Kategori: ~Bara jag~

Finns ett talesätt som är ”Hoppet är det sista som överger människan” och det uttrycket beskriver allt jag känner just nu. Så fort jag tror att jag kanske nått fram, det kommer bli bra, ”poletten har ramlat ner”, då händer motsatsen. Jag vet inte vad jag ska göra. Fick ett samtal idag som kommer förändra allt. Nu är vi helt plötsligt på en Aaaaannan nivå. Jag är rädd att det jag oroat mig för mest, faktiskt kommer att inträffa. Och mycket tack vare mig själv. Jag kommer inte undan längre. Det kommer vara jag som är den som fått oss hit.. Även om jag inte är grundorsaken till varför vi hamnar här, så är det jag som ”raderade ut den hårfina linjen och får oss över kanten”.. Jag vet att ni som läser, undrar och funderar över vad jag egentligen menar. Tyvärr kan jag inte berätta sanningen.. För risken finns att flera blir inblandade och det kan drabba er på ett väldigt negativt sätt. Det skulle kunna bli farligt. Därför måste även jag ”koda” vad jag säger/skriver. Jag kan inte ens själv ”prata av” mig för risken att det hela avslöjas är konstant överhängande. Och jag är rädd. Jag är rädd från morgon till kväll. Jag kan aldrig slappna av och andas ut. Jag är hela tiden redo att springa. Lever med skräck i hela kroppen när telefonen ringer. Hela jag står i beredskap för något, men vet inte själv ännu ”hur” eller ”vad” detta något är.

Jag har bett om hjälp. Men där blev det inte som jag hoppats. Något jag avskyr är när människor i ens närhet säger ”Vi finns här, vi ställer upp, lita på oss/mig” och sen när jag verkligen verkligen behöver hjälp då finns den inte. Alla måste bli bättre på att tänka på att De ORDEN betyder väldigt mycket, så säg dom inte om du inte menar dom till 100 procent! Sitt inte och säg, till någon, att du/ni finns där, för om det inte är ärligt sagt så orsakar det så mycket sorg och skada. Förtroenden förstörs. Jag trodde faktiskt att ”you got my back” och att orden som sades var äkta. Jag är medveten om att min fråga innebär mycket, men med facit i hand, så innebär det eventuellt skillnad på liv & död.. Jag är så konstant rädd. Så konstant stressad. Jag är väldigt ensam i ansvaret kring det här, då det finns de människor som har väldigt lätt för att släppa ansvaret och låta någon annan bära allt jobbigt. För vissa är ”att få vila & återhämta sig själv” mera viktigt än alla skyldigheter som kommer med att vara förälder. När jag inte har mina barn så är jag mer inblandad i deras liv än vad jag är när jag har allt ansvar under min vecka. Så när det ”ska” vara min ”lediga” vecka, är jag så långt ifrån l e d i g som en förälder kan vara. Jag får ringa, jaga, leta, prata, skrika, hålla koll, förhandla. Dygnet runt. Medans den andra inte har några problem alls att lägga över det på mig. När den har ledig vecka, då är den ledig. Lååååångt bort från barnen, lååååångt bort från ansvar. Behöver aldrig kliva in och stötta eller hjälp. Bara helt solo i sina tankar och kan sova gott, äta, vila och återhämta sig för en vecka där den inte ens behöver axla rollen som en förälder med enbart skyldigheter.. Jag är trött på att vara den som ska hålla ihop allt. Hålla koll på allt 24/7. Det var en väldig skillnad att leva och bo ihop med en annan vuxen, men ändå ha huvudansvaret för familj & barn. Men ska vi nu ha varannan vecka, så måste även jag få en liten möjlighet till att vila och återhämta mig. Allt ska vara lika, oavsett vems vecka.

Nu måste jag börja jakten igen. Nu börjar hetsen inombords..

Jag har alltid trott att jag ska ha en ganska bra koll och känna på mig när något är ordentlig fel.. Men jag får erkänna att jag varit totalt blind. Har jag medvetet satt på mig skygglappar?? Eller är han så duktig? Hur har jag inte kunnat misstänk något?

