Att bli mamma är inte speciellt svårt, för de som har den möjligheten menar jag då, men att VARA mamma är bland det svåraste som finns. Inget barn kommer med en ”manual” eller ett kvitto, så någon garanti eller betänketid finns inte. När man får sitt lilla barn i famnen, den sekunden är något man aldrig glömmer. Åren går och man gör allt för sitt barn.
Sedan kommer tonåren och gud vad jag önskar att man någonstans kunnat få veta vad den tiden innebär. Hur ditt hjärta kommer gå i tusen bitar av att du känner dig helt otillräcklig, alla fel man gör utan att veta vad som egentligen är rätt.. Varje dag är en ovisshet, varje dag en ny prövning. Varje dag så går hjärtat sönder men byggs upp igen då man tar varje lite ”ord”, varje liten ”blick” och tror så naivt att man nått fram till sitt barn.. Men ack så fel man har. Så, så fel. Men aldrig slutar jag älska, aldrig för en sekund att jag skulle vända något barn ryggen. Vad som än händer så står jag kvar där. Kämpar mig trasig. På bekostnad av min egen hälsa, men så är livet med en tonåring.
Ibland skakar jag bara på huvudet. Jag har haft en tonåring, jag överlevde, hon var inte ens i närheten av vad han är. Jag vet att jag har 3 barn till som blir tonåringar.. Vet ej om jag ska skratta eller gråta åt det. De närmsta 20 kommande åren så kommer någon vara tonåring. Jag hoppas så mycket att den nuvarande är den ”värsta”.. Att de andra kommer vara lite mera sansade.
Just nu, vet jag inte vad som är rätt. Inte vad som är fel. Alla barn är så olika och tar information och regler så olika.. Jag kan inte låsa in honom. Det blir inte bättre för fem öre. Inget blir bättre av det, för han klarar inte den typen av ”bestraffning”..
Snälla Gud, om det finns någon, ge mig styrkan att orka lite till. Ge mig en hint om hur jag ska göra.
~Alltid En Diva~ 