än att säga sånt här till mig. Att förminska mig när det gäller hur jag känner för honom, är bland det elakaste jag varit med om. Hur kan man säga så? Där kändes det som att jag borde förstärka murarna runt mig, då jag uppenbarligen inte ska få känna och tycka som jag vill, eftersom alla mina minnen och min kärlek inte ”bör” ha första plats, inte ens i mitt eget huvud.

Jag vet att det här är en rörig text. Jag fattar vad jag menar, då många ord faktiskt ligger dolt i meningarna, så blir det lite skeva budskap. Men jag fattar. Jag vet. Men jag måste hålla det för mig själv. Jag får inte ta plats.. Jag ska sitta tyst och fint och låta andra känna och sörja, för det som jag sörjer exakt lika mycket, på mitt sätt, så är jag inte längre berättigad att få visa det..

Då kommer hon.. Hon som inte är rädd för att ge mig en kram. Inte rädd för att jag ska bli arg eller sur. Hon som inte går att knuffa undan.. Hon som vet exakt vad jag känner men inte alls är rädd för mig, som skiter blanka fan i mina skydd, som ändå alltid bryr sig om mig.. Hon är så värdefull. Så viktig för mig. En sådan klippa borde alla ha i sitt liv. Hennes värde går aldrig att mäta i pengar eller guld, hennes värde är så mycket mera och helt villkorslöst.

Nu måste jag försöka samla ihop mig, jag måste få även den här dagen att passera, så jag får sova igen. Jag är så vansinnigt trött. Och less..

~Bara jag~

En kväll som bara jävlades~

Jojjo

Känns som att idag inte varit min dag alls. Börjar med att jag snoozar för länge. Så jag kommer iväg senare till jobbet. Egentligen gör det inget, jag kommer ändå i god tid. Men jag har min tid jag vill ha på mig för vissa moment, och ändras det blir det fel för mig.

Iaf, kommer till jobbet, parkerar, märker att jag glömt mobilen… Jag parkerar via en app, så det är svårt att lösa på annat vis. Byter om och går upp till avdelningen, lånar mobil av en kollega, ringer mamma och vet henne låsa upp och parkera åt mig. Bara där kan vi stanna…. Min mamma med en iPhone i handen är inte kompatibla. Hon kan endast en modell ur Samsung-familjen. Så att sitta stressade och grinig på jobbet och förklara hur hon ska göra… aahh, ni fattar!!

Tillslut lyckades hon. Så, en sak mindre att oroa sig över.

Får veta att min HLR utbildning börjar kl 14 imorgon. Till 16.00.. Min lediga dag ska jag vara på Clinicum för utbildning. Och innan måste jag genomgå en utbildning på datan och sen skriva ut mitt Diplom som ska med till utbildningen och visas upp. Inte en enda skrivare samarbetade på jobbet! Datorerna låste mitt tjänstekort, både igår och idag, så var tvungen att ringa supporten för att låsa upp. Jag blev så irriterad. 2 timmar gick åt att försöka få till en utskrift. Som aldrig kom.

Så imorgon har jag inget diplom att visa upp. Jag ska vara ombytt, så jag tog med kläder hem. Jag kommer definitivt hamna i köerna på väg hem från utbildningen. Så det kommer ta hundra år typ… Alltså idag…. Var ingen bra dag…

Jag måste ta mig i kragen och gå upp till B oxå. Säkert min enda chans att göra det, men jag vill gärna putta det framåt och helst inte tänka på det.. Men jag kommer ångra mig annars. Och det vill jag inte.

Nu börjar mina nerver lugna ner sig. De har legat utanpå hela kvällen och nu vill jag inget annat än att sova så jag orkar med kommande vecka med utbildnnng och sedan 3 kvällspass på rad.

Längtar efter mina barn. Så mycket. Längtar hem. Speciellt till dofterna i mitt egna hem. Idag är det dessutom andra advent & jag missade första advent med barnen. 3dje och fjärde får jag iaf dela med dom. Tack o lov!

Godnatt! Sovgott..

~Bara jag~, ~Känslan idag~

Det sjuka huset~

Jojjo

Idag ska vi umgås, jag och Det sjuka Huset! Och alla sjuka människor i behov av omvårdnad, kärlek, skratt & stöd i n svår tid i deras liv! Tänk att jag ändå får äran att hjälpa en helt främmande människa att för en stund må lite bättre! Vilket otroligt häftigt jobb jag har! Redan när jag läser på om mina patienter, människorna i salarna, så känner jag att nu ska det bli en bra kväll, och mitt mål är att lindra, hjälpa, få ett skratt, och ge lite hopp. Oftast är det otroligt tacksamt! Jag känner mig stärkt i sinnet när jag lämnar avdelningen, även om jag verkligen vill poängtera att INGEN dag är den andra lik, alla människor helt unika med egna behov, och vården är extremt ansträngd och passen är tunga! Väldigt tunga! Men där är min roll, undersköterskan, så himla viktig och avgörande. Ett gott samarbete med sjuksköterska och läkare är ett måste, vara lyhörd, se allt och uppmärksamma minsta lilla förändring, på både gott och ont, det är en av de viktigaste uppgifterna som Undersköterskan har!

När jag jobbade förra veckan, med ssk L, så satt han och en annan ssk-kollega och pratade om just usk och ssk samarbete. Hur olika det ser ut på olika avdelningar. De båda höjde oss usk till skyarna. Det var fantastiskt att höra att de tycker att vi usk på avd 61 är helt överlägsna flera andra usk på andra avdelningar. De här två, menade på, att här hos oss vet de att uskan ser och upptäcker minsta förändring väldigt fort. De känner trygghet med oss. Det är otroligt glädjande att höra. För alla ser inte allt en usk gör. Vi är inte lokalvårdare, även om viss städ ingår i jobbet, så är vi alltid närmast patienten. Alltid! Det är en av anledningarna till att jag ibland tvivlar på om jag verkligen vill vidareutbilda mig till Sjuksköterska. Mycket av deras tid går till läkemedel. Och de förlorar ofta den nära och intressanta kontakten med människan. Och den biten älskar ju jag. Närheten, samtalen och alla historier jag får höra. Det är alltid nya saker och intryck. Och ofta väldigt roligt! Men tungt!

Nu har jag packat min väska, sova-hos-mamma-påse, och det är inte kul! Jag kommer sakna mitt hem och dess lukt, min säng, min soffa. Och såklart barnen, men måste jag nämna det ens??

Om ca 1,5 timme åker jag till Det Sjuka Huset och checkar in för ett kvällspass. Ska bli kul att se vilka underbara människor som jobbar ikväll. Lite besviken på att Min Fru är ledig och jag får inte träffa henne. Men men, jag får överleva.

Nu ska jag glo på lite tv med S innan jag ska bege mig.

Ha en fin dag!

Pussen kramen Jojo!