Nu sitter vi i skiten. Vi badar tillslut ändå upp till öronen i skit. Det här är illa. Riktigt illa. Jag vet vad jag misstänker, jag vet vad jag tror, men jag måste ha mera konkreta bevis innan jag verkligen kan göra något. Då menar jag göra något radikalt, typ droppa bomben och få ett stopp på det här. Samtidigt undrar jag ”hur”.. Han måste bort. Långt bort från stan. Bort från detta umgänge som kommer att förgöra honom. Han är inte stark nog att förändra något själv. Han är så fast i den onda cirkeln och jag är så maktlös. Jag håller på att gå sönder på riktigt. Jag är på helspänn hela tiden. Jag kan inte sova. Jag har knappt sovit på 1,5 vecka, jag måste hela tiden jaga, lyssna, leta, vara observant, aldrig slappna av, koll koll koll och hitta någon kontroll.. Jag känner inte igen min spegelbild. Hon där inne, hon är död i ögonen, grå i huden, ser ledsen ut fast utan en enda tår i ögat. Hon har axlarna uppdragna, precis som ett vilt djur som är redo att gå till attack.. Hon slappnar aldrig av. Hon försöker skratta, men det går inte längre. Munnen är torr, hjärtat slår så hårt.

När sanning slog till, det är nu den riktiga kampen och skräcken sätter in..

Aldrig vila… Aldrig koppla av… Konstant alert… Till sista andetaget..

Måste så bara skriva av mig.. Tror jag ska börja göra det flera gånger om dagen. För mitt i allt kaos så finns såklart pytte pytte lite glädje.. Att skratta är just nu allt jag behöver, om så bara för en kort stund.

Pratade med J precis, när vi har våra samtal kring N & N.. Och hon hade hört något så roligt gällande oss, så både hon och jag satt och skrattade. Mitt i allt det här galna, roliga och snurriga karusellen så fick vi höra sanningen från ”deras” perspektiv, och jösses, så roligt.. Snacka om att vårt nya namn nu är ”Mamma-Maffian”.. Vi är så pain in the ass, att ungdomarna springer pga oss.. Så jäkla roligt hur ettriga föräldrar kan få det att bli! Men inte kommer vi backa för det. Vi fortsätter vara jobbiga.

Ni vet jag att ni inte fattar ett skit av det här inlägget, det är mer riktat till mig själv. För att jag ska kunna komma tillbaka hit och komma ihåg att i allt det svarta som är just nu, så satt jag och skrattade, och det här vill jag minnas. Jösses…

En dag ska jag läsa det här för min N.. Han ska få höra hur ryktena gick, och det ska bli kul att se hans reaktion.

Snacka om att livet går upp och ner.. s kund för sekund, minut för minut.

Att bli mamma är inte speciellt svårt, för de som har den möjligheten menar jag då, men att VARA mamma är bland det svåraste som finns. Inget barn kommer med en ”manual” eller ett kvitto, så någon garanti eller betänketid finns inte. När man får sitt lilla barn i famnen, den sekunden är något man aldrig glömmer. Åren går och man gör allt för sitt barn.

Sedan kommer tonåren och gud vad jag önskar att man någonstans kunnat få veta vad den tiden innebär. Hur ditt hjärta kommer gå i tusen bitar av att du känner dig helt otillräcklig, alla fel man gör utan att veta vad som egentligen är rätt.. Varje dag är en ovisshet, varje dag en ny prövning. Varje dag så går hjärtat sönder men byggs upp igen då man tar varje lite ”ord”, varje liten ”blick” och tror så naivt att man nått fram till sitt barn.. Men ack så fel man har. Så, så fel. Men aldrig slutar jag älska, aldrig för en sekund att jag skulle vända något barn ryggen. Vad som än händer så står jag kvar där. Kämpar mig trasig. På bekostnad av min egen hälsa, men så är livet med en tonåring.

Ibland skakar jag bara på huvudet. Jag har haft en tonåring, jag överlevde, hon var inte ens i närheten av vad han är. Jag vet att jag har 3 barn till som blir tonåringar.. Vet ej om jag ska skratta eller gråta åt det. De närmsta 20 kommande åren så kommer någon vara tonåring. Jag hoppas så mycket att den nuvarande är den ”värsta”.. Att de andra kommer vara lite mera sansade.

Just nu, vet jag inte vad som är rätt. Inte vad som är fel. Alla barn är så olika och tar information och regler så olika.. Jag kan inte låsa in honom. Det blir inte bättre för fem öre. Inget blir bättre av det, för han klarar inte den typen av ”bestraffning”..

Snälla Gud, om det finns någon, ge mig styrkan att orka lite till. Ge mig en hint om hur jag ska göra.